Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II) - 12

den ingen söker. Hon satte händerna i sidorna och rörde sig till en
början mellan paren på hällens mitt. Ensam hade hon svårt att styra och
svårt att hålla balansen, hon vacklade fram och tillbaka och stötte mot
de dansande. Magistern upphörde då att spela. Han pekade på solen, som
redan snuddade vid Hilleborns skog.
-- Låt oss sluta.
Barbro sade:
-- Kära vänner, jag kan inte --
Prästen grep henne kring handlovarna och såg strängt och forskande in i
ögonen. Men Barbro gjorde sig lös, hon lade armarna kring prästens hals
och ropade:
-- Spela, Ekmarck, spela! Herr kyrkoherden har bjudit upp.
Det tycktes dem alla övermåttan lustigt att se en präst dansa. De
klappade i händerna och ropade:
-- Prästen ska dansa! Spela, Ekmarck, prästen ska dansa!
Prästen rodnade av förargelse, han menade, att de icke tilltrodde honom
skicklighet i dansen. Han ropade:
-- Hör, I, glopar! Fråga mamsellerna i Uppsala, om det fanns make till
katiga ben åren trettio till trettiofyra, då jag blev prästvigd. Och för
att I äntligen ska få se en dans, vill jag dansa.
Han fäste upp sin rock, som var alltför lång, han började med en
gallopad över hällen, svängde Barbro ett varv över branten och föll in i
schottisch. Han gav vidare prov på polkamasurka, rheinländer och
varsovienne. Han glömde alldeles sin dam, tänkte endast på att visa de
där gloparna, vad han förmådde. Också skördade han mycken berömmelse,
men när han slutligen släppte Barbro vid klockstapeln, föll hon handlöst
och som en död in mellan bjälkarna. Yr och upphetsad av dansen började
han nu skrika och jämra. Han sprang ned till stranden för att blöta sin
näsduk. När han återvände hade Barbro redan vaknat och satt upprätt på
sockeln. Hon tog hans näsduk och höll den en stund framför mun. Därpå
rullade hon den samman till en boll och slängde den in under träden. Hon
reste sig upp och sade:
-- Herr kyrkoherden är en förträfflig dansör. Vem vill nu dansa med mig?
Prästen gav ett tecken åt magistern, att han skulle gömma sitt
speleverk. Han sade:
-- Det blir snart mörkt, och Kroken är inte god att befara i mörker. Låt
oss nu fara hem.
Han tog farväl av Barbro. Hon smålog och neg men yttrade icke ett ord.
Greven och grevinnan togo farväl och ännu några av de äldre. Barbro
smålog och neg, men yttrade icke ett ord. Först när hennes nåd Schager
tog avsked, vaknade hon upp och blev mycket orolig. Hon visste icke
varför, hon sökte i minnet men hittade platt ingenting. Hon mindes
endast, att hon måste hindra hennes nåd från att resa före klockan tio.
Hon bad och hon sökte övertala utan att hitta några skäl. Hon vred sig
oroligt hit och dit och strök med händerna över bröstet och över kjolen.
I kjortellinningen hade hon stuckit in Rygells brev, det kom henne nu i
handen. Och hon sade:
-- Stanna, kusin. Bergmästarn skriver, att han kommer hem i kväll.
Hennes nåd uppfattade orden så, som hade Rygell utbett sig ett samtal.
Hon var väl trött och utledsen på stojet men vågade icke vara ohörsam.
Hon sade:
-- Det är kallt. Om kusin tillåter går jag in i salen och lägger en
patience till dess att bergmästaren kommer.
Förutom Hamrin, gubben Wendt och Sundin fanns det nu endast ungdom kvar
på hällen. Barbro ville dansa.
-- Det är mörkt, fru Barbro. Här kan ske en olycka, om de dansande komma
för nära branten. Dessutom är jag trött, fingrarna krampa sig.
Hamrin, som ständigt var frusen, föreslog att man skulle reda till ett
jättebål, stort som bålet på Falla. Så skedde. Ytterst på hällen restes
ett väldigt bål och antändes. Hamrin erbjöd sig att spela. Han ställde
sig med ryggen mot elden, lade fiolen under hakan och drog stråken först
mjukt och långsamt, som om han besinnat sig. Så småningom filade han
allt hårdare, allt gällare, allt hastigare. Han hade en stor vid rock
och när han nu svängde kroppen i takt med musiken, fladdrade det svarta
skynket som en stor nattfjäril framför elden.
Barbro dansade.
Hon sade:
-- Ställ upp er gossar i en lång, lång rad och låt mig aldrig vila. Jag
kan inte --
De lydde henne. Hon dansade med magistern, med Robert Fielding, med Hugo
Schager. Men det var en tröttsam dans för kavaljeren. Barbro vacklade
vid varje steg, hon vilade tungt över armen, fötterna släpade mot den
skrovliga stenen. Magistern sade:
-- Låt oss vila. Varför vill inte fru Barbro vila? Natten är lång, vi
börja på nytt om en stund.
Men hon svarade:
-- Jag kan inte --
Flickorna drogo sig en efter en ned i parken. Lotten Schager gick fram
till henne och tog farväl. Kära mor hade tröttnat på att vänta. Hon
böjde sig ned över henne och viskade:
-- Hör nu upp, Barbro!
Hon svarade:
-- Jag kan inte --
Hon stammade några ord, hon ville förklara varför hon icke kunde. Det
plågade henne, att väninnorna drogo sig undan. Hon ville säga, att
svedan i bröstet var olidlig, och att hon för den skull icke kunde
upphöra att dansa. Men hon kunde icke forma tanken, än mindre orden. Hon
kunde endast säga: Jag kan inte --
Och hon sträckte armarna mot Alexander Fielding.
-- Alexander, viskade hon, käre Alexander --
Han tog henne under armarna och bar henne ett varv runt hällen. Han
ropade till Hamrin, att han skulle sluta. Men den sjuke fann sig väl vid
elden, fiolen surrade under hans öra som hundratals bi. Han tänkte:
Slutar jag, så släcka de bålet och det blir tyst. Då är sommaren slut
och allting slut.
Barbro låg på knä. Hon sträckte upp armarna och sade:
-- Vem vill nu dansa med mig?
Då hörde hon någon ropa: Barbro. Hon vände sig åt alla sidor, men kunde
ingen upptäcka. Och åter hörde hon: Barbro!
Och hon hörde magistern säga:
-- Det är Bourmaister. Han är drucken. Tysta honom. Häv ut honom på
vägen. Barbro upprepade:
-- Vem vill nu dansa med mig?
Men kavaljererna, som sinsemellan rådgjort, hur de bäst skulle sluta den
plågsamma leken och bringa fru Barbro till ro, fingo nu plötsligt annat
att tänka på. Från Raslingevägen hördes ett buller, ett dån, vars orsak
de i förstone icke kunde fatta. Det brakade och knastrade i ungskogen,
det smattrade mot vägens grus, det gnisslade över stenar och hällar. Och
genom detta buller trängde som stötar ur ett jättehorn hundratals oxars
råmande. Herrarna glömde fru Barbro, de sprungo ned genom trädgården.
Under terrassen mötte de Billman.
-- Det är Gellins oxar, sade han, driften har råkat vilse i mörkret.
Oxarna tjesa som galningar. Värst är det för Herrlestorpsåket som kört
fast mitt i driften.
Magistern tog honom under armen. Men Billman stötte honom åt sidan och
försvann under träden. Han gick upp på hällen, han gick fram till Barbro
och lyfte upp henne.
-- Vill Barbro dansa?
-- Ja, sade hon, jag vill dansa.
-- Masurka, ropade han till Hamrin. Han grep henne i armhålorna och
svängde henne upp och ner. Det blev ingen rätt masurka. Han gjorde
varken steg eller svängar efter regler. Han kastade henne som katten
kastar sin råtta. Han kastade och tog emot, han kastade och tog emot.
Till sist lät han henne falla.
Han böjde knä bredvid henne och tog hennes huvud mellan sina händer.
-- Det är tungt att dansa livet ur fru Barbro. Hon är seg som
bergmästarn själv. Jag är också gammal nu och rår inte göra honom den
sorgen. Men jag rår väl med annat. Vill Barbro dansa?
-- Ja, sade hon, jag vill dansa.
Han lämnade henne. Efter en stund kom han tillbaka. Men Barbro såg nu,
att det icke var Billman. Det var Gert Bourmaister.
Hon sade:
-- Du gjorde mig så illa nyss, Gert. Hjälp mig upp. Jag vill sitta där
vid klockstapeln. Tack. Sätt dig nu här och håll mig i hand.
De sutto en stund tysta och lyddes till Hamrins spel. Gert sade:
-- Hur han spelar, Hamrin!
-- Ja, hur han spelar. Jag brukar eljest sitta här titt och tätt för att
se skymten av Hilleborn, där du bor.
Han sade:
-- Jag bor inte längre på Hilleborn. Bergmästarn har köpt gården, och
jag fick befallning att packa mig undan. Nu stryker jag omkring på
vägarna, som Barbro såg i morse.
-- Ja, sade Barbro, jag mötte Gert, men det glömmer vi. I morgon skall
jag åka till Hilleborn. Jag ska gå genom alla rummen. Jag känner dem på
förhand, far har berättat så mycket om Hilleborn. Men jag ska gå genom
alla rummen och genom flyglarna och genom rummet, där Gert legat sjuk.
Och jag ska gå genom hela trädgården och i uthusen och stallet. Och när
jag sett, att allt är präktigt, skall jag säga: Den här gården skänker
jag åt Gert Bourmaister.
Han tog henne varligt i skuldrorna och drog henne framåt så att
eldskenet föll över hennes ansikte.
-- Det är då sant, vad Billman sagt mig? Att Barbro övergav mig inte
därför att jag var fattig och Barbro nödder att hjälpa sin far. Utan
därför att Barbro ville göra mig rik.
-- Ja, sade hon och log mot honom. Var det inte bättre, att jag tog
ledsnaden än att jag skulle tyngt Gert till dagarnas ända. Jag har
alltid haft min lust i att giva. Syskonen gav jag, strunt och småsaker
förstår sig. Men Gert ville jag giva det bästa jag visste. Och det var
Hilleborn.
Han drog henne intill sig alltjämt helt varligt som om han hållit en
sjuk fågel mellan händerna. Men när han kände hennes bröst, förlorade
han besinningen och kramade henne utan måtta eller sans. Det beredde
henne en hart när olidlig plåga, men hon bet ihop tänderna och pressade
munnen mot hans hals.
Han viskade:
-- Och visste inte Barbro, att det fanns något, som jag hellre ville ha?
Hellre än hundra, hellre än tusen Hilleborn.
Hon skrattade.
-- Jo. Jag vet väl att Gert är en stor tok. Men inte får en sådan ha sin
vilja. Vad vore det också att skänka en stor karl en trasedocka som jag.
En trasedocka, en trasedocka! Det gitte jag inte. Nej, Hilleborn!
-- Och Barbro tror, att jag skulle ta emot gåvan?
-- Tog jag inte Gerts äpple, som var det enda han hade? Man ger vad man
har. Mer står inte att vinna. Men ibland var jag rädd, att Gert skulle
säga nej. Var natt, innan jag somnade, gick jag genom alltsammans. Hur
jag skulle bete mig, när jag lämnade Gert nycklarna till Hilleborn. Och
då hände det, att jag blev ängslig och tänkte: Du tar allt glädjen i
förskott, Barbro Backe. När dagen kommer, finns det kanske ingenting
kvar.
Under det att hon talade, sjönk hans huvud, hela överkroppen sjönk
framåt, så att hjässan slutligen tryckte hårt mot hennes bröst. Hon
smekte hans nacke och hans skuldror. Han bad, att han måtte få vila med
huvudet i hennes knä. Hon makade sig längre bort och gav honom plats på
sockeln. Han vred sig oroligt fram och tillbaka men stillnade och blev
liggande på rygg med huvudet i hennes knä.
-- Hur han spelar, sade han, hur vackert han spelar!
Och efter en stund sade han:
-- Jag är törstig. Giv mig något att dricka.
Hon spratt till. Hon gjorde ett försök att resa sig men sjönk tillbaka
mot bjälken.
-- Käre, sade hon, jag kan inte --
-- Du kan inte, upprepade han. Varför kan du inte? Hilleborn kan du ge
mig, men inte ett glas brännvin. Billman gav mig stora krus, och jag
tror ändå inte att han höll av mig. Hör du, hur de skrika på vägen? Han
gav mig brännvin. Det bekom mig så väl. Jag glömde ibland -- ibland,
kära Barbro -- att du var en slinka, som sålt din kropp och din själ åt
den enögde varulven. Jag glömde, att Barbro var en slinka. Jag glömde
din säng. Att min Barbro, att min älskade, att mitt hjärta, mitt hjärta.
Du! sade han plötsligt och satte sig upp. Vad gör jag med Hilleborn? Kan
du säga? Blir jag yr av Hilleborn? Blir jag blind, blir jag döv? Nej,
du, det är brännvin. Ge mig brännvin.
Han lade sig åter med huvudet i hennes knä. Han tog hennes händer och
korsade dem över sitt bröst.
-- Så här, sade han, ligger jag gott. Jag kom för att säga farväl åt min
granne fru bergmästarinnan. Alltid får jag väl kyssa på hand. Men Barbro
Backe har sin lust i att giva. Hon låter mig sova i knät. Varför skrika
de på vägen, Barbro? Varför stör de oss? Jag sov så gott därnere i
trädgården. Då vaknade jag av att en kvinna skrek på hjälp. Jag trodde,
att det var Barbro. Jag rusade upp. Och yrvaken och full slog jag pannan
mot ett träd. Du kan känna att jag blöder.
Han ville föra hennes hand till såret, men hon sade:
-- Låt mig söka.
Och hon sökte med läpparna över hans mun, över hans kinder, över hans
ögon, över hans panna. Äntligen träffade hon blod vid tinningen.
Sedan hon kysst honom, sade hon:
-- Käre, nu förstår jag, vad det är för ett hiskligt oväsen på vägen.
Det är herr Gellins oxdrift, som råkat i oordning. Och det värsta är,
att Herrlestorpsskjutsen kört fast mitt i eländet. Alla unga karar, som
funnos på hällen, skyndade genast till undsättning. Det är bara du,
Gert, som stannat kvar. Det är då en lycka för dig, att du druckit så
mycket. Eljest hade du kanske följt de andra och kommit till skada
därute i mörkret.
Han satte sig upp. Hon reste sig och räckte honom händerna, men han sköt
henne åt sidan och gick med tämligen säkra steg utför hällen. Barbro
gick tillbaka till bålet. Hon satte sig framför elden. Hon bad Hamrin,
att han icke måtte förtröttas att spela.
Vid pass en timme senare upplystes trädgården av en massa ljus och
bloss. Ett glatt och ivrigt sorl bröt nattystnaden under träden.
Skrattsalva efter skrattsalva ekade mot hällen.
-- Fru Barbro! Fru Barbro!
Hon reste sig upp, hon tryckte armarna hårt in under brösten och gick
skaran till mötes. I spetsen gick major Billman, hållande i handen en
ekstav, blodig och beströdd med nöthår. Efter honom följde herr Gellin,
ännu blossande av ansträngning och strålande av lycka. Hennes nåd stödde
sig tungt mot hans högra arm och med den vänstra höll han Lotten ömt
sluten till sin feta person.
Allt detta såg Barbro så flyktigt, som när man hastigt bläddrar igenom
en bilderbok, och en halv sekund vidgar ögonen inför en färgrik tavla.
Det blev åter mörkt och hon gick in i sitt hus.
Hon gick ur rum i rum. Hon släckte alla ljus och lampor. Det förvånade
henne, att de åter tändes som av sig själva, men hon grubblade icke
vidare över den saken. Hon släckte dem åter och erfor en stor
tillfredsställelse för var gång mörkret slog samman över henne. Hon
talade högt. Hon talade med Gert Bourmaister. Hon skänkte honom
Hilleborn. Det var i Hilleborns rum hon vandrade. Hon beskrev dem så,
som hon hört sin far beskriva dem med all den sagolika glans, som led
efter led förtrollat barnen av släkten Backe. Det var icke en gård i
Bergslagen, en gård om åtta mantal ypperligt frälse. Det var ett slott,
som en stolt och stursk och förödmjukad släkt byggt under fem
mansåldrar.
Hon gav det åt Gert Bourmaister.
-- Nej, tacka inte, käre Gert. Minns du inte äpplet på Skara torg? Jag
aktar inte Hilleborn för mer än det äpplet, du gav mig. Nej mindre,
mindre. Ty allt vad jag ger min älskade är fattigt och futtigt. Och allt
vad min älskade ger, är stort.
En lång stund kunde hon omöjligt betvinga tårarna. Hon grät häftigt och
i krampaktiga snyftningar, som inte kunde hejdas eller fördöljas. Men
hon skyndade sig att säga:
-- Nej, nej, det är inte för din skull jag gråter. Var du inte genast
färdig att skynda till min hjälp? Nej, jag gråter minsann över mig
själv, som är en sådan stackare.
Och hon sade:
-- Vad är det väl värt att giva sin kropp, som snart förvissnar? Och vad
jag eljest kunde giva, det tog du för länge sedan. Det håller du i dina
händer och gud vet, att de icke äro blida --
Och hon sade:
-- Tyst, tyst. Det är så fåfängt att tänka på allt. Man får inte begära
för mycket. Med mig dör mitt liv. Du finner en annan kvinna.
Först när det dagades upptäckte hon, att hon inte var ensam. Hon blev
skrämd och ropade:
-- Vem är det, som går bakom mig?
Men samtidigt såg hon i spegeln, att det var bergmästaren. Hon vände sig
då hastigt om och gick emot honom. Hennes rörelser voro ganska livliga
och hon log vänligt mot honom.
-- Kära bergmästare, sade hon, välkommen till Frötjärn. Räck mig handen.
Han sade:
-- Jag har väl annat att räcka Barbro.
Men hon tog hans hand mellan sina och kysste den upprepade gånger.
-- Det är bäst att vara ödmjuk, sade hon. Jag har kanske gjort
bergmästarn större förtret än jag själv vet. Så tanklös som jag är. Bara
tänker på mitt.
Bergmästaren sade:
-- Har Barbro gjort mig förtret, så får hon väl tid att göra det gott
igen. Nu har jag gjort mitt och här är det.
Han knäppte upp rocken, tog fram ett tjockt dubbelvikt papper och räckte
Barbro.
-- Här är Hilleborn.
Barbro stirrade på papperet, hon tog det försiktigt mellan
fingerspetsarna, vecklade upp och läste den första raden i
köpekontraktet.
-- Undertecknade herr kommerserådet och riddaren B. E. Bourmaister --
Hon gick hastigt bort till fönstret, men hon fortsatte icke att läsa.
Hon stirrade upp mot Raslingevägen. Efter en stund vände hon sig åter
till bergmästaren. Hon skakade leende på huvudet.
-- Är detta Hilleborn? De här svarta snirklarna och strecken. Annat hade
jag föreställt mig --
-- Men är det Hilleborn, återtog hon, och är Hilleborn mitt, så skänker
jag det åt min far, Petter Backe.
Bergmästaren sade:
-- Jag trodde, att Barbro hade andra avsikter.
Hon skakade på huvudet. Bergmästaren gick fram till henne och strök
henne lätt över armen.
-- Då tror jag, att det kan bli gott igen på Frötjärn. Och att vi båda
kan leva lyckligt.
Hon svarade:
-- Jag kan inte leva --
Hon pressade armarna mot bröstet.
-- Bergmästarn ska veta, att snart är det olidligt. Det är ljust nu. Låt
mig gå ut i trädgården.
* * * * *
Nu förflöt en timme, som säkerligen skulle ha blivit Barbro alltför
lång, om inte herr Karl Hamrin kommit henne till hjälp. Hon fann honom
sittande hopkrupen och frusen på Gert Bourmaisters stol. Han berättade,
att han i mörkret icke kunnat finna sin båt och därför stannat hela
natten i trädgården. Barbro ställde en stol bredvid honom och satte sig.
Men strax därpå bad hon, att de måtte byta stolar.
Hamrin sade:
-- Jag har suttit här och tänkt på en sak, fru Barbro. Jag har suttit
och tänkt på, att ingen frågade mig, vem jag håller av. Nej, det är så,
att alla människor betrakta mig, som om jag redan vore död. Min hustru
syr sig svart, och till och med på småkläderna fäster hon svarta
rosetter. Det grämer mig mest.
Hon strök honom över handen. Men hon hade ingenting att säga, och hennes
tankar voro långt därifrån.
Hamrin fortsatte:
-- Och ändå kan ingen människa hålla av någon så, som jag håller av
honom. Det är väl därför, att jag aldrig får se honom. Jag får aldrig se
honom, Barbro. Det dröjer ännu fyra månader, innan han kommer. Och jag
har inte två månader kvar. Kanske inte en.
Barbro sade:
-- Vem talar kusin om?
-- Säg det kusin! Jag talar om honom, som jag väntat på i åtta år. Och
då det var midsommar och varmt, och då jag trodde att jag ännu hade ett
helt år kvar, då berättade min hustru, att han snart skulle komma. Nu
vet jag, att jag aldrig får se honom.
Barbro grep honom hårt i armen.
-- Kusin! sade hon häftigt. Det är underligt, men jag tycker nu, att det
just är över detta jag grubblat hela natten. Ja, ja, ja. Det sista han
sade mig. Jag tystade honom. Jag visste ju, att det för mig inte fanns
något medel. Men låt mig nu tänka. Och skynda inte på mig. Jag är så
trött. Men jag kan ännu tänka.
Och denna timme förflöt ganska snabbt allenast därför, att Barbro Backe
sökte ett medel att lindra en annans plåga. Solen stod redan ett stycke
över Vesslans smala hjässa, lyste över Hoby, lyste över Falla, över
Bånga, över den vita kyrkan vid Raslingeviken, över hela sjön Kroken,
dess mörka skogar, dess grå hällar och gnistrande skära skrevor, dess
gulnande fält och gröna ängar.
Barbro log mot morgonen.
-- Det sägs, kära kusin, att allt kan övervinnas, allt utom döden. Låt
oss nu se, om döden är oövervinnlig.
Men tag min arm. Jag vill hjälpa kusin att skjuta ut båten, ty tiden är
knapp, och det gäller för kusin att så snart som möjligt skrida till
verket.
De gingo ned till stranden. Karl Hamrin steg i båten, Barbro satte sig
på relingen. Hon sade:
-- Hör nu på, kusin. Det går inte an, att låta tankarna jaga efter
drömmar bittra eller glada. Detta är döden och ingenting annat är döden:
att tanken ohjälpligen förirrar sig i intet. Den som vill leva, skall
binda sin tanke vid närmaste föremål.
Och hör nu på. Han, som skall komma, då kusin är död -- vad behöver han
först och främst? Behöver han inte en vagga? Nåväl. Är inte kusin den
skickligaste svarvare och finsnickare vid Kroken. Sätt svarvstolen i
gång, kusin! Spara inte på grannlåten, det förnöjer en unge att ligga
och stirra på sniderier. Måla den i granna färger, måla den med män och
kvinnor och skriv i en rad runt vaggan: Denna vagga förfärdigade Karl
Hamrin åt sin käre son. Men det är långt ifrån nog. Tag vara på tiden.
En snurra måste svarvas, en häst eller två, en piska ska bindas. Och nu
kommer annat -- ett svärd, en pilbössa. Ack, de växa så fort. En käpp
med snidat huvud för herr gymnasisten. Och sist och bäst en slända, en
sådan vacker slända, som gossarna ge sina flickor. Nu minns jag inte
mer. Min tid är också kort. Men ro nu till Frösevi. Kusin har så visst
funnit på hundrade andra ting innan båten landar.
Hamrin nickade. Hon hjälpte honom att skjuta ut. Hon såg, hur ivrigt han
grep kring årorna.
Hon gick hastigt och utan att vackla uppför trädgårdsgången, över
terrassen, över gårdsplanen och ett stycke in i allén. Då såg hon dem
komma. Det var Stenbyfolket. Hon kände igen Lillgårdsflickans rutiga
granna schalett. Gubben Wendt, jägmästaren, gick något före de andra.
Han stannade hos Barbro och sade:
-- Det är Gert Bourmaister.
Barbro nickade.
Wendt sade:
-- Han ryckte bössan ifrån mig i går kväll. Då i tumultet. Han sade, att
han skulle driva undan kreaturen, som trängdes kring vagnen. Men det var
ett sådant buller. Ingen hörde skottet. Ingen vet, hur det gick till.
-- Jag vet, sade Barbro. Bär honom upp på mitt rum.
Men Wendt skakade på huvudet. De kunde inte bära honom upp på Barbros
rum, hon kunde inte få se honom. Han var så illa tilltygad.
Barbro sade:
-- Bär honom upp på mitt rum och lägg honom på min säng.
Barbro stannade hela förmiddagen ensam hos Gert Bourmaister.
Bergmästaren satt på stora stentrappan och vaktade porten. Han var grå
som stenen.
Vid middagstid kom folket från högmässan. Bergmästaren tillät ingen,
icke ens prästen att stiga in till den döde. Men raslingarna dröjde på
gårdsplanen.
Strax efter klockan fyra kom Barbro ut till dem. Hon stannade i porten
stödjande sig mot sandstenspelaren. De betraktade henne en lång stund
under tystnad. Hon var blek som en vit blomma i skymningen.
Plötsligt ropade de alla på en gång:
-- Barbro! Barbro!
De hade upptäckt blodet, som flöt ymnigt från hennes handleder ned över
kjorteln och över stenen och från halsen ned över bröstet. De ropade:
-- Barbro! Barbro!
Hon sade:
-- Kära vänner -- jag kan icke leva. Min älskade är död.