Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II) - 11

Total number of words is 4841
Total number of unique words is 1571
30.0 of words are in the 2000 most common words
40.1 of words are in the 5000 most common words
44.4 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
känner jag rätt väl till släkten Backe och min salig farmor räknade
kusinskap med en viss ryttmästare Backe på Västgöta kavalleri. Jag
anhåller därför att få kalla min nådiga kusin.
Barbro steg upp och neg. Därpå sade hon:
-- Kusin bör i alla fall betänka, att den här hederlige Gellin är ett
gott parti för Lotten. En oxfösare i våra dagar har lika lätt för att
köpa Herrlestorp som salig kammarjunkaren för att sälja.
-- Kusin, svarade hennes nåd, gör mig säkert inte den oförrätten att tro
mig fal för pengar. Jag gick i åtta år och väntade på att några förmögna
släktingar, vilkas namn jag behåller för mig själv, skulle sända mig den
penningsumma, som skulle ha räddat Herrlestorp. Det var en summa som
inte betydde särdeles mycket för mina släktingar, men vad den betydde
för mig, kan kusin tänka sig. Jag var verkligen så ivrig att jag varenda
dag i ur och skur gick ända till Raslinge vägskäl för att hämta
postväskan. Men det kom inga pengar, kusin, och så småningom upphörde
jag att vänta. Jag har sedan funnit, att fattigdomen inte är så svår, om
man bara håller fast vid, att man är vad man är. Det vill säga en smula
bättre än förste bäste, som råkat ha pengar till ett par lackskor.
Härvid pekade hennes nåd på herr Gellin som verkligen och till sin egen
plåga sprättade omkring i ett par lackskor. Oxhandlaren förstod
anspelningen och som lackskorna till på köpet klämde honom gruvligt,
förlorade han alldeles tålamodet.
-- Det är sant, sade han, att jag gärna ville gifta mig med Lotten
Schager och det mest för hennes egen skull, eftersom hon är en fattig
flicka. Men inte har jag tid att tvista med gumman. På Ånsta har jag
åttio par oxar, trettio kor och mer än två hundra ungnöt, som ska
söderut. I tre veckors tid har jag stallfodrat hela driften bara i
väntan på att den där nippertippan skulle säga ja och gumman amen. Men
nu gitter jag inte vänta längre. Det kostar för mycket, och folk gör
narr av mig både här och nere i Östergötland.
-- Herr Gellin, sade Barbro, ni skryter verkligen som en tölp med edra
rikedomar. Jag tror att jag måste giva kusin rätt. Kom närmare, herr
Gellin, så att jag får läxa upp er.
Oxhandlaren trädde in under lövtaket, ovillig och trumpen. Barbro sade:
-- Är det sant, att ni skall driva åttio par oxar och två hundra ungnöt
här förbi.
-- Det är sant, sade Gellin, och det är den största drift, som någon har
hört talas om här på trakten.
-- Och hur lång tid tar det att fösa driften från Ånsta till Frötjärn?
-- Sex timmar vid pass.
-- Gott, sade Barbro, jag lovar att ni i afton skall dansa
trolovningsvalsen med Lotten Schager. Gör nu som jag säger. Kör
ofördröjligen till Ånsta och sätt genast i gång. Ni kan då hinna till
Stenby backar vid tiotiden. Så länge skall jag försöka att kvarhålla
hennes nåd och Lotten på Frötjärn. När nu Herrlestorpsskjutsen kommer i
backen, ska ni sätta oxarna i gång. Först sakta och varligt, men då
vagnen kommit tillräckligt nära, ska ni laga, att djuren på ett eller
annat sätt oroas. I mörkret kommer faran att te sig större än den är.
Tre hundra råmande och klampande kreatur kan väl skrämma nåden, och då
blir det herr Gellins sak att rädda dem ur faran.
Gellin sade:
-- Ja, frun är knipslug. Men vem ska jag få att sätta stingen i
kritterna? Inte kan jag anförtro en sån sak åt drängarna.
-- Tag då någon annan till hjälp.
Herr Gellin vaggade betänksamt av och an. Han sade:
-- Det är farligt det där. Att valla kritter i mörker är svårt nog ändå.
Och hur ska en veta, att de inte komma till skada eller kanske trampa
ihjäl någon stackare?
Barbro svarade:
-- Något måste man väl våga, när man är så hjärtans kär som herr Gellin.
Se bara, hur Lotten smäktar!
-- Det gör hon, sade herr Gellin och slog blygsamt ned sina ögon. Jag
bryr mig inte om kreaturen, en oxe mer eller mindre betyder ingenting.
Men en får tänka på folket, som går på vägen.
Barbro sade:
-- Vem driver omkring på vägen så sent? Någon drucken luffare kanske,
som varken hittar hit eller dit --
* * * * *
När klockan slog två på dagen trädde herr Anton Sundin inför domstolen,
slog med sin ekkäpp ett dånande slag i hällen och sade:
-- Nu är det jag, fru Barbro, som bjuder och befaller. Bordet är dukat
och så fyndigt placerat under fruktträden, att när den tiden kommer,
desserten bjuder sig själv. I köket har jag styrt efter bästa förmåga
och genom att slå kökspigan på benen med den här ekkäppen har jag
tilltvungit mig lydnad. Min vördige broder i Backus, greve Ulrich, har i
källaren avprovat vinerna. Och den token Hugo Schager har strött sina
blommor över bordet. Så uppmanar jag envar att följa mig till bords. Men
den där galningen, som sam till Bånga efter ett syskrin, skall sitta vid
min högra sida. Jag inbillar mig nämligen, att han måste ha en
förträfflig matlust. Och sådant smittar alldeles som tapperhet i fält.
Herr Sundin slog ännu ett dånande slag i berget, betraktade den
lättsinniga församlingen under rynkade ögonbryn och skred med värdighet
utför hällen. Han satte sig under ett päronträd, det enda vars frukter
voro fullt mogna och som därtill hängde frestande nära. Pekande med
käppen utdelade han platserna runt kring bordet. Slutligen gav han
prästen ett lätt slag på skuldran sägande:
-- Nu är det din tur, bror, men kort.
Prästen läste bordsbönen, vid amen sjönk herr Sundin plötsligt ned på
sin stol, suckade och satte skeden i soppan. Han åt under tystnad och
gjorde endast då och då ett avbrott i skedens gång för att med stigande
förvåning betrakta sin granne, Robert Fielding. Slutligen skakade han på
huvudet och sade:
-- Hur jag saknar min vän Gellin! Den där ynglingen infriar på intet
sätt mina förhoppningar. Låt honom sätta sig därnere bredvid Brita
Billman, och kom du i stället hit, min käre präst. Du inger mig
förtroende.
Saken ordnades och han vände sig till Barbro.
-- Min nådiga anar säkert icke, vilken njutning det är att äta mycket.
Först och främst är det en njutning för gom och buk, men jag fäster dock
mera avseende vid själens tillfredsställelse. Genom att äta mer och
bättre än andra blir man stolt, högdragen, ädelsinnad och får en fast
förtröstan till sin egen förmåga. Man blir också överseende och mild mot
andra, för så vitt de inte förstöra matron. En spinkig hallunker väcker
alltid medlidande och munterhet och förljuvar på så sätt tillvaron. En
sådan där skägglös mager pilt tänker alltid på någon flicka. Hon är min,
tänker han, vid gud är jag inte en kaxe. Det är kärleken, min nådiga, om
vilken ni pratat alltför mycket strunt. Jag har placerat de där fåfänga
barnen så, att de skola få de sämsta bitarna, men hennes nåd ska inte
tro, att de ens misstänka mitt försåt. Nej då. Jag har fångat honom,
tänker flickan. Han föredrar mig framför andra. Jag måste vara bra
bedårande. Det är kärleken, min nådiga, som i sanning är blind. Ty om
fångsten skulle vara enögd som Rygell, eller mager som Hamrin eller fet
som jag, så är det lika. Fåfänglighet.
Han försjönk nu i djupa tankar. Hans grannar lämnade honom i fred, om de
också då och då måste förvåna sig över den råga, som ständigt förnyades
och ständigt försvann från hans fat. Likväl tycktes han icke vara vid
gott mod, och efter den första kötträtten brast han ut i en klagande
suck eller snarare gäspning.
-- Nej, min nådiga, jag kan verkligen inte trösta mig över det öde, som
drabbat min dibror Gellin. Prästen tillfredsställer mig ingalunda, ehuru
han troligen haft goda anlag. Min nådiga måste betänka, att ätandet i
och för sig icke förskaffar oss det fullständiga välbehag, som jag nyss
i mitt övermod antydde. För att verkligen känna sitt värde, sin styrka,
sin förmåga måste man äta i kapp med en värdig medtävlare. Gellin var en
sådan. Han hade förmågan att egga min stolthet. Ett färserat kalvhuvud
var under hans kniv inte mer än en fransk ärta. Han åt med beundransvärd
lätthet. Han stånkade en smula mot slutet, men det var mera de
besvärliga armrörelserna, som tröttade honom. Jag erbjöd mig en gång att
mata honom, skära för och stoppa i mun. Sannolikt kunde jag ha hållit på
hela kvällen. Men när jag såg, att matvarorna började tryta på bordet,
blev jag ursinnig, drog undan stolen, så att han satte sig tämligen hårt
och hjälpte honom inte på benen, innan jag själv förtärt resterna. Det
är så. Den som lyckas tillskansa sig de bästa bitarna vid en måltid,
måste erfara en segrares glädje. Eljest är han en förkonstlad och löjlig
person, sjuk till både kropp och själ.
Han lade sina armar skyddande kring fatet med kycklingar, och då prästen
sträckte på halsen för att över hans axel skärskåda de läckra djuren,
blåste Sundin honom föraktligt i ansiktet.
-- Nej, inte du! Gellin skulle i en blink upptäckt det fetaste, vitaste,
möraste bröstet, och hans gaffel skulle som en blixt slagit ned på
fatet. Vad jag saknar dig, Gellin! Vilken glädje har jag av det här
lena, mjälla, välstekta stycket, då ingen i denna församling förstår att
avundas mig? Om jag vore tio år yngre, skulle jag bland de där
ungdomarna utvälja en cumpan, som jag skulle uppfostra. Och sannerligen
skulle jag inte vårda och vakta honom som min ögonsten. Men jag vågar
inte, min nådiga. Ty ginge det med honom som det gick den värdige Gellin
den dagen han varit på Herrlestorp, så skulle mitt hjärta brista. Redan
vid tredje rätten steg han upp från bordet, ställde sig framför spegeln
och frågade i bedrövad ton, om han verkligen hade hängande kinder.
-- Sundin, sade prästen, du är köttets träl, och troligen är det du, som
lägger ärgiga rundstycken i kollekten. Likafullt vill jag komma dig till
hjälp. Hugo Schager, som du givit en alldeles för dålig plats, är säkert
en yngling efter ditt sinne. Jag har givit akt på honom. Han äter som om
han aldrig sett mat förr, vilket också är möjligt. Ty på Herrlestorp
finns det varken smör eller ost, det vet jag bäst som får tionde från
alla gårdar utom från Herrlestorp. Men nog kunde han säga ett enda
fattigt ord åt min dotter Anna, som är hans bordskamrat och den nättaste
flickan i Raslinge. Åtminstone kunde han räcka henne såsskålen. Minsann
är inte tösen gråtfärdig, därför att hon fått en sådan tungus till
kavaljer.
-- Det tror jag inte, grymtade Sundin. En person, som känner latinska
namnet på kronärtskockor men inte det fransöska på en kastrerad tupp,
inger mig litet förtroende. Glömmer han mamsell Anna, så beror det väl
på, att hon inte är så grann som prästen tror. Nog har han en flicka i
tankarna.
-- Schager! ropade Alexander Fielding. Vem har du i tankarna? Bekänn!
Och runt bordet ropade hela flocken, att Hugo Schager nu äntligen skulle
bekänna. Han lade mycket ordentligt från sig kniv och gaffel, knäppte
händerna och sade:
-- Jag tycker om en flicka, men jag vet inte vem. Jag vet bara, att hon
inte finns här. En dag kommer hon väl gåendes eller åkandes upp till
Herrlestorp. Då skall jag skicka ut Lotten och Eva att taga emot henne.
Själv går jag in till kära mor och säger: Nu mor, är hon här.
Flocken ropade i korus:
-- Nu mor, är hon här!
-- Vidare! sade prästen. Är det kära mor, som ska fria?
-- Nej, jag skall nog fria själv, när den stunden kommer, men så långt
ha vi inte hunnit. Å, jag ska gå med henne i parken, och vi ska tala om
allt möjligt. Och jag ska fråga Lotten och Eva, om hon brukar rent linne
och eljest är snygg och proper. Och jag ska fråga mor, om hon är hövlig
och ödmjuk mot de gamla. Jag ska noga betrakta hennes händer och lägga
stor vikt vid att de äro långa och smala och lätta. Det trivs blommorna
bäst med. Och slutligen ska jag föra henne in i drivhuset. Då får jag
se, om hon tycker om blommor.
-- Om hon tycker om blommor! upprepade kören.
-- Sedan! ropade prästen. Du är alldeles för långsam. Ännu har jag inte
hört några smällar i buskarna.
Hugo Schager rodnade.
-- Nej, sade han, jag tänker inte kyssa henne före trolovningen. Och det
är så långt dit. Jag måste ta noga reda på hennes släkt och hennes
vänner. Sedan begär jag mors samtycke att besöka hennes hem. Och har nu
allt utfallit till belåtenhet och har jag erhållit hennes föräldrars
samtycke, då ska jag fria.
-- Då ska han fria! ropade kören.
-- Äntligen! sade prästen. Ja, du var alltid långsam, jag minns det från
läsningen. Du kunde dina stycken, men hann aldrig till slutet på
trosbekännelsen. Nu ha vi varit på bröllop, och jag har kanske fått en
styver för mitt bröllopskväde. Och du har gästat släkten, och alla tokar
i bygden ha dansat med bruden, och du återvänder en afton till
Herrlestorp. Vad gör du då?
-- Vad jag gör? sade Hugo Schager och smålog. Jag går till mina drivhus.
Å, hur jag ska hoppa ur vagnen och springa ned till mina drivhus! Står
inte mor på trappan och tar emot min hustru? Kan hon begära bättre? Nej,
nu börjar för mig sötebrödsdagar. Kära mor behöver inte längre mitt
sällskap. Jag kan stanna hos blommorna från bitti till sent. Men varje
morgon ska jag lägga friska blommor på min hustrus huvudkudde. Då blir
hon väl nöjd.
-- Då blir hon väl nöjd!
-- Vad du är dum, Hugo Schager! Och dig har jag givit godkänd i
kristendomskunskap! Hur ska det gå, när du glömmer att komma till
middagen? Hur skall det gå, när du glömmer hennes namnsdag? Hur skall
det gå, när du glömmer att ge lilla frun godnattskyssen? Hur skall det
gå, när du slutligen glömmer, att hon alls existerar?
-- Jag har nog tänkt på det, svarade Schager allvarligt. Jag har tänkt,
att jag kanske en vacker dag skulle glömma henne och allt annat. Ty det
händer mig, när någon sällsynt växt blommar, att jag glömmer allt annat.
Ja, hur ska det gå?
-- Hur ska det gå? inföll kören i bekymrade och jämrande tonfall.
Hugo Schager kisade med ögonen och smålog skälmskt och vemodigt. Han
sade dröjande:
-- Jo, så här. När jag äntligen trött och yr tumlar ut ur mitt drivhus,
då sitter min hustru på bänken under hängasken. Jag kan bara se hennes
kjortelrand och går därför ett stycke ned i parken för att se henne hel
och hållen. Och där sitter hon så nätt på bänken. Och bredvid henne
sitter min hjärtevän Alexander Fielding. De krama varandras händer och
lägga huvudena på sned. Och nu får herr kyrkoherden höra hur det smäller
i buskarna.
-- Hur det smäller i buskarna! jublade kören. Men hennes nåd knackade
med sina gulvita skarpa knogar hårt i bordet och ropade:
-- Var du alldeles lugn, min Hugo. Jag ska nog hålla ögonen på den
gemena människan. Och du Alexander Fielding, du sätter inte vidare din
fot på Herrlestorp!
-- Skäms Alexander! Skäms Alexander! ropade kören och skrattet blev
hejdlöst, mest därför att hennes nåd tycktes ta allt för kontant. Men nu
visade det sig, att även Alexander tog saken allvarligt. Han sprang upp
från bordet, hans ansikte var blekare än vanligt, och den svarta locken
ringlade som en mörk orm över pannan.
-- Skam över dig, Hugo! Är jag inte din bäste vän? Ha vi inte slagits
som pojkar? Har jag inte beundrat dina blommor? Har jag inte delat dina
fattiga styvrar och du mina? Varför skulle jag göra dig ett sådant ofog?
Schager sade:
-- Förlåt mig, Alexander. Du är förvisso min hjärtevän, men just därför
låg du mig närmast i tankarna --
-- Skäms Alexander! sjöng kören. Och flickorna, som nästan alla hade
skäl att hysa agg till Fielding, tröttnade icke att banna honom och en
och annan passade på i villervallan att nypa honom eller sticka honom
under bordduken med gaffeln. Fielding betraktade dem med lugnt och
upphöjt förakt.
-- Alla de där flickorna, sade han, har jag kysst. Därför sticka de mig
nu med gafflar. Men om jag tog en av dem, vilken som helst och förde
henne avsides ned till stranden och bad henne kyssa mig, så skulle hon
icke tveka. Det är ont när kvinnor samlas. Min farfar, som förde en
fregatt mellan Elfenbenskusten och Västindien, brukade säga, att en
vilde i kajutan är mild som ett lamm, ömsint och tjänstvillig, men
hopade i lastrummet bliva de till ulvar. Vem av er, jäntor, har inte
viskat Alexander, käre Alexander, och nu sticks ni med gafflar --
Men ju mer han bannade, desto ilsknare stucko de, och slutligen måtte
han byta plats med magistern. Ekmarck sade:
-- Käck blir gäck, min Alexander. Du tror att du har krossat hjärtan.
Men du har bara varit en fruntimmersspegel, och när dina ögon bli matta,
ska du nog märka, att ingen vill spegla sig. Du har gått ur hand i hand
och nästa gång blir det bättre, sa prästen efter provpredikan.
-- Nu har jag fått mitt, sade Alexander, och lämna mig nu i fred. Alla
ha vi bekänt och lagt våra kort på bordet. Till och med kyrkoherden har
beskrivit, hur han går under oket och drar tröskverket efter tio guds
bud. Men fru Barbro har ingenting sagt.
-- Fru Barbro har ingenting sagt! ropade kören.
Barbro, som suttit djupt böjd över bordet med armarna hårt tryckta mot
bröstet, spratt till och såg sig omkring. Hon tyckte att alla dessa ögon
glänste av elakhet. Hon sade:
-- Kära vänner, jag kan inte --
-- Fru Barbro! Fru Barbro! sjöng kören.
Hon blev plötsligt så rädd, att hon endast med möda kunde hålla sig kvar
på stolen. Blodet sköt upp i huvudet och nästan bländade henne. Hon såg
ett stort blodrött fält och däri svarta gestalter, som oroligt och
hotande rörde sig av och an. Magistern sade:
-- När oxen vädrar klöver så råmar han. Lämna fru Barbro i fred. Det är
inte hennes tur.
-- Nej, sade Alexander Fielding. Det är aldrig fru Barbros tur.
Sanningen att säga har hon skickat mig som en dräng och en gång narrat
mig att fjäsa för en piga. Men hennes tur blev det aldrig.
Och kören ropade:
-- Fru Barbro! Fru Barbro!
Då reste sig greve Ulrich, hans hjässa sken vinröd under det vita håret.
Ögonen glänste av friska tårar. Han betraktade grevinnan Vivecka, som
tung och stillsam tuggade och svalde. När hon hörde sin mans röst,
gjorde hon ett försök att lyfta de svullna ögonlocken.
Greven sade:
-- Fördöme mig, skulle det inte vara min tur? Här breder ungdomen ut sig
som vildskott, och vi gamla väl ympade och tuktade aplar stå i
skymundan. Är detta ett kärlekshov, och min Viveckas namn blir icke
nämnt? Fi donc, mina vänner, jag hör inte annat än kärlekskval och beska
bekymmer. Men jag, som levat lycklig var dag alltfrån den tionde juni
anno sju, jag skulle ingenting säga?
-- Han borde ingenting säga! upprepade kören, på ett försmädligt sätt
förvanskande herr grevens ord. Men greven tystade larmet med en
majestätisk åtbörd. Han stack vänstra handen under rockskörten och lät
den högra beskriva smeksamma rörelser över grevinnans huvud.
-- Min Vivecka, sade han med darrande röst, som dessutom stördes av en
lätt hicka. Din ömhet har varit outtröttlig, din godhet utan gräns. Hinc
illæ lacrymæ, som sannerligen äro tacksamhetens och glädjens. Jag
bekänner att jag endast en gång i mitt liv misströstat om din kärlek.
Minns du Vivecka? Det var anno adertonhundra och trettioett. På våren.
Vi voro den tiden nödgade att bo i en liten stuga nära Gårsnäs, densamma
vi bebodde efter branden. Det var en vårdag, mina vänner, fast ganska
ruskig. Usch ja då! Jag hade varit ute på jakt, jag hade ingenting fått,
klockan visade tre kvart på ett och ett var vår middagstimma! Jag
släppte spår och allt och sprang för brinnande livet. Ty Vivecka tycker
inte om att vänta. Klockan ett slår jag upp dörren och skyndar med öppen
famn mot min Vivecka. Men vad möter mig? En surmulen uppsyn, en ordknapp
hälsning. Och vad värre var, ett odukat bord.
-- Vad värre var, sjöng kören, ett odukat bord.
-- Ja, mina vänner, jag erfor ett stort missmod. Jag yttrade icke ett
ord, inte en förebråelse. Jag satte mig vid fönstret och rensade min
bössa. Och den ena tanken bittrare än den andra plågade mig. Det är
slut, Ulrich. Hon bryr sig inte om dig. När du i skog och mark förgäves
söker skaffa lite vilt till huset, ger hon dig tusan. Hon sitter här
hemma och tänker. På vad? På vem? På lyckligare tider, på glada
ungdomsvänner. Det är slut. Hon håller inte längre av dig. Efter
tjugufyra års äktenskap har hon redan tröttnat på din person.
-- Efter tjugufyra år hade hon redan tröttnat, sjöng kören. Men greven
slog plötsligt ut med armarna, rynkade ögonbrynen, reste sig på
tåspetsarna och gjorde en hotande och föraktfull åtbörd.
-- Stopp! Nu gläfser ni för tidigt ni lättsinniga valpar. Min Vivecka
hade alls inte tröttnat, hon har inte tröttnat än i dag. Jag satt där
och tjurade, och minsann om jag inte frös av sorg. Men hur byttes inte
sorgen i glädje, när Vivecka äntligen kröp fram med sanningen! Hur många
gånger ha vi inte skämtat sedan dess och raljerat över Viveckas
svalnande kärlek! Ty förklaringen, mina vänner, var mycket enkel: Det
fanns inte en brödkant i stugan.
-- Det fanns inte en brödkant i stugan! jublade kören. Men Anton Sundin
tog ett fullmoget päron från greven, skalade det med öm omsorg och
räckte grevinnan. Han skakade bekymrad på huvudet.
-- Vad säger du, präst? Är han klok, greve Ulrich? Driver han med oss?
Kan två gamlingar finna det skämtsamt att gnaga på en brödkant eller att
till och med sakna den? Fördöme mig om jag det tror.
Prästen sade:
-- Ett långt liv är ett lyckligt liv. Sorgen kan väl kappas med kärleken
en stund. Men segern är viss. Jag har jordat för många, för att jag
skulle tvivla på den saken.
När prästen sagt detta, stötte en tallrik mot glas, silver klirrade, en
stol föll. Det var Karl Hamrin, som reste sig. Han stödde båda händerna
mot bordet och böjde sig fram, så att han kunde se prästen i ansiktet.
Han nickade åt prästen och slöt trött och långsamt ögonen.
-- När du om en månad eller två skovlar jord på den här skallen, bror,
så skall du besinna, att jag icke tänkte som du. Jag känner dina fraser.
Men om mig skall du inte säga: den förtidigt hädangångne. Du skall säga:
Han levde i trettioåtta år, det var honom nog. Ja, det var honom mer än
nog.
Han lämnade bordet och gick stödd mot sin käpp från blomstergrupp till
blomstergrupp dröjande längst vid de starkt doftande blommorna, rosor,
kaprifol, jasmin. I likhet med Hugo Schager älskade han blommor. Men han
kände icke deras namn, ej heller förstod han deras skötsel eller kände
deras egenskaper. Han lät dem stryka över ansiktet, och då han träffade
blommor med rätt stark doft, gnydde han sakta av välbehag, surrade som
en humla.
Vid bordet följde man honom med medlidsamma blickar, väl vetande, att
han var dömd och att tvinsoten snart skulle sträcka honom till marken.
Även Barbro följde honom med ögonen.
Men när hon nu till hälften vände sig om på stolen, varsnade hon i
början av trädgården en gestalt, som långsamt och osäkert trevade sig
väg mellan terrassens rosor. Hon grep hårt i bordskanten men släppte
genast taget och sjönk ihop över bordet. Barbro Backes sista plåga tog
sin början. Vad som skedde omkring henne blev till en viss grad
otydligt. Hon mindes icke, vilka planer hon lagt, vilka anordningar hon
träffat. Hon hade icke heller någon klar föreställning om det mål, som
hon så länge längtat att nå. Stundens händelser blevo allt, och hon
kunde icke överblicka orsak och verkan.
Hon hörde Sundin säga:
-- Nu är jag, Anton Sundin mätt. Ho går då omättad från bordet.
Hon hörde, att man skrattade, och hon drog lydigt isär mungiporna och
skrattade. Skrattet tystnade, och Barbro blev allvarlig. Prästen började
bedja, och Barbro knäppte sina händer.
-- Pris ske Dig, Herre, för vårt dagliga bröd. Pris ske Dig, som kläder
den arme, helar den eländige. Pris ske Dig, som leder den vilsegångne
och upplyser mörkret. Pris ske Dig, att Du hugsvalar oss i vår dödsstund
och giver oss ett evigt liv. Pris ske Dig, Herre och lovat vare Ditt
heliga namn nu och i evighet. Amen.
Hon kände, när han gick förbi henne. Han gick alltjämt mycket långsamt,
liksom trevande med fötterna. Hon kände varje steg. Hon räknade ut vilka
stolar, vilka människor han passerade. När han stannade visste hon, att
han stannat vid Hamrins övergivna plats. Hon hörde tvärs genom prästens
röst, hur han reste stolen, det svaga fraset i gräset, en knapp som
gnagde mot trä.
När prästen slutat hörde hon magistern säga:
-- Du kommer som klockaren, Gert, när prästen sagt amen.
Gästerna stego fram till henne för att tacka för välfägnaden. Hon räckte
var och en handen men förmådde icke resa sig.
Hon sade:
-- Kära vänner jag kan inte --
De fattade hennes mening så, att hon måste göra les honneurs för den
sistkomne och därför icke kunde lämna bordet. Par om par drogo de sig
ned åt stranden eller upp på terrassen. Barbro Backe och Gert
Bourmaister sutto ensamma till bords. De åto icke, drucko icke, talade
icke, sågo icke på varandra. De lyssnade till varandras andedräkt.
Efter en stund började magistern gnida sin fiol. Han hade tagit plats på
klockstapelns sockel. Lövtaket och karmstolarna flyttades undan och
hällen förvandlades till en dansbana. Sulorna smällde mot stenen.
Alexander Fielding kom springande i stora lätta steg uppför gången, han
tvärstannade och bugade, så att den svarta locken fladdrade som en
vimpel över pannan. Barbro förstod, att han ville bjuda upp till dans.
Hon sade:
-- Kära vän, jag kan inte --
-- Och varför? frågade Fielding. Gert Bourmaister tröstar sig nog med
karaffernas sällskap.
Hon såg på Gert Bourmaister. Solen lyste på hans slitna frack, som
skiftade i violett. Själva ansiktet fick ett violett skimmer, och ögonen
glänste med röda stänk i blått. Han var mycket mager, mycket böjd. Han
omgavs av en djup skugga, som solstrålarna beströko med en violett
färgskiftning.
Fielding lämnade dem.
Gert Bourmaister började viska. Han talade mycket lågt och långsamt. Hon
kunde icke höra orden, men hon förstod, att han gjorde henne
förebråelser. Orden voro henne likgiltiga, hon kunde i alla fall icke
ordna dem. Men hon lyddes efter rösten. Och plötsligt sade han helt
högt: Fru Barbro --
Hon kände icke igen hans röst. Den var hes och beslöjad, den liknade
välborne herr Petter Backes röst, när han återvände från ett gott ölrus
i Skara.
Hon sade:
-- Herr Bourmaister kallade mig förr i tiden Barbro och du. Det lät så
besynnerligt. Ännu på Falla sade herr Bourmaister du. Du. Törhända i
febern. Det ringde så länge i mina öron. Nu säger herr Bourmaister fru.
Fru. Ack, det låter mera naturligt. Hör, hur magistern spelar! Jag har
främmande i dag, och herr Bourmaister är välkommen. Nej, hör hur han
filar på fiolen!
Hon reste sig och gick utför trädgårdsgången rak och lätt, med huvudet
något framåtböjt, armarna hårt korsade under brösten.
Gert Bourmaister stannade på sin plats. Han ställde ett par karaffer
framför sig och började dricka. Han stirrade tanklöst upp mot himlen,
som kvällsmörknade under långa, smala, vita molnränder.
* * * * *
Barbro dansade.
Hon steg uppför hällen, och den första hon mötte, var Karl Hamrin. Hon
neg och sade:
-- Låt oss dansa.
Hamrin svarade:
-- Det blir väl min död, men fru Barbro vill jag inte neka en dans.
De togo varandra om livet och började dansa. När magistern såg detta par
svänga uppför hällsluttningen, saktade han sin stråke. -- Fortare!
Fortare! ropade Fielding, men han sade:
-- Se då vem som dansar!
Nu stannade par efter par, Barbro och hennes kavaljer dansade snart
allena på hällen. Efter tredje varvet sjönk Hamrin ned på knä vid
klockstapeln och började hosta.
Barbro sade:
-- Herr Hamrin orkar inte längre. Vem vill nu dansa med mig?
Kavaljererna trängdes omkring henne, hon valde icke utan lät sig tagas
av den närmaste. Endast att hon sade:
-- Av herr Hamrin kan man inte begära så mycket. Nu vill jag dansa
fortare, ja, mycket fortare.
Men hennes kavaljer råkade vara herr Anton Sundin, som icke var i stånd
till särdeles raskhet. Efter en stund sade Barbro:
-- Nej, jag kan inte --
Hon gjorde sig lös och sökte en ny kavaljer. Dansen gick som bäst och
ingen var ledig. Då började hon dansa för sig själv som en liten flicka,
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II) - 12
  • Parts
  • Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II) - 01
    Total number of words is 4733
    Total number of unique words is 1389
    30.3 of words are in the 2000 most common words
    39.6 of words are in the 5000 most common words
    43.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II) - 02
    Total number of words is 4929
    Total number of unique words is 1386
    31.4 of words are in the 2000 most common words
    40.2 of words are in the 5000 most common words
    43.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II) - 03
    Total number of words is 4812
    Total number of unique words is 1398
    30.5 of words are in the 2000 most common words
    38.9 of words are in the 5000 most common words
    43.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II) - 04
    Total number of words is 4656
    Total number of unique words is 1660
    28.4 of words are in the 2000 most common words
    36.3 of words are in the 5000 most common words
    40.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II) - 05
    Total number of words is 4599
    Total number of unique words is 1627
    28.4 of words are in the 2000 most common words
    37.5 of words are in the 5000 most common words
    42.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II) - 06
    Total number of words is 4574
    Total number of unique words is 1629
    28.1 of words are in the 2000 most common words
    35.5 of words are in the 5000 most common words
    41.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II) - 07
    Total number of words is 4766
    Total number of unique words is 1581
    27.8 of words are in the 2000 most common words
    36.9 of words are in the 5000 most common words
    41.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II) - 08
    Total number of words is 4832
    Total number of unique words is 1577
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    38.6 of words are in the 5000 most common words
    44.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II) - 09
    Total number of words is 4725
    Total number of unique words is 1539
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    40.1 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II) - 10
    Total number of words is 4821
    Total number of unique words is 1561
    30.0 of words are in the 2000 most common words
    39.2 of words are in the 5000 most common words
    44.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II) - 11
    Total number of words is 4841
    Total number of unique words is 1571
    30.0 of words are in the 2000 most common words
    40.1 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II) - 12
    Total number of words is 4054
    Total number of unique words is 1181
    36.1 of words are in the 2000 most common words
    45.3 of words are in the 5000 most common words
    49.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.