Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II) - 08

till prästen och ta ut lysning. Jon fattade sitt beslut, han sade:
-- Det blir inte tal om lysning, förrän jag har träffat smeden. Nog ska
jag veta, om det är en kronbrud, jag får. Eljest är det ingen heder med
dig, och då får det vara.
Han begav sig till Falla och frågade efter smeden Karl-August. Men han
fick det beskedet, att smeden körts ur tjänsten. Han hade försummat sitt
arbete för att springa till Frötjärn, till sin käresta. Jon erfor en
viss tillfredsställelse. Han måste allt ha varit bra galen i Tilda, den
där, tänkte han. Skulle han väl eljest ha burit sig så tokigt åt? Nej
det är nog säkert, att Tilda är grann.
Och han beslöt att taga ut lysning så snart han av smeden fått
försäkran, att det gått ärbart till där borta i diket. Han sökte pojken
både när och fjärran, begav sig slutligen ända upp till Älvsnäs för att
se, om han fanns bland flottningskarlarna. Ett stycke norr om Hoby mötte
han en trashank, som gick och plockade blåbärskart i skogen. Jon
frågade, om han kom från Älvsnäs och om han där sett smeden Karl-August.
Trashanken svarade, att han själv hette Karl-August och att han varit
smed vid Falla. Jon frågade, om han var densamme, som för någon vecka
sedan brukade stämma möte med Lillgårds-Tilda vid Frötjärn. Pojken
jakade.
Jon grep honom då i strupen och skakade honom duktigt. Pojken, som var
alldeles utmattad, kunde icke försvara sig. Han sjönk på knä i mossan
och det var inte långt ifrån, att Jon strypt honom. Emellertid besinnade
han sig, släppte sitt grepp och sade:
-- Så litet är det för mig att ta livet av dig här i skogen. Jag lägger
dig under en rot, och du ser inte dagen mer. Men säger du sanningen, så
vet jag inte, hur väl jag vill dig. Sanningen får sen vara vad den vill.
Smeden lovade att tala sanning. Jon frågade, om det varit skamsgärning
mellan honom och Tilda. Smeden svarade nej, han hade icke rört henne.
Han svor de dyraste eder. Men Jon trodde honom icke. Han sade:
-- Det är bättre att lita på, vad en ser. Nu ska du följa mig hem, så
får jag se, hur hon beter sig.
Smeden måste följa honom. När de kommo fram till Losätra, lät han smeden
gå ensam in i stugan och ställde sig själv på lur vid fönstret. Smeden
gläntade på dörren och gjorde miner åt Tilda, att hon skulle vara
försiktig. Men vare sig att hon inte förstod hans miner eller att
glädjen över att återse honom blev henne övermäktig, kastade hon sig
genast om hans hals och kysste honom. Smeden viskade henne i örat, att
Jon stod på lur vid fönstret. Tilda sade:
-- Låtsas bara, att du inte vill veta av mig och låt mig hållas.
Hon omfamnade honom ännu häftigare och gav honom under tiden tysta
förhållningsorder. Smeden strävade emot, stötte och knuffade henne men
tycktes för svag att kunna slita sig loss. Jon trädde nu in till dem.
Tilda gav till ett skrik och rusade in i spiselvrån. Men Jon
småskrattade och sade:
-- Inte lurar du mig så lätt, Karl-August. Du visste nog att jag stod
vid fönstret, eljest hade det väl inte tövat, förrän Tilda fått bukt med
dig. Patron på Vassbro kom hon ingenstans med och magistern sa henne
sanningens ord. Men en fattig smedspojke, som sprungit var dag från
Falla till Frötjärn och mistat tjänsten för hennes skull, den tör väl
inte ha vägrat sig.
Han befallde Tilda att duka fram mat och dryck. Hon gjorde så och stack
därvid de bästa bitarna till smeden. När smeden ätit sig mätt, sade Jon:
-- Var inte buskablyg du utan tag jäntan i famn och tacka henne för
maten, som du tycker det bäst faller sig.
Tilda började genast krumbukta med kroppen och gick villigt emot honom.
Men smeden förstod nu, hur landet låg. Han sade:
-- Det ska ingen förmå mig att ta den där jäntan i famn eller ens i
hand. Hon har skaffat mig mera förargelse än någon annan på jorden.
Och han berättade för Jon, hur som major Billman på Bånga bjudit honom
sin dotter till äkta. Han berättade vidare, hur Tilda lurat honom och
utstyrd i mamsellens kläder lockat honom till många galenskaper. Nog
hade han funnit henne bra grov i hyn och snedväxt som en lagårdspiga.
Men mamsell är ändå mamsell, och han hade funnit det hedersamt att umgås
förtroligt med dottern till en major. Därför hade han skrutit inför
kamraterna och för att visa, vilken kaxe han var, försummat tjänsten.
När sedan sanningen uppdagades, hade han genast lämnat orten skamsen
över att han låtit sig bedragas av en bondtös.
Jon sade:
-- Det där tror jag, så mycket jag vill. Låt oss sova på saken.
Han tillsade flickan att reda tre nattläger, ett i kammaren åt gästen,
ett i köket åt sig själv och ett på loftet åt Jon. När allt var i
ordning, bjöd han dem vänligt godnatt och klättrade upp på loftet. Han
hade inte legat lång stund, förrän smeden kom upp till honom, och bad
att få dela bädd. Jon frågade, om han inte fått ligga i fred i köket.
Smeden svarade:
-- Det vill jag inte säga något om, varken ja eller nej. Men ska någon
ligga därnere, så ska det väl vara Jon. Eftersom jag hör, att Jon tänker
ta ut lysning till söndan.
Jon menade, att det nog skulle bli bra med lysningen. Han makade
emellertid åt sig och gav smeden plats.
Följande morgon sade Jon:
-- Nu vet jag, hur det är ställt. Pojken här har legat vaken hela natten
och det behövdes bara, att hon vände sig därnere, så spratt han i
kroppen som en abborre. Lysning ska det bli, men det ska bli mellan er
båda.
Han talade så milt och vänligt, att smeden höll på att falla honom om
halsen. Men Tilda kände honom bättre. Hon förstod, att det var arghet,
och att han ville locka dem att förråda sig. Hon sade:
-- Då får I allt släpa Karl-August med tång till prästen.
-- Det har jag väl makt till, menade Jon. Han tog honom i armen. Men
smeden förstod avsikten. Han slet sig hastigt lös och rusade på dörren.
Och när Jon kommit ut på gården, såg han pojken springa för brinnande
livet inåt skogen. Jon ropade efter honom:
-- Karl-August! Vill du inte ha henne?
Han vände sig om i språnget och skrek: -- Nej, nej, nej! Därpå fortsatte
han och försvann i skogen. Jon vankade en stund av och an och kunde icke
besluta sig. Men när nu Tilda kom ut till honom, förgråten och uppsvälld
i ansiktet och så ödmjuk att hon kysste hans rockärm, sköt han henne
sakta ifrån sig och sade:
-- Ja, det är synd om Tilda, men jag kan inte hjälpa henne. Att patron
på Vassbro gick ifrån henne, det bryr jag mig inte om. Han är så illa
grätten. Och vad magistern beträffar, så var han bra drucken. Men att
den där stackarn skyr dig, så han kan springa andan ur kroppen, det
vittnar bra illa. Packa dig i väg till Lillgården. Jag går till Frötjärn
och talar om för bergmästarinnan, att jag åtrat mig.
Tilda grät överljutt men packade lydigt samman sina tillhörigheter och
lämnade Losätra. När hon hunnit till Storgårdsladan, hörde hon sitt namn
viskas. Hon steg av vägen och gick in i ladan. Där i halvmörkret stödd
mot väggen och ännu flämtande efter loppet, stod smeden. Tilda gick fram
till honom och gråten stillades.
Barbro Backe infriade sitt löfte, gav Tilda god utstyrsel och höll
bröllop på Frötjärn. Det sägs att hon sedermera skall ha givit
Karl-August en smedja, i så fall den vid Hilleborn. Andra åter påstå,
att hon icke lämnat dem någon hjälp, och att de under många år levde i
yttersta armod.


VIII.

Då kronan skulle dansas av bruden, ställde sig major Billman främst
bland kavaljererna. Men bruden gick honom förbi, och ingen av tärnorna
ville dansa med honom. Ty om han också undgått sitt straff, hade han
likväl blodsskuld. Dessutom dansade han alltför vilt, han kramade som en
björn, och hans styva strida skägg rev styggt på kind och hals.
Han försökte då sin lycka hos fruarna och gick ända därhän att bjuda den
sura änkenåden på Herrlestorp till dans, hon klippte med ögonen som en
vresig uggla och låtsades icke förstå hans anbud. Till sist bjöd han
Barbro. Hon skakade på huvudet. Han sade:
-- Ska jag ha den skammen, att ingen vill dansa med mig?
Barbro smålog och svarade:
-- Den illa gör, han illa far.
-- Det är sant, återtog Billman efter en stund. Jag handlade illa, när
jag sköt Gert Bourmaister i stället för bergmästarn. Men något gott har
jag väl gjort sedan dess. Fru Barbro ska veta, att Gert ligger i
drängflygeln. Kommerserådet kan inte fördra medikamentlukten. Utan Gert
ligger i drängflygeln. Men det är en bra bit dit och fröknarna kan inte
springa där för ofta. Nu har jag flyttat till honom, eftersom jag inte
längre har något hem, och nu är det jag som ömsar förbanden. Jag ger
honom att dricka, och jag fördriver tiden med kortspel och sånt. Vill
inte fru Barbro ge mig en dans?
Barbro lovade honom en dans. Billman sade till Sundin:
-- Där sitter fru Barbro, som jag håller för att vara den vackraste
kvinnan vid Kroken, där sitter hon nu så trött efter mjölkmätning och
smörkärning, att hon inte orkar dansa. Rygell pressar musten ur sina
husdjur. Men så sant som jag dansade andan ur fru Malin, så sant ska jag
dansa med fru Barbro till dess att hon släpper både stäva och kärna.
Härutinnan höll Billman ord. Han dansade med Barbro till dess att hon
miste sansen. Hennes sjukdom tog från den stunden en elak vändning, och
det är verkligen sant, att hon aldrig mer kom att röra varken stäva
eller kärna. Fyra dygn låg hon till sängs. Det spred sig ett rykte, att
hon dött, och ryktet blev så allmänt trott, att Billman fann det vara
rådligast att lämna Hilleborn och trakten. På femte dagen for prästen i
Raslinge okallad till Frötjärn. I allén mötte han så många av sina
församlingsbor, att han trodde dödsbudet redan utgått och att folk
strömmade till för att se den döda. Men ingen visste besked. Tjänarna
stodo icke att anträffa, huset var tillbommat, fönsterluckorna
påskruvade. Alexander Fielding hade klättrat upp i asken, som står vid
östra gaveln för att kasta en blick in i magisterns rum, men han hade
varken lyckats upptäcka Ekmarck eller någon annan. Anton Sundin hade
försiktigt klappat på porten utan att få svar. Nu vågade ingen bulta
varken på dörr eller fönster av rädsla att störa den sjuka.
Prästen sade:
-- Ligger hon i själatåget, så behöver hon mig. Och är hon redan död, så
behöver hon mig ännu bättre. Jag vill knacka.
Han gick bort och dundrade försvarligt på porten. Efter en stund
öppnades den, och Barbro trädde ut följd av magistern och flickorna. I
stället för arbetsdräkten bar hon nu sitt brudelin och tycktes
raslingarna vackrare än någonsin fastän blek och avmagrad. Prästen tog
henne i famn, vilket också var nödvändigt, ty väl utkommen på trappan
var hon nära att falla. Prästen rådde henne att åter gå till sängs, men
Barbro förklarade, att hon kände sig bättre och, att hon just var på väg
till klockstapeln för att ringa vännerna samman. När prästen hörde
detta, bugade han sig och började samtidigt gräva i alla den gråslitna
rockens fickor. Slutligen tog han fram ett gulnat papper, satte
brillorna på näsan och började med ljudlig röst läsa upp ett ode till
Barbro. Däri antogs hon visserligen redan vara död men genom att med
skickligt anbragta hostningar dölja vissa ord och vändningar lyckades
han göra det rätt passande för tillfället. Dikten var väl funtad och
lämnade gott bevis på kunnighet även i den hedniska och klassiska
mytologien, men som den var tämligen lång, var Barbro upprepade gånger
nära att sjunka samman. Prästen gav henne då en sträng blick över
papperskanten och höjde rösten. När han äntligen slutat gjorde han ånyo
en bugning och sade i samma andedrag:
-- Den här struntdikten är just ingenting värd. Jag har gjort bättre och
kommer om Gud vill att göra ännu bättre. Hennes nåd, grevinnan Vivecka,
var i sin välmakts dagar så glad i mina dikter, att hon ibland och inte
så sällan sände ett och annat till min stackars hustru. Och var skulle
hon eljest fått några godbitar åt mig och barnen?
Barbro frågade, hur hon bäst skulle kunna visa sin erkänsla och vilka
läckerheter, som smakade herr kyrkoherden bäst. Han svarade:
-- Strunt i läckerheterna, fru bergmästarinna! Gället är förbålt klent,
och varför skulle jag inte säga vad var man vet? Finns det någon av de
här församlade, som jag inte är skyldig tio riksdaler eller mer? Nej,
men de kräver mig inte, och de dra inte av, när jag döper eller viger
eller begraver dem. Men bergmästarn kräver mig dagligdags. Och när jag
en gång skall begrava honom, är jag säker om att inte få ett rundstycke
för liktalet. Så må det också bli därefter.
Barbro sade:
-- Var nu inte vred på bergmästarn. Jag lovar och sätter mitt ord i pant
på, att han före hösten skall efterskänka kyrkoherdens skuld och kanske
också på annat sätt förbättra hans ställning.
-- Den som kunde lita på det! sade prästen. Jag skulle då skriva ett
nytt ode och mycket vackrare. Det här var egentligen ämnat till fru
Malins begravning, hon som dog i dansen på Bånga.
Barbro sjönk nu ned på trappan, som det tycktes skälvande av gråt. Men
när raslingarna trängdes omkring henne ängsliga och ivriga att trösta,
tog hon plötsligt händerna från ansiktet, strök håret ur pannan och
skrattade med blänkande tänder. Raslingarna drogo sig något skamsna och
förlägna tillbaka, men Barbro sade:
-- Jag var nyss så bedrövad, att jag trodde min sista stund var kommen.
Men herr kyrkoherdens fagra ode, änskönt skrivet till en annan, har
förjagat all min ledsnad. Nu ber jag er alla hjälpa mig att fördriva
tiden under några veckor eller kanske månader. Kommen tidigt till
Frötjärn och lämnen mig sent. Jag lider av en oro, som måste förjagas.
De ropade alla, att de ville vara fru Barbro till tjänst. Hon lovade å
sin sida att efter förmåga göra dem återtjänst. Och där hennes förmåga
brast, skulle bergmästaren säkert komma till hjälp, helst han samma dag
i brev lovat henne allt, vad hon begärde. På Frötjärn skulle det
inrättas så, att var och en kunde finna sin smak tillfredsställd. För
Anton Sundins räkning skulle ett bord med de yppersta läckerheter
ständigt stå dukat. Greve Ulrich hade att bestämma över viner och
likörer. Hugo Schager fick rätt att styra och ställa i drivhus och
trädgård och delade endast makten med Karl Hamrin. Vad slutligen
magistern beträffade, skulle han leda dansen och leken och i skämt och
lustiga upptåg söka överträffa bröderna Fielding eller låta dem råda.
Härmed voro alla till freds och under några veckor framåt trodde
raslingarna, att de återupptäckt Schlaraffenland eller voro åtminstone
övertygade om, att den gamla goda tiden återvänt till Krokens stränder.
De ägnade Barbro samma dyrkan, som förr kommit grevinnan Vivecka till
del. Och deras enda bekymmer var, att Barbro alla galna och tokroliga
upptåg till trots för varje dag blev alltmera tungsint. Hon lämnade dem,
innan dansen fått fart, innan leken blivit rätt lustig. Stödd av
magistern klättrade hon mödosamt uppför hällen vid sjön och tog plats på
klockstapelns sockel. Härifrån kunde hon se lekarna i trädgården, dansen
på ängen, flickorna som med nakna ben och högt uppskörtade kjolar letade
under pilarna efter snäckor och av vattnet slipade stenar. Men oftast
slöt hon ögonen och lutad mot klockstapelns bjälkar försjönk hon i en
sorts dvala, som dock icke var sömn. Hon pressade ihop käkarna mycket
hårt, läpparna vekos upp som bladen i en blomkalk, halsmusklerna spändes
och svällde. Magistern frågade, om det var smärtorna i bröstet som
plågade henne. Hon svarade:
-- Nej, nej. Jag önskar bara att de skulle skrika där nere, skratta,
hojta, skrika. Så att jag ingenting annat hörde, ingenting.
-- Vad hör Barbro?
Hon smålog, hon satte sig upp, slätade ut kjolen, ordnade schalen,
korsade händerna i skötet. Hon såg ut som om hon ämnat berätta någonting
riktigt omständligt. Men hon sade endast:
-- För länge sedan fanns det en ung person, som jag höll av. En gång
ropade han till mig: Du! Bara det ordet. Han hade väl sagt det förr
många gånger. Men nu hör jag bara det där ordet. Därför ville jag, att
de skulle ropa riktigt högt och skratta.
Men när raslingarna sågo, att Barbro lämnade dem, tappade de lusten att
leka. De lägrade sig på gräsmattorna, under buskarna, nere vid stranden,
somnade eller viskade med varandra, eller strövade långsamt utmed
stranden bortåt Stenby eller Frösevi och glömde att återvända.
Barbro sade:
-- Till sist blir det bara göken och trasten och den där lilla ivriga
sävsångaren som föra väsen här på Frötjärn. Jag räknar då varken
prästens snarkningar eller Sundins stånkande eller den stackars Hamrins
suckar att åter en dag gått till ända. Nej, kära Ekmarck, jag litade för
mycket på vännerna. Jag tör dock vara så pass ännu, att jag kan hjälpa
mig själv någon vecka.
Dagen därpå gick hon åter upp till klockstapeln, fattade i repet och
ringde av alla krafter. Snart voro alla församlade på hällen. Barbro
betedde sig som om hon varit mycket förgrymmad. Magistern stod vid
hennes sida, beväpnad med tvenne smidiga björkris.
-- Här leva ni, sade Barbro, ganska sorglöst som barnen i
pannkakslandet. Jag har nog sett, att vart par kuttrar på sin gren. Men
att förströ mig eller ens göra så mycket, att jag inte dör av ledsnad,
det gitter ingen. Jag sitter som en hök på hällen och vakar över
duvorna. Och nu har jag upptäckt en fara, som törhända hotar mina duvor.
Hören på! Varje afton vid sjutiden ser jag ett moln av damm stiga upp
därborta vid alarna. Det växer mycket hastigt, och när det nått en viss
utsträckning, faller det sönder som en dimma. Ur molnet kommer då en
häst och en kärra, och både häst och kärra äro vederstyggliga att se.
Hästen är grå som en gris, huvudet är oformligt och så tungt att det
nästan släpar mellan frambenen, kroppen tycks svullen av surt hö. Det är
dock ingenting mot kärran, som för mina ögon ser ut att vara behängd med
nyflådda kohudar och därför ständigt omgiven av ett moln stora flugor.
Nåväl, det där ekipaget stannar regelbundet i backen mitt för Frötjärns
trädgård. En kar i lång grå kapprock och stor slokhatt vältrar sig ur
kärran och lufsar bort till trädgårdsgrinden. Där stannar han en god
stund och iakttar med intresse allt, som försiggår i trädgården. Och
varen förvissade, att han räknar edra kyssar på sina feta fingrar.
-- Fru bergmästarinnan, inföll nu Anton Sundin, skulle den där karlen
vara fet och ungefär av min statur, och skulle han ha ett mycket runt
och rödlätt och slätrakat ansikte, så är det säkerligen min dibror,
oxhandlaren Gellin. För honom går jag i borgen. Det är en sate att vara
stor i fatet, men eljest är han blyg och kruserlig. Vart år driver han
hundratals oxar till Örebro, men jag tror inte att han skulle kunna
locka ett fruntimmer tvärs över landsvägen.
Barbro sade:
-- Är han så beskaffad, vill jag se honom på nära håll. Skaffa hit
honom.
Sundin ställde sig nu på lur i häcken. Vid sjutiden syntes verkligen ett
dammoln mellan alarna på Hobyvägen. Och ur dammolnet framkom en häst och
en kärra alldeles så som Barbro beskrivit. Kärran stannade i backen,
körsvennen vältrade sig ur och lufsade fram mot grinden. Men när nu
Sundin tumlade fram ur häcken, vände han och började springa tillbaka
mot kärran. Sundin hann upp honom, och de brottades. Barbro skickade
bröderna Fielding till undsättning. Som de voro särdeles snabbfotade,
hade de hunnit valplatsen, innan Sundin släppt sitt tag. De kastade sig
över oxhandlaren, slog honom till marken och bundo hans fötter, ben och
armar med grimskaftet. Han var likväl för tung att bära, varför de måtte
lossa något på banden och skjutande honom framför sig förde de honom upp
på hällen, där Barbro satt. Hon frågade honom med mycken stränghet,
varför han spionerat på lekarna vid Frötjärn. Oxhandlaren bekände
uppriktigt, att han hört märkliga ting berättas om det liv, som fördes
på Frötjärn. Särskilt hade han lockats av den uppgiften, att de unga
kvinnorna skulle vandra omkring i Frötjärns trädgård alldeles utan pynt
eller rättare sagt just sådana, som den gode guden skapat dem. Det hade
han gärna velat se och bekände, att han erfarit någon missräkning.
Likväl hade de flickor, som barbenta och med högt uppskörtade kjolar
letat snäckor vid stranden, berett honom ett nöje. Barbro sade:
-- Jag tillstår, att herr Gellin inger mig avsky. Kan verkligen ett
naket stycke människa förmå honom att skaka omkring i det där rysliga
åkdonet? Jag vill då hellre tro, att herr Gellin fattat tycke för någon
av flickorna och därför inte kan hålla sig borta från Frötjärn. Fall nu
på knä och bekänn sin kärlek, herr Gellin.
Herr Gellin rodnade och slog ned ögonen. Han hade ovanligt långa och
vackra ögonfransar och en slät hy. Men kinderna glänste av fett, och
hakan låg i dubbla veck.
-- Om jag törs bekänna, sade han, det ger sig väl i ändanom. Men ska jag
falla på knä, så får Sundin vara bra och räcka mig handen.
Sundin hjälpte honom att intaga en passande ställning. Barbro ordnade
flickorna i ett led och lät dem passera förbi. Herr Gellin granskade var
och en ganska noggrant, men när Lotten Schager stannade framför honom
och enligt befallning sakta vände sig ett varv runt, slöt han åter
ögonen liksom i ett övermått av salighet. Han stack upp ett mycket
tjockt och mycket rött finger, förde det till sin mun och pekade
därefter på Lotten.
-- Den! sade han. Och han reste sig utan hjälp, buren av en mäktig
hänförelse.
-- Den! upprepade han. Hon är lätt som en ung kviga, trind där hon ska
vara trind, eljest är hon finlemmad. Och inte tror jag att hon stångas.
När Lotten såg sig vara den utvalda och hörde lovtalet, slog hon
händerna för ansiktet och sprang ned och gömde sig under pilarna. Men
Barbro sade:
-- Varför springer Lotten och gömmer sig? Kanske har du här fått en
passande friare.
-- Ja, inföll magistern, man ska inte döma oxen efter hornen, inte
hunden efter håren och inte Gellin efter hullet. Är han fet, så beror
det på, att han har råd att äta.
Barbro sade:
-- Allt beror på, vad han är villig att göra för sin utvalda.
-- Ja, inföll nu åter magistern, och bättre en oxe som drar mig än en
tjur som stångar mig.
Barbro befallde magistern att hålla inne med sina ordspråk. Hon frågade
Gellin, vad han var villig bjuda för Lotten Schager. Efter något
betänkande svarade Gellin:
-- Hon ska gå klädd som en fin fru och hon ska få äta som en prinsessa.
För vart barn ska hon få en present vid kyrktagningen, och det ska inte
felas, om det så bleve tjoget. För resten ska jag lämpa mig efter henne
så länge hon lämpar sig efter mig. Det är bra bjudet av en oxhandlare.
-- Det är alldeles förträffligt, sade Barbro, men likväl inte nog. Allt
detta är saker, som herr Gellin utan särdeles svårighet kan verkställa.
Men gör nu som jag säger. Där nere står Lotten under pilarna, hoppa nu
ner här, där hällen är som brantast. Lotten skall då förstå, att Gellin
älskar henne, och röras av detta kärleksbevis.
Herr Gellin gick verkligen fram till branten och mätte djupet med
blicken. Han böjde på knäna, antingen därför att han hisnade eller
därför att han tänkte göra ett försök. Bröderna Fielding och magistern
eggade honom, Sundin höll honom i rockskörtet, Hamrin sade:
-- Ja, hoppa, hoppa. Det är alls ingen konst att dö.
Men prästen ropade:
-- Herrn borde skämmas! Har jag så mycket förmöget folk i Raslinge, att
jag kan avstå från en enda hederlig begravning? Tror inte herrn, att jag
räknat på herrn? Men vad skulle det bli för begravning, om herrn gör sig
till självspilling?
Gellin drog sig skyndsamt tillbaka från branten.
-- Är budet för klent, sade han, så ska jag väl lägga till några tusen i
morgongåva. Men hoppar gör jag inte. En mager och gesvint kar som
Fielding skulle bryta ett ben, jag skulle bryta nacken. Jag är för fet.
Barbro frågade:
-- Är det för mycket att dö för den man älskar?
Herr Gellin stirrade betagen på sin utvalda, som fortfarande dvaldes
under pilarna. Han kysste på det tjocka röda fingret och det tycktes
icke bekymra honom, att fröken Schager i stället för att räcka ut handen
räckte ut tungan. Händerna satte hon framför näsan spretande ut med
fingrarna, och vidare satte hon tummarna i öronen och viftade med
händerna, kanske för att härma en kviga, som viftar bort besvärliga
flugor.
Emellertid tog prästen i Raslinge upp Barbros fråga och svarade:
-- Att dö för sin älskade, min nådiga, vill jag tillråda var och en som
i likhet med mig är mycket fattig. Han befriar därigenom sin älskade och
sig själv från ett stort elände. Hans barn bliva aldrig födda, och om
dem kan man säga, att de sluppo undan för billigt pris. Dessutom kan
hans död ge ämne till visor och kväden, lämpliga för skillingtryck. En
förmögen karl som den här Gellin bör däremot vara mera aktsam. Ty
uppriktigt sagt så blir man inte salig om man tar livet av sig och får
under inga förhållanden en hederlig begravning.
Barbro neg för prästen och sade:
-- Hos herr kyrkoherden är kristlig dygd förmäld med hednisk visdom. Jag
ber därför herr kyrkoherden bliva bisittare i den domstol jag från och
med i dag upprättat på Frötjärn. Det är nämligen min vilja, att var och
en av dessa herrar i likhet med herr Gellin skall uppgiva, vem han
älskar, varför han älskar och vad han är villig att utstå eller offra
för sin älskade. Sedermera blir det min och herr kyrkoherdens
förrättning att döma, om hans kärlek är värd detta namn. Men lämna mig
nu i ro, att jag må rannsaka mitt hjärta. Ty jag vill vara en oväldig
domare. Och dessutom är jag mycket trött.
Barbro dröjde den kvällen ganska länge på hällen. Hon sade till Ekmarck,
som var hennes ständiga sällskap:
-- Jag har ett oemotståndligt begär att mäta min dårskap med andras. Jag
orkar inte längre arbeta. Jag ligger här och väntar att tiden skall taga
slut. Men jag har inte längre något mått. Jag har endast mina tankar och
molnen, som glida än hit och än dit. Jag kan inte styra dem och även om
jag kunde, visste jag inte, varför de hellre borde gå hit än dit. Jag
kan endast följa dem med blicken. Och sluta ögonen, när jag inte längre
orkar följa.


IX.

Kärleksdomstolen på Frötjärn blev ganska vida beryktad, fastän dess
verksamhet blott räckte några sommardagar och fastän dess domar aldrig
vunno laga kraft. På herrgårdarna skrattade man åt Barbro Backes tilltag
och menade, att hon nu funnit ett verksamt medel att hålla sin herre och
man på vederbörligt avstånd. Ty vem kunde ha större skäl att frukta en
dylik domstols utslag än bergmästare Rygell? Andra åter trodde, att
Barbro ville göra ett slut på det lättsinniga levernet vid Krokens
stränder. Och det går ännu en sägen, att Barbro Backe i Frötjärns
källare låtit inreda fängelser, där odygdiga flickor och ynglingar fingo
besinna brott mot kyskhet och anständighet. Det påstods vidare att hon
på Kungshällen låtit resa ett praktfullt domaresäte och ett sådant tält,
byggt av stockar, hudar och löv, som fordom brukades av konungens domare
i finnbygden.
I verkligheten voro hennes tillrustningar mindre betydande. Hon lät
flytta två eller tre av de stora, högkarmade ekstolarna från Falla upp
på hällen. Och för att skydda dem mot regn och sol lät hon spänna ett
lövtak från klockstapeln fram till tallarna vid branten. Det är väl
möjligt att hon hade större tillrustningar i tankarna, men när hon
hunnit så långt, mottog hon från bergmästaren ett brev, daterat i Örebro
och av följande lydelse:
-- Kära hustru!
Pro primo hava vi nu träffat förberedande avtal med herr kommerserådet
och riddaren B. E. Bourmaister angående inköp av dess egendom 8½ mantal
Hilleborn i Hulinge socken. Vi nödgas dock meddela vår k. hustru, att
köpehandlingen ej kan uppsättas och undertecknas före vår återkomst till
Frötjärn.
Pro secundo hava vi på vår k. hustrus begäran
återtagit käromålet mot högvälborne greve Ulrich von Battwyhl m. fl.
angående skadegörelse å vår egendom Falla. Vidare hava vi återtagit de
av vår k. hustru i brev av den 18 dennes uppräknade kravmålen mot
prästen, mot välborne herr Hugo Schager, mot herr Alexander och Robert