Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II) - 07

  framför gubben.
  De, som nu med ivriga och skadeglada blickar betraktade Barbro, funno
  henne så blek, att deras skadeglädje byttes i fruktan och medömkan. Hon
  drog schalen tätare om skuldrorna, som skälvde i frossbrytningar.
  Pupillerna vidgades till det yttersta, så att ögonen glänste svarta som
  en nattfågels ögon. Det dröjde en stund innan hon svarade:
  -- Kommerserådet tar fel. Jag motsäger mig icke. Om flickan verkligen
  håller av den där unga personen, kan hon icke ålägga sig en bittrare
  försakelse än den att vara honom utan. Likväl -- vill hon hellre taga
  den mindre försakelsen, vill hon hellre försaka ett rikligt bröd, vackra
  gåvor, varma mjuka kläder för att leva med sin vän i armod -- gott, jag
  avråder henne icke. Men om så sker -- låt oss då kasta sten på dörren
  när vi gå förbi deras ruckel. Möter vi dem på vägen, så låt oss skratta
  åt dem, låt oss håna dem, låt oss spotta på dem. Låt oss trampa ned
  deras gröda, låt oss så tistlar på deras åkerlapp. Låt oss slå dem i
  ansiktet, när de äntligen komma för att tigga bröd och kläder åt sina
  ungar. Tvi dem, som plocka sin lycka, där den växer. Ja, ja, ja! Må de
  njuta den. Men vi ska kasta dem i fattiggraven. Och det skall varken
  finnas trä eller sten över den lyckan.
  När hon sagt detta, brast hon i gråt, och var det första och sista
  gången, som någon av Barbro Backes undersåtar såg sin härskarinna gråta.
  Kommerserådet fann, att han träffat rätt och ville nu med hycklat
  deltagande strö salt i såret. Men när han med faderligt öppnad famn
  nalkades Barbro, avspisades han med en skälmaktig nigning och ett ganska
  illparigt leende.
  -- Herr kommerserådet skall inte hysa någon oro därför att jag fällde en
  så sträng dom över vissa lättsinniga människor. Kommerserådets
  skyddsling hör säkerligen icke till dem. Jag slår vad om att hon tager
  den friaren, som är bäst klädd och hädd.
  Vadet ingicks och vadsumman bestämdes på Barbros förslag till tre tusen
  riksdaler. Kommerserådet fann summan väl stor men ville för skam skull
  inte neka. Han skrev en revers ställd till innehavaren, Rygell skrev
  likaledes en revers och de båda papperen lades på bordet. Nu uppmanades
  Majken att göra sitt val, och den stackars flickan råkade ur ett låtsat
  rakt in i ett verkligt bryderi. Drängen hade i trots av hennes dåliga
  rykte friat upprepade gånger, och det var endast fruktan för husbonden,
  som förmått henne att vägra. Nu visste hon varken ut eller in. Gummorna
  dunkade henne i ryggen och bad henne tänka med förståndet. Gubben var
  visserligen ful, men drängen skulle nog med tiden bli ful han också.
  Barbro sade:
  -- Eftersom mamsell verkligen tvekar, så vill jag lägga ytterligare en
  vikt i vågskålen till min förmån. Om hon tar gubben och jag således
  vinner vadet, så lovar jag att lämna de båda reverserna åt den där unga
  personen. Mamsell kommer på så sätt att göra hans lycka.
  Kommerserådet grinade illa, han var icke särdeles angelägen att förlora
  tre tusen riksdaler, helst tiderna voro onda. Han sade:
  -- Eftersom min nådiga icke aktar för rov att inverka på vadets utgång,
  så torde det också vara mig tillåtet. Jag lovar därför, att om jag
  vinner och Majken tar den där trashanken, så skall han bland Hilleborns
  torp få åt sig utvälja det bästa.
  Barbro skrattade:
  -- Kommerserådet är mig för slug. Men tillåt nu, att jag i förtroende
  ger Majken ett råd, som jag vill viska henne i örat.
  Bourmaister hade svårt att hålla god min och svarade vresigt, att han i
  så fall också hade rättighet att viska något till Majken. Han tog henne
  kring huvudet och passade därvid på att nypa henne rätt försvarligt i
  örat. Han tillsade henne på det strängaste att välja drängen. Det blev
  nu Barbros tur. Hon viskade rätt länge med flickan, som i förstone icke
  tycktes fatta, vad Barbro tillrådde. Men plötsligt sken hon upp, neg
  djupt för Barbro, och vändande sig till kommerserådet, sade hon:
  -- Det är väl inte för mycket begärt, att hans nåd tillåter mig att tala
  i enrum med mina friare?
  Bourmaister nickade, han kunde icke avslå en så billig begäran. Majken
  tog sina båda friare med sig in i nästa rum. I salen avvaktades utslaget
  med spänd förväntan. Kommerserådet gjorde ett överslag av skäl och
  motskäl och fann, att han ovillkorligen borde vinna vadet. Flickans
  tycke och löftet om torpet kunde väl uppväga löftet om de sex tusen
  riksdaler, som drängen i vidrigt fall skulle få att trösta sig med.
  -- Min nådiga, sade han till Barbro, skall säkerligen bli övertygad om,
  att unga kvinnor i allmänhet icke äga ett så klart och skarpt förstånd
  som fru Barbro Backe. Nej, de styras av sina ömma känslor. Det är på min
  ära skinnet och inte kläderna, som ge utslaget. I den leken kan
  trashanken för en gångs skull ha större chanser än sprätten.
  Barbro smålog och menade, att han nog kunde ha rätt. I detsamma öppnades
  dörren och Majken och hennes tillbedjare inträdde i salen. Majken
  densamma som nyss men tillbedjarna ganska förändrade. Drängen tycktes
  ännu ståtligare, gubben ännu eländigare. Majken hade helt enkelt förmått
  dem att byta kläder. Hon gick fram till kommerserådet, och ehuru hon
  synbarligen var ganska rädd, lyckades hon likväl framstamma Barbros
  läxa:
  -- Som Johan numera innehar ett gott torp och dessutom äger sex tusen
  riksdaler, bör han väl vara klädd därefter. Och som herr kommerserådet
  förlorat processen, bör väl hans jurist vara klädd därefter. Därför tar
  jag den här välklädde drängen och gör därmed husbond till viljes,
  eftersom han nöp mig i örat och sa att jag skulle. Och fru Barbro gör
  jag också till nöjes, eftersom hon vinner vadet.
  Kommerserådet betänkte sig ett ögonblick. Därpå svängde han om på
  klacken, vände sig till Barbro och sade:
  -- Jag erkänner mig besegrad. Jag avstår godvilligt från torpet, från
  pengarna ja, till och med från dig min kära Majken. Men efter ett sådant
  nederlag anhåller jag att fru Barbro måtte styrka mig med en måltid och
  att till festen inbjudes alla mina vänner härifrån till Falla.
  Hans sista förhoppning var nu den, att Rygell, vars motvilja mot alla
  fester, allt stoj och fåfänglighet var väl bekant, skulle vägra och att
  därav en tvist skulle uppstå mellan honom och Barbro. Men även denna
  förhoppning slog slint. Bergmästaren tyckte sig ha undsluppit den elake
  gubbens anslag för gott pris och detta tack vare Barbro. Han gav henne
  fria händer.
  Magister Ekmarck red runt Kroken och bådade folk till festen på
  Frötjärn. Han red från Frötjärn till Stenby, från Stenby till Raslinge
  prästgård, från Raslinge till Herrlestorp, från Herrlestorp till Falla,
  från Falla till Bånga, från Bånga till Vassbro, från Vassbro till
  Haddinge, från Haddinge till Frösevi, från Frösevi till Hilleborn, från
  Hilleborn till Frötjärn. Och så snällt löpte hans tunga och så ivrigt
  lovprisade han Barbro Backes skönhet och förstånd att han ingenstädes
  fick nej. Under hela sommaren eller så länge Barbro Backe levde, förblev
  han hennes trogne tjänare och utomordentliga sändebud.
  Men när den första festen på Frötjärn snart följdes av en andra, en
  tredje, en fjärde, när folket kring Kroken tycktes vilja göra Frötjärn
  till platsen för ett enda oavbrutet sommargille, upptog magistern
  Barbros tanke att resa en klockstapel på hällen nere vid sjön. Här
  staplade han först upp ett väldigt stenkummel, varav man än i dag kan se
  spåren, och byggde på kumlet en liten klockstapel just lik den, som står
  bredvid Raslinge kyrka. Bergmästaren lät gjuta en liten klocka med
  mycket silver i malmen. Dess ton var ganska spröd, men hördes vida. När
  nu Barbro slutat sitt dagsverke -- så länge krafterna stodo henne bi
  arbetade hon nämligen i mjölkkammaren -- klättrade magistern upp i
  klockstapeln och ringde samman. Eho, som då hörde klockan, visste sig
  kallad till Frötjärn. Och det hände som oftast att många giggar stodo
  förspända, att många ekor lurade i vassen med lyftade åror och att många
  drängar och pigor stodo med hand bak örat för att vid första klämtning
  styra kosan mot Frötjärn.
  Hur allt detta behagade bergmästare Rygell är okänt. Men det sägs, att
  han liknade en människa, som knappast märker sin vantrevnad eller sin
  olycka -- därför att han bidar en större.
  Det finns ännu människor där på trakten, som ganska väl minnas den
  sommar, då Barbro Backe höll hov vid Kroken. När magister Ekmarck sent
  omsider erhållit Ekersta pastorat, begagnade han sig av lediga stunder
  till att nedskriva sina minnen från denna sommar. Han betitlade
  manuskriptet:
  Dansen på Frötjärn.
  
  
   VII.
  
  I mitten av juli lämnade kommerserådet Bourmaister Hilleborn. Det
  påstods, att gubben givit sig ut på resor i samma ärende, som kort förut
  major Billman, och att han var i samma trångmål. Rygell, som väl kände
  kommerserådets hjälpkällor, lämnade då Frötjärn, och de båda herrarnas
  vägar korsades gång efter annan till stor förtret för kommerserådet.
  Barbro Backe levde under denna tid ganska indraget, sökte icke sällskap
  och hyste intresse endast för de redogörelser, som varje postdag anlände
  från bergmästaren. Klockan på Kungshällen ringde sällan, magister
  Ekmarck och flickorna på Frötjärn leddes gruvligt.
  En afton, då magistern återvände från ett besök i prästgården mötte han
  en yngling, vars dräkt och uppförande tycktes honom bra egendomliga. Han
  gick nämligen av och an som en skiltvakt framför allén till Frötjärn. Då
  och då böjde han sig ned med händerna stödda mot knäna och blickade
  ivrigt sökande upp mot gården. På huvudet bar han en hatt som i ålder
  och skröplighet kunde tävla med herr magisterns egen grågröna cylinder.
  Syrtuten, av bästa kläde men sliten och lappad på åtskilliga ställen,
  var synbarligen tillverkad för en person av spensligare byggnad, och
  magistern tyckte sig ha sett det stackars plagget i greve Ulrich von
  Battwyhls garderob. Den besynnerliga utstyrseln fullständigades av ett
  spanskrör utan doppsko, uppslitet som en sönderpiskad rotting och
  sammanhållet nedtill medelst segelgarn.
  Magistern slog sig i språk med ynglingen och fick genast besked. Hans
  namn var Karl-August, smed från Falla. Under den stora fest- och
  skövlingsnatten, som lyktade så illa, hade han varit major Billmans
  närmaste man och hjälpare. Majoren hade lovat honom en viss Brita till
  äkta. Och då smeden sedermera erfarit, att sagda Brita var en fin
  mamsell och majorens dotter, hade han funnit skäligt fresta sin lycka.
  För den skull hade han skaffat sig snygga kläder och begivit sig till
  Frötjärn men kände sig nu oviss om sin framgång och rädd för hundarna.
  Magistern åhörde ynglingens berättelse med välvilja och lovade att
  hjälpa honom till rätta. Han bad honom slå sig ned i diket, där väldiga
  kardborrblad skyddade för upptäckt. Magistern skulle underrätta mamsell
  Billman, och om hon upptog frieriet väl, skulle hon säkerligen göra
  honom ett besök i diket. Karl-August tackade, drog försiktigt upp
  syrtuten och satte sig på skinnbyxorna bland kardborrbladen.
  Magistern fullgjorde samvetsgrant sitt uppdrag. Brita Billman vägrade
  visserligen att besöka smeden, men för att skämtet icke skulle gå om
  intet, beslöt man att styra ut kammarpigan Tilda på det präktigaste och
  låta henne gälla för mamsell Billman. Hon ifördes en storblommig
  kattunsklänning, som ytterligare garnerades med rosetter och bandstumpar
  i olika färger, på huvudet en schäferhatt likaledes behängd med
  grannlåt, parasoll och silkesvantar, som råkade bli så omaka att den ena
  var röd den andra blå. Stolt över denna utstyrsel kråmade sig
  Lillgårds-Tilda som den finaste mamsell och trippade oändligen nätt och
  förnämt genom allén fram till kardborrdiket. Magistern och mamsellerna
  försummade icke att på lämpligt avstånd iakttaga hennes fukter. De sågo
  henne vanka fram och tillbaka vid mötesplatsen, alltmera dröjande på
  stegen och allt otåligare viftande med parasollet och de brokiga
  handskarna. Av smeden sågo de inte skymten.
  Den myckna grannlåten hade skrämt Karl-August till den grad, att han
  sakta låtit sig glida ned till botten av diket. Här låg han ganska väl
  dold och lyssnade med oro till kjortelns fras och mamsellfötternas nätta
  tripptripp. Han insåg, att han varit alltför djärv och övermodig. Han
  beslöt att förhålla sig fullkomligt stilla för att dymedelst trötta ut
  mamsellen.
  Men den föregivna Brita Billman hade annat i sinnet. Hon förstod, att
  stackarn var illa däran, hörde honom pusta där nere på dikesbotten. Hon
  började slå med parasollet bland kardborrarna, hon vräkte bladen åtskils
  och upptäckte ett högrött ansikte och ett par förskrämda ögon som
  sneglade under lugg upp mot henne. Tilda låtsades vara mycket vred, hon
  stack efter honom med parasollskaftet, överöste honom med skymfliga
  tillmälen och beskyllde honom för att vilja göra henne, en fin mamsell
  till spott och spe i var mans mun. Okvädinsorden verkade uppmuntrande på
  smeden, han satte sig på dikeskanten, vändande ryggen åt mamsellen och
  sade:
  -- Det var överenskommet, att mamsell skulle komma ned till mig i diket,
  om hon ville mig något.
  Tilda ändrade då ton, hon slog sig ned bredvid honom och talade så
  vänligt, att han efter en liten stund ville kyssa henne på mun. Men hon
  avböjde, sägande:
  -- Karl-August förstår väl, att med en mamsell och majorsdotter kan det
  inte gå så kvickt. Nej, han får nog vara beredd på att fjäsa för mig
  många kvällar, innan han kommer så långt.
  De lovade varandra att mötas följande kväll och skildes efter upprepade
  bugningar och nigningar, som beredde magistern och hans flickor ett
  ogement nöje. Men för smeden blev det en tungsam och besvärlig tid. Då
  bruksklockan ringde ut om kvällen, kunde han varken unna sig mat eller
  vila. Han måste tvätta och putsa sig som en greve, han måste smyga sig
  in i Fallas trädgård för att i all hast rafsa åt sig några blommor, han
  måste slutligen halvspringande tillryggalägga dryga fem fjärdingsväg för
  att på slaget nio möta sin vän. Och därmed hade hans lidanden endast
  tagit sin början. Mamsellen visade fuller väl, att hon var dotter av en
  knekt. Hon exercerade sin tillbedjare mitt på landsvägen, lät honom gå,
  göra halt, skrapa med foten, buga, svänga hatten, göra knäfall, kyssa på
  hand. Kyssa på mun fick han däremot icke, den lärdomen skulle komma
  först senare, då hans maner och conduite möjligen kunde anstå mamsell
  Billmans friare.
  Denna lek fortsattes några dagar och den som först tröttnade var icke
  smeden utan Lillgårds-Tilda. Hon blev plötsligt styvsint och vresig och
  menade, att om Brita Billman ville skaffa sig ett nöje, kunde hon själv
  spatsera ut på vägen och driva gäck med pojken. Saken fick då förfalla,
  och smeden väntade några aftnar förgäves i kardborrasket. Fjärde kvällen
  gick Tilda åter ut till honom men denna gång i en kammarpigas skepnad.
  Vad som då avhandlades i diket är okänt. Smeden tycks dock icke ha tagit
  skämtet illa utan sprang alltjämt lika flinkt den långa vägen från Falla
  och glömde inte ens att tvätta sig. Slutligen fick rättaren Jon nys om
  saken. Han tussade hundarna på pojken och drev honom tillbaka över
  Stenby backar.
  Jon i Losätra hade av Rygell begärt Tilda till hustru och fått hans
  löfte. När han nu såg, att flickan var eftersökt, blev han ivrig på
  giftermålet. Tilda vägrade, och bonden i Lillgården var inte angelägen
  om mågen men vågade inte sätta sig upp mot Rygell. Då gick magistern
  till Barbro och bad henne medla till flickans förmån. När Barbro hörde,
  att flickan hyste ömhet för en fattig smedspojke, sade hon:
  -- Inte vill jag hjälpa henne till fattigdom. Det är bäst att hon tar
  Jon i Losätra.
  Magistern sade:
  -- Fru Barbro har förstånd för tio. Men om flickan en vacker dag blir
  led vid sin enögde gubbe, vem skall då hjälpa henne att fly?
  Barbro svarade:
  -- Jag förstår halvkväden visa. Det är sant, att jag ville fly från
  Frötjärn. Och det är sant att Tilda hjälpte mig. Jag får väl därför lov
  att gälda min skuld. Men har bergmästarn givit Jon sitt ord, så vinner
  jag ingenting med böner. Då är det bättre jag talar med Jon.
  Hon kallade rättaren till sig och bad honom avstå från flickan. Hon bad
  honom besinna, att Tilda var den vackraste jäntan på trakten. Jon
  inföll:
  -- Och jag är den fulaste karlen näst bergmästarn, som ingen liknelse är
  eller kan vara. Men just för den skull går jag inte ifrån, vad jag har i
  sinnet. Det ser jag, att många unga karlar vill beta på den ängen. Men
  jag ska visa, att jag är kar att ta det bästa i socknen. För allt vad de
  ha skrattat åt mig.
  Och då Barbro gjorde ännu ett försök att övertala honom, sade han:
  -- Bergmästarinnan vet inte, vad det vill säga, att i all sin tid gå
  hädd som en snok. Om hon ändock hade hundra friare bland de grannaste så
  är det jag som ska ha henne. Det blir min heder.
  Barbro menade, att han kunde ha rätt. Hon tillsade honom att bestämma
  dagen för lysning och för bröllop. Tildas utstyrsel ville hon själv
  besörja, likaså bröllopet. Men som flickan säkerligen skulle bli
  surmulen och besvärlig, ville hon inte längre ha henne på Frötjärn. Hon
  föreslog, att Jon redan nu skulle taga flickan med sig till Losätra.
  Stugan hade stått obebodd i flera år och behövde väl rustas upp. Jon
  hade redan orlov ur tjänsten och kunde när som helst flytta till
  Losätra. Jon tvekade men samtyckte. Han ställde den dagen med
  flyttningen. Om aftonen kom han åter till Barbro och var då ännu mera
  tveksam och osäker. Han sade:
  -- Är det bergmästarinnans mening, att Tilda och jag ska flytta samman
  nu genast?
  Barbro svarade:
  -- Det är min mening. Jon är gammal och klok. Han ska nog veta att hålla
  henne i ära.
  -- Det är klart, svarade Jon. Efter en stund tillade han: Och skulle det
  inte gå i längden, så tör det väl inte vara värst. Eftersom vi i alla
  fall ska giftas till hösten.
  Svarade Barbro:
  -- Nog vore det bäst, att Tilda finge krona. Eljest skulle det heta, att
  Jon missbrukat flickan och tvungits att gifta sig. Då blir det väl liten
  heder?
  Jon medgav, att hon hade rätt och prisade hennes förstånd. Men han
  misstänkte, att Barbro ställt försåt och beslöt att vara på sin vakt.
  Och när Tilda ställde sig lugn och nöjd att lämna Frötjärn, ökade det
  endast hans misstänksamhet.
  Det påstods sedermera, att Barbro velat hämnas på Jon. Hon hade också
  sina skäl att hysa agg till rättaren. Först och främst hade han skulden
  till hennes plågsamma sjukdom, som för varje dag förvärrades. Det var
  nämligen Jon, som välte henne i diket under bröllopsresan, vare sig nu
  detta berodde på att han såg illa eller att han tagit sig för mycket
  till bästa. Vidare hade Jon två gånger upptäckt hennes rymningsförsök
  och varskott bergmästaren. Magister Ekmarck, vars minnen ligga till
  grund för denna skildring, förnekar emellertid på det bestämdaste att
  Barbro Backe någonsin låtit leda sig av hämndlystnad.
  Säkert är, att Barbro lade en snara för honom och att han gick i snaran,
  blind som en spelande orrtupp.
  Hon sände Alexander Fielding till Losätra. Han var tjugufyra eller
  tjugusju år, ganska välväxt och med ett vackert ehuru något oregelbundet
  ansikte. Han lade sig mycket vinn om sin dräkt, sina händer, sina
  naglar, sitt hår som var friserat i tupé med en liten vårdslös lock vid
  högra tinningen. Som hans panna hade en svagt blåvit färg, gjorde den
  där mörka lilla locken en förträfflig verkan. Han var för övrigt en
  beskedlig gosse men kunde sällan lämna ett ungt fruntimmer i fred.
  Han kom till Losätra en lördagsafton. Tilda satt på trappan och täljde
  en pinne till dörrklinkan. Jon vitlimmade taket i storstugan. Genom
  fönstret såg han, att Fielding böjde sig ned över Tilda och viskade med
  henne. Han såg också, att flickan rodnade. Han tänkte: Nu kommer det.
  Antingen har bergmästarinnan skickat hit honom för att skrämma mig,
  eller också har han kommit, för egen räkning. Om jag håller mig i styr,
  så får jag väl veta.
  Efter en stund öppnades dörren och Fielding trädde in i stugan. Han
  slängde en hagelbössa och en jaktväska på pinnsoffan. Ur väskan drog han
  upp en tingest av halm och tyg och höll den framför näsan på Jon.
  -- Ser du, vad det här är för slag, blindbock?
  -- Det är väl en bulvan, svarade Jon. Fielding sade:
  -- Gott. Nu går du upp till björkhagen under Rösle klint och sätter den
  väl, så att det blir tro i morgon. Fördöme dig, om det inte sker efter
  ordning.
  Jon invände, att man inte kunde skjuta orre för bulvan i juni månad. Det
  var inte god sed. Dessutom hade han inte tid att gå till Rösle klint.
  Ville patron jaga, borde han hellre ta nattkvarter i prästgården eller
  på Herrlestorp. Fielding sade:
  -- Nu gör du, som jag har sagt. Och säg åt Tilda att hon bäddar åt mig.
  Jag vill genast gå till sängs.
  Jon tog lockfågeln under armen och lämnade stugan. I förbigående sade
  han till Tilda:
  -- Patron vill ligga här i natt. Det är bäst att vi gör honom till
  viljes. Han är styv och elak, så en kan bli rädd.
  Tilda vände sig bort, sköt rygg och knyckte på huvut, som om hon vart
  mycket förlägen. Hon dröjde på trappan för att se, vart Jon tog vägen.
  Jon å sin sida släpade benen efter sig. Men så snart Tilda stigit in i
  stugan, vände han och sprang tyst och snabbt uppför yttertrappan eller
  stegen, som på stugans högra gavel leder till loftet. Han hasade sig på
  magen fram över tiljorna och fann snart en spricka tillräckligt vid för
  att han skulle kunna överblicka kammaren. Tilda, som stannat i
  förstugan, hörde stegen knaka och fraset över takplankorna. Hon steg nu
  in i storstugan och lät Fielding med ett tecken förstå, att leken kunde
  börja.
  Fielding reste sig från soffan, sträckte på sig, gäspade, drog långsamt
  av sig rocken och lossade halsduken. Tilda öppnade sofflocket, tog fram
  bolster och kuddar och ristade dem. När hon hållit på en stund, började
  hon pusta och jämra sig över värmen. Hon knäppte upp klänningen och
  blottade axlarna. Fielding sneglade på henne från sidan. Han vred sina
  små mustascher, strök sig över ansiktet och gäspade. Tilda gick fram
  till honom och började fingra på knapparna i hans skjorta.
  -- Det är grant det där, sade hon. Är det riktigt guld?
  Fielding sade:
  -- Det är inte lönt, att Tilda ber om de här knapparna. Hon får dem
  inte.
  Han gick ifrån henne och ställde sig vid fönstret med ryggen utåt
  kammaren. Han bad henne raska på med bäddningen. Tilda klagade ånyo över
  värmen och krängde av sig klänningen ända ned till midjan. Hon makade
  sig långsamt och under många krumbukter bort till Fielding och stötte
  honom med armbågen i sidan. Fielding stirrade oavvänt ut genom fönstret.
  Tilda sade:
  -- Vad ser han efter? Jon skulle ju gå ända till Rösle klint. Han lär
  väl inte komma tillbaka i brådrasket.
  Nu förlorade Jon besinningen. Han reste sig så häftigt att han stötte
  huvudet ganska illa mot takbjälken. Han rusade utför stegen och sprang
  bort till skogsbrynet. Där slängde han lockfågeln. Han sprang tillbaka
  till stugan. När han vikit om knuten, stannade han och blev stående
  alldeles förvirrad. På bänken framför stugan satt Alexander Fielding,
  fullt påklädd och med bössan mellan knäna. Han frågade:
  -- Har du redan varit vid Rösle klint?
  Men Jon sade:
  -- Jag trodde väl att patron var i stugan hos Tilda.
  Fielding reste sig, ryckte på axlarna, rynkade pannan.
  -- Det ska tusan sova i bondstugor, sade han. Det är för kvavt. Jag går
  till prästgården. Vad lockfågeln beträffar, så kan Jon behålla den. Mig
  lockar hon inte.
  Därmed gick han.
  Jon var alltjämt lika förbryllad. Han hade sett Tilda bjuda sig åt
  Fielding lika grant och oblygt som ett körsbär bjuder sig åt skatan. Och
  likväl flög skatan sin kos utan att röra körsbäret. Jons ansikte
  ljusnade så småningom till ett brett flin. Han gick in i stugan. Tilda
  satt på kanten av soffan, hon var vresig och sur och låtsade inte se
  Jon. Jon log nu ännu bredare men nöjde sig med att säga:
  -- Vad Tilda ser bedrövad ut. Han var väl inte närgången, patron?
  Härpå svarade hon ingenting. Men Jon kunde tydligen skönja, att hon
  gäckats i sina förhoppningar. Och det gladde honom så, att han inte ens
  gitte ondgöra sig.
  Dagen därpå red magister Ekmarck förbi Losätra. Han hade predikat i
  stället för prästen, som var sjuk. I lön hade han erhållit god kost, och
  efter vad det ville synas rikligt att dricka. Han satt något bakåtlutad
  i sadeln med vänstra handen i sidan och blickade morskt rakt fram. När
  Tilda fick se honom, tog hon förklädet och viftade.
  Jon sade:
  -- Ja, det är ju också en kar. Ska du inte bjuda honom dricka?
  Därtill var hon genast villig, hon sprang ned till vägen, grep grållen
  utan vidare i tygeln och ledde honom upp till stugan. Magistern svängde
  sig ur sadeln, hälsade något förstrött och tumlade ned på bänken. Jon
  förde hästen till stallet. Han ställde sig bakom stalldörren och lyddes.
  Efter en stund kom Tilda ut med en mugg dricka, som hon förde till
  magisterns mun. Han tog muggen ifrån henne och sköt henne åt sidan.
  Tilda satte sig bredvid honom och lade handen på hans knä. Magistern
  makade sig längre bort på bänken. Tilda sade:
  -- Nu ska Ekmarck torka sig om mun.
  Magistern svarade:
  -- Fin om truten går aldrig säker. Maka dig jänta.
  Men Tilda flyttade sig ännu närmare, tog sitt förkläde och gjorde en
  åtbörd, som om hon ville torka magistern om mun. Jon steg då fram och
  närmade sig. När magistern fick se honom, sade han:
  -- Tag bort henne.
  Jon sade:
  -- Det har en väl inte hört förr, att Ekmarck är blyg för ett kvinnfolk,
  som vill pussas.
  Magistern blåste nu upp sig väldeligen.
  -- Du est en luns, Jon. Tror du, att jag som lever bland fröknar och
  mamseller, vill bli kelad av en bondkvinna? Det skulle vara, om hon vore
  riktigt mjuk i hullet och vit i hyn. Ja, en lilja, din luns, eller en
  ros. Inte omakar jag mig för en vanlig åkervippa.
  Jon betraktade sin kvinna uppmärksamt och med bekymrad min. Slutligen
  sade han:
  -- Inte för att jag ser någonting hos henne. Men det vet väl magistern,
  vad hon var fjäsad.
  Magistern svarade, att den som gärna vill bli fjäsad, väl kan truga och
  locka sig till det. Och den som söker i svinstian efter herden finner
  väl alltid en galt. Han överöste dem med en sådan massa ordspråk och
  visdomsord, att Jon kände sig förkrossad och yr som efter en lång
  predikan. Och Tilda snyftade högljutt bakom förklädet. Han reste sig och
  vacklade fram mot stallet, men Jon som tyckte sig ha själva prästen till
  gäst, skyndade att hämta fram grållen och hjälpte magistern upp i
  sadeln. Ekmarck klappade honom på huvudet och sade:
  -- Som du ser ut, Jon, kan du inte räkna på något bättre. Var därför
  nöjd med det du har. Ingen lär springa bort med henne. Gud signe er
  båda.
  Han red sin väg och ännu bakifrån sedd uttryckte hans gestalt så mycken
  värdighet, att Jon kände sig helt ödmjuk. Han satte sig bredvid Tilda
  och strök henne över skuldran.
  -- Inte är jag grann, sade han, och inte är du grann. Så det kan lämpa
  sig till hjonelag. Men du får lova mig att inte snegla efter andra
  karar. Helst du ser, att det inte lönar sig.
  Tilda tog då förklädet och skrek så ilsket att det hördes ända ned till
  Stenby.
  -- Må pocker ta dig, din luns! Var det inte en smed från Falla som
  sprang varenda kväll till Frötjärn bara för att få lukta på kjorteln
  min? Kan du neka till det, din lögnhals? När det ändå var du, som
  tussade hundarna på honom. Eljest vet en väl inte, vad det hade blivit i
  diket. Inte är jag snarvacker, men nog duger jag åt vem som helst.
  Jon blev ännu mera bedrövad och nedslagen. Han sade:
  -- Var det en smed från Falla? Jag trodde, att det var en herrekar,
  eftersom han hade hatt och käpp och långrock. Nej nu ser jag, att jag
  tagit miste i många stycken. Inte kunde jag tro att det var en
  smedskrake. Varför hade jag då så brått?
  Tilda förändrade nu sitt sätt. Hon gav honom heta ögonkast, och när han
  gick in i stugan, tassade hon efter och strök sig gång på gång mot hans
  rygg. Hon försökte också att komma i famnen på honom, men han snurrade
  runt och vände ryggen till. Tilda bad honom att inte tänka på den där
  smeden. Hon ville inte se honom vidare, hon längtade efter att få gå