Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II) - 06

-- Vad väntar du på?
-- Min stamfar tjuvskytten, sade han, brukade tända en eld i skogen för
att locka sina ovänner till sig. Ser du någon i parken, Gert?
Gert svarade:
-- Någonting ser jag, som rör sig. Jag tror, att det är en gubbe --
-- Hans ovänner, fortsatte Billman och reste sig från sin plats. Hans
ovänner ville ogärna möta honom, den hedersgubben. Men han lockade dem
till sig i skogen. Nu ser jag också, att det är en gubbe. Vem kan det
vara? Å, en sån fuling!
Sundin sade:
-- Det anar mig, att Billman väntar storfrämmande. Låt oss se efter.
De reste sig och gingo nedför sandplanen, stannade vid stängslet. -- Vem
är det? frågade greven, som såg illa. Han klev över det till hälften
nedbrutna staketet och tog några steg in i parken. Plötsligt vände han
helt om, slog ut med armarna, spretade med fingrarna. Han viskade hest
och gällt:
-- Det är bergmästarn! För tusan, mina herrar, hjälp mig då. Vad vill
han här? Är han drucken?
Han lyfte än det ena benet än det andra men kom icke ur fläcken. Han nöp
i byxorna, ordnade västen, slätade ut syrtuten. Och under tiden närmade
sig bergmästaren. Han gick med krokiga knän och starkt framåtböjd lik en
bonde som lukar jorden. Då och då rafsade han till sig en avbruten
kvist, en nedtrampad blomma, vände den mellan fingrarna och tycktes
ganska villrådig. Hunnen fram till äreporten rätade han på sig och
upptäckte nu sina åskådare. Han drog sävligt av sig hatten och gjorde en
bugning, som herrarna skyndsamt och artigt besvarade. Greven stammade:
-- Min käre! Min bäste! Herr Rygell, var välkommen!
Bergmästaren tog några steg baklänges, satte handen som en kikare för
ögat och betraktade ståten. Därpå vände han sig till herrarna, som
alltjämt stodo kvar vid staketet.
-- Hur tycker herrarna, att här ser ut? Man kan tro att en svinhjord
gått fram här och bökat. Likvisst måste det ha varit bra stora svin.
Greven sade:
-- Betänk då min bäste, att det är Viveckas födelsedag. Hon fyller
sjuttio år. Det ska glädja henne att se bergmästarn. Stig då på min
bäste, stig på!
Bergmästaren sade:
-- Tackar som bjuder. Eljest är jag kommen att säga upp greven till
fardag. Vad förstörelsen beträffar, får jag väl kräva ersättning vid
domstol.
Han steg upp på gårdsplanen och närmade sig bålet. Billman stod ensam
kvar vid de rykande bränderna. Då bergmästaren kommit på några stegs
avstånd, höjde han revolvern och sade:
-- Inte närmre, Rygell, inte närmre.
Rygell låtsades varken se eller höra men vände tämligen hastigt. Han
blev varse de krossade tallrikarna. Han tog en korg, som stod under
marmorbordet och började plocka upp skärvorna.
Albrecht Bourmaister sade:
-- Lugna dig, Battwhyl. Han tör hitta så pass värde i lumpen, han
plockar, att det ersätter, vad du förstört.
Han tog Gert under armen och gick bort till marmorbordet. Sundin, Wendt
och Hamrin hade dragit sig längre ned i parken, greven hade gömt sig i
lövgången för att få gråta i fred med sin son.
Nu sade Billman:
-- Varför hotar du oss, Rygell? Låt lumpen vara och res på dig. Allt,
vad du äger, har du plockat på våra sopbackar. Låt lumpen vara, säger
jag dig.
Han vände sig till Bourmaistrarna.
-- Mina herrar, sade han, gå åt sidan. Jag vill tala med Rygell. Jag
vill se om det finns bot för girighet.
Avståndet mellan Billman och Rygell var nu vid pass tjugufem eller
trettio fot. Majoren lyfte revolvern och sade:
-- Stå genast upp. Eljest skjuter jag dig. Du vet, att jag skjuter.
Rygell rörde sig långsamt, framåtböjd, nedhukad så att de långa grå
skäggtofsarna släpade på marken. Han plockade skärva efter skärva och
underlät icke att syna och passa ihop deras kanter, innan han stoppade
dem i korgen. Han tycktes alltjämt varken se eller höra Billman, men när
första skottet brann av, kastade han sig med otrolig vighet baklänges
och undgick kulan. Gert Bourmaister skyndade till hans bistånd, böjde
sig ned för att stödja hans huvud.
Billman ropade:
-- Undan, Bourmaister! Nu får han nåden!
Bourmaister kastade sig då fram över Rygell. Kulan träffade honom under
skulderbladet. Han gjorde ett försök att resa sig men föll på sidan över
Rygells bröst och förlorade sansen.
Billman bar honom in i slottet. Rygell reste sig hastigt och utan hjälp.
Han var fullkomligt oskadad. Han sade till herrarna:
-- Jag reser efter länsman. Om herrarna låter Billman fly, så blir ni
delaktiga i mordförsök och kanske dråp. Kom det ihåg.
Albrecht Bourmaister svarade:
-- Hämta hellre en läkare. Bergmästarn har ju intet ont vederfarits.
* * * * *
Men bergmästaren fann det viktigare att hämta länsman. Då uppstod bland
smederna en rörelse, som till sin upphovsman hade smeden Karl-August,
densamme som Billman förmått att springa. De trängde sig rusiga och
ursinniga kring bergmästaren och hotade honom till livet, om han gjorde
sak mot Billman. Haddinge drängar, måhända hetsade av sin husbonde,
förenade sig med smederna. Rygell slog ikull två av de närmast stående.
Säkerligen hade han blivit ihjälslagen om icke Albrecht Bourmaister och
Wendt med våld släpat honom in i slottet. Falla belägrades hela natten
av smederna. Ingen släpptes ut, som kunde misstänkas vilja gå Rygells
ärenden. Endast Karl Hamrin fick fri passage för att hämta läkare.
Likaså Anton Sundin, som i smyg vältrade ut till de belägrande ännu ett
ankare brännvin.


V.

Smeder och drängar vakade över Falla hela natten och hela morgonen.
Bergmästaren vakade över Billman. Majoren förhöll sig fullkomligt lugn
och stilla. Han såg sin olycka fullkomnad, det fattades honom ingenting.
Men fram på förmiddagen begynte drängarna knota. De ville föra Billman
till Bånga för att sedan i lugn och ro återvända var och en till sitt.
De bultade på porten och hotade att krossa fönstren.
Allt detta buller och stoj väckte grevinnan Vivecka. I förstone trodde
hon, att elden var lös, men likgiltig för allt här i världen hade hon
ingen brådska att komma ur sängen. Så småningom kom hon på andra tankar.
Hon erinrade sig dagens betydelse och trodde, att de sedvanliga
hyllningarna tagit sin början. Bullret föreföll henne väl larmande, men
Ulrich hade antytt att någonting stort var i görningen. En verklig
triumf!
Grevinnan Vivecka längtade icke längre efter triumfer, hon längtade
efter vila, en fullkomlig, tyst, ljuvlig vila. Men alltför länge hade
hon varit slottsfru på Falla för att kunna stanna i sängen, när gäster
från tre socknar stimmade utanför porten. Pliktkänslan förmådde mer än
rädslan för elden. Hon makade sig sakta och varligt och med många suckar
och stönanden ur sängen.
En timme senare trädde hon ut i den långa, välvda gång som i
bottenvåningen leder tvärs genom huset från gavel till gavel. Grevinnan
bar sin högtidsdräkt av grått, tjockt men här och var tämligen nött
siden. Vissa ränder angåvo, att den förr i tiden garnerats av spetsar.
Som grevinnans figur under de nio länstolsåren tilltagit betydligt i
omfång, var kjolen tämligen kort, en brist som i någon mån utjämnades av
ett tilltråcklat släp, vars siden var av en något ljusare och rätt
obestämbar färg. Det gulvita håret låg i stora bucklor över tinningar
och öron, en helt liten och mager fläta hade av förbiseende lämnats lös
och hängde spikrakt ned över Maria Stuartskragen. I vänstra handen höll
grevinnan en luktdosa utan svamp och lock och i den högra en lornjett
med ett enda spräckt glas, vilket i och för sig icke hade någon
betydelse, eftersom hon var mer än halvblind.
Stödjande sig mot väggen följde hon gången ut i förstugan. Här mötte hon
sin man, sin son och Karl Hamrin. De hade nyss fört fruktlösa
underhandlingar med de rusiga smederna, som alltjämt eggades av Sundin
och Wendt till nya våldsdåd. Greven skyndade emot sin hustru och
omfamnade henne gråtande. Hon missförstod hans rörelse.
-- Ack kära Ulrich, sade hon, varför gråter du? Är det inte skönt för
vart år som går?
Hon gick fram mot porten, greven höll henne tillbaka. Hon lyckades
framställa det där barnsligt egensinniga och förväntansfulla leendet,
som tillhör alla födelsedagar från vaggan till graven. Hon slog honom
med lornjetten över fingrarna.
-- Ånej, Ulrich, nu vill jag se, vad du har ställt till. Se så, se så --
jag vill se.
Och hon drog ifrån regeln och steg ut på trappan. Den väldiga äreporten
grönskade mitt framför henne och på alla sidor trängdes hopar av
människor. Att det var svarta halvklädda smeder och druckna drängar,
kunde hon icke se. Hon trodde att vännerna i Raslinge, Hulinge och Stora
Hammar så mangrant församlats. Detta kärleksbevis väckte hennes ömma
hjärta till nytt liv. Hon neg några gånger åt höger och vänster, men
rörelsen blev henne övermäktig, hon brast i gråt. Och då hon icke hade
någon näsduk eller solfjäder för att dölja sitt gamla av gråten
förvridna ansikte, vände hon sig mot väggen och torkade sina tårar med
klänningsärmen.
Smederna å sin sida, som, då porten öppnades, väntat sig majoren eller
möjligen bergmästaren, blevo alldeles förbluffade över att möta hennes
nåd. Och när grevinnan först ägnade dem sina nådigaste nigningar och
sedan vände sig bort för att gråta, kände de sig skamsna och djupt
nedslagna. De stodo där med hängande armar och sänkta blickar. Och där
det ännu fanns en mössa på huvudet, drogs den skyndsamt av antingen
genom ägarens försorg eller närmsta grannes.
Allt detta iakttog herr greven från sitt fönster. Hans rädsla
förvandlades till stolt glädje. Vem kan också se Vivecka, tänkte han,
utan att beundra och hylla henne? Han skyndade ut på trappan, slog armen
kring sin hustrus liv och med handen behagfullt lyftad ropade han:
-- Leve hennes nåd, mina vänner. Länge leve grevinnan Vivecka. Nå så
hurra då, era tölpar!
Smederna hurrade. Och som avståndet mellan sorg, vrede och glädje är
vida kortare för den rusige än för den nyktre, flammade glädjen
plötsligt upp som en eldsvåda. Gubbar och pojkar togo varandra i famn
och började dansa. De, som förut bevakat bakvägarna och fönstren,
skyndade upp på gårdsplanen för att taga del i dansen, skrattet och
hurraropen. Jublet ekade över Fallaviken och nådde väl ända till
Raslinge kyrka. Greven njöt sin och Viveckas triumf. Bergmästaren
begagnade tillfället att osedd komma till stallet, där häst och trilla
väntade.
Men när han svängt nedför bruksbacken och kört ett stycke utmed
stranden, blev han varse trenne båtar, som med tämligen stort mellanrum
sinsemellan, roddes mot samma mål, Falla. Bergmästaren lät hästen
stanna, han ville anteckna sig till minnes alla dem som i dag besökte
Falla. Det skulle bliva nödvändigt att till tinget instämma ojäviga
personer, som kunde vittna om förödelsen i parken.
Den första båten hörde prästgården till, kyrkoherden satt vid styret
antagligen tuggande och omtuggande sitt ode till grevinnan. Den andra
båten hörde Herrlestorp till. Bergmästaren urskilde rätt väl hennes nåds
kantiga former och långnästa profil. Sonen Hugo satt vid årorna och i
fören halvlågo två eller tre av döttrarna, till hälften dolda bakom
väldiga, färgstarka och hjulformade buketter.
Den tredje båten kände bergmästaren varken till form eller färg. Han
stirrade så länge och uppmärksamt på de tre personerna i båten, att ögat
började svida och rinna. Han blundade. När han åter kunde se klart,
igenkände han Lillgårds-Tilda. Hon låg på magen i fören och hennes
huvud, betäckt med en blå och rödrutig schalett, reste sig som en
gallionsbild. Magister Ekmarck skötte årorna hurtigt men något ojämnt. I
aktern satt Barbro Backe.
Bergmästare Rygell ansåg det nu vara klokare att tills vidare uppskjuta
besöket hos länsman. Han återvände till Falla, lämnade åkdonet på
stallgården och begav sig ned till bryggan. Några karlar ställde sig i
vägen för honom och gjorde hotande åtbörder. Han sköt dem åt sidan,
varligt men med ett så hårt grepp i skuldrorna att de icke funno skäligt
följa honom. Han lunkade ned till bryggan, ställde sig tätt intill
äreporten, gömd i dess yviga grönska. Härifrån åhörde han prästens ode
och kunde mycket väl se, om det så behagade honom, den stora omfamningen
mellan hennes nåd från Herrlestorp och grevinnan. När de båda gummorna
beredde sig att arm i arm vandra uppför lövgången, ropade unge greven:
-- Här kommer ännu en båt. Den känner jag inte. Det sitter en bondjänta
i fören.
-- Om jag inte misstar mig, sade kyrkoherden, så är det magister Ekmarck
som ror. Jag känner slarven på knyckarna.
Greve Ulrich sade:
-- Vem det än må vara, kära Vivecka, så anser jag det mest passande, att
du tar emot dem här.
Grevinnan suckade, hon var redan förfärligt trött. Emellertid lyckades
hon ännu en gång trolla fram sitt festleende, korsade armarna över den
framskjutande magen och bidade.
Båten lade till tämligen ovarsamt. Magistern räckte Barbro handen, och
hon steg i land. Greven närmade sig med framsträckt huvud och närsynt
plirande ögon. Min nådiga, mumlade han, min nådiga, jag ber om ursäkt --
Barbro rodnade. Hon tyckte, att de båda gamla damerna betraktade henne
bra ovänligt. Hon tyckte, att någon borde taga henne i famn och hälsa
henne välkommen. Magistern, som såg hennes bryderi, ropade med hög röst:
-- Herr greve! Fru grevinna! Detta är välborna fru Barbro Backe till
Hilleborn, bergmästarns tredje hustru. Hon har kommit för att göra
hennes nåd sin uppvaktning.
Barbro tog ett steg fram mot grevinnan, nöp i kjolen, lyfte den några
tum från marken och neg mycket djup. Denna hälsning, som påminde om en
hovnigning, var icke bruklig mellan damer av samma stånd. Fru Schager
smålog med hoprynkad mun. Grevinnan besvarade emellertid hälsningen och
mötte sin gäst på halva vägen. Barbro kysste hennes hand, och fru
Schager log ännu syrligare. När grevinnan såg det unga huvudet ödmjukt
böjt, greps hon ånyo av öm rörelse. Hon slog armarna kring Barbros hals,
kysste hennes panna och grät med ögonen tryckta mot Barbros skuldra.
Fru Schager ansåg tiden vara inne att göra ett slut på dessa ömma
scener. Hon tog grevinnan under armen och snarare släpade än förde henne
uppför lövgången. Barbro följde, hon var tämligen förvirrad och visste
icke att besvara herr grevens komplimanger. De stolta äreportarna och
det vördnadsvärda slottet gjorde henne blyg och förlägen. Hon tänkte på
den mossiga och förfallna stugan i Västergötland och fann, att hon varit
bra djärv, som givit sig i lag med så förnämliga människor. Hon önskade
att magistern eller Lillgårds-Tilda eller själva bergmästaren skulle
komma henne till undsättning. Folket som alltjämt skrålade och dansade
på gårdsplanen, skrämde henne. Hon snubblade över trappstegen. Albrecht
Bourmaister, som gick vid hennes högra sida, tog henne om livet för att
stödja. Han viskade:
-- Jag hör att fru bergmästarinnan redan lagt Hilleborn till sitt namn.
Är det inte väl tidigt?
Hon förstod honom icke. Magisterns presentation hade hon icke hört. Hon
sade:
-- Ja, bergmästarn har lovat mig Hilleborn.
Då släppte han så plötsligt sitt tag, att hon åter var nära att falla.
Hon steg in i förstugan, hon följde alltjämt de båda långsamt
framskridande damerna. Hon kom in i den mörka gången. Bländad av
vattnets morgonsolsskimmer kunde hon i dunklet ingenting urskilja.
Hållande händerna framför sig, gick hon efter fraset från grevinnans
släp. Herrarna hade stannat i förstugan. Barbro befann sig ensam i
gången som tycktes henne oändligt lång. En dörr öppnades tätt bredvid
henne. Hon steg in i ett rum, som upplystes från tvenne fönster. En
svartklädd herre trädde fram till henne och frågade, om hon kom från
Hilleborn. Barbro jakade, kanske därför att hon icke uppfattat frågan
eller därför att Hilleborn städse lekte henne i hågen. Den främmande
sade:
-- Han har återkommit till sans.
-- Vem? frågade Barbro. Läkaren sade:
-- Han ligger där. Mamsell får inte anstränga honom med något längre
samtal. Jag tänker, att han kan flyttas till Hilleborn om några timmar.
Jag går ut och tvättar mig.
På soffan mellan de båda fönstren låg Gert Bourmaister. Hans överkropp
var naken, endast betäckt av ett lakan, som fått åtskilliga stora och
små blodfläckar. Ansiktet var blekt.
Barbro kände genast igen honom. Hon rodnade häftigt men blev i nästa
ögonblick lika blek som den sårade. Hon föll på knä vid soffan och
började kyssa lakanet. Hon betraktade hans arm som hängde slappt ned
över soffkanten, men hon vågade icke röra honom.
Plötsligt reste hon sig upp och böjde sig fram över honom.
-- Se på mig, bad hon. Nej se mig in i ögonen.
Hon trodde, att om han såg henne djupt in i ögonen, skulle han där läsa
förklaringen lika tydlig, självklar, ovedersäglig, som hon själv kände
den.
Men han slöt ögonen och vred huvudet långsamt mot väggen.
Barbro lämnade Gert Bourmaister. Hon letade sig fram genom gången till
förstugan men fann ingen människa. Hon steg då uppför trappan till övre
våningen och kom in i en stor nästan omöblerad sal. Mitt på golvet stod
bergmästaren och framför honom kommerserådet Bernt Bourmaister, en liten
mager, kvickögd gubbe, som ständigt grinade och ständigt roade sig på
andras bekostnad. Grevinnan och fru Schager hade tagit plats i en
fönstersmyg. Tätt vid dörren stod Billman omgiven av sina vänner. Greven
trippade av och an och pratade i ett utan att bliva hörd.
Kommerserådet skyndade fram till Barbro, tog hennes händer i sina och
betraktade henne med en på en gång faderlig och lysten min.
-- Detta är Barbro Backe. Jag känner den släkten på de briljanta ögonen.
Mon dieu, min nådiga! Anledningen är sorglig men jag prisar mig bra
lycklig att få kyssa en sådan hand --
Och nu, mina vänner, fortsatte han, vilja vi vädja till högre rätt. Min
nådiga lilla har en förbålt sträng herre och man, vilket vi alla nogsamt
känna. Saken är den, att stackars Billman, som står där, råkat i
misshugg -- ja i rent misshugg -- skadskjuta min käre brorson Gert, som
nu ligger någonstans mycket väl ompysslad och säkert utom all fara.
Nåväl, min nådiga, bergmästarn vill partout inte låta nåd gå före rätt,
han vill smida stackars Billman i järn och gud vet allt. Medgiv min
nådiga, att det är för strängt --
Barbro frågade hastigt:
-- Skall jag döma?
Utan att vänta på svar, sprang hon fram till Billman, sträckte sig på tå
och slog honom med baksidan av handen över kinden.
-- Seså, sade hon, nu är han straffad.
-- Min gud, suckade kommerserådet, unna mig samma straff.
Barbro smålog.
-- Å, jag slog honom hårt. Men nu kan det vara nog. Om jag inte misstar
mig är herr Gert Bourmaister en fattig yngling utan särdeles stora
egenskaper?
Kommerserådet sade:
-- Han är en rätt vacker gosse, min nådiga, och dessutom min brorson.
Några andra goda egenskaper känner jag inte hos Gert.
-- Nåväl, sade Barbro, jag har själv varit fattig. Jag försäkrar er, att
man betyder bra litet, när man är fattig. Nej inte ett smul. Låt därför
saken falla, kära Rygell, och ro mig i stället hem. Och skulle han också
vara en vacker gosse, som herr kommerserådet påstår, så finns det väl
fler av den sorten.
-- Ack, suckade grevinnan Vivecka, vars hjärta sårats av de grymma
orden, så dömde man icke i min ungdom --
-- Min nådiga grevinna, avbröt kommerserådet, så dömde redan drottningen
av Saba, när hon vandrade den långa vägen till gamle Salomo. Just så.
Och jag bjuder den unga drottningen av Frötjärn, av Kroken av hela det
Rygellska riket min åttioåriga arm och mitt tjuguåriga hjärta.
Bergmästaren förekom honom, bjöd sin hustru armen och förde henne ned
till bryggan. När båten kommit utom hörhåll, gjorde kommerserådet ännu
en sirlig bugning utåt sjön, viftade med hatten och sade:
-- Järngryta krossar lergryta. Bergmästarn är för visso av järn, men
lilla Barbro Backe tyckes mig vara av härdat stål. Kanske kunna vi därav
draga både nytta och nöje.


VI.

Kommerserådet ställde nu till med följande upptåg.
På Hilleborn levde en ung flicka, som gemenligen kallades mamsell
Majken. Hennes farsnamn, börd och födelseort äro okända. Hon var svart
och ganska vacker, möjligen tillhörde hon någon tattarsläkt. Hon gällde
för att vara husmamsell på gården, men tog i själva verket ringa del i
sysslorna. Kommerserådet, som trots sin höga ålder var en ivrig
beundrare av könet, visade för Majken den största tillgivenhet, och det
påstods allmänt, att hon var hans älskarinna.
Han beslöt att använda henne till ett ypperligt skämt, som på en gång
skulle förödmjuka Rygell och så split och misstankar mellan honom och
Barbro Backe. Till det ändamålet lät han flickan iföra sig sin
helgdagsdräkt, vidare hämtade han från staden en gammal jurist och ökänd
brännvinsadvokat vid namn Rådberg, en ful och snuskig gubbe, som närmade
sig sjuttiotalet. Rådberg utpyntades som en ung brudgum och gjorde i den
stassen ett ännu mera avskräckande intryck. Slutligen utvalde han bland
sina drängar en axelbred och ståtlig ung karl, honom klädde han i
lumpor.
På den tiden var det ännu sed i Bergslagen, att trolovade kort före
eller kort efter första lysningen gjorde en rundresa bland grannar,
släktingar och vänner dels för att mottaga lyckönskningar, dels för att
göra sig påminda, så att det icke skulle felas gåvor och förning vid
bröllopet. Det var också vanligt att en hoper ungt folk följde de
trolovade från gård till gård för att dansa, sjunga eller eljest
förlusta sig. Kommerserådet samlade ett dylikt följe, men i stället för
ungdomar sökte han upp alla traktens gubbar och gummor, helst sådana,
som hade ett anskrämligt yttre. Grannarna vid Kroken deltogo också i
tåget, Hugo Schager, Anton Sundin, grevarna på Falla, Hamrin, bröderna
Fielding och några fler.
En tidig junimorgon lämnade följet Hilleborn, instuvat i fem höskrindor,
som drogos av oxar. Skrindorna voro präktigt utstyrda, mest dock med
tistlar, törne, mollor, åkersenap, nässlor och annat ogräs. I första
skrindan åkte brudparet, vackra Majken och den fule gubben Rådberg,
vidare kommerserådet själv, gamle greven på Falla, som hade förbålt
roligt, när han inte stack sig på nässlor och tistlar, Anton Sundin den
tjocke, Abraham Lilja på Hviskingeholm som lockats med traktering och
andra förmåner, två eller tre fattigstugubbar, lika många gummor och
slutligen drängen, som höljts i lumpor. När de kommo ut ur skogen vid
Frösevi manade Bourmaister de gamla att uppstämma någon vid dessa
tillfällen övlig sång. Härtill hade de ingen lust, men Sundin och den
gamle luvern Rådberg voro genast färdiga att sjunga visor av tvetydigt
innehåll och med nog så grova refränger. Fattigstufolket skrämdes och
ondgjorde sig över alla dessa hädelser och för att råda någon bot på
eländet uppstämde de psalmen 462 "Du som förhärdad gäckas --" Och då
syndarna icke läto sig tystas, fortsatte de med Lucidors "O evighet! Din
längd mig fast förskräcker, som början har men ändan aldrig räcker. O
evighet! en tid förutan tid --" Denna psalm räckte till början av
Frötjärnsallén. Fattigstufolket tog då upp den nästa: "Ho satans boning
tänker på och de fördömdas pina -- hans blod av fasa stelna må, hans
kraft av ångst förtvina --"
Jon i Losätra, den enögde rättaren, var den, som först varsnade tåget.
Han skyndade upp till gårdskontoret och varskodde sin husbonde. Rygell,
som i nära ett halvsekel trotsat tre socknars samfällda ovilja, blev nu
så rädd, att han fullständigt tappade huvudet. Han förstod att
skälmstycket på något sätt skulle drabba Barbro och genom Barbro honom
själv. En människa, som länge känt sig osårbar, blir ytterligt feg, när
hon plötsligt upptäcker en ömmande, oskyddad punkt. Rygell lunkade
omkring som den gången på torget i Skara. Han rafsade till sig några
dyrbara papper och lufsade ur rum i rum för att finna ett gömställe.
Barbro, som hört oljudet från vägen, lämnade genast mjölkkammaren och
kom honom till undsättning. Hon tog ifrån honom papperna, drog på honom
helgdagsrocken och slog snuset från krås och väst. Hon bytte kjortel och
hängde en vid vit silkesschal över skuldrorna. När skrindorna körde upp
på gårdsplanen, stod Barbro Backe på trappan, neg och önskade välkommen.
Kommerserådet sade:
-- Vi ha kommit för att visa fru bergmästarinnan ett nog så vackert
brudpar. Kanske blir det en slant på tallriken för de unga eller
åtminstone en hjärtlig lyckönskan.
Barbro bad dem stiga upp i salen, där bergmästaren väntade.
Kommerserådet lagade så, att Majken kom att gå mellan gubben Rådberg och
drängen. Själv bjöd han värdinnan armen. När de gingo uppför trappan,
frågade Bourmaister, om Barbro kunde gissa, vem av de båda som vore
brudgummen. Barbro svarade:
-- Att döma av åldern är det väl den där unge trashanken. Men att döma
av stassen -- och det håller jag för säkrare -- är det den gamle
sprätten.
Kommerserådet sade:
-- Min nådiga tror då, att en ung kvinna mera ser till kläderna än till
skinnet?
Barbro svarade:
-- Det vet nog kommerserådet, att skinn kan köpas, både det som är slätt
och fint och det som är skrynkligt. Det kan köpas likasåväl som granna
kläder. Men vad en ung kvinna håller förmer, det är kärleken. Och jag
menar, att den icke kan köpas om det så vore med livet. Det är en gåva,
som Gud ger och som Gud tar. Välsignad vare Han.
Bourmaister märkte väl, att Barbro icke lät sig förbryllas. Han lade ut
en ny snara, han sade:
-- Min nådiga som är ung och vacker och därtill nygift kan säkert
förklara texten för mig gamle. Vad är kärlek?
Svarade Barbro:
-- Kärlek är försakelse.
Under det att kommerserådet grubblade över, hur han bäst skulle kunna
fälla henne med hennes egna ord, trädde de och hela följet in i salen.
På bordet hade Barbro låtit duka fram alla de förfriskningar, som äro
vanliga vid ett dylikt tillfälle. Sockertårtor och mandelkonfekt,
rhenskt vin att dricka brudparet till välgång och lycka. Bergmästaren
skyndade att slå i glasen för att så fort som möjligt bli av med
plågoandarna. Men kommerserådet höll honom tillbaka och sade:
-- Vänta ett ögonblick, min bäste. Saken är ännu icke avgjord. Vi ha
tvärtom kommit hit för att av bergmästarn eller ännu hellre av fru
Barbro erhålla ett gott råd. Den här unga flickan, Majken, som jag av
barmhärtighet upptagit i mitt hus och som betraktar mig nästan som en
far eller åtminstone som en beprövad vän, har anförtrott mig sin
brydsamma belägenhet. Hon har nämligen fått två giljare på halsen. Den
ene är Rådberg, aktad jurist som var man vet och därtill smått förmögen.
Den andre är den här drängen. Han äger platt ingenting förutom sin
ungdom och till och med garderoben tycks vara skäligen bristfällig.
Under sådana omständigheter har den kära Majken begärt mitt faderliga
råd. Men jag erkänner, att jag trots min ålder och visdom inte ser fullt
klart i saken. Skulle därför fru bergmästarinnan --
Barbro avbröt:
-- Jag? Varför skulle just jag --?
Kommerserådet böjde sig ned och kysste hennes klänningsärm.
-- Därför att en person med min nådigas utseende säkerligen förstår
kärleksaffärer bättre än någon annan. Kanske har också min nådiga själv
eller en syster eller en väninna befunnit sig i liknande belägenhet --
Barbro bleknade. Hon korsade armarna under brösten och tryckte dem
ganska hårt mot bröstkorgen för att döva smärtan, som ständigt gnagde.
Hon sade:
-- Det är icke svårt att råda. Om det är sant, som kommerserådet påstår,
att den där gamle mannen har sin rikliga utkomst, så bör hon gifta sig
med honom och låta drängen löpa. Han finner väl i sin tur en
kvinnsperson tillräckligt förmögen för att kunna köpa honom en gård.
Bourmaister bugade sig.
-- Återigen har min nådiga dömt vist som drottningen av Saba. Själve
bergmästarn, som är vår tids Salomo, kunde icke klarare utlagt en oklar
sak. Men för mig enfaldige tyckes dock utslaget stå i strid med en sats,
som min nådiga nyss uttalade: Kärlek är försakelse. Jag misstänker
nämligen, att mamsell Majken i själ och hjärta föredrar ynglingen