Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II) - 04

  Frötjärn ägde likväl sina behag. Trädgården hade full södersol och var
  särdeles rik på rosor. Rummen voro lagom stora, något mörka, möblerade
  med de vackra Battwhylska möbler, som räddades vid stora branden på
  Falla anno 42. Fru bergmästarinnan fann sitt nöje i att hålla dessa
  möbler fria från damm och mal. Hon födde dessutom sin man tre barn, en
  gosse och två flickor, vilka av någon anledning sändes till släktingar
  för att uppfostras. Huruvida hon hyste någon böjelse för dans är okänt.
  För resten dansade man inte längre så flitigt kring Kroken.
  Stenbybönderna skördade numera för Rygells räkning och funno ingen
  anledning att dansa. På Frösevi satt mamsell Hamrins bror Karl som
  arrendator under sin svåger. På Herrlestorp vankade gamla nåden Schager
  av och an, vred sina händer och räknade skulderna på fingrarna utan att
  de därför blevo färre eller lättare att gälda. På Falla var allting
  slut. Gamle greven och grevinnan bodde som inhyseshjon i bottenvåningen,
  som förut varit ekonomivåning, och unge greven tjänstgjorde som
  bruksbokhållare. Bånga var väl ännu i Billmans ägo, men skulderna växte
  oavlåtligt.
  Kommerserådet Bourmaister kallade bergmästaren till Hilleborn. Där steg
  ingen in utan att först ha skrapat smutsen av fötterna. Men när
  bergmästaren såg de dyrbara mattor, som täckte golvet redan i förstugan,
  nöjde han sig icke med att skrapa utan drog av stövlarna och lämnade dem
  på trappan. Det roade kommerserådet. Han höll sig emellertid allvarsam
  och gick rakt på sak.
  -- Min bäste Rygell, sade han och höjde sig något på tåspetsarna,
  Billman lär ska sitta trångt på Bånga. Vaba? Och nu förljudes det, att
  min bäste herre skulle vilja fiska i grumligt vatten. Lyd mitt råd och
  låt bli. Min bäste herre har grävt gropar förr, sägs det. Namnet börjar
  bli beryktat. Det är inte riktigt honnett, och väcker till sist ont
  blod.
  Härtill svarade Rygell:
  -- Seden tar man sig i ungdomen, herr kommerseråd. När jag gick i
  latinskolan, hade jag ingen matsäck. Då satte jag mig bredvid dem, som
  hade. Och vad som föll ur deras påsar, och vad de ratade, det tog jag
  och mättade mig. Sen dess har jag för vana att taga upp, vad andra
  tappa. Men vill kommerserådet satsa något på Bånga, så tör väl Billman
  hålla sig kvar ett år eller två.
  Kommerserådet visste inte, hur han fort nog skulle bli av med
  bergmästaren. Gubben tassade i strumplästen ur rum i rum, som om han
  inte funnit vägen ut. Och det tycktes kommerserådet, att han med sitt
  enda öga upptäckte så många dolda sprickor och hemliga skavanker i all
  härligheten, att Hilleborn inte längre kunde räknas för ett solitt och
  burget hem. Billman fick sedermera någon hjälp av kommerserådet men icke
  tillräcklig.
  Rygell blev allt sämre tåld vid Kroken. Hans båt, som var ett
  svarttjärat åbäke till eka, utsattes för åtskilliga missöden och sjönk
  slutligen utanför Raslinge klint tack vare två borrhål i akterbrädan.
  Rygell sam som en gammal utter och lyckades även föra sin rättare i
  land. Han hette Jon och var sin husbondes redskap både i stort och
  smått. Efter den betan gingo de ogärna i båt. Bergmästaren skaffade sig
  en stadig trilla och en seg och sedig häst, som inte ens de svarta
  smederna vid Falla förmådde skrämma. Hovarnas takt och hjulens gnissel
  voro snart väl kända kring Kroken. Den som hörde dem, släppte genast vad
  han hade för händer, gick in i sitt hus, reglade dörren och sköt till
  fönsterluckorna.
  Vad fru bergmästarinnan beträffar, var och förblev hon så gott som okänd
  för grannarna. Ingen såg henne, ingen visste någonting om henne.
  Tiggare, som vågat trotsa de hiskliga danska doggarna och den ännu
  hiskligare rättaren, påstodo, att hon var trind och saktmodig och
  givmild. Hennes andhämtning var plågsamt kort och tung, antingen på
  grund av fetma eller därför att hon led av astma. Hon talade föga och
  lågmält. Hon gick tyst och följde alltid utmed väggarna. Hon skydde
  färger, så att man i halvdunkel svårligen urskilde hennes gestalt.
  Ansiktet var gulgrått, ögonen höll hon alltid nedslagna, som om hon sökt
  någonting på golvet.
  I början av femtiotalet dog bergmästarens andra hustru. Få människor
  hade reda på, när det skedde, eller hur det skedde. Även begravningen
  försiggick i all tysthet. Ett urblekt, från hattkullen slakt hängande
  sorgflor angav, att bergmästaren åter var änkling. Under två eller tre
  månader var hans öga rött och sjukt av gråt.
  
  
   II.
  
  Bergmästarens tredje hustru tillhörde den släkten Backe, som före
  Siedlar och Bourmaistrar ägt och bebott Hilleborn, åtta mantal ypperligt
  frälse i Hulinge socken. Gården har sitt namn efter Hillarius Petri,
  hertig Karls skrivare. Hans far var prästen Petrus, kallad Petter
  Slägga, en styvsint och nitisk man, som för den rena lärans skull
  förföljdes under Johan. Tre år levde han fågelfri i Hoby skogar, hårt
  ansatt av konungens män. Till sitt försvar använde han en vanlig
  smedsslägga och fick därav namnet. Hans sonson, Jacobus Hillarii, var en
  särling och druckenbolt, därtill stor scepticus, lärjunge av Cartesius.
  Han skrev sig Jacobus Baccalaureus Artium, och härav kom det sig, att
  gemene man kallade honom Jacob Backe eller Jacob på Backen, vilket
  passade förträffligt, eftersom Hilleborn verkligen ligger i en
  backsluttning. Namnet gav han i arv åt sina efterkommande och även
  gården fastän illa skuldsatt. Hans sonsons sonson var den siste Backe på
  Hilleborn, en skötsam karl, ihärdig i arbete och omtanke, sparsam ända
  till snålhet. Han gifte sig med en rik köpmansdotter, som icke var
  särdeles väl känd. Grannarna gjorde narr av honom för den töitans skull,
  och prästen i Hulinge vägrade henne nattvarden, vilket ock dessförinnan
  hade skett i staden. Det var tungt nog för Backe, men tyngre hade han
  väl burit för att få behålla Hilleborn. Likväl gick det honom illa.
  Hustrun slog på stort och mannen måste cedera. Han fördes till häktet i
  Örebro. När han med länsman bredvid sig körde ned på Frötjärnsslätten,
  just där man förlorar Hilleborn ur sikte, skall han ha bitit sig i högra
  armen för att öppna pulsådern. Även härutinnan misslyckades han. Med
  honom försvann släkten från Hilleborn och från trakten.
  Den levde dock kvar i Västergötland och Småland. Vårvintern 57 reste
  bergmästare Rygell omkring i Västergötland för att uppköpa hästar. I
  medio av mars anlände han till Skara och träffade där en Petter Backe,
  pensionerad fanjunkare, som drev handel med hästar. Det blev livligt
  ordbyte och snart nog tvist och träta. Rygell ville draga sig undan, men
  Petter Backe släppte honom icke. Han påstod, att främlingen skällt honom
  hästtjuv och ville prompt ha vittnen på hans mun. Han tillkallade sina
  vänner, gesäller, löst folk, avskedade knektar och en hop lustiga
  scholares. De drevo bergmästaren kors och tvärs över torget ropande, att
  en utböling icke skulle komma med skamsord till ärliga västgötar. Gubben
  lunkade snällt undan men fastnade till sist i en fyrkant av slädar och
  såg sig ingen utväg. Då drog han av helgdagsrocken, stoppade plånboken
  innanför byxlinningen och gjorde sig redo att slåss. Men när nu gubbarna
  kommit varandra in på livet, är det troligt att fanjunkaren misstrodde
  sina krafter eller att något annat kom i vägen. Han ryggade nämligen
  baklänges, höll händerna för ögonen och ropade:
  -- Nej, tvi, det var den fulaste karl, jag har sett. Nej, tvi, om jag
  tar i det vidundret. Låt oss då hellre dricka öl tillsammans.
  Bergmästaren fann det icke rådligt att vägra. Han bjöd fanjunkaren och
  hela hans sällskap på varmt öl. När drycken gjort sin verkan, började
  gubbarna skrodera. Fanjunkaren bullrade som en tom tunna, Rygell bjöd
  över snabbt och fåordigt. Fanjunkaren skröt med sitt stall, Rygell
  svarade:
  -- Nog har jag fler gårdar än du hästar och bättre.
  Då krossade fanjunkaren sitt krus och ropade:
  -- Din himla hund! Vet du vem jag är? Jag är Petter Backe till
  Hilleborn. Det är jag. Fast den knävla Bourmaister sitter på gården. Jag
  är välborne herr Petter Backe till Hilleborn. Känner du gården, gubbe?
  Rygell svarade:
  -- Gör väl det, eftersom jag har pant där för femton tusen riksdaler.
  Nu blev fanjunkaren stillsam, sörplade ur ett nytt krus och talade med
  sig själv i ölfradgan. Att bergmästaren hade pant i Hilleborn, som för
  alla Backar var ett förlovat land, det krossade honom. Men när han nått
  botten i kruset, kände han sig åter vara karl att ta fatt på leken.
  -- Nog tror jag, att du är rik, sade han. Men vad har du för glädje av
  dina rikedomar, ditt åbäke? Flickorna lär väl sky dig som pesten.
  Svarade Rygell:
  -- Två gånger var jag gift. Och det var behagliga fruntimmer av god
  härkomst och fin uppfostran. Tör väl hända, jag gifter mig en gång till,
  men inte blir det med någon fanjunkaredotter.
  Fanjunkaren försjönk i än djupare funderingar. Slutligen sade han:
  -- Har du pant i Hilleborn, så är du min landsman mycket mer än det här
  knävla packet. Du skall äta vid mitt bord och sova under mitt tak.
  Där halp inga föreställningar. Fanjunkaren och hans vänner satte
  bergmästaren i släden och det bar av. Sålunda fördes Rygell mot sin
  vilja och nästan med våld till Barbro Backes hem.
  Det var en liten gård halvannan mil söder om Skara. En rödmålad stuga,
  gråspräcklig av väder och vind, fattigdom och mossa. Petter Backes barn
  mötte på förstukvisten, en hel hop, gossar och flickor, däribland
  Barbro, som var äldst och husmor. Fanjunkaren gitte inte föreställa
  gästen, han sade endast:
  -- Här är en kar, som har pant i Hilleborn. Duka nu upp, om du har
  något.
  Han gick genast in på sin kammare för att sova bort ölruset.
  Bergmästaren ställde sig vid järnugnen i salen och betraktade Barbro,
  som gick från och till bordet med duktyg, tallrikar och glas. När allt
  var färdigt, stannade hon kvar för att betjäna honom men deltog icke
  själv i måltiden. Bergmästaren åt grundligt och unnade sig god tid.
  Sedan han tagit två gånger av varje fat, suckade han djupt och sade:
  -- Nu tackom och lovom Herren! Mamsell lilla ska vara så god och läsa en
  bordsbön.
  Han reste sig, slöt ögat, knäppte händerna. Barbro betraktade honom med
  förvåning. Hans rygg var kullrig, huvudet så framskjutet och nedtyngt,
  att hakan med två väldiga, grågula skäggtofsar nästan vilade mot
  bröstet. Stora blågrå öronlappar stodo rakt ut från huvudet, ansiktet
  var oregelbundet och uppsvällt, vänstra ögonhålan tom, hoprynkad i ett
  mattgult ärr. Endast munnen var välskapad, liten med fylliga,
  bågformade, ljusröda läppar. Framtänderna jämna och friska.
  Barbro läste dröjande sin bön, här och var stapplande på orden. Men
  Rygell fann hennes röst obeskrivligt mild. Han torkade ögat med
  rockärmen, bugade till tack för välfägnaden och klappade Barbro under
  hakan. Barbro neg. De stodo en stund helt nära varandra och visste
  varken att säga något eller att gå var åt sitt håll. Slutligen frågade
  han efter hennes ålder, som var nitton år. Vidare frågade han, om hon
  någonsin sett en fulare gubbe. Barbro svarade, att hon aldrig sett någon
  så ful. Bergmästaren tog henne då på nytt under hakan och sade:
  -- Nog finns det vackra unga karlar vid Kroken, där jag bor. Men det är
  i alla fall jag, som råder över dem alla. Det är roligt det, mamsell.
  Vad henne beträffar, lilla mamsell, så tycker jag om henne. Hon är mild
  och lågmäld. Hon är så vacker, så det lyser om henne. Vacker och
  välväxt.
  Barbro skrattade och sade:
  -- Herrn ska inte ha omak med artigheter. Jag har redan den jag håller
  av och lyssnar inte till andra. Följ mig nu, så skall jag visa herrn
  till sovkammaren.
  Han följde henne uppför den mörka trappan, som luktade av mögel och
  fattigdom. Han tog efter henne, men hon slank behändigt undan och
  lämnade honom ensam i mörkret.
  Följande morgon gick han ned till stallet och mötte där fanjunkaren, som
  frågade, när han tänkte resa. Rygell svarade, att han först ville se
  hästarna. Men när han väl kom in i köpenskapen, blev han åter sig själv,
  kinkig och vaksam, stor på sitt och mäkta vresig mot fattiglappen. Det
  förtröt Petter Backe. Likväl ville han icke vara ohövlig mot gästen utan
  sökte vända alltsammans i skämt, sägande:
  -- Mig tycks, att bror kikar oftare åt köket än åt stallet. Skulle mina
  flickor behaga bror bättre, så kan vi lägga handeln på den bogen.
  Genast svarade Rygell.
  -- Ja, Barbro. Om jag får Barbro.
  Fanjunkaren blev bestört över att hans plan lyckats så hastigt och väl.
  Han gjorde invändningar. Förliden vår hade han hyst en ung Bourmaister,
  brorson till kommerserådet, en knävel att ha hand med hästar. Han hade
  lärt Barbro rida och fanjunkaren fruktade, att flickan fäst sig vid
  pojken.
  Rygell sade:
  -- Då har hon fäst sig vid en fattiglapp, och det kan aldrig vara
  meningen. Vad det lider, ska jag vräka kommerserådet själv från
  Hilleborn. Gå nu in och lova flickan Hilleborn eller vad hon behagar.
  Kära bror ska också få en dusör, som förslår.
  Nu tog fanjunkaren illa upp. -- Dra för knävel i våld! ropade han. Tror
  kära bror, att jag säljer mina flickor åt fula gubbar? Slå i stället
  till och köp hästarna, så kan vi alltid tala om det andra sedan.
  De gingo in i salen, och Barbro tillkallades. Hon skulle vara köpvittne.
  -- Räkna upp hästarna, befallde Rygell, och nämn priset för var och en.
  Fanjunkaren räknade upp hästarna och nämnde priset, varvid han efter god
  sed tilltog en rundlig prutmån. Men bergmästaren lade pengarna på bordet
  utan att pruta, och där summan var ojämn, rundade han av uppåt. Han
  vände sig till Barbro.
  -- Vad säger nu mamsell? Är jag kanske ett uns vackrare i dag än i går?
  Barbro svarade:
  -- Jag tycker att bergmästaren är fulare vid dagsljus.
  Rygell besinnade sig några ögonblick. Därpå sade han:
  -- Här i rucklet är det aldrig tal om annat än Hilleborn. Som om den
  gården vore så präktig. Jag har väl det, som är bättre. Men nu lovar jag
  mamsell att inom år och dag köpa Hilleborn och ge henne i morgongåva.
  Petter Backe slog samman händerna. En värre skrävlare hade han aldrig
  mött! Vem hade bjudit Hilleborn till salu? Och hur kunde han om än
  aldrig så rik, köpa, när ägaren icke ville sälja?
  Rygell svarade:
  -- Det blir min sak. Men har mamsell räknat på att komma till Hilleborn
  med Bourmaisters brorson, så har hon räknat bra galet, eftersom
  kommerserådet har egna söner. Nej, räkna hon omigen, mamsell. Mitt bud
  står till klockan fem i kväll.
  Klockan fem höll han med släden utanför framför trappan. Han lyfte just
  piskan ur hållaren, när Barbro kom ut till honom.
  Hon sade:
  -- Jag hör, att bergmästaren lovat hjälpa far, ifall jag gör honom till
  viljes. Gå in till far då och gör upp. Det är inte lönt att avslå
  hjälpen.
  Och när han icke genast steg ur, blev hon otålig.
  -- Se så, stig ur nu. Räck mig tömmarna, jag ska köra hästarna till
  stallet.
   * * * * *
  Tre veckor senare stod bröllopet. Brudgummen drog alla kostnader,
  utrustade bruden på det präktigaste och klädde upp svärfar, svägerskor
  och svågrar.
  Vigseln förrättades om morgonen, och redan vid middagstid lämnade
  brudparet bröllopsgården. Under första dagsresan inträffade den olyckan,
  att vagnen stjälpte i ett dike. Därvid blev fru Barbro illa klämd och
  klagade över smärtor i bröstkorgen. Resan måste avbrytas vid närmaste
  gästgivargård. En läkare tillkallades, han kunde varken finna benbrott
  eller annan allvarlig skada. När det led mot natten, och då Barbro
  alltjämt klagade över smärtor, gick bergmästaren in till henne och satte
  sig på sängkanten. Han sade:
  -- Barbro behöver inte förställa sig. Jag vet nog, varför hon jämrar.
  Men jag vill, att Barbro skall vara nöjd. Sov hon sött i sin säng, jag
  finner väl annan liggplats.
  Han blev emellertid sittande på sängkanten med armarna hängande över
  gaveln, huvudet vilande mot armen. Han andades tungt med ett snörvlande
  ljud. Barbro trodde, att han somnat. Men ljudet blev allt starkare och
  mera jämrande. Barbro frågade:
  -- Vad är det nu med bergmästaren?
  Han svarade:
  -- Jag har en sådan vånda.
  Barbro satte sig upp i sängen. Hon ville lugna honom och lade sina
  händer på hans huvud. Plötsligt vände han sig om, grep henne kring
  handlovarna, klämde och skakade. I det svaga ljuset från nattlampan fick
  hans ansikte en askdunkel färg, det friska ögat glänste som ett svart
  kol, läpparna glänste. Han sade:
  -- Du har det bra, du. Du är nitton år. Du kan ödsla. Å, det gräver i
  mig, att jag ska vara så gammal. Det gräver i mig. Sjuttio högst åttio
  år varar en människas liv. Det står i Skriften du! Sen är det slut. Å,
  herregud!
  Och han började tala om sina gårdar, sina fält, sina gruvor, ugnar,
  hammare. Han talade som ett barn om sina leksaker, sina älsklingar, sina
  favoriter, sina nya leksaker, som ännu gömma många hemligheter, många
  nöjen. Han talade också om Barbro. Han räknade:
  -- Då du blir trettio, då blir jag sjuttioåtta. Herregud, sen är det
  slut. Du förstår, jag dör. Det är slut alldeles. Och då är du ung. Du är
  ung, du.
  Hon frågade:
  -- Vad vore svårast att lämna: gårdarna eller mig?
  Han svarade:
  -- Alltsammans. Det är ingen skillnad. Alltsammans.
  Men Barbro trodde, att hans vånda gällde henne. Hon bedyrade, att det
  verkligen sved olidligt i bröstet. Säkert hade hon tagit allvarlig skada
  därborta i diket.
  -- Trösta sig! bad hon. Bergmästaren blir hundra år och mer till. Och
  säkert blir han änkling för tredje gången.
  Han slog ifrån sig, den sorgen skulle han aldrig överleva. Men tydligen
  fann han någon tröst i Barbros ord. Han satte sig till rätta, kröp upp
  mot sänggaveln, slog armarna kring knäna. Barbro förundrade sig åter
  över hans utseende, mest över hans läppar, som voro så egendomligt
  friska och röda, så ungdomligt mjuka.
  -- Ja, sade han, den som lever återhållsamt och ärbart blir gammal. Far
  blev nittiofyra. De säger, att jag ska bli blind på andra ögat också.
  Men vad gör det mig, om jag bara får leva.
  När nu Barbro såg honom lugnare, lade hon sig ned och drog täcket upp
  under hakan. Plågorna började på nytt och hon jämrade sakta. Hon bad
  honom berätta om Frötjärn och om gårdarna däromkring. Så skulle hon
  glömma plågorna och kanske somna. Han var genast redo. Han berättade om
  sitt rike vid sjön Kroken, landet från Frötjärn till Falla. Han talade
  också om Hilleborn. Då sade Barbro:
  -- Och när nu Hilleborn blir mitt, då gör jag med Hilleborn, vad jag
  vill? Lova! Vill jag bo på Hilleborn, så bor jag på Hilleborn. Och vill
  jag skänka bort Hilleborn, som man skänker bort ett äpple, så kan ingen
  hindra mig.
  Bergmästaren hajade till. Det flög för honom, att hon kanske ville locka
  honom i en fälla, att hon någonstans dolde vittnen, som kunde edfästa
  ett löfte. Han vred sig omkring och sökte med den enögda blicken i alla
  vrår. Men när han slutligen böjde sig fram och betraktade flickansiktet,
  mjukt, sömnstilla, med det vaga leende, som varken är list eller lycka
  endast ungdom, kände han sig lugnad. Och besinnande att ett löfte, givet
  åt ett halvsovande barn i en vittneslös kammare icke har särdeles stor
  giltighet, sade han:
  -- Alltsammans hör Barbro till. Barbro får allt i morgongåva. Lilla
  Barbro skall vara som en drottning. Alla måste lyda min Barbro, unga som
  gamla.
  Halvt i sömnen upprepade hon:
  -- Unga som gamla, alla --
  
  
   III.
  
  Bergmästaren sparade varken på tid eller pengar, när det gällde att
  bereda Barbro en glädje. Han gjorde täta stadsresor och medförde varje
  gång någon ny leksak eller klädnad eller smycke eller vad eljest kan
  förnöja en ung kvinna. Barbro tackade med nigningar och goda ord. Och
  bergmästaren sade:
  -- Bevars, jag vet hur det skall vara. Jag har varit gift två gånger
  förr. Kvinnfolk tycker om sånt där.
  En morgon spände han två par oxar för största skrindan och körde till
  staden. Nyheten spreds genom fem socknar, folk gjorde sig ärende ut på
  vägarna för att se, vad bergmästaren skulle hämta i skrinda så här års.
  Fram mot kvällen kommo oxarna i sakta mak stretande med en taffel av så
  väldiga mått, att skrindan tycktes färdig att gå i flintor. Då sades det
  allmänt, att bergmästaren äntligen mött sitt öde, att han gick i barndom
  och att om också skrindan höll så skulle helt säkert det Rygellska
  väldet vid Kroken falla sönder.
  Till sist var Frötjärn alldeles uppfyllt med allehanda bjäfs,
  schweiziska speldosor, tyska klockspel, italienska lutor, fågelburar med
  flerfaldiga sorters sångfåglar, fiskkupor och annat krafs. Bergmästaren
  fann då nya medel att förnöja Barbro. Han skaffade henne en kammarpiga
  och två leksystrar eller sällskapsdamer. Kammarpigan var Tilda i
  Lillgården, en hurtig flicka, som blev Barbro till behag. Leksystrarna
  voro Lotten Schager från Herrlestorp och Brita Billman från Bånga.
  Lotten Schager fick till uppgift att lära Barbro spela på det stora
  åbäket till taffel. När änkenåden på Herrlestorp hörde, att hennes
  välborna dotter skulle förvandlas till en liten musikmamsell, blev hon
  mycket bedrövad och kände nu först till fullo, vilken olycka fattigdomen
  är. Men bergmästaren satte flickan utan vidare krus i vagnen och med
  lika litet krus lassade han av henne vid Frötjärn. Brita Billman kom
  självmant. Hennes far flackade land och rike omkring för att skaffa
  pengar, och var han nu befann sig var ovisst. Men till Bånga kommo
  utmätningsmännen och förseglade löst och fast, stort och smått. Brita
  såg sig då ingen annan råd än att söka tjänst på Frötjärn.
  Det blev vår, glänsande gullvivor i rabatternas mörka mylla, äppelblomst
  på svarta, fuktiga grenar, vita sippor under ljusgrönt björklöv.
  Flickorna vandrade långsamt och makligt omkring i trädgården. Barbro med
  armarna i kors under brösten och huvudet något framåtböjt. De andra,
  oroligare i sina rörelser, än böjande sig till marken efter blommor än
  lyftande armarna upp mot trädgrenarna. De dröjde vid buskar där fåglarna
  redan börjat häcka. Svartvingade flugsnappar med vita, ulligt mjuka
  bröst fladdrade oförskräckt omkring dem, ärlor, finkar, rödbröst gitte
  knappt väja. Allt detta betraktade bergmästaren med största välbehag.
  Han smög sig ut på terrassen, där en tät och ganska förvildad rosenhäck
  gav ett gott gömställe. Han granskade Barbro och fann, att han ingalunda
  betalt detta stycke ungdom för dyrt. Hon var verkligen välväxt, mjuk och
  behaglig i alla sina rörelser. Höfterna vaggade icke som tarvliga
  flickors höfter, hon bar sin kropp med styrka och lätthet. Hennes hals
  lyste vit med ett svagt skimmer av bärnsten.
  Ibland följde han henne ned i trädgården och gick då ett par steg bakom
  henne. Han böjde sig än åt höger än åt vänster för att bättre kunna
  betrakta hennes armbågar, som doldes av den pösande kjolens veck. Någon
  gång kom han henne så nära, att hon kände hans andedräkt. Och när hon
  hunnit ned till stranden eller när hon stannade vid grinden, som leder
  ut till vägen, hände det, att han helt plötsligt grep henne i armen
  eller tog henne om livet och förde henne tillbaka in i trädgården.
  Eljest rörde han henne icke.
  Och han fann ännu ett sätt att bereda henne nöje. Han förde till
  Frötjärn en viss magister Ekmarck, en karl i fyrtioårsåldern, en riktig
  slarver som för dryckenskaps och många upptågs skull körts ur
  latinskolans tjänst. Han var en mästare i allt, som är onyttigt. Han
  trollade med kort och tärning, han härmade alla djur och alla människor
  på det förträffligaste sätt, han deklamerade med mycken känsla,
  trakterade luta och flöjt och sjöng med en något hes men kraftfull
  stämma. Han var vidare den störste pratmakare, som gått i ett par
  nedkippade stövlar, han kände alla människor, sprang i alla gårdar och
  förde allt skvaller på gott och ont från socken till socken. Han sjöng
  för Barbro och gjorde sina konster. Rygell, som aldrig haft tid att
  lyssna till gyckelmakare, skrattade omåttligt och kunde icke alltid
  skilja mellan det avsiktligt löjliga och det patetiska, vilket förtröt
  magistern. Ekmarck förde då Barbro upp på Frötjärns häll, som också
  kallas Kungsstenen. Härifrån är utsikten vidsträckt, till vänster ser
  man över Stenby och Raslinge ända bort till Vesslan, åt höger ser man
  över det flacka Vassbrolandet Bånga och längst i söder Fallas vita
  murar. Barbro frågade om man även kunde se Hilleborn. Magistern spejade
  förgäves. Slutligen klättrade han upp i en tall, som står längst ute vid
  stupet. Från tallens topp kunde han skönja taket på Hilleborn. Han
  föreslog, att man skulle uppföra ett utsiktstorn något högre än tallen.
  Bergmästaren sade:
  -- Jag har lovat Barbro, att hon skall få se Hilleborn både utan och
  innan och så mycket det henne lyster. Därmed får hon vara nöjd.
  Barbro visade intet missnöje, men bergmästaren var hela den dagen sur
  och tvär och såg snett på flickornas lekar. Han kunde inte längre
  förstå, att vuxna människor ville förslösa sin tid så gagnlöst.
  Magistern lät sig icke avskräckas, han tog till lutan och sjöng i
  skymningen så att göken vaknade och begynte gala. Genast var magistern
  färdig att härma göken och det blev dem emellan en ursinnig
  sångartävlan, som ändade med att göken drog sig ur striden med ett
  sprucket och ängsligt kuku.
  -- Det var göken, sade Ekmarck. Han har nu dött för sin fåfängas skull
  och ligger på rygg i mossen. Låt oss ta fatt på de andra.
  Han härmade människorna, som bo vid Kroken. Han härmade gamle greven på
  Falla, när han en söndagsmorgon kliver ut på smedjebacken för att hälsa
  sitt folk som inte längre är hans och ängsligt vaktar sig för att vända
  dem den del av ryggen där syrtuten skiner i kapp med solen. Han härmade
  hennes nåd på Herrlestorp, när hon plirande och rädd att begå ett brott
  mot etiketten, stiger ut på trappan för att möta en gäst, om vars börd
  och ställning hon ingenting vet. Han härmade bröderna Fielding på
  Vassbro, sprättar och kvinnotjusare, han härmade patron Sundin på
  Haddinge när han äter i kapp med sin hjärtevän den store
  kreaturshandlaren herr Gellin och så småningom armbågas bort från fatet.
  Plötsligt sköt han rygg, tryckte ned huvudet, så att hakan vilade mot
  bröstet, slöt vänstra ögat. Han ryckte till sig Barbros redikyl och
  hängde den över armen, med tunga steg lunkade han fram över hällen, då
  och då böjde han sig ned och tog upp en kotte, ett strå, en sten,
  granskade den, luktade, bet i den och stoppade den med ett belåtet
  grymtande i påsen. Bergmästaren sade:
  -- Vem ska nu det där vara? Kanske det är rättarn, eftersom han är
  enögd.
  I stället för att svara smög sig Ekmarck alltjämt förvriden på samma
  sätt, bakom Barbros rygg, böjde sig ned så att hans panna snuddade vid
  hennes nacke, slöt ögat, vidgade näsborrarna och andades in hennes doft
  med synbart välbehag. När Barbro kände den kittlande heta pusten brast
  hon i skratt och ropade:
  -- Det är bergmästaren!
  Magistern återtog hastigt sin rätta gestalt, förläget leende gick han
  bort mot Rygell och bad honom icke tycka illa vara. Bergmästaren reste
  sig långsamt och begynte stiga nedför hällen. Han vände sig om och sade:
  -- Som man bäddar får man ligga. Föder jag en lathund får jag väl inte
  ta det illa, att han rapar mig i synen. Men nu ser jag, att Barbro inte
  leds på Frötjärn, och då får jag väl gå till det som är nyttigare.
  Samma afton for han till Hoby och därifrån ända upp till Älvsnäs, där
  timmer skulle flottas. Han stannade vid älven en vecka. När han
  återvände till Hoby, möttes han av rättaren på Frötjärn.
  -- Vad gör du här? frågade Rygell. Har de nu slutat att sjunga och
  trolla på Frötjärn?
  Rättaren sade:
  -- Sjunger gör de, så att en aldrig får sova. Och nu trolla de, så att
  jag tänker det blir knappt med sömn för bergmästaren. De ha trollat till
  sig en eka. När jag for, höll magistern på och tjärade botten därnere
  vid hällen.
  Rygell lät spänna för trillan och körde till Frötjärn. Han höll bakom
  ladulängan och kom osedd in i trädgården. Fönstren stodo öppna, han
  hörde magistern och flickorna sjunga. Barbro stod på terrassen och
  klippte rosenhäcken.
  Bergmästaren letade utmed stranden efter ekan. Han tog en stör och gick