Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II) - 04

Frötjärn ägde likväl sina behag. Trädgården hade full södersol och var
särdeles rik på rosor. Rummen voro lagom stora, något mörka, möblerade
med de vackra Battwhylska möbler, som räddades vid stora branden på
Falla anno 42. Fru bergmästarinnan fann sitt nöje i att hålla dessa
möbler fria från damm och mal. Hon födde dessutom sin man tre barn, en
gosse och två flickor, vilka av någon anledning sändes till släktingar
för att uppfostras. Huruvida hon hyste någon böjelse för dans är okänt.
För resten dansade man inte längre så flitigt kring Kroken.
Stenbybönderna skördade numera för Rygells räkning och funno ingen
anledning att dansa. På Frösevi satt mamsell Hamrins bror Karl som
arrendator under sin svåger. På Herrlestorp vankade gamla nåden Schager
av och an, vred sina händer och räknade skulderna på fingrarna utan att
de därför blevo färre eller lättare att gälda. På Falla var allting
slut. Gamle greven och grevinnan bodde som inhyseshjon i bottenvåningen,
som förut varit ekonomivåning, och unge greven tjänstgjorde som
bruksbokhållare. Bånga var väl ännu i Billmans ägo, men skulderna växte
oavlåtligt.
Kommerserådet Bourmaister kallade bergmästaren till Hilleborn. Där steg
ingen in utan att först ha skrapat smutsen av fötterna. Men när
bergmästaren såg de dyrbara mattor, som täckte golvet redan i förstugan,
nöjde han sig icke med att skrapa utan drog av stövlarna och lämnade dem
på trappan. Det roade kommerserådet. Han höll sig emellertid allvarsam
och gick rakt på sak.
-- Min bäste Rygell, sade han och höjde sig något på tåspetsarna,
Billman lär ska sitta trångt på Bånga. Vaba? Och nu förljudes det, att
min bäste herre skulle vilja fiska i grumligt vatten. Lyd mitt råd och
låt bli. Min bäste herre har grävt gropar förr, sägs det. Namnet börjar
bli beryktat. Det är inte riktigt honnett, och väcker till sist ont
blod.
Härtill svarade Rygell:
-- Seden tar man sig i ungdomen, herr kommerseråd. När jag gick i
latinskolan, hade jag ingen matsäck. Då satte jag mig bredvid dem, som
hade. Och vad som föll ur deras påsar, och vad de ratade, det tog jag
och mättade mig. Sen dess har jag för vana att taga upp, vad andra
tappa. Men vill kommerserådet satsa något på Bånga, så tör väl Billman
hålla sig kvar ett år eller två.
Kommerserådet visste inte, hur han fort nog skulle bli av med
bergmästaren. Gubben tassade i strumplästen ur rum i rum, som om han
inte funnit vägen ut. Och det tycktes kommerserådet, att han med sitt
enda öga upptäckte så många dolda sprickor och hemliga skavanker i all
härligheten, att Hilleborn inte längre kunde räknas för ett solitt och
burget hem. Billman fick sedermera någon hjälp av kommerserådet men icke
tillräcklig.
Rygell blev allt sämre tåld vid Kroken. Hans båt, som var ett
svarttjärat åbäke till eka, utsattes för åtskilliga missöden och sjönk
slutligen utanför Raslinge klint tack vare två borrhål i akterbrädan.
Rygell sam som en gammal utter och lyckades även föra sin rättare i
land. Han hette Jon och var sin husbondes redskap både i stort och
smått. Efter den betan gingo de ogärna i båt. Bergmästaren skaffade sig
en stadig trilla och en seg och sedig häst, som inte ens de svarta
smederna vid Falla förmådde skrämma. Hovarnas takt och hjulens gnissel
voro snart väl kända kring Kroken. Den som hörde dem, släppte genast vad
han hade för händer, gick in i sitt hus, reglade dörren och sköt till
fönsterluckorna.
Vad fru bergmästarinnan beträffar, var och förblev hon så gott som okänd
för grannarna. Ingen såg henne, ingen visste någonting om henne.
Tiggare, som vågat trotsa de hiskliga danska doggarna och den ännu
hiskligare rättaren, påstodo, att hon var trind och saktmodig och
givmild. Hennes andhämtning var plågsamt kort och tung, antingen på
grund av fetma eller därför att hon led av astma. Hon talade föga och
lågmält. Hon gick tyst och följde alltid utmed väggarna. Hon skydde
färger, så att man i halvdunkel svårligen urskilde hennes gestalt.
Ansiktet var gulgrått, ögonen höll hon alltid nedslagna, som om hon sökt
någonting på golvet.
I början av femtiotalet dog bergmästarens andra hustru. Få människor
hade reda på, när det skedde, eller hur det skedde. Även begravningen
försiggick i all tysthet. Ett urblekt, från hattkullen slakt hängande
sorgflor angav, att bergmästaren åter var änkling. Under två eller tre
månader var hans öga rött och sjukt av gråt.


II.

Bergmästarens tredje hustru tillhörde den släkten Backe, som före
Siedlar och Bourmaistrar ägt och bebott Hilleborn, åtta mantal ypperligt
frälse i Hulinge socken. Gården har sitt namn efter Hillarius Petri,
hertig Karls skrivare. Hans far var prästen Petrus, kallad Petter
Slägga, en styvsint och nitisk man, som för den rena lärans skull
förföljdes under Johan. Tre år levde han fågelfri i Hoby skogar, hårt
ansatt av konungens män. Till sitt försvar använde han en vanlig
smedsslägga och fick därav namnet. Hans sonson, Jacobus Hillarii, var en
särling och druckenbolt, därtill stor scepticus, lärjunge av Cartesius.
Han skrev sig Jacobus Baccalaureus Artium, och härav kom det sig, att
gemene man kallade honom Jacob Backe eller Jacob på Backen, vilket
passade förträffligt, eftersom Hilleborn verkligen ligger i en
backsluttning. Namnet gav han i arv åt sina efterkommande och även
gården fastän illa skuldsatt. Hans sonsons sonson var den siste Backe på
Hilleborn, en skötsam karl, ihärdig i arbete och omtanke, sparsam ända
till snålhet. Han gifte sig med en rik köpmansdotter, som icke var
särdeles väl känd. Grannarna gjorde narr av honom för den töitans skull,
och prästen i Hulinge vägrade henne nattvarden, vilket ock dessförinnan
hade skett i staden. Det var tungt nog för Backe, men tyngre hade han
väl burit för att få behålla Hilleborn. Likväl gick det honom illa.
Hustrun slog på stort och mannen måste cedera. Han fördes till häktet i
Örebro. När han med länsman bredvid sig körde ned på Frötjärnsslätten,
just där man förlorar Hilleborn ur sikte, skall han ha bitit sig i högra
armen för att öppna pulsådern. Även härutinnan misslyckades han. Med
honom försvann släkten från Hilleborn och från trakten.
Den levde dock kvar i Västergötland och Småland. Vårvintern 57 reste
bergmästare Rygell omkring i Västergötland för att uppköpa hästar. I
medio av mars anlände han till Skara och träffade där en Petter Backe,
pensionerad fanjunkare, som drev handel med hästar. Det blev livligt
ordbyte och snart nog tvist och träta. Rygell ville draga sig undan, men
Petter Backe släppte honom icke. Han påstod, att främlingen skällt honom
hästtjuv och ville prompt ha vittnen på hans mun. Han tillkallade sina
vänner, gesäller, löst folk, avskedade knektar och en hop lustiga
scholares. De drevo bergmästaren kors och tvärs över torget ropande, att
en utböling icke skulle komma med skamsord till ärliga västgötar. Gubben
lunkade snällt undan men fastnade till sist i en fyrkant av slädar och
såg sig ingen utväg. Då drog han av helgdagsrocken, stoppade plånboken
innanför byxlinningen och gjorde sig redo att slåss. Men när nu gubbarna
kommit varandra in på livet, är det troligt att fanjunkaren misstrodde
sina krafter eller att något annat kom i vägen. Han ryggade nämligen
baklänges, höll händerna för ögonen och ropade:
-- Nej, tvi, det var den fulaste karl, jag har sett. Nej, tvi, om jag
tar i det vidundret. Låt oss då hellre dricka öl tillsammans.
Bergmästaren fann det icke rådligt att vägra. Han bjöd fanjunkaren och
hela hans sällskap på varmt öl. När drycken gjort sin verkan, började
gubbarna skrodera. Fanjunkaren bullrade som en tom tunna, Rygell bjöd
över snabbt och fåordigt. Fanjunkaren skröt med sitt stall, Rygell
svarade:
-- Nog har jag fler gårdar än du hästar och bättre.
Då krossade fanjunkaren sitt krus och ropade:
-- Din himla hund! Vet du vem jag är? Jag är Petter Backe till
Hilleborn. Det är jag. Fast den knävla Bourmaister sitter på gården. Jag
är välborne herr Petter Backe till Hilleborn. Känner du gården, gubbe?
Rygell svarade:
-- Gör väl det, eftersom jag har pant där för femton tusen riksdaler.
Nu blev fanjunkaren stillsam, sörplade ur ett nytt krus och talade med
sig själv i ölfradgan. Att bergmästaren hade pant i Hilleborn, som för
alla Backar var ett förlovat land, det krossade honom. Men när han nått
botten i kruset, kände han sig åter vara karl att ta fatt på leken.
-- Nog tror jag, att du är rik, sade han. Men vad har du för glädje av
dina rikedomar, ditt åbäke? Flickorna lär väl sky dig som pesten.
Svarade Rygell:
-- Två gånger var jag gift. Och det var behagliga fruntimmer av god
härkomst och fin uppfostran. Tör väl hända, jag gifter mig en gång till,
men inte blir det med någon fanjunkaredotter.
Fanjunkaren försjönk i än djupare funderingar. Slutligen sade han:
-- Har du pant i Hilleborn, så är du min landsman mycket mer än det här
knävla packet. Du skall äta vid mitt bord och sova under mitt tak.
Där halp inga föreställningar. Fanjunkaren och hans vänner satte
bergmästaren i släden och det bar av. Sålunda fördes Rygell mot sin
vilja och nästan med våld till Barbro Backes hem.
Det var en liten gård halvannan mil söder om Skara. En rödmålad stuga,
gråspräcklig av väder och vind, fattigdom och mossa. Petter Backes barn
mötte på förstukvisten, en hel hop, gossar och flickor, däribland
Barbro, som var äldst och husmor. Fanjunkaren gitte inte föreställa
gästen, han sade endast:
-- Här är en kar, som har pant i Hilleborn. Duka nu upp, om du har
något.
Han gick genast in på sin kammare för att sova bort ölruset.
Bergmästaren ställde sig vid järnugnen i salen och betraktade Barbro,
som gick från och till bordet med duktyg, tallrikar och glas. När allt
var färdigt, stannade hon kvar för att betjäna honom men deltog icke
själv i måltiden. Bergmästaren åt grundligt och unnade sig god tid.
Sedan han tagit två gånger av varje fat, suckade han djupt och sade:
-- Nu tackom och lovom Herren! Mamsell lilla ska vara så god och läsa en
bordsbön.
Han reste sig, slöt ögat, knäppte händerna. Barbro betraktade honom med
förvåning. Hans rygg var kullrig, huvudet så framskjutet och nedtyngt,
att hakan med två väldiga, grågula skäggtofsar nästan vilade mot
bröstet. Stora blågrå öronlappar stodo rakt ut från huvudet, ansiktet
var oregelbundet och uppsvällt, vänstra ögonhålan tom, hoprynkad i ett
mattgult ärr. Endast munnen var välskapad, liten med fylliga,
bågformade, ljusröda läppar. Framtänderna jämna och friska.
Barbro läste dröjande sin bön, här och var stapplande på orden. Men
Rygell fann hennes röst obeskrivligt mild. Han torkade ögat med
rockärmen, bugade till tack för välfägnaden och klappade Barbro under
hakan. Barbro neg. De stodo en stund helt nära varandra och visste
varken att säga något eller att gå var åt sitt håll. Slutligen frågade
han efter hennes ålder, som var nitton år. Vidare frågade han, om hon
någonsin sett en fulare gubbe. Barbro svarade, att hon aldrig sett någon
så ful. Bergmästaren tog henne då på nytt under hakan och sade:
-- Nog finns det vackra unga karlar vid Kroken, där jag bor. Men det är
i alla fall jag, som råder över dem alla. Det är roligt det, mamsell.
Vad henne beträffar, lilla mamsell, så tycker jag om henne. Hon är mild
och lågmäld. Hon är så vacker, så det lyser om henne. Vacker och
välväxt.
Barbro skrattade och sade:
-- Herrn ska inte ha omak med artigheter. Jag har redan den jag håller
av och lyssnar inte till andra. Följ mig nu, så skall jag visa herrn
till sovkammaren.
Han följde henne uppför den mörka trappan, som luktade av mögel och
fattigdom. Han tog efter henne, men hon slank behändigt undan och
lämnade honom ensam i mörkret.
Följande morgon gick han ned till stallet och mötte där fanjunkaren, som
frågade, när han tänkte resa. Rygell svarade, att han först ville se
hästarna. Men när han väl kom in i köpenskapen, blev han åter sig själv,
kinkig och vaksam, stor på sitt och mäkta vresig mot fattiglappen. Det
förtröt Petter Backe. Likväl ville han icke vara ohövlig mot gästen utan
sökte vända alltsammans i skämt, sägande:
-- Mig tycks, att bror kikar oftare åt köket än åt stallet. Skulle mina
flickor behaga bror bättre, så kan vi lägga handeln på den bogen.
Genast svarade Rygell.
-- Ja, Barbro. Om jag får Barbro.
Fanjunkaren blev bestört över att hans plan lyckats så hastigt och väl.
Han gjorde invändningar. Förliden vår hade han hyst en ung Bourmaister,
brorson till kommerserådet, en knävel att ha hand med hästar. Han hade
lärt Barbro rida och fanjunkaren fruktade, att flickan fäst sig vid
pojken.
Rygell sade:
-- Då har hon fäst sig vid en fattiglapp, och det kan aldrig vara
meningen. Vad det lider, ska jag vräka kommerserådet själv från
Hilleborn. Gå nu in och lova flickan Hilleborn eller vad hon behagar.
Kära bror ska också få en dusör, som förslår.
Nu tog fanjunkaren illa upp. -- Dra för knävel i våld! ropade han. Tror
kära bror, att jag säljer mina flickor åt fula gubbar? Slå i stället
till och köp hästarna, så kan vi alltid tala om det andra sedan.
De gingo in i salen, och Barbro tillkallades. Hon skulle vara köpvittne.
-- Räkna upp hästarna, befallde Rygell, och nämn priset för var och en.
Fanjunkaren räknade upp hästarna och nämnde priset, varvid han efter god
sed tilltog en rundlig prutmån. Men bergmästaren lade pengarna på bordet
utan att pruta, och där summan var ojämn, rundade han av uppåt. Han
vände sig till Barbro.
-- Vad säger nu mamsell? Är jag kanske ett uns vackrare i dag än i går?
Barbro svarade:
-- Jag tycker att bergmästaren är fulare vid dagsljus.
Rygell besinnade sig några ögonblick. Därpå sade han:
-- Här i rucklet är det aldrig tal om annat än Hilleborn. Som om den
gården vore så präktig. Jag har väl det, som är bättre. Men nu lovar jag
mamsell att inom år och dag köpa Hilleborn och ge henne i morgongåva.
Petter Backe slog samman händerna. En värre skrävlare hade han aldrig
mött! Vem hade bjudit Hilleborn till salu? Och hur kunde han om än
aldrig så rik, köpa, när ägaren icke ville sälja?
Rygell svarade:
-- Det blir min sak. Men har mamsell räknat på att komma till Hilleborn
med Bourmaisters brorson, så har hon räknat bra galet, eftersom
kommerserådet har egna söner. Nej, räkna hon omigen, mamsell. Mitt bud
står till klockan fem i kväll.
Klockan fem höll han med släden utanför framför trappan. Han lyfte just
piskan ur hållaren, när Barbro kom ut till honom.
Hon sade:
-- Jag hör, att bergmästaren lovat hjälpa far, ifall jag gör honom till
viljes. Gå in till far då och gör upp. Det är inte lönt att avslå
hjälpen.
Och när han icke genast steg ur, blev hon otålig.
-- Se så, stig ur nu. Räck mig tömmarna, jag ska köra hästarna till
stallet.
* * * * *
Tre veckor senare stod bröllopet. Brudgummen drog alla kostnader,
utrustade bruden på det präktigaste och klädde upp svärfar, svägerskor
och svågrar.
Vigseln förrättades om morgonen, och redan vid middagstid lämnade
brudparet bröllopsgården. Under första dagsresan inträffade den olyckan,
att vagnen stjälpte i ett dike. Därvid blev fru Barbro illa klämd och
klagade över smärtor i bröstkorgen. Resan måste avbrytas vid närmaste
gästgivargård. En läkare tillkallades, han kunde varken finna benbrott
eller annan allvarlig skada. När det led mot natten, och då Barbro
alltjämt klagade över smärtor, gick bergmästaren in till henne och satte
sig på sängkanten. Han sade:
-- Barbro behöver inte förställa sig. Jag vet nog, varför hon jämrar.
Men jag vill, att Barbro skall vara nöjd. Sov hon sött i sin säng, jag
finner väl annan liggplats.
Han blev emellertid sittande på sängkanten med armarna hängande över
gaveln, huvudet vilande mot armen. Han andades tungt med ett snörvlande
ljud. Barbro trodde, att han somnat. Men ljudet blev allt starkare och
mera jämrande. Barbro frågade:
-- Vad är det nu med bergmästaren?
Han svarade:
-- Jag har en sådan vånda.
Barbro satte sig upp i sängen. Hon ville lugna honom och lade sina
händer på hans huvud. Plötsligt vände han sig om, grep henne kring
handlovarna, klämde och skakade. I det svaga ljuset från nattlampan fick
hans ansikte en askdunkel färg, det friska ögat glänste som ett svart
kol, läpparna glänste. Han sade:
-- Du har det bra, du. Du är nitton år. Du kan ödsla. Å, det gräver i
mig, att jag ska vara så gammal. Det gräver i mig. Sjuttio högst åttio
år varar en människas liv. Det står i Skriften du! Sen är det slut. Å,
herregud!
Och han började tala om sina gårdar, sina fält, sina gruvor, ugnar,
hammare. Han talade som ett barn om sina leksaker, sina älsklingar, sina
favoriter, sina nya leksaker, som ännu gömma många hemligheter, många
nöjen. Han talade också om Barbro. Han räknade:
-- Då du blir trettio, då blir jag sjuttioåtta. Herregud, sen är det
slut. Du förstår, jag dör. Det är slut alldeles. Och då är du ung. Du är
ung, du.
Hon frågade:
-- Vad vore svårast att lämna: gårdarna eller mig?
Han svarade:
-- Alltsammans. Det är ingen skillnad. Alltsammans.
Men Barbro trodde, att hans vånda gällde henne. Hon bedyrade, att det
verkligen sved olidligt i bröstet. Säkert hade hon tagit allvarlig skada
därborta i diket.
-- Trösta sig! bad hon. Bergmästaren blir hundra år och mer till. Och
säkert blir han änkling för tredje gången.
Han slog ifrån sig, den sorgen skulle han aldrig överleva. Men tydligen
fann han någon tröst i Barbros ord. Han satte sig till rätta, kröp upp
mot sänggaveln, slog armarna kring knäna. Barbro förundrade sig åter
över hans utseende, mest över hans läppar, som voro så egendomligt
friska och röda, så ungdomligt mjuka.
-- Ja, sade han, den som lever återhållsamt och ärbart blir gammal. Far
blev nittiofyra. De säger, att jag ska bli blind på andra ögat också.
Men vad gör det mig, om jag bara får leva.
När nu Barbro såg honom lugnare, lade hon sig ned och drog täcket upp
under hakan. Plågorna började på nytt och hon jämrade sakta. Hon bad
honom berätta om Frötjärn och om gårdarna däromkring. Så skulle hon
glömma plågorna och kanske somna. Han var genast redo. Han berättade om
sitt rike vid sjön Kroken, landet från Frötjärn till Falla. Han talade
också om Hilleborn. Då sade Barbro:
-- Och när nu Hilleborn blir mitt, då gör jag med Hilleborn, vad jag
vill? Lova! Vill jag bo på Hilleborn, så bor jag på Hilleborn. Och vill
jag skänka bort Hilleborn, som man skänker bort ett äpple, så kan ingen
hindra mig.
Bergmästaren hajade till. Det flög för honom, att hon kanske ville locka
honom i en fälla, att hon någonstans dolde vittnen, som kunde edfästa
ett löfte. Han vred sig omkring och sökte med den enögda blicken i alla
vrår. Men när han slutligen böjde sig fram och betraktade flickansiktet,
mjukt, sömnstilla, med det vaga leende, som varken är list eller lycka
endast ungdom, kände han sig lugnad. Och besinnande att ett löfte, givet
åt ett halvsovande barn i en vittneslös kammare icke har särdeles stor
giltighet, sade han:
-- Alltsammans hör Barbro till. Barbro får allt i morgongåva. Lilla
Barbro skall vara som en drottning. Alla måste lyda min Barbro, unga som
gamla.
Halvt i sömnen upprepade hon:
-- Unga som gamla, alla --


III.

Bergmästaren sparade varken på tid eller pengar, när det gällde att
bereda Barbro en glädje. Han gjorde täta stadsresor och medförde varje
gång någon ny leksak eller klädnad eller smycke eller vad eljest kan
förnöja en ung kvinna. Barbro tackade med nigningar och goda ord. Och
bergmästaren sade:
-- Bevars, jag vet hur det skall vara. Jag har varit gift två gånger
förr. Kvinnfolk tycker om sånt där.
En morgon spände han två par oxar för största skrindan och körde till
staden. Nyheten spreds genom fem socknar, folk gjorde sig ärende ut på
vägarna för att se, vad bergmästaren skulle hämta i skrinda så här års.
Fram mot kvällen kommo oxarna i sakta mak stretande med en taffel av så
väldiga mått, att skrindan tycktes färdig att gå i flintor. Då sades det
allmänt, att bergmästaren äntligen mött sitt öde, att han gick i barndom
och att om också skrindan höll så skulle helt säkert det Rygellska
väldet vid Kroken falla sönder.
Till sist var Frötjärn alldeles uppfyllt med allehanda bjäfs,
schweiziska speldosor, tyska klockspel, italienska lutor, fågelburar med
flerfaldiga sorters sångfåglar, fiskkupor och annat krafs. Bergmästaren
fann då nya medel att förnöja Barbro. Han skaffade henne en kammarpiga
och två leksystrar eller sällskapsdamer. Kammarpigan var Tilda i
Lillgården, en hurtig flicka, som blev Barbro till behag. Leksystrarna
voro Lotten Schager från Herrlestorp och Brita Billman från Bånga.
Lotten Schager fick till uppgift att lära Barbro spela på det stora
åbäket till taffel. När änkenåden på Herrlestorp hörde, att hennes
välborna dotter skulle förvandlas till en liten musikmamsell, blev hon
mycket bedrövad och kände nu först till fullo, vilken olycka fattigdomen
är. Men bergmästaren satte flickan utan vidare krus i vagnen och med
lika litet krus lassade han av henne vid Frötjärn. Brita Billman kom
självmant. Hennes far flackade land och rike omkring för att skaffa
pengar, och var han nu befann sig var ovisst. Men till Bånga kommo
utmätningsmännen och förseglade löst och fast, stort och smått. Brita
såg sig då ingen annan råd än att söka tjänst på Frötjärn.
Det blev vår, glänsande gullvivor i rabatternas mörka mylla, äppelblomst
på svarta, fuktiga grenar, vita sippor under ljusgrönt björklöv.
Flickorna vandrade långsamt och makligt omkring i trädgården. Barbro med
armarna i kors under brösten och huvudet något framåtböjt. De andra,
oroligare i sina rörelser, än böjande sig till marken efter blommor än
lyftande armarna upp mot trädgrenarna. De dröjde vid buskar där fåglarna
redan börjat häcka. Svartvingade flugsnappar med vita, ulligt mjuka
bröst fladdrade oförskräckt omkring dem, ärlor, finkar, rödbröst gitte
knappt väja. Allt detta betraktade bergmästaren med största välbehag.
Han smög sig ut på terrassen, där en tät och ganska förvildad rosenhäck
gav ett gott gömställe. Han granskade Barbro och fann, att han ingalunda
betalt detta stycke ungdom för dyrt. Hon var verkligen välväxt, mjuk och
behaglig i alla sina rörelser. Höfterna vaggade icke som tarvliga
flickors höfter, hon bar sin kropp med styrka och lätthet. Hennes hals
lyste vit med ett svagt skimmer av bärnsten.
Ibland följde han henne ned i trädgården och gick då ett par steg bakom
henne. Han böjde sig än åt höger än åt vänster för att bättre kunna
betrakta hennes armbågar, som doldes av den pösande kjolens veck. Någon
gång kom han henne så nära, att hon kände hans andedräkt. Och när hon
hunnit ned till stranden eller när hon stannade vid grinden, som leder
ut till vägen, hände det, att han helt plötsligt grep henne i armen
eller tog henne om livet och förde henne tillbaka in i trädgården.
Eljest rörde han henne icke.
Och han fann ännu ett sätt att bereda henne nöje. Han förde till
Frötjärn en viss magister Ekmarck, en karl i fyrtioårsåldern, en riktig
slarver som för dryckenskaps och många upptågs skull körts ur
latinskolans tjänst. Han var en mästare i allt, som är onyttigt. Han
trollade med kort och tärning, han härmade alla djur och alla människor
på det förträffligaste sätt, han deklamerade med mycken känsla,
trakterade luta och flöjt och sjöng med en något hes men kraftfull
stämma. Han var vidare den störste pratmakare, som gått i ett par
nedkippade stövlar, han kände alla människor, sprang i alla gårdar och
förde allt skvaller på gott och ont från socken till socken. Han sjöng
för Barbro och gjorde sina konster. Rygell, som aldrig haft tid att
lyssna till gyckelmakare, skrattade omåttligt och kunde icke alltid
skilja mellan det avsiktligt löjliga och det patetiska, vilket förtröt
magistern. Ekmarck förde då Barbro upp på Frötjärns häll, som också
kallas Kungsstenen. Härifrån är utsikten vidsträckt, till vänster ser
man över Stenby och Raslinge ända bort till Vesslan, åt höger ser man
över det flacka Vassbrolandet Bånga och längst i söder Fallas vita
murar. Barbro frågade om man även kunde se Hilleborn. Magistern spejade
förgäves. Slutligen klättrade han upp i en tall, som står längst ute vid
stupet. Från tallens topp kunde han skönja taket på Hilleborn. Han
föreslog, att man skulle uppföra ett utsiktstorn något högre än tallen.
Bergmästaren sade:
-- Jag har lovat Barbro, att hon skall få se Hilleborn både utan och
innan och så mycket det henne lyster. Därmed får hon vara nöjd.
Barbro visade intet missnöje, men bergmästaren var hela den dagen sur
och tvär och såg snett på flickornas lekar. Han kunde inte längre
förstå, att vuxna människor ville förslösa sin tid så gagnlöst.
Magistern lät sig icke avskräckas, han tog till lutan och sjöng i
skymningen så att göken vaknade och begynte gala. Genast var magistern
färdig att härma göken och det blev dem emellan en ursinnig
sångartävlan, som ändade med att göken drog sig ur striden med ett
sprucket och ängsligt kuku.
-- Det var göken, sade Ekmarck. Han har nu dött för sin fåfängas skull
och ligger på rygg i mossen. Låt oss ta fatt på de andra.
Han härmade människorna, som bo vid Kroken. Han härmade gamle greven på
Falla, när han en söndagsmorgon kliver ut på smedjebacken för att hälsa
sitt folk som inte längre är hans och ängsligt vaktar sig för att vända
dem den del av ryggen där syrtuten skiner i kapp med solen. Han härmade
hennes nåd på Herrlestorp, när hon plirande och rädd att begå ett brott
mot etiketten, stiger ut på trappan för att möta en gäst, om vars börd
och ställning hon ingenting vet. Han härmade bröderna Fielding på
Vassbro, sprättar och kvinnotjusare, han härmade patron Sundin på
Haddinge när han äter i kapp med sin hjärtevän den store
kreaturshandlaren herr Gellin och så småningom armbågas bort från fatet.
Plötsligt sköt han rygg, tryckte ned huvudet, så att hakan vilade mot
bröstet, slöt vänstra ögat. Han ryckte till sig Barbros redikyl och
hängde den över armen, med tunga steg lunkade han fram över hällen, då
och då böjde han sig ned och tog upp en kotte, ett strå, en sten,
granskade den, luktade, bet i den och stoppade den med ett belåtet
grymtande i påsen. Bergmästaren sade:
-- Vem ska nu det där vara? Kanske det är rättarn, eftersom han är
enögd.
I stället för att svara smög sig Ekmarck alltjämt förvriden på samma
sätt, bakom Barbros rygg, böjde sig ned så att hans panna snuddade vid
hennes nacke, slöt ögat, vidgade näsborrarna och andades in hennes doft
med synbart välbehag. När Barbro kände den kittlande heta pusten brast
hon i skratt och ropade:
-- Det är bergmästaren!
Magistern återtog hastigt sin rätta gestalt, förläget leende gick han
bort mot Rygell och bad honom icke tycka illa vara. Bergmästaren reste
sig långsamt och begynte stiga nedför hällen. Han vände sig om och sade:
-- Som man bäddar får man ligga. Föder jag en lathund får jag väl inte
ta det illa, att han rapar mig i synen. Men nu ser jag, att Barbro inte
leds på Frötjärn, och då får jag väl gå till det som är nyttigare.
Samma afton for han till Hoby och därifrån ända upp till Älvsnäs, där
timmer skulle flottas. Han stannade vid älven en vecka. När han
återvände till Hoby, möttes han av rättaren på Frötjärn.
-- Vad gör du här? frågade Rygell. Har de nu slutat att sjunga och
trolla på Frötjärn?
Rättaren sade:
-- Sjunger gör de, så att en aldrig får sova. Och nu trolla de, så att
jag tänker det blir knappt med sömn för bergmästaren. De ha trollat till
sig en eka. När jag for, höll magistern på och tjärade botten därnere
vid hällen.
Rygell lät spänna för trillan och körde till Frötjärn. Han höll bakom
ladulängan och kom osedd in i trädgården. Fönstren stodo öppna, han
hörde magistern och flickorna sjunga. Barbro stod på terrassen och
klippte rosenhäcken.
Bergmästaren letade utmed stranden efter ekan. Han tog en stör och gick