Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II) - 03

-- Ack det är ju bara griller, suckar herr Abraham. Gå nu vackert och
lägg sig, så skall jag läsa Fader Vår --
Han sätter sig upp och läser med hög röst. En gång till, ber fru
Gunhild. Hon har svept täcket ikring sig, men sitter och skakar och
huttrar. En gång till! Herr Abraham läser.
Om dagen kommer Brita till henne. Hon brukar eljest icke lämna sin
kammare, där solen skiner. Men nu kommer hon och sätter sig bredvid mor
och stryker och kysser hennes händer. Den tanklösa Judith kommer
självmant till henne för att läsa högt ur Werldsens Fåfängligheetz
Föracht. Lill-Abraham stryker inom dörren, bugar förläget och frågar
efter kära mors befinnande. Marianne ger henne att smaka av baket.
Kanske att det alltsammans är feberyrsel, tänker fru Gunhild. Frossan
har kanske kommit tillbaka svårare än förr, och barnen förstå, att jag
snart skall dö. Till och med Elin i köket håller sig tyst och flickorna
gå på tå i gången. Det är tydligt, att hon snart skall dö. Om hon nu
bara kan hålla tand för tunga och ingenting yppa i yrseln. Så att barnen
få höra --
Hon säger till herr Abraham:
-- När jag blir liggande, så ska inte Lilja släppa in barnen. Med mindre
än att jag är fullt redig. Så länge jag är redig, ska de nog ingenting
förmärka --
-- Se det! ler herr Abraham. Se det, kära mor, att det bara var
feberyrsel, som satte åt.
Om julen trodde hon, att stunden var kommen. Vaknätterna hade gjort
henne mager, hon tyckte sig åter se den där stela besynnerliga människan
med styva förkläden och ringande nycklar, se henne ligga naken och
utmärglad under ett lakan.
Hon gjorde sig i ordning, stödd på Mariannes arm vandrade hon genom
huset och ställde med stort och smått. Hon ordnade även för Brita och
Judith.
Men julen gick förbi, nyår, fastlag och påsk. I maj fingo lindarna löv.
Fru Gunhild gick ut på trappan och såg ned mot parken. När herr Abraham
bad henne stiga in, vände hon sig häftigt emot honom.
-- Har jag inte skött ditt hus? Har jag inte arbetat för dig i trettio
år? Vad vill du nu? Ska jag inte ens få se på lindarna?
Hon låg vaken hela natten. Först i dagbräckningen steg hon upp, kastade
över sig herr Abrahams nattrock och gick ut. Marken var fuktig och kylde
hennes nakna fötter. Då blev hon rädd för kylan och ville vända om. Men
han stod tätt bakom henne. Hon kunde icke vända. Till och med att han
sköt på henne. Hon gick över gruset ned i parken. Det var så underbart
nytt allting. Stammarna glänste fuktigt svarta, savstinna. Hon måste ta
på dem. Hon måste pillra så smått på de rynkiga små löven, släta ut dem
mellan fingrarna. Där stod en asp och skakade över hela kroppen. Det
förundrade fru Gunhild. Men han, som stod bakom, berättade att det ännu
var tidig vår och kallt. Och aspen är så frusen. Då tyckte hon synd om
aspen och hängde över honom herr Abrahams nattrock. Därigenom blev hon
också lättare till sinnes och ville dansa. Men han pekade på gräset, som
hon trampade ned. Hon slog armarna kring hans hals och gick så lätt över
gräset, att inte ett strå böjdes. Men väl kittlade de hennes fötter, de
skälmarna.
Och de vandrade länge och vida, stannade, sågo, rörde vid allt och voro
mycket lyckliga och tanklöst glada som barn.
I skogsbrynet mötte de en karl. Bakom tallen stod ännu en. Och ett litet
stycke längre bort bakom enröset gömde sig många. Det var gårdsfolket.
Gunhild tänkte, att det nu var tid att springa. Men det ville han icke.
Det skulle se galet ut. Folk kunde tro, att hon var sjuk, och genast
skulle de kasta sig över henne. Därför gick hon lugnt framåt. Han
lämnade henne, det var bäst hon var ensam. Hon redde sig bäst ensam. Hon
gick rakt på karlen och han vek åt sidan. De gömde sig alla bakom träd.
De vågade icke komma under hennes ögon.
Hon gick väl många mil och ingen vågade röra henne. Hon gick väl så
långt som till månen. Ända till dess, att den räven Lilja blev henne för
slug. Han tog henne så vackert under armen, och hon kunde alls inte tro,
att det var Lilja. Men när hon kom i allén förstod hon, att Lilja lurat
henne. Då började hon skrika:
-- Tar du mina smycken, du girigbuk? Tar du mina ögon, du girigbuk? Tar
du min salighet, du girigbuk?
Därmed fortsatte hon hela allén uppför och kände en stor lättnad vid att
få skrika. Men när hon kommit upp på gårdsplanen, såg hon Lill-Abraham
och Marianne. Nu tiger jag, tänkte hon, nu måste jag tiga. Jag är väl
inte människa att skämma ut mig inför mina egna barn. Vad ska de tänka
om mig?
Hon gjorde våld på sin mun, hon höll armen för. Det hjälpte icke. Hon
var maktlös. Den där människan, som hon vaktat så många långa år, nu
hade hon sluppit lös. Det var hon som skrek.
Och hon skrek ännu i förstugan och trappan. Men i alla fall skulle hon
väl tystna, när hon gick förbi Britas dörr. Där stod den blinda i
dörröppningen. Nu skulle hon väl visa, att hon var en kristen människa.
Hon kunde väl inte plåga livet ur sitt blinda barn.
Och verkligen gick det lyckligt. Ty just som hon kom uppför trappan
mötte hon Judith. Herr Abraham gjorde ett tecken, att Judith skulle gå
åt sidan, och flickan tryckte sig upp mot väggen. Det var som förr, när
hon hade dansat och mor kom på gången. Och nu fick hon äntligen makt med
sin mun och sade:
-- Du! Du har vackra ögon, du!
Hon sade det alldeles lugnt och naturligt. Kanske endast lite för
högljutt. Och strax därpå brast hon i skratt och måste åter trycka armen
mot munnen.
Herr Abraham förde henne uppför trappan in i tornkammaren. Han skruvade
igen fönsterluckorna och Lill-Abraham satte en järnslå för dörren. Så
måtte de väl vara belåtna.
Och fru Gunhild kände det som vila efter stora, årslånga ansträngningar.
Nu behövde hon icke längre rädas för vännen, som ville locka henne ut på
all världens krokiga vägar. Nu behövde de alls icke tvista, de två.
Dörren var stängd.


IV.

Till slut var det endast Brita, som hörde ljudet av mors steg, när hon
vandrade av och an i tornkammaren. Det hördes i gröna rummet men ännu
tydligare i gången. Det var likt det jämna dunkandet i ett stort urverk.
Det kunde också förliknas vid ett hjärtas slag. Mitt på dagen blev det
ojämnt och upphörde, för att åter begynna strax efter solnedgången.
Ibland kom herr Abraham in till Brita för att trösta. Men han fick icke
sagt många ord, förrän den blinda kröp bakom sängen och gömde sig. Så
länge far höll mor innestängd, ville hon icke tala med honom. Alla hade
de svikit mor. Marianne och Lill-Abraham hade gått över på fars sida. Om
mor låtsades de ingenting veta. Aldrig smögo de sig uppför torntrappan,
aldrig lyssnade de utanför dörren, aldrig gjorde de ett försök att rubba
järnslån.
Och Judith dansade och sjöng.
Men slutligen lyckades Brita övertala Judith. En dag, när far och bror
rott över Vassviken, sprang Judith ned i slöjdboden efter fil och
hammare. Hon rusade uppför spiraltrappan och utan att få fram ett ord
räckte hon verktygen åt Brita. Den blinda undersökte dem med händerna.
De gingo bort till torntrappan och öppnade dörren. Men kommen mitt i
trappan greps Brita av skälva och måtte sätta sig.
Judith fortsatte ensam. Hon stod framför dörren, med vänster hand tog
hon järnet och började fila. Gång på gång slant filen ur skåran. Hon
stödde skaftet mot bröstet och filade uppifrån och ned. Knogarna blödde,
bröstlappen fläckades. Hon hörde Brita skrika i trappan. Då tog hon till
hammaren och började slå av alla krafter. Bäst hon slog, gick hammaren
av skaftet. Brita kom uppför trappan. Och bakom henne herr Abraham.
Far tog hammaren och satte den åter på skaftet. Han granskade bekymrad
filen och stången.
-- Kära barn, jag förstår, att ni vill komma in till mor. Men inte går
det an att förstöra låset.
Han tog fram den lilla hänglåsnyckeln och den stora nyckeln till dörren,
lyfte av bommen och öppnade. Han sköt Judith framför sig, tog Brita
kring livet och lyfte henne över tröskeln.
-- Där sitter kära mor, sade han och pekade in i halvmörkret. Judith
blev stående. Brita började treva sig framåt, men Judith grep henne
hastigt i klänningen.
-- Det är inte mor, viskade hon.
-- Jo, sade herr Abraham. Det är nog kära mor. Fast hon har förändrats.
Mor har blivit gammal.
Han gick bort och öppnade fönsterluckan.
Fru Gunhild förblev orörlig, hon såg varken på herr Abraham eller på
barnen. Hon höll huvudet vridet åt höger, ögonen rörde sig och läpparna
rörde sig.
-- Ja, ja, sade herr Abraham och torkade pannan med rockärmen. Här kan
kära Gunhild se Brita och lilla Judith. De vill veta, hur mor har det.
Han fuktade läpparna med tungspetsen och fortsatte:
-- Barnen ha visst fått för sig, att mor gärna skulle vilja gå ut, men
att jag hindrar. Är det så? -- Ja, vi ska fråga, så att kära mor vill
svara. Så här ska vi fråga: När vill kära mor gå ut?
Fru Gunhild svarade:
-- När han kommer.
-- När han kommer, upprepade herr Abraham. Nu ska vi fråga så här: Vet
jag, eller vet barnen vem han är? Eller när han skall komma?
Fru Gunhild fällde ögonlocken till hälften och smålog:
-- Det vet inte du.
Nu började Brita åter treva sig fram, men för varje steg makade sig fru
Gunhild längre in åt väggen. Brita hörde, hur klädet rasslade mot muren.
Hon stannade.
-- Jag är mors blinda flicka. Kanske att mor vill säga mig något? Eller
kanske att mor vill klappa mig?
Med en snabb rörelse vred fru Gunhild huvudet från höger till vänster,
inåt väggen. Hon sade:
-- Jag minns inga blinda.
-- Kära barn, sade herr Abraham, låt oss nu lämna mor i fred.
Han slog åter armen kring Britas liv och skjutande Judith framför sig
lämnade han tornkammaren. -- --
Fru Gunhild visste väl, att dörren var stängd med regel och bom. Men det
bekymrade henne icke. En dag skulle han komma, och han hade nog medel
att spränga en dörr. Under tiden väntade hon lugnt och blev slutligen så
bekväm, att hon knappt gitte resa sig ur stolen. Om natten vandrade hon,
därför att hon måste vandra.
Varje morgon kom Elin med mat, öppnade fönsterluckan och städade rummet.
Fru Gunhild talade med henne. Hon frågade aldrig efter barnen, men hon
frågade efter skörden, efter korna, efter lin och ull, väv och garn.
Ibland klagade Elin över herr Abraham. Nu var han värre än någonsin, det
var knappt att tjänarna kunde härda ut. Fru Gunhild rynkade pannan och
skakade på huvudet.
-- Jag skulle kanske ha stannat lite längre, sade hon. Det var ju inte
så brått.
Elin för sin del trodde, att fru Gunhild ganska väl skulle kunna sköta
hushållet. Sjukare var hon icke. Bara att hon sluppe se sina barn,
tydligen var hon rädd för barnen. Det behövdes bara att Brita eller
Judith stod bakom dörren, för att hon skulle krypa längst in i
fönstersmygen och vända ansiktet mot väggen.
Eljest var hon så förnuftig, att hon kunde läsa i bok. De små
kopparsticken använde hon som spelkort och lade patience efter
obegripliga regler. De sju Dygderna bytte ofta valör, men ständigt stack
Visheten över de andra, varande den förnämsta bland dygder.
Så pass klok var fru Gunhild.
Och när general Bourmaister -- kusin Albrecht -- kom på besök, kände hon
genast igen honom och räckte fram hand. Kusin Albrecht var hetsig till
humöret och stark i rösten. Han bannade herr Abraham för hans snålhets
skull och befallde honom att bära kistan med smyckena upp i
tornkammaren. Han knuffade kusin Gunhild i sidan och frågade:
-- Det är väl ändå trevligare för ett litet fruntimmer att ha sina
smycken hos sig?
-- Ja, du! sade fru Gunhild och skrattade. Från den stunden använde hon
mycken tid till att pryda sig. Det beredde henne en stor fröjd. Men hon
hade delvis glömt, hur man använder smycken. Därför kunde det hända, att
hon satte en brosch i håret, knöt en halskedja kring midjan, fäste en
kam i bröstlappen eller behängde klänningsfållen med örhängen. För andra
människor kunde det ju se besynnerligt ut. Men hon kände hans smak, och
det var för honom ensam, hon smyckade sig.
Och barnen fingo icke se henne.
-- -- --
Var hon en dag riktigt dristig och oförsagd, ställde hon sig i fönstret
för att se på Judith. Kastade Judith en blick uppåt tornfönstret, drog
hon sig hastigt tillbaka. Men det hände så sällan. Judith hade fått en
lekkamrat. Hon var väl femton år nu, eller sexton.
När generalen besökte Hviskingeholm hade han fört med sig sin yngste
son, sin Benjamin, Henrik Bourmaister, nyligen bortkörd från
kadettskolan för sju gånger sjuttio synders skull. Herr Abraham var icke
glad åt besöket, som skulle räcka från påsk till jul. Men generalen
domderade och svor och tog slutligen till plånboken för att betala i
förskott. Det bevekte. Och sålunda blev Henrik Bourmaister Judith Liljas
lekkamrat. Men för fru Gunhild skulle detta få en oväntad betydelse.
Knappt hade Henrik Bourmaister varit två månader på Hviskingeholm,
förrän han övertalat kusin Judith att följa honom till främmande länder.
Eller också var det Judith som övertalat kusin Henrik -- det är ovisst
vilketdera. Det gällde att passa en dag, då herr Abraham farit till
staden för att sälja smör och hudar. Vanligen gav han sig i väg vid
tretiden på morgonen och återvände till aftonvarden. Under tiden skulle
Henrik och Judith taga de snabbaste hästarna och före kvällen skulle de
vara långt utom räckhåll.
Brita blev genast invigd i planen och höll den för god. Själv var hon
blind och kunde gärna sitta i gröna kammaren på Hviskingeholm. Men med
Judith var det en annan sak. Var icke Judith lik mor? Hade hon icke fått
mors livliga sinne? Dröjde hon länge i hemmet, skulle väl far göra henne
förryckt med sitt eviga gnäll. Och när far slutade, skulle Lill-Abraham
taga vid. Till slut skulle väl Judith spärras inne i kammaren liksom
mor, och Brita skulle ständigt höra samma ljud av steg, gagnlösa steg.
Så var det bättre, att hon red med kusin Henrik till främmande land.
Om mor visste, så tänkte hon säkert som Brita. Och hölle det icke heller
för orätt att taga strumpkassan och giva åt Judith.
Midsommarafton som var en fredag, skulle det ske.
Brita kunde nästan tro, att mor i alla fall anade något. Ju närmare den
dagen kom, desto snabbare och oroligare ljödo hennes steg. Icke ens om
dagen höll hon sig stilla. Kanske att Elin, den lösmynta snärtan,
sladdrat bredvid mun. Elin hade också fått del av hemligheten. Det var
hon, som ändrade kusin Henriks helgdagsdräkt, så att den skulle passa
Judith. Judith skulle resa som en förnäm ung herre, och Henrik skulle
vara hans ridknekt.
-- Så låter du bli att pussa mig, sade Judith. Aldrig såg man väl en
ridknekt pussa sin herre.
Kvällen före midsommarafton gick Brita in i fars kammare och tog hundra
riksdaler ur skåpet. Det hade hon väl förtjänt på alla sina strumpor.
Och dessutom skulle hon ju ständigt sticka strumpor, som far finge sälja
--
Klockan fyra på morgonen åkte herr Abraham bort från gården. Genast steg
Judith upp och klädde sig. Byxorna voro snäva, livrocken lång och vid
med sammetsuppslag, västen guldstickad.
Brita klippte hennes hår.
När hon tog farväl, stack hon mors nycklar in under Britas huvudkudde.
Den blinda hörde dem skramla, hon viskade:
-- Kanske att Judith skulle ta farväl av mor först --
Judith hörde henne icke eller tänkte icke på, vad hon sade. Hon sprang
genom gången och nedför vindeltrappan. Hon hörde, hur hästarna skrapade
i gräset under lindarna.
I detsamma kom hon att tänka på, att Brita hade sagt henne något om mor.
Det oroade henne. Hon tänkte: jag springer upp och frågar Brita. Det tar
ett ögonblick.
När hon kom i gången, hörde hon Brita snyfta.
-- Varför gråter Brita? skrek hon. Och genast tog ekot hennes ord och
kastade från vägg till vägg.
Brita satte sig upp i sängen.
-- Skall jag inte gråta, när syster vill fara sin väg utan att taga
farväl av mor.
Judith blygdes över sin glömska.
Hon undrade, om hon borde gå rakt fram till mor, kyssa henne på kinderna
och genast vända om? Eller om hon skulle säga något? Mor skulle
ingenting förstå, och det tog alltid sin tid. Kanske mor sov, då borde
hon icke väcka henne. Eller kanske att hon talade med sin vän, eller
lekte med smyckena, då borde hon icke störa henne.
När hon lyfte av järnet, hörde hon, att mor började springa omkring i
kammaren. Hon vred om stora nyckeln och gläntade försiktigt på dörren.
Det var skumt i kammaren, hon såg ingenting. Men plötsligt stack mors
hand ut genom dörrgläntan. Judith blev mycket förskräckt och ofrivilligt
stötte hon till dörren. Mor skrek till. Judith slog upp dörren på vid
gavel och tog mor i famn.
-- Kära hjärtanes, lilla mor, klagade hon, att jag skulle göra dig illa
just nu!
Fru Gunhild sköt henne varligt ifrån sig.
-- Så så, sade hon. Jag kommer ju, jag kommer ju. Jag är strax färdig.
Hon sprang bort till fönstersmygen, till skrinet. Hon krafsade ihop
smyckena och hängde dem på sig, var hon bäst kunde. Judith gick fram
emot henne för att ännu en gång taga henne i famn.
Då hände det, att fru Gunhild för första gången på många år icke vände
bort sitt huvud utan såg dottern rakt i ögonen.
-- Ja, ja, sade hon, nu skall du icke behöva vänta längre. Nu är jag
färdig.
Hon gick mot dörren. Judith ställde sig framför henne.
-- Känner icke mor igen mig? Det är väl för klädernas skull?
Fru Gunhild log emot henne.
-- Jo, käre, jag känner dig nog. Kom nu, kom nu. Herr Abraham reste till
staden. Känner du Lilja, käre vän? Kom nu och gå vid min sida. Du har
vackra ögon, kära min vän. Jag har ju väntat på dig, kan tänka. Kom nu.
Judith förstod, att mor icke kände igen henne. Hindrade hon henne med
våld från att lämna kammaren, skulle hon kanske skrika och väcka hela
huset. Judith sprang därför in i fönstersmygen och ropade att mor glömt
sina vackraste smycken. Fru Gunhild tvärstannade. Hon började treva över
kläderna och håret. Slutligen vred hon huvudet åt sidan och skrattade
till:
-- Kom nu. Något skall väl Lilja ha. Kom nu.
Hon lyfte sina kjolar och steg över tröskeln. Judith rusade förbi henne
ned i gången in i gröna kammaren.
-- Mor kommer! skrek hon. Mor kommer!
Brita stötte henne ifrån sig.
-- Vad är det nu, du säger?
-- Mor kommer. Hon tror att jag är han, som hon väntar. Mor kommer i
trappan.
Då började den blinda skälva i hela kroppen.
-- Hjälp mig, syster, för guds skull hjälp mig! Hjälp mig ut i gången.
Aldrig mer får jag höra mors steg i gången.
Hon tumlade ur sängen. Judith måtte stödja henne under armbågarna. De
gingo ut i gången och ställde sig upp mot väggen. De hörde att kära mor
gick i torntrappan. Hon stannade ett ögonblick på varje steg. Slutligen
kom hon till synes. Hon såg sig icke omkring, hon gick gången framöver
bort mot vindeltrappan.
-- Gud hjälpe oss, nu stiger hon nedför trappan!
Brita sade:
-- Vill du inte unna mor att vara fri en enda dag? I år har hon suttit
däruppe och i år skall hon sitta där. Vill du inte unna henne en enda
dag? Gå nu vid hennes sida och gör som hon befaller.
Judith snyftade till:
-- Nu gör Brita mig olycklig för allan tid.
Brita sade:
-- Kära syster, var barmhärtig mot mor.
Judith gick då efter mor och sällade sig till henne. Mor viskade i
Judiths öra. Och de gingo arm i arm in under lindarna.
När Henrik Bourmaister såg dem komma, slog han hästen på länden och
skrek:
-- Nu är djävulen lös! Skall jag rida med moster på sadelknappen?
Judith tecknade, att han skulle vara tyst. Men Henrik fortsatte att
svärja. Han drog i tyglarna, så att hästen stegrade och gnäggade. Fru
Gunhild viskade i Judiths öra.
-- Mor vill åka härifrån, sade Judith. Kära Henrik, spänn för kareten
och låt oss åka.
Henrik ledde hästarna mot stallet, han vände sig om och sade:
-- Jag skall spänna för kareten. Men sen är det jag, som rider i
sporrsträck härifrån.
-- Kusin har sin vilje.
Men när Henrik gått in i stallet, brast Judith i gråt. Och fru Gunhild
frågade:
-- Varför gråter kära min vän? Nu får vännen sin vilje, jag följer honom
så långt det än bär. Kära min vän har vackra ögon. Kom nu.
Henrik körde fram med kareten och fru Gunhild steg upp. Henrik frågade,
vem som skulle köra, och Judith svarade:
-- Det finns nog inte dräng på gården, som vågar köra för mor. Jag får
väl klättra upp på bocken, jag.
Henrik sköt henne åt sidan och klättrade upp på bocken. Judith bad
honom, att han måtte gå sina egna ärenden och icke göra sig olycklig för
deras skull. Men Henrik klatschade med piskan och bjöd henne att taga
plats bredvid mor. När allt var färdigt, vände han sig mot Judith och
frågade:
-- Vet också kära kusin, vad hon gör? Har kusin tänkt efter en smula?
För moster är det här ett påhitt, för oss kunde det ha varit något
annat.
Härpå visste Judith ingenting att svara. Och sedan Henrik dröjt några
ögonblick, klatschade han ånyo med piskan. Brita hade hunnit utför
trappan, ut på gården. Hon stod i solen och vinkade med båda händerna.
Hjulrasslet hörde hon, men visste icke rätt, var vagnen for fram. Därför
viftade hon än åt det ena hållet än åt det andra. -- --
Liljornas gamla karet, fjäderlös, med nött lackering, glappande dörrar,
skallrande spräckta fönster skramlar vägen framåt. I samma vagn for
Gunhild Bourmaister, tjuguårig, till Hviskingeholm.
Nu är hon lycklig och hon vill gärna, att goda människor skola se henne.
När hon möter någon, sticker hon ut huvudet och nickar eller hälsar
vänligt med handen. Och människorna stanna och kunna icke taga sina ögon
ifrån henne.
En och annan ropar något eller slår ihop händerna eller slår sig på
knäna. Som man gör när ett brudfölje drar fram.
De åka en mil och två mil, det går i raskaste trav. Kärvännen är blek.
Men fru Gunhild är alls icke trött.
Vid Lillhammars kyrka måste hästarna rasta. Där håller en gammal bonde
med sin kärra. Smörbyttor och hudar har han i vagnen. Han skall åka till
staden för att sälja. Kan tänka, att det var fint för honom att komma i
följe med bruden.
Fru Gunhild är icke riktigt nöjd med att ha bondkärran skramlande bakom
sig. Men det är en småsak. Bara kusken ville köra fortare. De stampa och
stampa på samma plats. Därborta glittrar Vassviken. Det är naturligtvis
en annan sjö. Men den glittrar som Vassviken.
Fru Gunhild skriker till.
Kareten har stannat framför Hviskingeholms breda trappa. Där står
Lill-Abraham, där står Marianne, där står Brita. Och herr Abraham själv
öppnar vagnsdörren. Fru Gunhild kastar sig över sin vän och ber honom
hjälpa. Skall hon nu spärras inne till evig tid?
Då hör hon vännen viska: Mor kära -- mor kära --
Med ens blir hon lugn och sansad. Hon har ju barnen ikring sig. Hon är
väl inte människa att skämma ut sig inför sina egna barn. Och för att
visa dem, att hon alls icke är så tokig, vänder hon sig till sin
spenslige kavaljer och säger med ett kort skratt:
-- Nog vet väl jag, att du är Judith Lilja.
Hon följer herr Abraham upp i tornkammaren. Dörren stänges. Dagarna äro
varann lika, nätterna äro varann lika. Så till vida har fru Gunhild
Bourmaister redan inträtt i evigheten.


DANSEN PÅ FRÖTJÄRN


I.

Kroken heter en sjö, som ligger inom Raslinge, Hulinge och Stora Hammars
socknar. Den sträcker sig från Frötjärns häll i norr till Falla forsar i
söder. Mellan Frötjärn och Raslinge är sjön smal och grund med vassrika
stränder och ett yvigt sjögräs, som endast lämnar en trång ränna öppen
för båtarna. På västra stranden ligga Stenbyböndernas gårdar,
Storgården, Lillgården och Mellangården, som också kallas Losätra. På
norra stranden ligger Frötjärn och på den västra Frösevi, en utgård
under Bourmaistrarnas Hilleborn. Kring Raslinge klint gör sjön en vid
båge. Där lyser en vit kyrka ut över bukten, och där är vattnet djupast
och mörkast. På klintens sydsluttning ligger Herrlestorp, släkten
Schagers stamgods. Sjön svänger nu åt väster och når, smalnande mellan
höga stränder, berget Vesslan. Bakom Vesslan ligger Hoby, bergmästare
Rygells gård. Från berget studsar sjön tillbaka mot sydost. Här går en
ström med ständigt oroliga små vågor och virvlar, ett ständigt sorlande
glitter ända fram till Bånga. Åter flyter sjön ut i en vid bukt,
stillsam med låga, odlade stränder; svänger varligt kring lövträdsuddar
och riktar sin spets mot söder, mot Falla. Det är Kroken, en ganska djup
sjö med stränder av granit mellan Raslinge och Vesslan med höga grå
hällar, som här och var öppnas i gulröda, skimrande skrevor, med mörka
skogar av gran och tall, med björkar vid Frötjärn, ekar, lindar och
lönnar vid Vassbro, med de präktigaste åkrar vid Bånga, med gruvor vid
Hoby, svarta smedjor vid Falla.
På Kroken färdades mamsell Malin Hamrin, när hon om lördagskvällarna for
till dansgille. Hon var då om dags den, som dansade mest i Raslinge, och
aldrig behövde hon sakna tillfälle eller kavaljerer. Det dansades på
Herrlestorp, det dansades på Falla, det dansades vid pingst och Johannes
och skördefest på Stenby backe. Men på Bånga dansade fänrik Billman var
dag i veckan, så snart ett kjoltyg fanns att tillgå, och dansade med
mycken kraft och hurtighet. Mamsell Hamrin rodde helst till Bånga.
Gården var ett ungkarlsnäste med dåligt rykte, och kära far Hamrin såg
ogärna, att hon tog den vägen. Kära far var eljest en beskedlig karl,
som gav dottern all tänkbar frihet. Hon brukade den så länge och
grundligt, att det till sist blev skvaller och ledsamma ord i lönndom.
Då kom Rygell från Hoby och tog henne till sig. Han ville lära henne att
arbeta. Fin sömnad räknade han inte för arbete. Han gjorde henne till
fru på Hoby, som då var hans enda gård och ett skräpigt och förfallet
näste. Hon fick bara två pigor, som tillika skulle mjölka korna och
klippa fåren, hon fick inte ett enda dagsverke av drängarna varken i
köksträdgården eller parken. Hon skulle arbeta. Och hon arbetade. Men om
helgdagskvällarna rodde hon över till Bånga eller till Falla eller gick
till fots hela den långa vägen till Hilleborn, där det också dansades.
Det kunde Rygell inte lida. Hon dansade bort sina krafter och hennes
krafter voro hans, så sant som maten var hans, som hon åt. Han knappade
in på maten, lilla frun fick svälta. För skams skull kunde hon inte
glupa på bjudningarna, och hemma fick hon litet. Från dansen lät hon
icke omvända sig utan arbetade, dansade och svalt. Till slut blev hon
liten och lätt, så att fänriken svängde henne, som man svänger en
fjädervippa. En midsommarnatt dansade hon tolv timmar i sträck på Bånga.
Då bröt blodet fram ur lungorna, kavaljeren blev röd och damen vit. Hon
dog under linden på Bånga. Där leker väl själen än, när linden blommar.
Bergmästare Rygell rodde själv över och hämtade kroppen. Han rodde så
taktfast och lugnt att alla människor förvånade sig, ty på den tiden var
han inte så känd i Raslinge. Han begravde hustrun i Hulinge och trivdes
sedan illa i den socknen. Då köpte han Frötjärn, som ligger avväga, en
halvmil från stora landsvägen och ungefär lika långt från Raslinge
kyrka. Ensamheten passade honom bäst, han var en hart när otröstlig
änkeman, fast sorgen kom litet till synes.
På Frötjärn uppförde han en manbyggnad av sten i två våningar, putsad,
med stor stentrappa och med sandstensornament kring dörrar och fönster.
Inredningen blev därefter, ganska frikostigt tilltagen. Han gav stället
i morgongåva åt sin andra hustru, en prästdotter från Stora Hammar. Hon
var tjugu år yngre än bergmästaren, och han önskade att den ensliga
gården skulle bliva hennes änkesäte. Han ägnade mycken omsorg åt
trädgården, gärdade den med dubbla häckar och diken, djupa som gravar.
Han satte galler för bottenvåningens fönster, införskrev från Danmark
tvenne jättestora doggar med svarta, hiskliga gap och satte en enögd,
besvärligt ful karl till rättare. Rygell hade själv förlorat vänstra
ögat och ansågs i övrigt vara ovanligt ful.