Dagdrömmar - 15

  Han funderade en stund vidare. Om han erbjöd henne att läsa brevet och
  hon alltså själv såg, att hans mormor skrivit om presenterna, skulle hon
  ju inte kunna undgå att säga något.
  -- Vill farmor läsa brevet?
  Prostinnan Petréus önskade ingenting högre. Tacka för att hon ville läsa
  Göteborgsbrevet! Hon hade hela morgonen glatt sig åt njutningen och
  föresatt sig att i vidrigaste fall be sin son säga till Stellan, att hon
  bra gärna skulle vilja se det. Hon sökte dölja sin förtjusning:
  -- Det var riktigt snällt och omtänksamt av dig, mitt kära barn att låta
  din farmor ta del av brevet. För brev man får _på en sådan dag_ är i
  alla fall _familjeegendom_.
  Stellan gick in och hämtade det. Han betraktade noga sin farmor medan
  hon läste det. Han såg hånleendet sitta och darra allra längst inne i de
  rynkiga mungiporna. Pupillerna lyste bakom glasögonen av en intensiv
  skadeglädje. Han tyckte sig förstå detta hånleende, denna skadeglädje
  bättre än om de varit uttryckta i ord. Och fastän han förstod och
  gillade dem, fyllde de honom på samma gång med äckel för farmodern. Hon
  harmades inte, som han gjort! Där satt hon och läste detta skamliga
  hyckleri. _Och hon njöt av det!_ Hon tog inte brevet, skrynklade det
  samman och kastade det från sig i avsky. Hon satt helt enkelt och hade
  roligt. En sådan gammal satkäring! Han visste inte, vem han föraktade
  och hatade mest, sin mormor eller sin farmor. I detta ögonblick föreföll
  det honom, som om hans farmor i grunden var en sämre mänska än gumman i
  Göteborg.
  Hans farmor räckte honom brevet:
  -- Ja, det var ju riktigt vackert och känsligt skrivet.
  Han tog brevet. Hans händer darrade och han skrynklade papperet samman.
  -- Men pojke, vad gör du?
  Han bet sig i underläppen.
  -- Ingenting...
  Hans farmor vågade ej se på honom. Hon böjde sig över sin stickstrumpa.
  Efter en stund sade Stellan:
  -- Säg, farmor, paketen, har den kommit?
  -- Ja, det har den.
  -- Var ä den?
  -- Den har jag låst in. Din pappa och jag har resonerat om det. Och vi
  har kommit överens om att det allra bästa är, att du inte öppnar
  askarna, förrän vi kommer hem från konfirmationsförhöret i morron. Vi
  anser det bäst så. På en dag som den i morron, ska du inte låta dina
  tankar förirra sig bort på världsliga ting, bort från det enda viktiga.
  Förstår du, min gosse?
  Han gjorde en tvär helomvändning utan att svara, gick in på sitt rum,
  slog igen dörren med en skräll och reglade den så hårt att det skulle
  höras in till hans farmor.
  Han gick fram och tillbaka på golvet. Han rasade. Han knöt händerna.
  Sådana mänskor! Sådana satans, föraktliga, dumma mänskor! Fanns det
  ingenting annat än hycklare och bedragare här i världen. Sådana idioter!
  De ville inte, att hans tankar skulle förirra sig bort från det enda
  viktiga! Och så läto de honom gå här i ovisshet om vad som fanns i
  askarna, så att han inte skulle kunna tänka på _någonting_ annat än det!
  Voro mänskorna galna! Voro de alldeles från vettet, som gamla Kerstin
  brukade säga! Fy fan! Fy fan!
  Det knackade på dörren. Hans farmor sade:
  -- Kära barn, jag vill tala med dig!
  Han stannade ett ögonblick och svarade kort:
  -- Ja vill helst va ensam nu.
  Han fortsatte att gå fram och tillbaka så länge, att hans ben kändes
  blytunga. Han sjönk ned vid bordet, utmattad av vrede och avsky, med
  händerna döljande ansiktet. Han var trött. Gud vad han var trött! Om
  bara allt detta var överståndet. Han längtade till nästa måndag, då han
  åter skulle gå till skolan, som till en helgdag, en lovdag... Om han
  bara kunde ta det, som förestod, liksom de andra: hyckla sig genom det,
  humbuga sig fram...
  Och så, plötsligen, stod tanken på innehållet i askarna åter för honom.
  Var hade han mormors brev? Han sökte efter det och fann det i en ficka.
  Det var tillskrynklat och han slätade ut det, läste de sista raderna
  åter och åter. Det var alltså askar. Så mycket hade han fått ur farmor.
  Vad slags askar kunde det vara? Kanske från en guldsmed. Smycken? En
  ring kanske. Eller en kråsnål. Kanske båda delarna. Askar, hade farmor
  sagt. Hur många? En kråsnål. En ring. Vilket skulle han helst vilja ha?
  Han satt och övervägde, höll fram handen och såg på ringfingret. Det
  skulle se stiligt ut. Och en kråsnål -- han tog med två fingrar om
  halsduken -- det skulle också se snobbigt ut -- -- --
  Plötsligen rusade han upp, gick av och an på golvet och mumlade för sig
  själv:
  -- Ja ä tosig! Ja ä alldeles tosig som tänker på detta nu! Hjälp mig,
  Gud! Hjälp mig, Kristus!!! Varför hjälper ni mig inte! Ser ni inte att
  ja lider!
   * * * * *
  Han satt i sin nya kostym bland de andra pojkarna på en stol framför
  altaret. Han hade fått en fråga på salighetsläran och svarat rätt. Det
  förundrade honom själv, att han kunnat ge det rätta svaret. Det föreföll
  honom hela tiden, som om han vore på samma gång frånvarande och
  närvarande, som om han satt ett stycke bort, uppe på läktaren och såg
  ned på det hela som ett skådespel, en ceremoni. Ingenting undgick honom,
  inte den minsta detalj. Han såg på adjunkten Lundquist, som stod
  innanför altarrunden, som om han sett honom för första gången och lagt
  märke till varje småsak i hans dräkt och utseende. Han hade klippt sitt
  skägg. Han såg också renare ut, som om han tagit en badstu på morgonen.
  Prästkragen satt en smula på sned. Och han visste det. Gång på gång
  rätade han till den. Han hade tydligen klämt nageln på högra långfingret
  dagen innan. Det var blått nere vid nagelroten. Han såg för resten
  äckligt farbroderlig och vänlig ut. Och så var det pojkarna. Han
  studerade deras kläder, deras ansikten. De voro alla nyklippta. Han
  tyckte de sågo ovanligt dumma ut, där de sutto stela och raka i ryggen.
  Han ryckte till. Nu svarade de alla med en mun:
  -- Ja.
  Vad stod på? Ack, det var konfirmationslöftena. Och han hade inte
  svarat. Han blev blodröd i ansiktet. Och samtidigt var det, som om hela
  hans inre lysts upp av en blixt. _Han skulle inte svara!_ Han skulle
  inte avlägga löftena! Det skulle inte märkas. Och vem kunde hindra honom?
  _Kunde någon tvinga honom att svara?_ Var det inte en sak mellan honom
  och hans Gud? Stod han till svars för någon annan än sin Gud? Var han
  inte ärligare, om han teg? Hade han inte räddat sin själ undan ett
  brott, om han teg?
  Nu kom det andra löftet som en djup ekande stämma från kyrkans alla valv
  och vrår:
  -- Tron I på Jesus Kristus, hans enfödde son, vår Herre, vilken är avlad
  av den Helige Ande; född av Jungfru Maria -- -- --
  Stellan bet ej samman läpparna. Han öppnade munnen för att ge sig sken
  av att ha svarat. Men han drog endast ett djupt andetag -- -- --
   * * * * *
  Där ute väntade honom farmor och hans far. Farmor kysste honom upprepade
  gånger, medan hon mumlade något han ej brydde sig om att lyssna till.
  Han drog sig plågad undan hennes smekningar och såg sig skyggt och
  skamset omkring för att upptäcka, om någon lagt märke till det.
  De gingo tysta Storgatan fram. Vid en blomsteraffär stannade hans far.
  -- Följ med mig in. Innan vi går hem, ska vi gå ut till mammas grav med
  några blommor.
  De stodo alla tre framför hennes grav. Stellan hade tagit av sig den nya
  klassmössan och placerat en stor bukett röda rosor på kullen. Ingen av
  dem sade något.
  Plötsligen brast Stellan ut i gråt. Hans kropp skakade under våldsamma
  snyftningar.
  Det var som om han sagt farväl till sin mor, en sista gång tackat henne
  för allt det, hon under denna tid av ångest och lidande varit för honom.
  Han skulle aldrig, _aldrig_ glömma det. Så länge han levde skulle han
  handla så, att han utan att blygas kunde visa sig inför hennes ansikte.
  _Alltid! Alltid!_
  Det var till sin Madonna, Stellan avlade konfirmationslöftena under
  skakande gråtattacker.
  Med näsduken för ögonen sprang han från graven.
  Hans far och farmor följde tysta efter.
   * * * * *
  Han hade kommit hem långt före de andra och stängt sig inne på sitt rum.
  Det knackade på dörren; det var hans farmor:
  -- Stellan, mitt barn, kaffebordet är dukat.
  -- Låt mig va i fred, låt mig va i fred, skrek han till svar.
  Det var ett skrik som från en mänska i nöd -- -- --
  
  
  Stellan och hans kamrater talade mycket litet om konfirmationen, sedan
  den väl en gång hörde till det förflutna. Percy Anderzén, som gick vid
  sidan om Stellan tillbaka från altaret, fällde endast den anmärkningen,
  att om han inte fått vinskvätten, hade den där oblaten eller vad de
  kallade det fastnat i gommen på honom.
  Hemma nämndes ej heller någonting. Farmor reste åter tillbaka till det
  vita huset i Lund med en viss nervös iver vid tanken på vårrengöringen,
  och hans far andades åter i fulla drag friheten på officersmässen.
  Men hos Stellan lämnade dessa två månader kvar en känsla av djup olust.
  Det var en rent fysisk olustkänsla, som om han förätit sig på sötsaker.
  Han kände sig tung och dåsig och allra längst inne hos honom fanns det
  någonting, som skämdes, han kunde ej förklara riktigt varför. Han hade
  en dov förnimmelse av att han föraktade sig själv, att han under hela
  denna konfirmationstid burit sig löjligt åt. Tanken på att det var _han
  själv_, som tagit det hela alltför allvarligt började forma sig inom
  honom. Kanske när allt kom omkring, att det var _han_, som burit sig åt
  som en humbug och inte de andra.
  Det skulle väl ännu dröja många år, innan förljugenhetens och
  självbedrägeriets problem stod klart för honom i hela sin försåtliga
  gestalt. Men han _anade_ dess existens. Han liksom vädrade tillvaron av
  en lögn, olik alla andra lögner, dem man slungar ut till lärare,
  kamrater och ens närmaste för att klara sig undan ett tillfälligt eller
  långvarigare obehag, en lögn mot någonting inom en -- -- --
  Men de sista månaderna hade uttömt hans förråd av sinnesrörelser. Hela
  hans väsen strävade efter balans, efter en nykter och varaktig vila.
  Hjärtat hade fått sitt lystmäte och mer än det. Nu ville han ha ro.
  Själva den sunda livsinstinkten hos honom sköt problemet åt sidan,
  ställde det på framtiden.
  För att emellertid ge ett rent yttre tecken på att han för alltid lämnat
  en period av sitt liv bakom sig ändrade han sin hårfrisyr. Han lade bort
  officersbenan mitt i pannan. I stället strök han håret rakt upp, som han
  sett blivit modet i de allra högsta klasserna.
  Redan samma kväll, den nya hårfrisyren anlagts, lade hans far märke till
  den. Han kunde för övrigt ej med bästa vilja i världen undgå att märka
  förändringen. Han sade:
  -- Det var fan, vad du ser ut i kalufsen. Du ser ju ut som en bondpojke.
  Vad ska den frisyren föreställa?
  -- Jag ska ha uppstruket hår.
  -- Kallar du det håret uppstruket?
  Stellan svarade med ett ödmjukt leende:
  -- Det kan väl bli.
  -- Låt oss hoppas det.
  Den nya koaffyren var emellertid ej endast i yttre bemärkelse det mest
  utmärkande tecknet på att Stellan under konfirmationen blivit en annan.
  Också för honom själv betecknade frisyren ett evigt farväl till ett för
  alltid förflutet: mittbenans raserande betydde ingenting mindre än ett
  avskedstagande till hans barndoms dröm och längtan: att en gång i tiden
  bli löjtnant. Vad han skulle företaga sig, när han om några år tagit
  studentexamen visste han ännu inte. Men _ett_ hade han klart för sig:
  officer skulle han aldrig bli. Det var ett fåfängt och världsligt yrke.
  Det förde endast till prål och ståt och prakt. Det ledde allt längre
  bort från det väsentliga, det viktiga, vad nu detta i grunden var. Han
  insåg, stödd på sitt eget livs erfarenheter, att officersbanan var det
  billigaste och bekvämaste sättet att skaffa sig anseende. Man var
  löjtnant. Man hade ett visst slags kläder, som utmärkte en framför alla
  andra. Man hade rätt att befalla. Man _var_ någonting. Man var _någon_.
  Man kunde husera i stan som man ville. När man kom till häst på gatan
  eller i bulevardens ridbana, vände sig mänskor om och såg på en
  beundrande. Nej, officer ville han inte bli. Det var ej på detta enkla
  sätt -- genom att gå omkring i uniform -- han ville skaffa sig anseende
  och makt.
  Det som förvånade honom mest i hela denna förändring, han genomgått, var
  lättheten, med vilken förändringen skett. Han kunde ej minnas den dag,
  då han ej önskat att bli löjtnant. Hur långt han än gick tillbaka, hade
  han alltid vetat vad han skulle bli: officer. Hela hans barndom -- han
  ansåg sig redan vara jämförelsevis stor -- hade rört sig kring detta
  enda: sablar, hästar, kaskar, sporrar, knektar. Och nu, sedan han blivit
  äldre och hans tankar gingo till framtiden, hade han alltid tänkt sig
  som löjtnant i denna stad, där han fötts och levat. Han var ute och red
  i bulevarden eller på exercisfältet. Han gick med andra löjtnanter och
  drack punsch och whisky på Stora Hotellet eller mässen eller Sällskapet.
  Artillerister och underofficerare hälsade på honom. Han stod och
  kommenderade inne på kaserngården. Han red med regementet eller
  divisionen ut på fältmanövrer och skjutövningar. Stadens flickor vände
  sig om och beundrade honom...
  Och nu hade han sagt farväl till allt detta. Och -- vad som var det
  underbaraste -- han hade gjort det utan att känna någon smärta. Den
  vackra uniformen, den vidunderligt sköna képin med den svarta plymen,
  lacklädersstövlarna med de försilvrade sporrarna -- allt hade han lämnat
  bakom sig för evigt, utan saknad, utan sorg, utan smärta.
  Han såg sig själv i spegeln -- på det uppstrukna håret, som ännu
  strävade emot den nya sinnesförfattningen. Och han sade till sig själv:
  -- Jo, du ä förändrad.
  Men frågan var: vad skulle hans far säga? Förmodligen skulle han anse
  honom ombytlig: först officer och nu någonting annat. Och han kunde ej
  ens uppge, vad detta andra var. Skulle han bevara sin hemlighet, till
  dess han blev student, och så -- plötsligen -- förklara allt. Men han
  insåg risken i denna plan. Antag att hans far sade nej! Det bästa vore
  att så småningom förbereda honom.
  En dag efter middagen, då de sutto inne i skrivrummet, reste sig Stellan
  och började gå av och an med händerna på ryggen.
  -- Säg, pappa, sade han till slut utan att stanna -- han hade känslan av
  att faderns svar skulle verka bestämdare, ofrånkomligare, om han
  stannade:
  -- Säg, pappa, skulle ja göra dig mycke ledsen, om ja inte blir officer?
  -- Vad ska du bli då?
  -- Ja vet det inte än. Men ja känner, att ja inte vill bli officer.
  -- Jaså, du känner det?
  Här stack faderns ironi åter fram. Man kunde aldrig tala allvar med
  honom. Han hånlog åt allt.
  -- Nå, det var det förståndigaste ja hört dig säga på långa tider.
  Stellan stannade tvärt och såg på honom i häpen stumhet.
  -- Ja, du ser på mig! Officersbanan är nog bra så länge man är ung och
  tanklös. Den kan till och med vara bra ända till majorsfebern kommer.
  Men sen -- -- -- Det är inte roligt, ska jag säga dig, min vän, att vid
  fyrtifem års ålder bli förbigången, ställas på hyllan och veta, att hela
  ens liv varit till ingen nytta. Jag vet fall, där det knäckt en mänska.
  Ja, du behöver inte stå och stirra på mig, som om du fallit från
  skyarna.
  -- Nej.
  -- Och så ska man ha munnen stängd. I annat fall får man tandvärk.
  -- Ja.
  Stellan var alltför upptagen med sig själv för att fullt förstå
  innebörden i den tragedi, hans far vidrört, den tragedi, kapten Petréus
  just stod i färd med att genomleva och vars utgång han redan var viss
  om. Nej, Stellan var alltför upptagen av sig själv och sitt. Faderns ord
  hade plötsligen skänkt honom en trygghetskänsla av ett alldeles nytt
  slag: _han kände rätt_. Också när han inte i fullt klara meningar kunde
  bevisa riktigheten av vad han ville, förstod han nu, att han innerst
  inne hade rätt. _Inom honom fanns det något, som ej tog fel_. Han hade
  med ens förnimmelsen av att det skulle gå honom väl här i livet, om han
  endast följde denna röst i sitt inre, som aldrig tog fel.
  Han gick långsamt och med händerna på ryggen mot dörren. På dessa korta
  stunder tyckte han det var, som om han vuxit ut till sin slutliga längd,
  som om han blivit man, riktigt man.
  Han var redan vid dörren då hans far sade:
  -- Hör du, min pojke, när fick du klart för dig att du inte skulle bli
  knekt?
  -- Å, en tid sedan.
  -- Det var då du började skaffa dig bondkalufsen.
  Stellan mötte sin fars ironiska leende utan att väja tillbaka eller
  känna sig sårad och förlöjligad. Nu, när han visste, att rösten inom
  honom ej kunde taga fel, log han tillbaka och sade:
  -- Du hånar alltid, pappa.
  Och så gick han in till sitt.
  Nu hade turen kommit till kapten Petréus att gapa med vidöppen mun. Han
  blev sittande en lång stund och stirrade mot dörren, Stellan stängt
  bakom sig. Nu var det _hans_ ansikte, som speglade en häpen stumhet.
   * * * * *
  Det var i stort sett en lycklig tid för Stellan, dessa vårveckor, som
  följde på konfirmationen. Syrener och jasminer i stadsparken doftade som
  aldrig förr. Det var, som om de först denna vår av Skaparen försetts med
  denna underbara doft. Göken gol från stadens alla utkanter. Näktergalen
  hade börjat flytta in i träden på gamla kyrkogården och vid södra
  folkskolan. Det var, som om den först denna vår fått sina toner.
  Han tyckte sig ha _rätt_ att njuta av allt detta, nu sedan han levde i
  denna trygghet, i denna känsla av att det inom honom fanns någonting,
  som ej tog fel. Han försökte ej ens klargöra för sig, vari detta något
  bestod. Men fastän han ej brydde sin hjärna med att söka analysera dess
  natur, spekulerade han då och då över frågan: hur länge har det funnits
  inom mig? Har jag ägt det länge. Fanns det redan, då jag föreställde mig
  att jag var Josef? Är det detta, som gjort, att jag _alltid_ vetat att
  jag är överlägsen alla jag känner, fastän det bara går skapligt för mig
  i skolan? Är det det, som gjort, att jag vet att jag på något sätt är
  bättre än andra?
  Dessa spekulationer störde ej hans trygghet. De gjorde den endast
  starkare. Och de skänkte honom egendomligt nog också en känsla av
  Ödmjukhet. Det var inte _hans_ förtjänst utan en gåva. Från vem? Han
  visste det inte. Kanske han i alla fall var predestinerad, men till det
  goda. Och detta något, denna gåva befallde honom att vara ödmjuk, att
  bekämpa de fel, med vilka han var bekajad, att förbättra sig, att
  fullkomna sig.
  Han lydde rösten i sitt inre. Han var lycklig.
  Under dessa funderingar märkte han emellertid, att han ej längre hade
  någon religion. Han visste ej, hur det gått till. Den hade försvunnit
  lika smärtfritt som barndomsdrömmen om att bli officer. Frågan hade helt
  enkelt upphört att intressera honom. Den hade upphört att ha någon
  betydelse. Han insåg, att han måste skaffa sig en ny världsåskådning i
  stället för den gamla, som så omärkligt trollats bort och blivit
  betydelselös. Men inte nu. Inte än. Och inte under sommaren heller. Nu
  ville han njuta av tryggheten, i känslan av gåvan inom honom. Han skulle
  vila sig till hösten. Då var det tids nog att skaffa sig en
  världsåskådning.
  Efter skolans slut for han till morföräldrarna på Särön.
  Han badade, stekte sig brun, spelade tennis, seglade och dansade. Allt
  detta tillät honom rösten. Den drog endast gränsen för flirten och
  sommarsvärmeriet. Han _kunde_ ha blivit förälskad denna sommar. Men han
  ville det ej. Först skulle han skaffa sig en världsåskådning. Sedan
  skulle han förälska sig. Men på allvar och för alltid.
  Redan i mitten av augusti började emellertid tanken på världsåskådningen
  oroa honom. Han kände allvaret, som väntade honom. Det infann sig
  samtidigt med att han måste syssla en smula med ferieläsningen. Han
  började vidtaga förberedande arbeten i och för världsåskådningen, en
  kort överblick över, var han för tillfället befann sig. Trodde han på en
  Gud? Nej! Förnekade han honom? Nej! Inte precis det heller. Trodde han
  på Kristus? Nej! Förnekade han honom? Nej, inte det heller. Trodde han
  på ett liv efter detta? Ja!
  Men någon bestämd lära bekände han sig ej till. Den saken måste
  uppskjutas till hösten.
  
  
  
  III.
  RENÄSSANSEN
  
  
  Sommaren var slut. Han hade kommit tillbaka hem, gått genom våningen i
  en obestämd förhoppning att finna den förändrad, suttit vid sitt
  skrivbord en stund som om han prövat dess lämplighet för fortsatta
  studier och meditationer. Det tycktes ännu duga. Det tycktes vara starkt
  nog att bygga upp en världsåskådning på.
  Med en känsla av vemod över tidens snigelgång konstaterade Stellan, att
  inga nämnvärda förändringar skett.
  Gamle Swärd, majorens betjänt, hade tagit avsked och flyttat. I stället
  för en ny betjänt hade majoren skaffat sig en tjänsteande, som bättre
  kunde tillgodose hans behov: en sjuksköterska. I Swärds bostad nere på
  gården hade en änkefru Johanson flyttat in. Det påstods att hon skulle
  ha skolpojkar inackorderade hos sig.
  Gamla Kerstin hade också blivit synbart äldre. Hans far talade om
  möjligheten att sända henne till en sinnesvårdanstalt. Hennes fixa idé
  att vara övergiven av alla mänskor hade utvecklat sig till
  förföljelsemani. Hon hade också anträffats tiggande av officerare på
  gatorna och förklarat att löjtnant Petréus inte gav henne tillräckligt
  understöd.
  Eljest var allt sig likt där hemma, vemodigt oförändrat.
  Stellan gjorde på eftermiddagen en inspektionspromenad genom stadens
  gator. Också den var sig lik. Han hälsade på farbröder officerare, som
  solbronserade i hyn åkte cykel längs Storgatan på väg till sina
  tjänstgöringar med sabeln fastspänd vid styrstången och framhjulets
  gaffel. Han mötte kamrater och skakade hand med dem i en vag förväntan,
  som upplöstes i intet.
  -- God da!
  -- Tjenis!
  -- Nu börjas det igen!
  -- Ja, nu börjas det!
  -- Har du tittat på ferieläxorna?
  -- Håller på.
  Och så ingenting mera. Man skildes.
  Senare på eftermiddagen, då skymningen föll på, då lyktorna tändes och
  butiksfönsterna strålade, gick han en halvtimme på Västra Storgatan,
  gymnasisters och skolflickors rendez-vous.
  Han gick där nu med full rätt: han var själv gymnasist.
  Han såg på flickornas brunbrända ansikten och av havsbaden blekta
  flätor. Då och då hälsade han. Där var Märta Gyllencrantz och Anna
  Ekenstjerna och Ebba Boberg ... hela raden. Liksom gymnasisterna gingo
  de i par eller tre i led. De två könen hade ännu ej hunnit beblanda sig
  med varandra. Det var säsongens första dag. Men man möttes med snabba
  ögonkast, som tycktes fråga: Har du blivit stiligare sen förra terminen?
  Är det dig jag ska svärma för i höst i brist på den _riktiga_, den
  okända, hon som nu går någonstans på en gata i en stad långt, långt
  härifrån?
  Han mötte också Rose. Hennes hy var ej brunbränd som de andras, fastän
  han var säker på att hon varit på landet. Hon hörde till överklassen,
  till den, som inte ligger i stan om somrarna. Hennes far var för resten
  redan pamp i samhället. Motvilligt hade man nödgats ge honom plats och
  släppa fram honom, till dess han visade sig oumbärlig.
  Rose var som sagt ej brunbränd som de andra. Hon var ett söderns barn
  och hennes hy krävde hetare strålar. Men i stället lade han märke till
  något hos henne, som kom hans hjärta att klappa och också väckte hos
  honom en känsla på samma gång hetsande och oangenäm. Hon hade fått bröst
  som en vuxen kvinna. Hennes blus var fyllig och rund över bysten. Det
  var som om all sommarens sol hos henne koncentrerat sig på denna
  kroppsdel.
  Han kände sig förvirrad och rodnade svagt, då han tog av sig mössan och
  hälsade. Hon nöjde sig ej med att svara med en knyck på huvudet som de
  andra flickorna. Hon stannade och sade: -- God dag, Stellan, hur står
  det till, har du haft livat i sommar, jag har haft så rolit, ska du tro
  och nu reser jag till Stockholm för att börja mina musikstudier på
  allvar.
  Den lätta rodnaden på hans kinder försvann. Hennes ordflöde verkade som
  en kalldusch på honom. Varför skulle hon alltid stå i och prata så
  förbaskat? Hennes tilltagsenhet stod stick i stäv mot _hans_ uppfattning
  av hur en flicka skulle uppföra sig. _Hans_ ideal skulle hålla sig tyst
  och stilla, vandra vid sidan om honom med en skygg, rädd, undrande blick
  och inte stå och glo en mänska rakt i ögonen och slå käft så att munnen
  kunde gå ur led.
  När hon slutat svarade han endast med ett kort:
  -- Jaså!
  -- Ska du inte önska mig lycka till!
  Nu rodnade han igen, men av ilska. Hon fick genast övertaget över en,
  hon manövrerade det alltid därhän, att man i sin rättmätiga vrede
  förgick sig, blev ohövlig och drullig.
  -- Lycka till, sade han.
  Men då hade hon redan gått sin väg.
  Stellan lämnade i en obehaglig stämning denna gata, som från och med i
  dag var hans rättmätiga promenadplats. Han hade gjort fiasko. Och det
  förtröt honom. Det hjälpte ej att han för sig själv förklarade, att han
  inte gått på Storgatan för att leta ut, vem han skulle kurtisera. Han
  hade bara gått dit _för att se_. Han hade viktigare saker att tänka på
  denna termin än flickor. Han skulle skaffa sig en världsåskådning.
  Men känslan av fiasko ville ej försvinna. Hela kvällen tänkte han på
  Rose. Först tänkte han på hennes överlägsenhet. Men så småningom samlade
  sig hans tankar kring någonting annat hos henne. Han blev het i
  kinderna. Hon hade redan bröst... Det på samma gång lockade och stötte
  honom bort. Han hade en förnimmelse av att denna rundning över bysten
  var opassande och att hon på något sätt, med ett eller annat medel,
  borde söka dölja den. Men det kunde inte nekas, att hon var olik alla de
  andra flickorna, olik dem på ett sätt, han ej tyckte om, men som i alla
  fall lockade och hetsade.
  Dagen efter gick han tillbaka till Västra Storgatan under den
  gymnasistfashionabla halvtimmen. Han sökte efter henne. Han hade
  föresatt sig att han i kväll skulle stanna och tala med henne. Men hon
  visade sig inte. Han gick gatan upp och ner, till dess butikerna
  stängdes. Men utan resultat.
  Hon hade redan rest... Han tog hennes försvinnande som ett gott omen.
  Nu fanns det ingenting, som kunde bringa hans tankar på avvägar från det
  stora målet: världsåskådningen.
   * * * * *
  Det hade varit upprop. Man stod nere på skolplanen, klassvis och i
  smågrupper och diskuterade schemat och lärarna. Nu skulle man ha rektorn
  i historia och svenska. Fy fan! Han var sträng. Stellan undrade, om han
  ännu kom ihåg att han en gång gett honom klasstryk. Och
  klassföreståndaren var en skit. Han var ointroducerad adel och
  fisförnäm.
  -- Du får nog medhåll hos honom, Stellan, var det någon som sade.
  -- Varför tror du det?
  -- Därför att din far ä kapten. Han fjantar för knektarna.
  -- Men såg ni den där lilla fan, vi ska ha i latin. Den nye!
  -- Ä det den, vi ska ha i latin?
  -- Den där som ser ut som han släppt en smygare och försökte skylla
  ifrån sig?
  -- Visst! Visst fan! _Det_ ska han hetta! Smygaren! Djävla bra namn!
  Smygaren!
  Ett par av klungan detacherade sig ögonblickligen för att sprida nyheten
  i vidare kretsar.
  Den nye lektorn hade fått sitt namn för den återstående delen av sitt
  liv.
  Stellan drog sig så småningom hemåt.
  Då han svängde in på sin gata såg han Axel Ahlberg ett stycke framför
  sig. Han ropade på honom:
  -- Bor du på den här gatan?
  -- Ja! Jag har flyttat. Jag bor i Björkmans gård.
  -- Ja, men där bor ju jag också!
  Ahlberg såg på honom bråkdelen av en sekund och svarade:
  -- Det hindrar väl inte, att _jag_ kan bo där också?
  -- Nä, jag bara menade, att jag inte visste, var i gården du bodde.
  -- Hos änkefru Johanson.
  -- Ack, ja visst. Det var livat!
  -- Man får röka där, svarade Axel kort.
  Det blev tyst en stund. Till slut sade Stellan:
  -- Vill du inte komma och titta upp till mig någon gång?
  -- Det kan jag väl göra.
  Någon bakom dem ropade: -- Axel!
  De vände sig om. Det var Josef Nilson. Han gick i sjunde nedre och hade
  klumpfot. Fördenskull kallades han lord Byron.