Dagdrömmar - 13

  Det föreföll honom, att han varit lyckligare innan hans tankar börjat
  syssla med Boberg. Det hade varit svårt då också, men han tyckte nu, att
  han bara för några dagar sedan i alla fall varit på rätt väg... Han
  kände inte mera någon längtan efter underverket. Det hade blivit
  meningslöst. Det fanns en annan fråga, som var viktigare: Finns det en
  Gud? Just nu besvarades den frågan på missionshuset... Och han hade ej
  fått lov att gå dit. Varför hade man nekat? Hade han, som om några
  veckor skulle avlägga löftena till denne Gud, ej rätt att få veta
  _allt_, mänskotanken visste om honom, tvivel, tro, kärlek, _allt_!
  Varför voro de vuxna så dumma? Voro de rädda? Vad voro de fega för?
  Sökte de med vett och vilja lura honom in i något, lura honom att
  avlägga löften, han inte kunde hålla?
  Han föraktade dem, sin farmor, adjunkten Lundquist... Han föraktade
  dem mera än sin far och majorskan Gyllencrantz. De gåvo sig åtminstone
  inte något sken... Han hatade dem.
  Han blev sittande uppe och väntade på sin farmor. Han lyssnade spänt
  efter ett ljud i trappan, en knäppning i ytterdörrens patentlås. Och då
  hon äntligen, vid halvtolvtiden, kom, sprang han ut i tamburen och
  öppnade dörren.
  Hon såg mycket ond och allvarlig ut. Hon hade så bråttom att bli fri
  från kapotthatten att hon glömde lösa upp hakknuten.
  -- Är du uppe ännu, pojke?
  Han såg på henne med en blick, som tiggde om ett svar, ett enda svar,
  ett ja eller nej.
  -- Ja satt och läste, svarade han lågt.
  -- Läste så här dags! Klockan är ju över elva.
  Hon sade ett kärvt god natt utan att ens kyssa honom.
  Han gick sakta tillbaka till sitt rum och blev sittande länge vid
  skrivbordet med huvudet i händerna. Ibland blev han het av vrede mot
  alla dessa föraktliga, hatfulla, fega, dumma mänskor, som sökte lura
  honom. Men minuten efter var det som om vreden smält inom honom till en
  darrande fråga:
  -- Finns det en Gud?
  Dagen efter under morgonrasten var det ej svårt att se, var
  sjundeövristen, som bodde i samma gård som faktorn, höll till. Han var
  omgiven av en hel klunga gymnasister. Stellan sprang dit.
  Sjundeövristen stod mitt i klungan och sade:
  -- Dra åt helvete med er allesammans! Jag tänker inte hålla
  cirkusföreställning.
  Han banade sig väg ur skaran och räddade sig in bakom en dörr på vilken
  det stod: VII:2.
  Efter frukostlovet fick emellertid Stellan veta, vad sjundeövristen
  sagt. Han hade yttrat sig på följande sätt:
  -- De sprack skändligt både prästen och Boberg. De resonerade som
  barnrumpor båda två.
  Uttalandet fyllde Stellan med en hopplös förtvivlan. Nu, när allt var
  ohjälpligt förbi, förstod han, hur mycket han hoppats av tvekampen
  mellan prästen och gudsförnekaren. Han hade väntat på vissheten, på ett
  svar att kunna hålla sig till, ett svar i endera riktningen, ett ja
  eller nej, en vägvisare för livet...
  Hemma nämndes ingenting om diskussionen. Men hans farmor gick på
  kafferep flera eftermiddagar å rad, och om kvällarna talade hon med
  Stellan om otroheten och gudsförnekandet, som rasade ute bland okunnigt
  och halvbildat folk.
   * * * * *
  Nu var det endast tre veckor kvar till konfirmationen. Och ännu hade
  underverket ej skett. Inom sig kände Stellan ingenting annat än en
  stigande ångest, omväxlande med någonting, som föreföll honom ännu
  värre: det var ibland, som om hans hjärta blivit stelnat och stenhårt.
  Det låg inne i bröstet på honom som en tung, död klump. Ingen värme
  strömmade därigenom. Och också hans fantasi tycktes lika livlös som
  hjärtat.
  Då greps han av panik. Hur skulle det sluta? Såsom han nu var, ömsom
  ångestfylld, ömsom trött likgiltig, kunde han inte avlägga
  konfirmationslöftena. Han kunde inte binda sig för ett helt liv till
  något sådant, med ett kallt och livlöst hjärta. Någon bedragare ville
  han ej bli, inte i en sak som denna. Han ville inte ljuga. Han kunde
  inte böja knä vid altaret. Nu, i det viktigaste ögonblicket i sitt liv,
  ville han ej vara falsk.
  Och det var också detta: han var ej riktigt säker. En lögn _kunde_
  straffas. Kanske inte nu, inte med samma. Men längre fram, en gång i
  tiden, plötsligen, kanske just då han var som gladast. Då skulle
  straffet kunna komma, förfärande, förkrossande. Man kunde ej vara säker.
  I denna paniska ångest tog han åter till bönen. Han bad om straffet, nu,
  innan lögnen uttalats, innan han avlagt löftena.
  -- Jesus, straffa mig nu. Jag ber dig, straffa mig nu! Jag vill inte
  vara en bedragare. Jag vill inte ljuga. Om du inte kan frälsa mig, så
  straffa mig, straffa mig hårt, men nu, nu! Jag ber dig, Jesus!
  Men det hjälpte ej. Svetten stod i pärlor på hans panna. Men hans ögon
  voro torra och heta.
  Var han verkligen förtappad? Var det för sent? Fanns det ingen räddning?
  Skulle han _tvingas_ att bli en bedragare vid det viktigaste ögonblicket
  i sitt liv?
  En kväll, efter en lång tvekan, beslöt han att öppna sitt hjärta för
  farmor. Han föraktade henne visserligen för hennes världslighet, men hon
  var i alla fall den enda, han kunde tala med utan att behöva skämmas,
  utan att känna sig löjlig.
  Han sade snabbt och med osäker målbrottsstämma:
  -- Farmor, ja tror inte ja kan konfirmeras -- -- --
  Hon såg på honom: en skarp blick, skjuten över glasögonen:
  -- Vad för slag?
  -- Ja ä inte färdig -- -- --
  -- Vad menar du med att du inte ä färdig?
  -- Ja ä -- -- -- Ja ä inte redo -- -- -- Ja har inte dä rätta
  sinnelaget -- -- --
  -- Det har du visst det, mitt barn! Tro din gamla farmor!
  Han satt tyst en lång stund. Till slut sade han:
  -- Farmor -- -- -- Ja kan inte förklara dä, men ja kan inte tro på
  Gud, ja kan inte _älska_ Kristus, ja kan inte _känna_ honom som ja
  ville -- -- -- Ja kan inte förklara dä på annat sätt -- -- --
  Han tystnade. Hans farmor sade ingenting. Det susade i hans öron, som om
  hela världen blivit en jättesnäcka. Det var som om tid och rum
  försvunnit.
  Plötsligen reste sig den gamla, gick fram till honom, tog hans huvud i
  sina händer med de höga, blå ådrorna. Han sökte vrida sig undan. Han
  fylldes med ens av motvilja vid hennes smekning. Han tänkte: ämnar du
  försöka med samma manöver som i julas, så går det inte, därför att jag
  inte är sådan som jag var då.
  Han vred sig inne i kläderna för att komma loss.
  -- Mitt barn, du är på rätt väg, den enda rätta vägen. Ha bara tålamod.
  Nu ryckte han sig fri. Han kastade huvudet tillbaka och såg på henne.
  Han skulle ha tålamod! Han var på rätta vägen! Det var lätt för _henne_
  att säga som redan var konfirmerad. Men _han_ hade bara några veckor
  kvar. Och så stod hon där och talade om tålamod. Förstod hon inte vad
  det gällde? Voro mänskor galna? Eller var det hela humbug? _Var han den
  ende i hela familjen, som tog detta på allvar?_ Var det alltså sant
  att de helt enkelt lurat honom, överdrivit som vanligt, skrämt
  honom -- -- --?
  Men av allt detta sade han ingenting. Han hade endast omedvetet skakat
  på huvudet. Och hon hade märkt det:
  -- Jo, mitt barn. Du är på rätt väg. Ha bara tålamod. Vänta så ska du få
  se!
  Nu reste han sig upp:
  -- Farmor menar underverket?
  Han log omärkligt. För första gången log han en _vuxen_ mänskas bittra
  leende.
  -- Ja, det gör jag. Jag menar den benådade stunden, den som öppnar
  mänskobarnets hjärta.
  I detta ögonblick _hatade_ han henne mera än någonsin för hennes prat.
  Allra innerst i sitt hjärta kallade han henne en gammal skitkäring. Han
  skulle ha kunnat slå henne av bara otålighet.
  Han sade god natt. Hon kysste honom på kinden, medan det rös till inom
  honom av motvilja, och han gick skyndsamt in till sig.
  Han blev sittande vid skrivbordet med handen knuten som kring en kniv.
  Hur han hatade henne! Och hur han föraktade dem alla, alla, _alla_
  mänskor! Humbug! Fy fan!
  Han grep till språkets allra brutalaste och vulgäraste ord, slungade ut
  dem, meningslöst, i ett gränslöst förakt.
  Plötsligen ryckte han till och blev sittande styv, kapprak. Var eller
  hur tanken kommit för honom, visste han ej. Men plötsligen stod den där,
  rakt framför hans ögon: _Calvin har rätt!_
  Han hade omedvetet uttalat de tre orden högt. Och nu upprepade han
  dröjande, som ett eko: Calvin har rätt...
  Att han inte tänkt på detta förut! Somliga är predestinerade till
  salighet, andra till fördömelsen.
  Och jag hör till de fördömda -- -- --
  Han blev med ens iskall. Han satt som förstenad inför tanken. Han kände
  rent fysiskt dess förfärande sanning. Den var så klar, så logisk, så
  _absolut_ logisk och klar. Hade han inte känt det hela denna tid?
  Ingenting hjälpte. Vad han än gjorde var till ingen nytta av den enkla
  anledningen, att _ingenting kunde hjälpa_. Han var predestinerad. Hade
  inte Kristus själv sagt, att många voro kallade men få utvalda.
  Han ryckte åter till. Hade han för resten inte alltid känt, att han var
  predestinerad till fördömelsen? Hade han inte alltid haft klart för sig,
  att det skulle gå honom som det gått farbror Ekenström, att det skulle
  sluta illa?
  Han hade rest sig upp, som om en röst kallat honom, en hård och
  befallande röst utifrån mörkret, och han stirrade mot rullgardinen i
  väntan att åter höra den.
  Plötsligen sade han lågt till sig själv:
  -- Äntligen har jag fått klarhet i allt detta.
  Han kände sig ej förtvivlad längre. Han kastade sig ej ned på sängen och
  grät. Det var som om han med ens blivit oerhört lugn och stark. Och i
  detta lugn, i denna plötsliga styrka insåg han i ett enda slag, att hans
  liv förändrats. Det låg en förbannelse över honom. Och med denna
  förbannelse skulle han alltid leva. Hade han inte alltid hört till de
  utstötta? Hade inte Rose -- -- --? Hade inte Kalle Möller -- -- --? Hade
  inte rabulisterna -- -- --? Hade han inte alltid stått ensam, övergiven,
  predestinerad?
  Kunde någonting vara mera _absolut_ logiskt och klart?!
  Han satte sig åter vid skrivbordet med huvudet i händerna. Hur
  besynnerligt lugn han kände sig! Lugn och allvarlig. Hur skulle han
  leva? Hur skulle han bära denna förbannelsens visshet, denna
  predestination? Det visste han inte. Det kunde han inte svara på nu.
  Men det var, som om klarheten i hans hjärna också så småningom lyst upp
  och lättat hans hjärta, förlänat det liv och rörelse. Han behövde inte
  gå omkring i ångest längre. Vad han än gjorde skulle i alla fall
  ingenting hjälpa. Han kunde vara lugn. Vad som sedan skulle hända var en
  annan fråga. För tillfället kunde han vara lugn. Han hade fått ro.
  Men allt medan han satt försjunken i denna behagliga förnimmelse av att
  ha löst konfirmationsproblemet, började en annan känsla stiga upp inom
  honom: Luciferdrömmen, Sataninstinkten, behovet och stoltheten att känna
  sig som Varg i Veum. Han var predestinerad. Han var en av de utvalda, en
  av förnekarna, en av Gudaskändarna och tempelrånarna, en Boberg, som
  mitt i Guds hus vågade ropa: _Det finns ingen Gud!_
  Förnimmelsen fyllde honom med ett högtidligt allvar så starkt, att det
  var som om han skulle sprängas inifrån. Nu såg han sitt liv framför sig.
  Nej, han skulle inte sluta som farbror Ekenström, övergiven av ett
  syndigt fruntimmer. Luther i Worms, armarna över bröstet, mitt inför
  världens furstar och väldige! Så skulle han sluta, med en förbannelse
  över sina läppar, en förbannelse som skulle eka genom tiderna.
  Han började gå av och an på golvet. Om han bara vore några år äldre! Om
  han bara vore student, så att han kunde träda fram inför allt folket
  -- -- -- Om han bara hade tagit studentexamen, så att mänskor togo honom
  på allvar! Ännu var det för tidigt. Man skulle inte tro honom. Han var
  ännu för ung för att anses hysa sådana tankar. Om han bara vore student
  -- -- --
  Han gick till sängs allvarlig och högtidlig.
  Under flera dagar höll sig denna stämning. Han såg på världen och
  mänskorna med en ny blick. Det var som om han först nu fått system i det
  honom omgivande virrvarret. Var den eller den av hans klasskamrater
  predestinerad? Han använde ordet endast i betydelsen predestinerad till
  evig fördömelse. Han satt under timmarna och studerade dem från denna
  nya synpunkt. De föreföllo honom med ens mera förståeliga allesammans.
  Han tyckte sig bättre kunna tyda deras sätt att ta skolan. Han gick
  genom hela klassen, skilde fåren från getterna. Han kände sig stolt över
  att inte höra till de bästa i klassen eller till plugghästarna. Och han
  kom slutligen till det resultatet att det utom honom själv endast fanns
  två kamrater, som voro _verkligen_ predestinerade: Axel Ahlberg och
  Pelle Stenberg, vilka båda två -- händelsevis -- voro de två i klassen,
  han hyste den största respekten för.
  Det svårtydda livet hade plötsligen blivit klart och förståeligt.
  Man var predestinerad.
  
  
  Men också bakom predestinationslärans absolut logiska klarhet lurade
  gåtor.
  Redan efter ett par dagar började de skymta fram.
  Varför voro somliga predestinerade och andra inte? I samma ögonblick han
  uppställt denna fråga, fann han sin absoluta visshet vackla. Han var
  ännu ej tillräckligt härdad i tanke och känsla för att draga de yttersta
  konsekvenserna av läran: fatalismen. Liksom all annan i grunden sund
  ungdom var han med liv och själ indeterminist, icke minst i sin känsla
  av att vara förutbestämd till någonting stort och märkligt. Om det nu
  verkligen förhöll sig så, att han var predestinerad, hade han ingen som
  helst lust att skriva förtjänsten på någon annan än sig själv för sina
  personliga egenskaper. Han kunde inte nöja sig med mindre.
  Men det var just på denna punkt i hans skolastiskt spetsfundiga
  resonemang dilemman öppnade sig. Han började nämligen hysa tvivel på,
  att han redan kunde vara tillräckligt framstående för att vid så unga år
  åtnjuta den utmärkelse, han förband med predestineringen till evig
  fördömelse. Till den grad usel och dålig var han ännu inte. Han kunde
  bli det med tiden. Det var till och med mycket troligt att han _skulle_
  nå målet, men ännu så länge måste han innerst inne erkänna, att han på
  det hela taget ej utmärkte sig framför de andra kamraterna i annat än
  det allvar, han tillskrev sig själv.
  Kanske låg anledningen till utmärkelsen hos föräldrarna?
  Han tänkte på sin far... Och han skakade på huvudet.
  Nej, han kunde omöjligt vara predestinerad. Det fanns två skäl, som
  talade emot. Dels var fadern ej framstående nog. Inte framsläpade _han_
  sitt liv under tyngden av en förfärande och ofrånkomlig förbannelse! Han
  var inte _allvarlig_ nog. Han satt för det mesta om kvällarna på mässen,
  och Stellan förstod att anledningen varför han höll sig mera hemma den
  sista tiden var farmor: han _vågade_ helt enkelt inte hålla sig så
  mycket från hemmet. Och den, som är predestinerad, _vågar allt_! Men det
  fanns också en annan orsak, varför hans far ej kunde höra till de
  utvalda: Stellan önskade honom ej dömd till den eviga förtappelsen. Ett
  sådant framtidsperspektiv kan man tänka sig för sin egen del och tänka
  på det med en viss kylig stolthet, men man önskar det ej åt sin far,
  även när man fått ögonen öppna för hans små skavanker.
  Hans mor då?
  Det var otänkbart av en ännu enklare anledning: hon var redan död. Hur
  skulle han själv kunna leva, om han visste, att hans mor sedan flera år
  hörde till de evigt förtappade.
  Han var åter slungad ut i mörker och ovisshet, och det kändes dubbelt
  förtvivlat efter dessa dagar, som strålat i absolut logisk klarhet.
  Men mörkret hade ej kommit förgäves. Det hade gett hans tankar en stöt i
  en ny, alldeles ny riktning: hans mor.
  En dag mindes han plötsligt vad Rose sagt en gång, den gången de varit
  på kondis tillsammans och hon gråtit och frågat honom, om han inte
  skulle kyssa henne. Hon hade sagt: Så synd om dig, att du inte har en
  mor.
  Var det däri felet låg? Var det därför, som allt föreföll så svårt?
  Vad ville det säga, att ha en mor? Han visste det inte. Men nu stod det
  klart för honom, att om hans mor bara levat, hela hans liv skulle ha
  varit annorlunda, på något sätt han ej kunde förklara.
  Ja, det var synd om honom. Han fylldes av ett djupt medlidande med sig
  själv. Han kände på nytt en oförsonlig förbittring mot sin farmor.
  Varför förstod hon inte, att det var fördenskull han blivit som han var,
  fåfäng, falsk och högfärdig: _han hade aldrig känt sin mor!_
  Han fördjupade sig i tanken på henne, _föresatte_ sig att tänka på
  henne. Men han hade ej något minne av henne. Jo, kanske ett, svagt,
  flytande, ohållbart: någonting i vitt och med regementsmusik...
  Han visste hur hon såg ut från porträtten på faderns skrivbord, i
  fotografialbumet och hos morfars och farmor. Men de sade honom ej
  mycket: han tyckte mest hon såg besynnerlig ut, egendomligt gammaldags,
  i kläder, som ingen mera använde. Det fanns också några, där hon satt
  till häst, med hög hatt på huvudet och såg mera lustig ut än någonting
  annat, och ett, där hon stod i vit klänning, brudslöja och med hans far
  vid sidan i full parad: det var från deras bröllop. Av alla
  fotografierna hade han, ända så långt bort han kunde minnas, tyckt bäst
  om detta. Men det var sin far, han beundrat: attilan, képin i vänstra
  handen, lacklädersskorna med silversporrar och de vita glacéhandskarna.
  Han satt länge vid faderns skrivbord eller över albumet och stirrade på
  fotografierna, till dess de blevo en dimma för hans ögon och hans tankar
  flöto bort i en formlös undran: hur skulle det kännas att ha en mor?
  Skulle hon ha kysst honom som farmor brukat göra? Skulle hon ha tagit
  honom upp i sitt knä, då han var liten, och smekt honom som gamla
  Kerstin gjort? Han såg på fotografierna, på det unga ansiktet, de stora
  ögonen, munnen, som log. Nej, det skulle inte ha känts, som när farmor
  närmade sitt gamla rynkiga ansikte mot honom eller som när Kerstin
  klappade hans kind med sina hårda, valkiga, blåådriga händer. Kanske som
  när Rose -- -- --? Eller hur?
  Han såg åter på porträtten, på sin mors läppar. Jo, snarare det, snarare
  som Rose -- -- --
  Det strömmade varmt genom honom, en värme, han ej kunde förklara.
  Och så gick han till Kerstin. Hon var i alla fall till sist den, han
  kunde tala med om allt, därför att han ej skämdes för henne.
  -- Berätta mig någonting om mamma?
  Och Kerstin berättade. Hon talade om, vilken snäll och rättrådig kvinna
  salig frun varit. Den, som kom med något ont om henne, den for med lögn
  och sade inte det sant var. Nej, det gjorde den då visst inte. En sådan
  snäll och rättrådig kvinna får en leta efter i hela Sveriges rike.
  Stellan satt tyst och hörde på, tyst och lycklig. Jo, nu förstod han. Om
  hans mor levat skulle hela hans liv varit annorlunda. Också han skulle
  ha varit en god och rättrådig mänska. Det var som om hjärtat mjuknat
  inne i bröstet på honom. Han hade en rent fysisk förnimmelse av sötma.
  -- Berätta mera, Kerstin, sade han med låg röst.
  -- Å när han föddes! Ja, aldrig glömmer ja _den_ dan i hela mitt liv,
  fastän dä va nu en natt.
  -- Berätta, Kerstin -- -- --
  -- Ja har väl aldrig vatt mä om maken. Han föddes klockan fyra på
  morronen och skräddare Kronquists fru, hon lå ju också i de sista
  värkarna.
  -- Va ä värkar?
  -- Dä ä, när dä gör ont, innan en ska till och födas. Och fru Janson,
  hon som va barnmorska på den tiden och som ä dö nu, hon sprang från sali
  frun till Kronquistens och från Kronquistens till sali frun. Ja, dä va
  ett rännande kan en tänka. Klockan tre va hon hos Kronquistens, då måste
  ja springa dit och säga, att nu fick di minsann va färdiga mä sitt för
  nu behövdes fru Janson hemma hos löjtnantens i röda momangen. Och när
  ja sto där i köket och vänta, så sto ja mitt opp i alltihop. Men se
  gick, dä gjorde ja nu inte. Ja sto kvar och sa, att ja inte rörde mig ur
  fläcken förrän ja fått fru Janson mä mig. Och Kronquisten, han kom ut i
  köket och så eländi ut och sa: här blir bestämt tvillingar. Men dä ble
  dä nu inte. Karar har så många påhitt för sig, och klockan halv fyra
  fick ja fru Janson mä mig och kom gjorde vi i grevens tid för en
  halvtimme efter va han född. Ja, dä va ett elände. Och löjtnanten, han
  va nu så dan, han svor och förbannade och sa, att om Kronquistens inte
  va färdiga snart, så skulle han skjuta dom.
  Stellan skrattade ej. Han inte ens log. Han hörde knappast på vad hon
  berättade. Han var försjunken i sin mor.
  -- Säg, Kerstin, gör dä mycke ont, när man föds?
  -- Ja skulle mena, att dä gör ont! Jo, dä kan han lita på!
  Han rös till. Han satt och bad sin mor om förlåtelse för att hon lidit
  för hans skull. Och på samma gång fyllde honom tanken på hennes lidande
  med ett sällsamt välbehag. Det var, som om han plötsligen kommit henne
  _riktigt_ nära. Hon har lidit, hon har lidit för min skull...
  -- Ja, å så va allting bra förståss! Och dä ska han tro, att en
  lyckligare mor har ja _aldrig_ sett. Dä va riktit vackert till å se på,
  sali frun, när hon lå där vit och fin mä dä lilla knytet på armen. Å hon
  grät å bara glädje och ingenting kunde hon säga annat än: Ja har ett
  barn, ja har ett barn, Kerstin! Ja har en gosse, Kerstin -- -- -- Å så
  grät hon igen. Ja, ja ska _aldrig_ glömma dä, om ja så blir hundra år,
  hur hon lå där och grät och sa: Kerstin, ja har ett barn, ja har en
  gosse. Å dä va han!
  Stellan satt alldeles stilla. Heta tårar rullade nedför hans kinder,
  medan han bet tänderna samman över en viskning:
  -- Jag älskar dig, mamma, jag älskar dig -- -- --
  -- Ja, å så dog hon. Stackars, stackars salig frun. Och ja vet inte, hur
  många gånger hon sa till mig: Varför ska jag dö så ung, Kerstin, varför
  ska jag dö -- -- -- Å så ba vi till Gud, sali frun å jag å ja läste för
  henne, när vi va ensamma -- -- --
  Kerstin såg upp förfärad. Stellan hade kastat sig framstupa på soffan.
  Hans kropp skakade under konvulsioner, han jämrade sig högt som i
  smärta, och ur hans mun kommo lösslitna meningar:
  -- Mamma, mamma, älskade mamma, bed för mig, bed till Gud för mig,
  mamma, du som är i himlen, bed att han räddar mig, mamma, mamma -- -- --
  Till sist hade underverket skett, underverket, han längtat efter.
  Hän var förlossad. Han var frälst.
  Det var Madonnan som frälst honom.
  Kerstin satt tyst och orörlig och såg på.
   * * * * *
  Han _kände_ sin mor. Han förnam henne rent fysiskt, än hur hon hade
  lidit för honom, då han kom till världen, än som ett vitt varmt leende,
  som omvärvde honom likt en brudslöja, svepte hans hjärta i något varmt
  och vitt och mjukt och genomskinligt. Han behövde bara gå in i salongen,
  slå upp albumet med bröllopsporträttet, hålla ena handen över fadern för
  att få en levande bild av henne, som hon varit, då -- -- -- då -- -- --
  Detta leende på hennes brudansikte, som inte var likt leendet på de
  andra fotografierna, strålade in över honom, övergöt honom med en värme,
  som kom honom att rysa.
  Han hade äntligen fått ro. Han var ej längre ensam. Det fanns ett väsen,
  som lidit för honom, ett väsen i vitt med slöja och myrtenkrona, som
  gråtit i glädje och sagt: Jag har ett barn, jag har en gosse -- -- --
  Hur han älskade henne! Hon var det vitaste, som någonsin funnits. Han
  behövde bara sitta och se på henne som brud, och hålla handen över
  fadern, för att tårarna skulle tränga fram och han själv känna sig fylld
  av en renhet och vithet i släkt med hennes. Han var nu övertygad om, att
  bara hon levat, skulle han ha varit en god och lycklig mänska. Hur
  skulle han ha _velat_ vara annat än god, om han varje dag hade kunnat
  lägga huvudet i hennes knä, blivit smekt av henne, omvärvts av denna
  vithet. Hur hade det varit möjligt annat!
  Men också i denna lycka fanns det stunder, då det stack till inom honom
  av avundsjuka mot fadern. Även när han på bröllopsporträttet höll sin
  hand över honom, stack i alla fall hans svarta attilaärm med den vita
  glacéhandsken fram över moderns arm. Det plågade honom, plågade barnets
  längtan efter den obefläckade avlelsen. Tanken att han själv kommit till
  genom synd gjorde honom blossande röd. Hur hade hon kunnat? Hur hade hon
  velat? Hon, som var så vit och ren!
  Men också häri fann han en tröst. Han var enda barnet. _En_ gång hade
  hon -- -- -- nej, han kunde inte få ordet över sina läppar, knappast ens
  utforma det till tanke. Men han var henne tacksam därför. En gång, för
  att han skulle kunna födas. Och sen aldrig mera -- -- --
  -- Jag älskar dig, mamma, jag älskar dig med hela min själ -- -- --
   * * * * *
  Han gick numera upp till Kerstin varje eftermiddag och bad henne tala om
  moderns sjukdom, död och begravning. Och när hon slutat läste hon salig
  fruns älsklingspsalm, den hon brukat läsa, då hon fått visshet om att
  hon skulle dö.
  Han började också taga för vana att varje eftermiddag gå ut till hennes
  grav. Han blev stående och stirrade på den lilla kullen med blommorna
  och gravvården, och han läste psalmen halvhögt för sig själv:
   Min vilotimma ljuder
   en gång, den sista gång,
   och mig i jorden bjuder
   en bädd så kall och trång.
   Dock den mig ej förskräcker;
   så sött jag sover där,
   tills Herrens röst mig väcker,
   då ingen natt mer är.
   Men Herre Gud, bevara
   min själ till evig tid
   för syndasömnens fara,
   för världens falska frid!
   Här hjälp mig att fullkomna
   mitt värv med tro och hopp!
   Sen kan jag roligt somna
   och stå med glädje opp.
  Tårarna sökte sig nedför hans kinder. Han såg sig förstulet omkring.
  Ibland kunde det hända, att någon gick och pysslade vid en grav i
  närheten med en liten spade och en liten vattenkanna. Då fingo tårarna
  torka av sig själva, till dess han kom fram till pumpen bakom
  gravkapellet, där han vätte sin näsduk och strök den över ansiktet. Men
  oftast var han ensam. De allra nyaste gravarna lågo mycket längre borta,
  och det var mest där, folk gick och vårdade och ansade. Han kunde torka
  sina tårar i fred.
  Till sist -- efter ännu en blick omkring sig -- tog han av sig mössan:
  -- Adjö, älskade mamma för i dag. Jag kommer till dig i morgon.
  En eftermiddag, då han stod vid graven och läste hennes älsklingspsalm,
  ryckte han till vid fotsteg mot gångens grus. Han såg upp. Det var hans
  far, som kom...
  Han vände honom ryggen och gick med stora steg in på en sidogång. Han
  kunde knappast förklara varför han gick. Han ville vara ensam. Han
  kände, att han och hans far ej sökte samma mänska härute, att de sörjde
  olika personer. De älskade samma kvinna båda två, men på olika sätt:
  fadern älskade det jordiska hos henne, han själv det himmelska.
  Men efteråt ångrade han sig, och ju mera det närmade sig till
  kvällsvarden blev han rädd, som om han ertappats med någonting
  hemlighetsfullt och otillåtligt. Han var rädd att hans far skulle nämna
  något därom.
  När de möttes vid bordet, vågade han ej se honom i ögonen. Och fadern
  nämnde ingenting om mötet.
   * * * * *
  Stellan närmade sig med stora steg hysterien. Han brast i hejdlös gråt
  av de obetydligaste anledningar. Fiendskapen mot fadern ökades tack vare
  Kerstin, som på sitt i hennes eget tycke beslöjade sätt lät Stellan ana
  orsaken, varför hon en gång jagats ur huset. Nu föraktade han honom för
  att han till den grad kunnat glömma hans mor. Det var upprörande,
  vidrigt...
  Hans nätter voro fulla av drömmar. Det fanns särskilt en, som åter och
  åter kom tillbaka. En man och en kvinna hade en gång mördat ett barn.
  Han, Stellan, var den ende, som visste något om mordet. Och nu kommo de
  till honom och hotade att om han talade om det, skulle de mörda också
  honom. De stodo alldeles över honom. Han sökte krypa undan, springa från
  dem, men kunde ej. Han vaknade med ett ångestrop...
  Dagen efter sådana drömmar kände han av en oförklarlig anledning oviljan
  mot sin far ännu starkare.
  Men plötsligen inträffade något, som med ens riktade hans hat mot en
  annan person, prästen, som konfirmerade honom.
  En dag efter konfirmationslektionen höllo läsbarnen ett sammanträde för
  att tillsätta en kommitté med uppgift att välja en minnesgåva till
  prästen.