Dagdrömmar - 10

  fick till svar. Stellan sade ingenting. Han stirrade ut över detta
  glansiga stålsvarta band; det klingade i isen, när Kalle kastade en
  sten, som när man slår på en trekant. Och Stellan frös ända in i
  benstommen.
  Till sist skakade Kalle på huvudet.
  -- Nä, dä går inte i eftermidda. Vi får vänta till i morron.
  Stellan andades lättare. Medan de gjorde sällskap in i staden, underhöll
  han Kalle om alla de olyckor, som hänt på ån. Kanske han skulle kunna
  lyckas att övertyga sin vän och hövding.
  -- Du så ju själv, hur djävla svart isen va. Du kan inte tro, hur stark
  strömmen ä ute i rännan.
  Kalle tycktes ej lyssna. Först när de skildes åt, sade han:
  -- I morron går dä. Å dä skulle nog gå i eftermidda också, om man _kröp_
  över. Om dä bara funnits en pojke till, som va simkandidat.
  Han såg nedåt gatan, som om han sökte upptäcka någon, som avlagt denna
  examen.
  Hela eftermiddagen höll man till nere vid åkanterna.
  I horisonten i väster stod en röd skybank, som för varje minut
  skrumpnade till färg och form, medan solen sänkte sig. Långt borta,
  andra sidan maderna, steg den höga skorstenen från det nybyggda
  sockerbruket och bolmade ut en rök, som krympte samman, nästan trollades
  bort till iskristaller.
  Stellan gick vid sidan om Kalle längs strömfåran. De hade också andra
  pojkar med sig, som under edligt tysthetslöfte invigts i planen. Kalle
  hade använt middagsrasterna att gå omkring och säga:
  -- I morron går ja å Stellan över rännan. Men andas du ett enda ord om
  dä, får du på käften.
  Nu hade också Stellan fickorna fulla av stenar, som han då och då med
  kännarmin och huvudet på sned singlade ut över den stålsvarta isen i
  strömfåran.
  Han var rädd. Men han vågade ej visa det. Han hade i ett enda slag för
  alltid befäst sitt anseende i klassen som Kalles drabant. Han hade
  plötsligen framstått som en oomtvistligt oförvägen och modig natur.
  Förvandlingen hade väckt så mycket större uppmärksamhet som han bara för
  några veckor sedan gått i dansskola och ätit bakelser på kondis med
  flickor. Man skulle ha haft svårt att tro på en så snabb förändring, om
  inte Kalle själv genom att utvälja honom till drabant gått i god för
  den.
  -- Kom ihåg, sade Kalle, innan de skildes åt, att du tar gymnastikskor
  mä dig.
  Stellan nickade. Och samtidigt stack det till inom honom som ett
  plötsligt hopp. Det var som om han med ens funnit en utväg att i sista
  stund kunna klara sig undan: han kunde ha glömt gymnastikskorna. Det var
  ett sätt att rädda sig. Glömma hade man rätt till. Det gjorde man var
  och varannan dag i skolan.
  Han skildes från Kalle utanför dennes port.
  -- I morron, sade han högt och tydligt.
  Kalle bara nickade.
   * * * * *
  Det var som om Stellan den kvällen inne på sitt rum för första gången
  gjort ett överslag av sitt liv, bedömt ett mänskolivs värde och -- valt.
  Han kände sig fylld av en stämning, så högtidlig, så allvarlig, att det
  föreföll honom som om hans bröst skulle sprängas. Under denna kväll,
  medan han stod vid fönstret till sitt rum med rullgardinen uppdragen och
  såg upp mot de köldgnistrande stjärnorna förtätades Åbergs- och
  indianboksromantiken till ett beslut. Han fick inte svika. Han måste
  inte svika. Vad som än hände: man fick aldrig svika en vän. Det var
  ärelöshet. Hellre då det andra, det kalla, våta, strömmen, döden...
  Nu gällde det att visa, vem han var. Nu hade han världens ögon på sig.
  Nu var den stund inne, som en gång kommer till alla de hjältar, han läst
  om i böckerna, den stunden, då hans ögon flugit över bokens sidor, då
  han skakat av spänning, om hjälten till sist skulle visa sig värdig. Och
  nu var det _hans_, Stellans tur. Där han stod vid fönstret tyckte han
  det var, som om hela världen, alla de andra pojkarna i klassen, i detta
  ögonblick riktat sina blickar mot honom i samma hjärtklappande ängslan,
  han själv känt inför böckernas hjältar. Skulle han svika...? Nu gällde
  det!
  Han såg upp mot stjärnorna och som för att brädda denna allvarsfyllda
  stund gjorde han korstecknet som en katolik, medan han sade högt och med
  fast stämma:
  -- Karl Möller, jag skall _aldrig_ svika dig.
  Och så kröp han till sängs, drog täcket över huvudet och rullade sig
  samman som ett foster.
  Men plötsligen låg han på rygg, klarvaken, stirrande ut i mörkret. Hans
  hjärta bultade.
  Han hade fått en idé, en idé så glänsande, att han satt kapprak i
  sängen.
  Kalle Möller och han skulle ingå fostbrödralag! De skulle blanda blod
  samman, han och Kalle!
  Han talade till sig själv, som om han redan höll på att utveckla planen
  för sin vän.
  -- Kommer du ihåg, att när två vikingar vatt i livsfara, så blandade dom
  blod och lovade att va vänner för hela livet. Dom delade ljuvt och lett
  och så lovade dom att di aldrig skulle svika varandra utan när dä gick
  galet för en, så skulle den andre hjälpa. Och så hjälpte dom varandra.
  Stellans tankar flögo en stund som svalor. Det skulle vara stiligt. De
  skulle blanda blod och aldrig, _aldrig_ svika varandra. Hans kinder
  brände.
  Minuten efter ryckte han till. Vikingarna lät blodet rinna under en
  tuva. Och det hade de ingen. Och hur skulle de få blodet att rinna?
  Nu arbetade hans tankar som jordens kryp. Han måste fundera ut något
  annat sätt. Kanske man kunde sticka sig i fingertopparna med en knappnål
  och krama ut blodet. Och så kunde man slicka av det på varandra. Också
  det kunde gå för sig. På det sättet hade man ju i alla fall blandat blod
  med varandra. Han hade Kalles blod i magen och Kalle hans. Egentligen
  var idén stiligare än vikingarnas. De läto endast blodet rinna under en
  tuva -- -- --
  Han låg med klappande hjärta och längtade till morgonbönen -- -- --
  Han kunde inte sova. Tanken på den kalla, svarta strömfåran skrämde
  honom ej mera. Den föreföll honom nästan som en bisak inför detta andra,
  fostbrödralaget, blodblandningen...
  Han hade så bråttom att komma i väg på morgonen, att han inte hann
  knäppa alla sina knappar förrän han var ett gott stycke från hemmet.
  Det var kallt, knastrande kallt. På sätt och vis sörjde han över att det
  frusit så skarpt. Kanske strömfåran redan var säker. Han tänkte inte så
  mycket på att han och Kalle skulle berövas vågspelets ära. Men om det
  inte längre fanns någon risk för livet, skulle hans idé om
  fostbrödralaget förlora sin glans. Man går inte fram till en vän och
  säger: -- Nu ska vi blanda blod, om det inte har gällt någonting
  _riktigt_. Det skulle bara se dumt ut, idiotiskt.
  Han väntade på Kalle före morgonbönen så länge, att han var den siste
  som slank genom bönsalsdörrarna, innan de stängdes. Och när de kommo
  tillbaka in i klassrummet, fanns Kalle ej heller där. Ordningsmannen
  anmälde honom som frånvarande utan att kunna säga om han var sjuk eller
  ej. Han skrevs upp i liggaren som frånvarande utan laga förfall -- tills
  vidare.
  Innan Stellan gick hem till frukosten gjorde han en avstickare till
  Kalles. Han låg påklädd på sängen och läste läxor. Han var sjuk. Han
  hade ont i magen och i huvudet. Han hade varit uppe flera gånger på
  natten.
  Stellan blev stående vid sängen och såg på honom. Så kastade han en
  blick mot dörren, som stod öppen till våningen, böjde sig ner och
  viskade:
  -- Kommer du inte till skolan _alls_ i dag?
  Kalle svarade ej. Men inne från våningen hördes en röst, Kalles mors
  röst, som sade:
  -- Jo, det gör han visst det. Hans sjukdom är det inte så farligt med.
  Han har naturligtvis inte läst på läxorna.
  Stellan såg åter på honom. Men han bara skakade på huvudet. Till slut,
  efter att ha kastat ett misstroget öga på den öppna dörren in till
  våningen, varifrån den stränga rösten kommit, böjde sig Stellan över
  honom och viskade:
  -- Ah, hör du, kom! I morron blir dä för sent. Då ä isen så tjock. Ja
  har en så stilig idé.
  Kalle svarade honom med en matt, ointresserad blick.
  -- Jo, ja har en sån stilig idé. Vi ska bli fosterbröder. Vi ska blanda
  blod.
  Kalle såg på honom med samma matta, ointresserade ögon.
  -- Du vet, vikingarna, när di vatt i livsfara, så blandade di blod och
  så bildade di fostbrödralag och lovade att dela ljuvt och lett
  tillsammans och att alltid hjälpa varandra, du vet.
  Kalle nickade, men utan den entusiasm, Stellan väntat sig.
  -- Ä dä inte stiligt?
  -- Å jo! -- -- --
  -- Ska vi inte göra dä?
  -- Dä kan vi väl göra -- -- --
  -- Ja, tjenis! Ja kommer hit efter skolan och så tar ja gymnastikskorna
  mä mig.
  Kalle nickade.
  En klocka ringde.
  Inne från våningen klappade någon i händerna:
  -- _Frukost!_
  Kalle infann sig till middagslektionerna. Pojkarna i klassen skockades
  om honom:
  -- Ska du och Stellan göra dä i eftermiddag?
  Kalle gav intet annat bestämt svar än det, att om någon knyste ett enda
  ljud, fick han på käften.
  Stellan var mera meddelsam. Han kunde visserligen inte ge några
  upplysningar om klockslag och plats, där övergången skulle äga rum,
  eftersom Kalle ännu ej gett bestämda order, men i eftermiddag skulle
  det ske, annars var det ju ingen konst. Så som det frös nu skulle vem
  som helst kunna gå över strömmen i morgon. Ville de se på, så fick de
  själva hålla sig framme.
  Också visavi honom själv höll sig Kalle tyst och förbehållsam. Men
  Stellan tyckte sig förstå denna tystlåtenhet. Han till och med beundrade
  den och skämdes över att han varit så talför. De riktiga hjältarna
  pratade inte så mycket. Det fanns indianer, som aldrig sade ett enda
  ord. Och nästa rast slöt också Stellan sin mun.
  Plötsligen tog Kalle honom avsides:
  -- Men, hör du, om vi skulle åka i plurret, var ska vi torka oss? Kan vi
  göra dä hemma hos dig? Ja vågar inte komma hem våt.
  Detta var någonting Stellan ej tänkt på och han funderade däröver hela
  nästa timme, till dess han funnit lösningen. Kerstin! Visst djävern!
  Gamla Kerstin. De kunde springa och torka sig hos henne. Hon skulle inte
  säga ett knyst. Och hon hade en så bra kamin, som alltid var glödhet.
  -- Vem ä gamla Kerstin?
  -- Dä ä min gamla barnpiga. Och hon bor i Lillegård.
  Kalle nickade betänksamt.
  -- Och hos henne kan vi få låna en knappnål, som vi kan sticka oss mä i
  fingertopparna.
  Nu spärrade Kalle upp ögonen:
  -- Sticka oss i fingertopparna! Va pratar du för skit? Vafför skulle vi
  göra dä?
  -- Ack, dä va sant! Dä glömde ja å tala om för dig i morse, när ja
  talade om vikingarna, som blandade blod. Se du, ja har hittat på ett
  bättre sätt än dä där mä att låta blodet rinna under en tuva. I stället
  ska vi sticka oss mä en knappnål i fingertopparna och så ska vi krama ut
  blodet och suga dä på varandra så att ja får ditt blod och du får mitt.
  Du förstår!
  Kalle nickade, men också nu utan entusiasm.
  Klockan halv tre var Stellan hemma hos Kalle.
  -- Ä du färdig nu?
  -- Dä ä väl inte så djävra bråttom.
  Kalle gick ut och blev länge borta. När han kom tillbaka, hade han
  ytterkavajen med sig och drog ur rockfickan fram en torklina.
  Stellan stirrade på honom:
  -- Va ska vi mä den å göra?
  Kalle bröt ut med en häftighet, som om han sökte försvara sig:
  -- Du menar väl inte ja ä en sån idiot så ja vill _dö_ heller! Va vi ska
  mä den? Vi ska ha några pojkar å stå mä den i närheten, så di kan kasta
  ut den till oss ifall dä behövs.
  Han granskade linan ett slag, stoppade den tillbaka på dess plats,
  krängde ytterkavajen på sig och sade:
  -- Ska vi kila då?
  -- Ja, men Kalle, du har glömt gymnastikskorna.
  -- Visst fan!
  De gjorde ett slag kring gatorna för att samla upp en handfull pojkar,
  fyllde fickorna med sten och vandrade längs strömfårans kant. Nu var
  det endast mitt ute i rännan isen svarade med en klingande nattfrusen
  ton, när man singlade en sten över den.
  Till slut stannade Kalle där det svarta isbandet var som smalast.
  -- Ska vi göra dä här? frågade Stellan.
  Kalle nickade.
  Plötsligen var det någon som opponerade sig. En av pojkarna, som skulle
  hjälpa till med linan, ifall det behövdes, sade:
  -- Men nu ä du allt bra djävla dum, Kalle.
  Kalle vände sig om:
  -- Va hostar du om?
  -- Jo dä vet ja! Ja vet, att där rännan ä som smalast där ä strömmen
  starkast.
  En lång diskussion utspann sig. Till slut sade Kalle till Stellan:
  -- Bry dig inte om'en. Han begriper ingenting. Vi gör dä här!
  Han tog långsamt av sig ytterrocken, satte sig på den och började kränga
  av sig stövlarna. Stellan följde hans exempel. Runt omkring stodo
  pojkarna och sågo på, tysta.
  När Kalle fått gymnastikskorna på sig, gick han ända ut till den svarta
  iskanten. Så vände han sig om.
  -- Ställ nu opp er här, pojkar, i en rad inåt lann mä linan. Å om nåt
  händer, så kastar ni ut den, å när vi fått tag i den, så drar ni opp
  oss.
  Han ordnade linjen, som om han varit troppchef i gymnastiken. Pojkarna
  lydde. De voro imponerade över detta metodiska, vetenskapliga
  förfarande. Och de voro också stolta över att på detta jämförelsevis
  ofarliga sätt få ta del i bragden.
  Kalle granskade ännu en gång kedjan av hjälpredor.
  -- Nu tar vi å oss i skjortärmarna då.
  -- Ja, sade Stellan.
  -- Å så ställer vi oss ett stycke från varandra och när jag säger tre så
  glider vi över.
  -- Ja.
  Han vände sig ännu en gång om:
  -- Hör du, du på sladden, va fan du hetter, du ska ha linan över axeln
  och kring livet så du inte släpper taget, precis som sjömän, när di
  drar.
  Stellan stod ute vid strömfårans kant, ett stycke från Kalle och skakade
  av köld i skjortärmarna. Han frös ända in i hjärtat. Inte svika... Inte
  svika... Nu hade hans stund kommit...
  Så kommenderade Kalle:
  -- Ett -- -- -- ttt -- -- -- våååå -- -- -- ttttrrr -- -- --
  Stellans hjärta bultade hårt, som om det ville spränga bröstkorgen.
  Han slöt ögonen och tog ett glidande steg ut på det svarta. Det gick
  -- -- -- Ett steg till. Nu såg han åt sidan. Kalle stod ännu kvar.
  -- Kommer du inte? ropade han som i ångest och stannade.
  -- Stanna inte! ropade Kalle tillbaka. Stanna inte!
  Stellans ögon blevo plötsligen alldeles stela av skräck. Och
  ögonblicket efter gav han till ett gällt, hest skrik. Det krasade under
  honom. Han sjönk, drogs ned av något isande kallt och vått och tungt.
  -- Opp mä armarna! Opp mä armarna! ropade Kalle. Hör du inte! Opp mä
  dom! Hit mä linan, pojkar! Kvickt! Kvickt!
  Det sista Stellan såg var Kalle, som krypande närmade sig honom:
  -- Hugg tag i linan, hugg tag, ser du den inte! Här! Här!
   * * * * *
  De sutto hos gamla Kerstin, inbäddade i filtar framför den glödheta
  kaminen. Vid sidan om på bordet stod en tillbringare med ångande mjölk.
  Över kaminen hängde kläderna. Det rök ur dem.
  Gamla Kerstin hade gått ut för att köpa dricka att blanda i den kokheta
  mjölken. Det var det bästa medlet hon visste mot förkylning.
  Ända sedan de kommit upp ur vaken hade de ej växlat ett ord. De hade
  sprungit genom smågatorna så fort de kunnat i de nerisade kläderna och
  med tänderna skallrande i munnen av köld. Och så länge Kerstin varit
  inne hade de ej kunnat få fram ett ord. Hon hade bara grälat i ett
  sträck.
  Nu såg Stellan på Kalle. Djupt nere hos honom låg en misstanke och
  värkte.
  -- Varför kom du inte när du sa tre? frågade han till sist med en
  trevande röst.
  -- Kom! Va menar du mä dä? Dä skulle just ha vatt snyggt om vi sprungit
  båda på samma gång. Vem skulle då ha krupit ut å räddat dig. Ja hade
  själv tänkt å sprungit först, men så i sista stund tänkte ja, att dä va
  bäst ja vänta ett ögonblick, om något skulle hända dig, så att ja kunde
  va klar å hjälpa.
  Stellan nickade. Han kände sig tacksam över förklaringen. Hans
  misstankar hade skingrats. En översvallande tacksamhet steg upp inom
  honom. Kalle hade räddat honom.
  -- Ska vi göra dä nu? frågade han efter en stund. Nu, när Kerstin ä
  borta?
  Kalle såg på honom, förvånad, som om de ej utfört tillräckligt med
  bragder redan:
  -- Va ska vi göra nu?
  -- Dä där du vet, som vikingarna gjorde, när di vatt i livsfara,
  fostbrödralaget, du vet. Di blandade blod...
  -- Jaså dä! Ja, dä kan vi väl göra.
  -- Å så svär vi vid Gud att vi alltid ska dela ljuvt å lett å att om den
  ene ä i fara så ska alltid den andre bispringa.
  -- Har inte _ja_ räddat dig ur fara, va? Hade dä inte vatt för mig, så
  hade du liggat i plurret nu.
  Men nu kände sig Stellan kränkt. _Förstod_ inte Kalle vad han menade?!
  Förstod han inte, att det var just därför, han ville blanda blod med
  honom, av tacksamhet, av beundran.
  -- Ska vi! Kerstin kan snart va tillbaks!
  Kalle nickade, men utan entusiasm.
  Stellan kröp ned från stolen och fiskade ur Kerstins sykorg fram en
  stoppnål.
  -- Gör du dä först, sade Kalle, så ja får se, hur dä går till. Ja har
  aldrig blandat blod mä nån.
  -- Inte ja heller, svarade Stellan förnärmad. De gjorde vikingarna _bara
  en enda gång_. Ska vi?
  Kalle nickade. Stellan började sticka i pekfingerstippen. Så kramade han
  och fick fram en droppe blod.
  Han sträckte fingret mot Kalle:
  -- Slicka nu!
  Kalle slickade upp bloddroppen.
  -- Nu ä dä din tur.
  Kalle fick tag i stoppnålen, stack till och lät Stellan slicka.
  -- Nu ska vi göra dä en gång till. Dä va så lite blod.
  -- Ah, dä behövs inte mer. En droppe ä väl nog. Dä beror väl inte på,
  hur mycke man får i sig, utan att dä ä blod å inte nåt annat.
  -- Då svär vi då att vi ska dela ljuvt å lett.
  De svuro. Stellan räckte Kalle sin hand och sade:
  -- Nu ha vi gjort fostbrödralag å dä ä för livet.
  Kalle nickade. Det blev tyst. Det sprakade i kaminen.
  Stellan kände det, som om han inträtt i ett nytt och högtidligt skede av
  sitt liv. Nu hade han en vän, en riktig vän. Världen hade på något sätt
  förenklats. Han var ej ensam längre. Han var två. Han hade blivit
  starkare. Han hade från och med nu fyra armar att slåss med, två munnar
  att skälla med, två hjärtan att bevara sina hemligheter i...
  Kalle reste sig upp, kände på sina kläder, som hängde över kaminen och
  satte sig igen. Till sist rös han till ett slag:
  -- Fy fanken! Nu blir de nog klasstryk i morron.
  Stellan såg på honom:
  -- Inte ä du rädd för dä?
  Kalle svarade först efter en stund:
  -- Slår di en tills rottingen går sönder i den här skolan?
  -- Dä vet ja inte. Ja har aldrig vatt mä om dä. Har du?
  Kalle skakade på huvudet:
  -- Nä, men i Malmö va dä en gång en pojke som fick klasstryk. Han sa dä
  gjorde ont.
  -- Skrek han?
  Kalle nickade:
  -- Han vrålade alldeles djävrigt.
  Det blev åter länge tyst. Till sist sade Stellan:
  -- Men dä ska inte _vi_ göra.
  Kalle vaknade ur sina funderingar:
  -- Vikket?
  -- Skrika. Inte om dä gör aldrig så ont.
  -- Nä -- -- --
  Kalle tog sig en lång funderare innan han tillade:
  -- Men ja tror inte ja får smörj hemma för ja kan alltid säga, att ja
  räddade dig.
  Stellan nickade:
  -- Ja, dä gjorde du. Dä kan ja säga din pappa, om han inte tror dä.
  Kalle funderade ännu en stund.
  -- Kanske man kunde säga dä till rektorn också -- -- --
  Stellan nickade.
   * * * * *
  Morgonen efter voro de hjältar. Det talades inte om någonting annat än
  om dem. De stodo mitt i en ständigt växande klunga och måste berätta på
  nytt. Det vill säga: det var mest Stellan som fick föra ordet. Kalle
  sade inte mycket. Och Stellan berättade gärna. För varje gång han måste
  upprepa historien slutade han:
  -- Å om Kalle inte vatt där, så hade ja vatt dö nu. Ä dä inte sant?
  Han vädjade till sin fosterbror, som svarade med en nick.
  Men när de kommit in på bönsalen, var det inte längre något tvivel om,
  hur dagen skulle sluta. Rektorn höll sig hela tiden nedanför katedern.
  Han såg förfärligt ond ut. Och då adjunkten Lundquist slutat bönen, steg
  rektorn sakta uppför katedertrappan och började tala. Stellan hörde inte
  mycket på vad han sade mera än rektorsförhör klockan nio, omedelbart
  efter sista morgonlektionen.
  De båda fosterbröderna använde rasten mellan de båda morgontimmarna att
  komma överens om vad de skulle säga. Nu var Stellan den fåordige. Kalle
  visade sig åter som vanligt överlägsen, full av planer.
  -- Nu ska vi komma överens om att du säger att ja räddade dig.
  -- Ja visst.
  -- Å så säger vi inte nåt annat.
  -- Nä.
  Men det gick ej, som Kalle tänkt. Stellan uppfyllde sin del av rollen.
  -- Men repet, frågade rektorn. Var fick ni det ifrån?
  -- Dä hade Kalle med sig.
  -- Hade ni kommit överens om att ni skulle gå över ån eller var det
  händelsevis, som Möller hade ett rep med sig i fickan?
  Stellan började skruva på sig.
  -- Bär Möller alltid ett rep på sig i fickan? Svara, Möller!
  -- Nä -- -- -- äää.
  -- Varför hade du ett rep med dig just i går?
  -- Därför att -- -- -- ja tyckte dä kunde va bra å ha.
  -- I händelse Petréus skulle gå ner sig? Var det så?
  -- Ja.
  -- Då visste du alltså, att Petréus skulle gå över isen?
  -- M -- -- -- mnnn -- -- -- Han hade talat om dä.
  -- Skulle han gå över isen ensam?
  -- Mmmnnn -- -- -- näää, dä skull -- -- -- lle han inte.
  -- Vem skulle gå med honom?
  Kalle svarade ej.
  -- Var det kanske du som skulle gå med honom?
  -- Mmnnn -- -- -- kanske -- -- --
  -- Ni är några oförskämda lymlar. Det blir klasstryk för er båda två
  klockan tolv.
   * * * * *
  Och klockan tolv kom rektorn in i klassrummet. Han hade två rottingar
  med sig, nya, gula, fernissade.
  Pojkarna reste sig och bugade djupt.
  -- Ordningsman, sätt fram en pulpet.
  Det gick en rörelse av fruktansvärd spänning genom salen. Pulpeten
  släpades fram under dödstystnad. Rektorn böjde prövande en rotting.
  -- Petréus! Fram med dig!
  Stellan gick sakta fram och ställde sig vid pulpeten. Ögonblicket efter
  kände han rektorns hand om sin krage. Nu låg han på pulpeten och väntade
  -- -- -- Och så kommo slagen. Han bet tänderna samman. Inte skrika. Inte
  skrika, tänkte han. Han drog ryggen samman under de vinande rappen.
  -- Stilla, drummel. Spänn dig inte!
  Han slappnade åter till. Och så, utan att han visste det, pressades ett
  ljud fram mellan hans tänder, ett väsande ljud, som blev till ett långt,
  utdraget skrik:
  -- A -- -- -- aaa -- -- -- jjj! A -- -- -- aaaaaaaaa -- -- -- jjjjj
  -- -- --
  Han smög sig bort till sin plats och gömde ansiktet i händerna. Han
  hörde rektorn ropa Kalles namn, hörde rottingrappen mot byxorna. Men
  Kalle skrek ej. Inte ett ljud kom från hans läppar.
  Stellans kinder brände av skam. Hur skulle han kunna visa sig mera för
  sin fosterbror? Han var honom inte värdig längre. Hur skulle han bära
  sig åt för att försona vad han brutit? Fanns det över huvud någon
  möjlighet att försona ett sådant brott? Han hade svikit sin
  fosterbroder. Han hade tjutit. Han hade svikit sin ed, eden, han
  högtidligt svurit, då de blandat blod. Han hade svikit -- -- -- han var
  ärelös -- -- --
  Plötsligen blev det tyst. Rottingen upphörde att vina. Tystnaden i
  klassen var så intensiv, att man kunde höra rektorn flåsa. Och så sade
  han:
  -- Hör du -- -- -- h -- -- -- har du -- -- -- något i -- -- --
  byx -- -- -- xorna, lymmel!
  Kalle svarade ej.
  -- Kvickt! Svara, drummel, har du stoppat något i byxorna? Knäpp ner
  dem!
  Hela klassen satt med återhållen andedräkt. Kalle knäppte ned sina
  byxor.
  Det gick ett viskande utrop genom klassen, då Kalle drog fram någonting
  grått.
  -- Vad är det? frågade rektorn.
  -- En kökshandduk -- -- --
  Ögonblicket efter låg Kalle med blottad bakdel på pulpeten och skrek så
  att fönsterrutorna klirrade.
  Och under tiden flämtade rektorn, medan rottingen ven i luften:
  -- Jag ska lära dig att komma med busstreck! Här lyckas det inte,
  lymmel!
  Han var blåröd i ansiktet.
  -- Bort och sätt dig!
  Kalle hasade sig bort till sin plats. Med ena handen höll han upp
  byxorna, med den andra frotterade han bakdelen.
  Rektorn lät de båda sönderslagna rottingarna ligga. Utan ett ord gick
  han ur den vördnadsvärt bugande klassen. Men i ena handen bar han Kalles
  kökshandduk som ett minne att bevaras i sitt privata museum på
  ämbetsrummet.
  Stellan hade suttit med vitt spärrade ögon och vidöppen mun, medan Kalle
  dragit fram kökshandduken. Han blev sittande så länge. Det var till och
  med som om han inte hört sin fosterbrors skärande skrik. Det hade blivit
  alldeles dött inom honom. Han satt som förstenad...
  Men så, med ens kändes det som om en blixt slagit ned i honom.
  Plötsligen _såg_ han Kalle. Plötsligen förstod han _allt_. Kalle hade
  lurat honom hela tiden. Kalle var rädd. Kalle hade inte vågat gå över
  ån. Det var därför han försökt skolka. Det var därför han försökt glömma
  gymnastikskorna. Det var därför han inte sprungit, när han sagt tre.
  När rektorn gått reste sig Stellan upp:
  -- Får ja lov å gå ut?
  -- Gå då!
  Då Stellan kommit ut i den långa, öde korridoren, gick han fram till ett
  av de stora fönsterna. Han stirrade ned på gatan utan att se någonting.
  Det kom en slöja över hans ögon. Tårarna sipprade fram. Med händerna för
  ansiktet grät han, över sin fosterbror, över brutna löften, över blod
  man blandat med mänskor, som svikit, med mänskor, som haft andra
  hedersbegrepp -- -- --
   * * * * *
  En kort tid efter förlorade Stellan också en annan vän.
  Farbror Ekenström, som rest bort på permission till julen, hade ej
  kommit tillbaka till regementet. Stellan hade ibland hört sin far svära
  över honom. Han brukade säga att Ekenströms förfallna växlar kommo med
  en regelbundenhet som om man prenumererat på dem, ett dunkelt uttryck,
  vars förfärande innebörd Stellan ej förstod.
  Och nu, i mitten av februari kom underrättelsen att han skjutit sig i
  Köpenhamn. Anledningen var skulder och ett dåligt fruntimmer. Det vill
  säga: hon var egentligen inte så dålig heller. Men hon var bara
  cirkusryttarinna. Stellan hade till och med själv sett henne en gång, då
  hennes cirkus var i staden. Hon hade ridit på en svart hingst med vit
  sadel och själv hade hon haft hög hatt på huvudet.
  Självmordet väckte ett oerhört uppseende. Det till och med skrevs en
  visa därom, som sjöngs över hela Skåne. Löjtnant Ekenström blev en
  hjälte, en folkets tragiskt romantiske avgud.
  På Stellan gjorde farbror Ekenströms självmord ett outplånligt intryck.
  När han gick förbi hans dörr nere i farstun blev han ibland stående
  långa stunder och såg på den. Det kändes så underligt beklämmande i hans
  hjärta. Han hade, till en början dunkelt, förnimmelsen av att det fanns
  någonting gemensamt, en likhet mellan honom själv och farbror Ekenström.
  Han tyckte också att det var, som om han hade någon skuld i Ekenströms
  död. Han hade fått fyra kronor av honom. Kanske, om Ekenström _inte_
  hjälpt honom, han hade kunnat klara sig...
  Men allt som dagarna gingo förtydligades och fördjupades likheten mellan
  dem båda. Med en blandning av förvåning och hemlig glädje såg Stellan
  hur fullständig likheten var: farbror Ekenström hade tagit livet av sig
  för en kvinnas skull; själv hade han varit nära att komma i olycka för
  Roses skull. Kunde överensstämmelsen vara större och mera slående? Han
  började ana sitt eget framtida öde. En gång skulle det skrivas en visa
  om honom, som skulle sjungas över hela landet. Till och med Ida i köket,
  som nu gnolade om farbror Ekenström, då hon lagade maten, skulle en gång
  sjunga om honom, Stellan, som hon under alla dessa år varit så ovänlig
  mot.
  Stellan sörjde ej över farbror Ekenström som han sörjde över Kalle
  Möller. Den döde blev honom en ledstjärna, en förklaring på det öde, som
  väntade honom själv, ja, en förklaring på själva livet.
  Ty en dag sade hans far på tal om sin gamle regementskamrat: