Dagdrömmar - 08

  
  Rose promenerade före honom in i det inre rummet, där det fanns röda
  plyschmöbler och palmer och ett piano. Stellan var blodröd i ansiktet,
  när han i hälarna på Rose trädde in i detta rum. Han vågade inte se sig
  omkring. Han insåg plötsligen hela den oerhörda vikten av vad han
  företog sig: _han gick ensam på konditori med en flicka_. Det var som
  att officiellt ge till känna för hela världen, att han och Rose voro
  oupplösligt förenade. Han skämdes, och han var på samma gång också
  rädd. Tänk om det fanns någon som kände honom där inne, någon som kände
  hans far och som talade om det. Han vågade inte se sig omkring. Han satt
  alldeles stel och åt sin bakelse.
  -- Tycker du om din bakelse? frågade Rose.
  Han nickade svagt gillande.
  -- Ja tycker väldigt mycke om min, sade hon.
  Det blev tyst, en lång tystnad. Slutligen frågade Rose:
  -- Vill du ja ska spela?
  Han såg på henne:
  -- Spela va?
  -- Piano, naturligtvis.
  Han blev nära nog stel av skräck:
  -- Nä, nä, nä, gör dä inte -- -- --
  Men hon hade redan lämnat bordet. Stellan hörde henne öppna locket på
  pianot och så -- -- --
  Han satt alldeles orörlig och stirrade på den tomma bakelseassietten.
  Han hörde inte alls på, vad eller hur hon spelade. Hans hud hettade som
  den gjort en gång han haft nässelfeber.
  Nu slutade hon. Men någon vid ett bord vid fönstret sade:
  -- Spela en bit till.
  Rose spelade en bit till. Hon spelade länge, och när hon till slut kom
  tillbaka, frågade hon:
  -- Tror du _nu_ att ja kan spela?
  Han nickade.
  -- Och de här va bara smörja ja spelade. Ja kan spela både Mozart och
  Beethoven och allt det där. Tycker du om Beethoven?
  Stellan visste inte vad det var, men han nickade.
  -- Vill du ha en bakelse till?
  -- Nä, nä, låt oss gå, sade han.
  Det var första gången han sade nej till en bakelse.
  -- Ja, då går vi.
  De reste sig upp och kommo ut i rummet med bakelsedisken. Stellan gick
  direkt mot dörren, medan Rose betalade. Men ute på gatan, genom
  fönstret, såg han, att hon betalade _med portmonnä_.
  När hon kom ut frågade han:
  -- Va va dä för ena där inne?
  -- Några gamla käringar. Varför frågar du det?
  -- För ingenting.
  -- Jo, de gör du visst. Du skäms för å gå i sällskap med mig. Ja vet de
  nog. Du ä likadan som alla di andra. Men ja ska bara säga dig en sak,
  att om några år så ä pappa stadsfullmäktig i den här lilla hålan, det
  har han själv sagt å han kommer att regera hela stan. Å du ä lika
  högfärdig som di andra, pappa har själv sagt, att detta ä den
  högfärdigaste håla som finns å att ni inte vet vad fina judar ä, utan
  bara di där som går med säck på ryggen.
  De hade kommit ut i bulevarden. Han lyssnade till henne utan att riktigt
  förstå, vad hon sade. Men han beundrade hennes flytande tunga, och han
  skämdes över att han för en stund sedan skämts inne på konditoriet.
  Plötsligt tog hon upp en näsduk och började gråta. Hon ställde sig mot
  en av de gamla kastanjerna och snyftade i näsduken, medan hon mumlade
  ord, han ej kunde uppfatta.
  Han stod vid sidan om henne, handfallen, rådlös. Han visste inte, hur
  han skulle bära sig åt. Till slut sade han:
  -- Rose? Rose? Du ska få ett frimärke till av mig.
  Men det hjälpte ej. Hon fortfor att snyfta.
  -- Rose? Rose! Nu har vi ätit bakelser tillsammans, så att nu ä
  vi -- -- --
  Han tystnade. Han kunde inte nöjaktigt förklara, vad han menade.
  Men hon fortfor att gråta.
  -- Ich liebe dich, Rose!
  -- De ä bara som du säger.
  -- Nä, dä ä dä inte.
  -- Men varför kysser du mig inte då! De gör di i Norrköping.
  Stellan stod åter handfallen.
  -- Ja kan inte, ja vet inte -- -- --
  -- Vet du inte, hur man ska kyssas. Har du inte kysst din mamma.
  -- Ja har ju sagt dig, att hon ä dö.
  -- Hon tog näsduken från ansiktet och såg på honom, länge. Och så sade
  hon:
  -- Så skojit. Har du aldrig kysst någon?
  -- Jo, farmor och mormor.
  -- Ja, de förståss, men -- -- --
  Stellan skakade på huvudet.
  -- Så skojit, sade Rose.
  Det blev en paus. Så skrattade hon och sade:
  -- Då ska ja visa dig.
  Hon lade sina händer på hans skuldror och kysste honom mitt på munnen.
  Han var blodröd i ansiktet. Han visste inte vad han skulle tänka eller
  känna i fråga om kyssen och allt som passerat. Men han hade förnimmelsen
  av att något måste göras och han sade:
  -- Tack.
  -- Så skoj i du ä. Inte ska man tacka för en kyss.
  -- Nä. Men ja menade -- -- --
  Han kunde åter igen inte få fram vad han hade på hjärtat. Och för att
  någonting säga, som kunde överskyla hans brott mot etiketten, tillade
  han:
  -- Och så ska du inte tro att ja ä högfärdig, för dä ä ja _inte_.
  När de sagt adjö till varandra, tog han en lång omväg hem. Ännu visste
  han inte, vad han skulle tänka eller hur han skulle känna i fråga om
  allt det, som passerat. Han hade emellertid en förnimmelse av att
  händelserna under denna kväll varit honom övermäktiga och att de skulle
  fortfarande bli det.
  Han var varken sorgsen eller glad. Han endast väntade, att någonting
  skulle hända, någonting, över vilket det var Rose och inte han, som
  bestämde. _Hon_ hade kysst honom, _hon_ hade bjudit på kondis. Det var
  inte som det skulle vara. Och så hade hon betalat _med portmonnä_.
   * * * * *
  Nej, det var inte som det skulle vara.
  Han hade kommit in i en circulus vitiosus av frimärken och bakelser, på
  vilken han ej kunde se något annat slut än katastrofen. Det vill säga:
  han såg den ej. Men han anade den, kände den.
  Efter den ödesdigra kvällen stod det nämligen plötsligen klart för
  honom, att han i alla fall inte gett henne någonting. Hans frimärke
  uppvägdes av hennes bakelse. Tanken att de genom denna utväxling av
  gåvor voro jämställda och att alltså ett slut lämpligen kunde uppnås
  föll honom ej in. Det var hans tur nästa gång...
  Och så gick han till Ebenezar Svenson.
  Han önskade att dansskolan snart skulle vara slut. Och på samma gång var
  han framsynt nog att inse, att denna tidpunkt endast skulle förvärra
  hans läge. Ty just vid denna tid skulle han betala Ebenezar.
  Han frågade sig ofta, med ett plötsligt sting i hjärtat, hur han skulle
  kunna klara sig. Han tröstade sig med att någonting skulle hända. Hans
  morfar låg just då sjuk. Kanske han skulle dö. Och då skulle han själv
  bli rik. Eller kanske morfar eller mormor skulle skicka pengar till hans
  födelsedag. Eller i värsta fall skulle han be Kerstin om pengar.
  Men hans morfar kryade till sig. I det sista brevet, hans mormor skrivit
  till hans far, stod det, att han nu satt uppe i en rullstol.
  Med födelsedagen gick det lika illa. Mormor skickade tjugufem kronor,
  som sattes in på sparbanksboken och av sin far fick han en ny tvåkrona,
  som lades i sparbössan.
  Han visste inte längre, hur mycket han var skyldig Ebenezar. Han vågade
  inte räkna efter. Han skulle i alla fall inte kunna betala genom att
  spara på sina fickpengar.
  De enda lyckliga stunder han hade voro de, då han överlämnade ett nytt
  frimärke till Rose.
  Hon såg på det:
  -- Nä, så stilit. Vem ska ha de?
  -- Du.
  -- Tack, snälla, snälla Stellan. De har kostat -- -- -- Och så nämnde
  hon priset. Hon visste, hur mycket varenda frimärke kostade.
  -- Tack, tack!
  -- Å, dä ä väl ingenting.
  Det låg något bittert ljuvt i att höra hennes tack. Snart, snart skulle
  någonting hända, någonting -- -- -- vad visste han inte.
  Men en dag, då han som vanligt under en rast kom fram till Ebenezar för
  att köpa ett frimärke på kredit, sade denne:
  -- Nä, nu får du inte flera. Nu vill ja ha betalt. Du ä skyldig mig tre
  kronor och sextifem öre.
  Han behövde inte ens se efter i den gula plånboken. Han hade alltsammans
  i huvudet.
  Och han tillade:
  -- Nu ä dä bara fjorton dar kvar. Och ja vill ha betalt. Kom ihåg de!
  Snart.
  Stellan såg bort och svarade ett lågmält: -- Ja.
  
   * * * * *
  Ebenezar gav honom ännu några dagars frid. Men så började han ansätta
  honom. Varenda rast var han över honom:
  -- Har du pengarna nu?
  -- Nä.
  -- Du ska ha dom i morron, annars tar fan dig.
  -- Ja.
  Ytterligare några dagar lyckades Stellan rädda sig under rasterna genom
  att stänga sig inne bakom en spjäldörr, som låg vid sidan om en rad
  liknande dörrar och på vilken det stod målat: II A.
  Han sprang från skolan så fort han kunde. Eller också stannade han kvar
  inne i klassrummet, till dess korridorerna lågo öde.
  Men till sist fick Ebenezar tag i honom. Han var fruktansvärd:
  -- Om du inte betalar i morron anmäler ja dig för klassföreståndaren.
  -- Ja.
  Nu, sedan morfar kryat på sig och födelsedagen visat sig vara en
  besvikelse, fanns det endast en utväg kvar: gamla Kerstin. Han hade
  försummat henne mycket hela hösten.
  Han smet upp till henne på eftermiddagen. Hon satt vid fönstret med
  sladderspegeln åt smalgatan. Glasögonen hängde långt nere på hennes
  näsa. Hon stickade strumpor. De voro till honom. Och han avskydde dem,
  därför att de stuckos.
  Han satt på soffan och såg på henne. Hans hjärta klappade. Det susade i
  hans öron. Då och då öppnade han munnen för att kasta fram frågan. Men
  han vågade inte. Inte nu -- -- -- inte nu -- -- -- om en stund -- -- --
  Om han frågade henne nu, skulle hon alldeles säkert säga nej. Men om han
  väntade en liten stund till, skulle hon kanske säga ja. Och under tiden
  kunde han sitta här i soffan och inbilla sig, att hon skulle ge honom
  pengarna.
  Kerstin talade som alltid om världens och mänskornas ondska. Alla hade
  bedragit henne. Och till och med han, gossen, som hon burit på sina
  armar, hade övergivit henne.
  -- Hans salig mor -- -- -- hon va en go mänska och gudfruktig också på
  slutet.
  Stellan försökte manövrera det därhän att slutligen kunna säga, att
  Kerstin också var en god och gudfruktig mänska.
  -- Men pappa ä god.
  Kerstin svarade ej med ett enda ord. Först en lång stund efter sade hon:
  -- Löjtnanten han ä -- -- -- ja, han ä väl go på sitt sätt.
  Nej, det gick inte.
  -- Ja, men Kerstin ä god.
  -- Ä ja go! Nä de ska han inte tro. Om ja får leva några år till, om så
  ä Guds vilje, så kanske ja blir go. Men de ska ja säga honom, att ja har
  varit snärjd i satans garn ja me.
  Nej, det gick inte. Han vågade inte be henne nu, inte i dag. Han satt
  länge kvar. Det susade i hans öron.
  -- Kerstin, lampan ryker.
  Hon såg upp och skruvade på veken:
  -- Ja, en ä så gammal, att en inte kan putsa en veke längre.
  Till sist reste han sig upp.
  -- Go kväll, Kerstin.
  -- Go kväll.
  Han blev stående vid dörren med handen på nyckeln:
  -- Go kväll.
  -- Jösses, så han skrämde mig. Har han inte gått ännu! Go kväll.
  Storegård låg mörk med ljusstrimmor silande ut mellan gardinerna och
  fönsterposterna. Han blev stående mitt på gården. Han kände det i detta
  ögonblick, som om han sade farväl till allt detta, som om någonting
  skulle hända, så att han aldrig mera skulle återse den gamla gården. Han
  kom plötsligen att tänka på Köttlund och hur han en gång för många år
  sedan sökt sparka kull gödselhögen. Vad han hade varit lycklig då! Om
  han bara hade varit så liten som då. Då visste han inte att det fanns
  frimärken.
  Han fylldes av ett djupt medlidande med sig själv. Hans ögon började
  tåras. Gråten bröt fram. Den kom våldsamt, i långa snyftningar. Han
  brydde sig ej om att hålla händerna för ögonen. Han stod alldeles
  stilla, ensam på den mörka gården och grät -- -- --
   * * * * *
  Första rasten nästa morgon var Ebenezar över honom:
  -- Har du pengarna?
  -- Nä.
  Ebenezar såg på honom, som om han ville kasta sig över honom och slita
  honom i stycken. Han blev så röd i ansiktet att fräknarna nästan stodo
  vita.
  Stellan skälvde.
  Ebenezar spottade.
  -- _Kan_ du betala?
  -- Ja.
  -- Ä de sant?
  -- Ja.
  -- Ja, för annars tar fan dig. Annars anmäler ja dig för rektorn.
  -- Ja kan betala.
  -- När?
  -- I morron.
  -- I morron första rasten vill ja ha pengarna, annars slår ja först
  ögonen ur dig och sen anmäler ja dig.
  Han spottade en gång till, stod en stund stilla, stirrade Stellan i
  ögonen och sade till sist:
  -- Djävla skit.
  Och så gick han.
  Stellan stod ensam kvar. Han kunde ej röra sig ur fläcken. Runt omkring
  honom sprungo pojkar och lekte. Det var plötsligen, som om världen delat
  sig i två hälfter: de andra och han själv. De andra voro lyckliga. De
  hade inte tagit frimärken på kredit. Och han -- -- --? Det föreföll
  honom så länge sedan han varit som de. Mellan honom och den tiden, då
  han sprungit och lekt som de, låg avgrunden.
  Och hur trött han kände sig. När klockan ringde -- långt borta som i en
  dröm -- och han kommit in i klassrummet, sjönk han ned på sin bänk,
  framåtlutad, med huvudet i händerna. Runt omkring stojades det. Ett
  radergummi flög genom luften. Han fick en papperstuss i huvudet. Han
  brydde sig ej ens om att se sig kring för att upptäcka, vem som kastat
  den. Vad rörde allt detta honom? Han stod ju utanför. Han hade inte läst
  över läxorna, han skulle inte kunna svara på en enda fråga. Han hade
  inte ens tänkt på, vad han skulle ljuga ihop som skäl att han inte läst
  på.
  Läraren kom in. Han reste sig till hälften i bänken och hälsade. Var
  skulle han få pengarna från? Han måste tänka ut något, _måste_ -- -- --
  Det blev med ens i hans hjärna som en myrstack man stuckit i med en
  käpp. Hans tankar flögo ej längre, sträckte inte på vingen som fåglar
  eller fladdrade kring likt fjärilar. De myllrade likt myror, som gripits
  av panik, alla varandra lika:
  -- Var ska ja få pengarna? Kerstin, Kerstin. Var ska ja få pengarna
  från?
  Han skulle be henne. Han skulle tigga henne.
  Han försökte sätta samman en lång historia. Men han kunde inte. Han var
  för trött.
  Han fick en fråga. Han mumlade någonting till svar. Han hade inte läst
  på. Varför hade han inte läst på? Hade han varit sjuk? Vad hade det
  varit för slags sjukdom? Jaså, huvudet. Jaså, tänderna. Varför hade han
  inte sagt från vid timmens början? Trodde han, att han skulle kunna
  smita undan utan att få någon fråga? Var han uppstudsig? Varför svarade
  han inte ordentligt? Varför satt han där och mumlade? Jaså, han _var_
  uppstudsig?
  Han såg läraren öppna katederlådan och ta fram den långa liggaren och
  bläckhornet och pennskaftet.
  Det var dödstyst i klassrummet. En och annan vände sig om och såg på
  honom. Han hade ej ens blivit blodröd i ansiktet eller bleknat. Han satt
  alldeles okänslig. Vad rörde detta honom? En anmärkning! Nedsatt
  sedebetyg! Vad betydde det? Var skulle han få tre och sextifem från?
  Kerstin, Kerstin -- -- -- Jag måste tigga henne, _måste_ -- -- --
  Det värkte vid hans tinningar och i bakhuvudet. Han satt sammansjunken i
  trött och likgiltig slöhet.
  Äntligen ringde det. Han var den siste som gick ur klassrummet. Då han
  kom ut i korridoren för att kränga på sig ytterrocken, stodo några
  kamrater och väntade på honom.
  -- Du va allt djävla fräck, Pitter.
  Pitter var på grund av hans efternamn Stellans öknamn.
  -- Hur vågade du?
  Det låg beundran i deras röst.
  Men också för denna var han alldeles okänslig. Vad betydde kamraternas
  beundran?
  Han hade ingen aptit till frukosten och gick in på sitt rum, lade sig på
  soffan. Han var så dödstrött, dödstrött.
   * * * * *
  Då han kommit hem från skolan på eftermiddagen, blev han sittande vid
  fönstret och såg ned på gården, försjunken i sin olycka.
  Snart skulle han gå till Kerstin, snart _måste_ han gå -- -- --
  Skymningen föll på.
  -- Ja måste gå snart, sade han till sig själv, ja måste gå -- -- --
  Till sist reste han sig upp.
  Han knackade sakta på hennes dörr. Hon hörde inte och han måste knacka
  en gång till, innan hon svarade.
  -- Jösses, ä de han. Kommer han i dag igen.
  -- Ja.
  Hon såg på honom över glasögonen:
  -- Då ä de väl nånting han vill ha, eftersom han kommer två dar i ra.
  Det blev plötsligt stilla inom honom, stilla och dött. Han visste att
  han inte skulle få pengarna.
  De sutto båda tysta. Kerstin stickade på sin strumpa. Då och då kastade
  hon en blick på honom över glasögonen.
  Slutligen sade hon:
  -- Ja kan väl tro han har kommit för å tigga pengar, eftersom han kommer
  två dar i ra?
  -- Ja, sade han lågt.
  Det blev åter länge tyst.
  -- Hur mycke ä de han vill tigga?
  -- Tre kronor och sextifem öre, viskade han.
  Kerstin hade tappat strumpan i knät. Hon tog av sig glasögonen.
  -- Herre Jösses! Ä han _alldeles_ från vettet.
  Det tog en stund innan hon hämtade sig:
  -- Ä han rent från vettet. _Tre kronor och sextifem öre_. Tror han en
  stjäl pengar som hans morfar! Tre kronor och sextifem öre! Ä han tosi!
  Här har ja gått och släpat i alla mina dar först för hans salig mor och
  sen för honom å så ä tacken man får att hans far kör en ur huset. Å så
  ser man inte till honom på Gud vet hur länge å så kommer han å tigger om
  tre kronor och sextifem öre. Han kommer aldrig utan han vill ha nåt. Ä
  han rent från vettet! Tre kronor och sextifem öre. Och här har ja gått
  och släpat och slitit i alla mina dar å så kör di en på dörren -- -- --
  Stellan kröp ej samman under hennes ordflöde. Han var känslolös också
  för det. Han hade vetat hela tiden, att han inte skulle få pengarna. Han
  hade _alltid_ vetat det.
  -- Va ska han ha pengarna till? Va ä de nu han ska köpa? Han ska då ha
  allt han ser!
  Stellan hade ej ens viljekraft att ljuga längre:
  -- Ja ska inte köpa. Ja ska betala.
  Hon såg på honom:
  -- Va menar han me att han ska betala? Va ä de han ska betala? Han kan
  väl inte betala utan å köpa?
  -- Ja har redan köpt.
  -- Har han _redan köpt_?
  -- Ja.
  -- Och har inte betalat?
  -- Nä.
  -- Har han tagit på bok då?
  För Kerstin fanns det ingen annan kredit än den att taga på "bok" i
  specerihandeln, ett system hon lärt sig känna i salig fruns och
  konsulinnans tid, men som hon aldrig för egen del använt sig av.
  -- Nä, ja har inte tagit på bok. Ja har tagit på kredit.
  Kerstin blev sittande med sammanknäppta händer i knät utan att säga
  något. Men hennes huvud vaggade fram och tillbaka.
  -- Men vet han inte de ä syndigt.
  -- Jo.
  -- Å så gör han de synd ä?
  -- Ja.
  -- Va ä de han har köpt?
  -- Frimärken.
  -- Jösses, ja har väl aldrig hört maken. Va skulle han me dom?
  -- Ja skulle inte ha dom själv.
  Nu såg hon åter igen på honom länge:
  -- Va har han gjort med dom då?
  -- Ja har gett bort dom till en flicka.
  -- Jösses! Gud i himlen! Nej, nu har ja inte hört på maken. Han har köpt
  för tre och sextifem frimärken _å så har han gett dom till en flicka_.
  -- Ja.
  -- Jösses! Gud min skapare!
  Det blev tyst, länge, länge.
  -- Hur gammal ä de han ä? Låt mig se: han föddes mellan Mårtens gås och
  Lucia -- -- --
  -- Tie år.
  -- Ja, han ä tie år. Jo, han blir snygg me tiden. Ä han alldeles från
  vettet. Jösses, han kommer och hamna inom fängelsets murar, va de lider.
  Va ska de bli av en sån?
  Nu satt han med ens alldeles kapprak. _Nu visste han, hur det skulle
  sluta_. Han skulle sluta i fängelset. Han hade sett det utifrån, det
  stora mörka tegelstenshuset andra sidan kanalen, med de små fönstren och
  gallren. Han hade också sett fångvagnen komma körande från stationen med
  fångar i. Det var så det skulle sluta. Polisen skulle komma och ta
  honom. En dag, då han gick ut från skolan, skulle en konstapel komma och
  säga: följ med mig! Det var så det skulle sluta. Nu visste han det.
  Gamla Kerstins ordflöde strömmade fortfarande. Men han hörde ej längre
  på vad hon sade. Orden nådde honom ej mera. Han satt ej längre i hennes
  soffa. Han var där borta, i det höga, smutsbruna huset andra sidan
  kanalen, med de små fönsterna och gallren -- -- --
  Till slut stod han på golvet.
  -- Go kväll, Kerstin.
  -- Go kväll. Å må Gud vara honom nådig och rädda honom från va synd ä.
  Han kan ju fråga löjtnanten om pengar. _Löjtnanten, han ä ju go_. Han
  hjälper dom, som ä betryckta och ä i nöd, han vräker inga mänskor på
  dörren för att de som syndit ä ska regera i hans hus -- -- --
  Stellan stängde dörren och gick.
  Han stod åter igen som kvällen förut på den mörka Storegård. Det var så
  det såg ut i ett fängelse, mörkt och ensamt.
  Nej, nej, han ville inte i fängelse. Han ville inte komma dit -- -- --
  Han ville inte!
  -- Då -- plötsligen -- medan han stod på den mörka fängelsegården, fick
  han en idé.
  _Han var ju rik! Han hade ju pengar!_
  Han hade ju många pengar i sin sparbössa. Den stod på byrån i hans rum.
  Kanske han kunde skramla tre och sextifem ur den.
  Han blev het över hela kroppen och störtade in i bakdörren till stora
  trappuppgången, som om denna tanke med ens gett honom vingar.
  Så blev han, lika plötsligt, stående på nedersta trappsteget med handen
  om ledstången.
  Nej, det skulle inte gå! Det skulle märkas, när hans far öppnade
  sparbössan, innan de skulle gå och köpa julklappar till farmor och
  morfars och kusinerna -- -- --
  Han blev sittande på trappsteget och tänkte, tänkte, tänkte.
  Det var synd. Det var ett riktigt brott. Och det skulle märkas.
  Han skulle kunna klara sig undan Ebenezar. Men hur skulle det gå
  sedan -- -- --?
  Men idén ville inte släppa. Det var långt till jul, hela fjorton dar.
  Till dess skulle han kunna klara sig. Fjorton hela dar -- -- -- Denna
  tid föreföll honom med ens oändlig. Han räknade långsamt till fjorton:
  ett -- -- -- två -- -- -- tre -- -- --fyra -- -- -- Nej, han måste räkna
  ännu saktare: e -- -- -- tt -- -- -- tv -- -- -- ååååå -- -- --
  Han satt och stirrade ned på trappsteget med händerna på knäna och
  huvudet i händerna.
  Men det var synd i alla fall. Och om han stal, skulle han _alldeles_
  säkert hamna inom fängelsets murar.
  Då ryckte han till. En sabel skramlade på trappstegen in till förstugan.
  Han kröp samman och dolde huvudet i händerna. Han skrek till, som om han
  ertappats mitt i ett brott. Det var hans far som kom...
  -- Vad sitter du här för?
  Han tog ej händerna från ansiktet. Men han hade hört på rösten, att det
  inte var hans far. Det var en av farbror löjtnanterna på nedre botten.
  Han kom närmare.
  -- Är det du, Stellan?
  -- Ja.
  -- Vad står på?
  Det var som om hans bröst sprängts, som om slussarna plötsligt öppnats
  för överfyllda dammar. Han grät, grät -- -- --
  -- Men vad är det med dig, min pojke? Kom med in till mig så får jag
  höra.
  Han kände en stor behandskad hand i sin och han leddes över förstugan
  till en dörr, som öppnades.
  -- Stå nu här, tills jag har tänt lampan.
  Det blev ljust. Mellan tårarna såg han att det var farbror Ekenström.
  Han spände sabeln från sig, krängde kartuschen över huvudet och sade:
  -- Sätt dig nu här i länstolen, så ska vi talas vid.
  Stellan satte sig. Farbror Ekenström placerade sig vid sidan om honom på
  sidostödet och lade sin hand på hans axel.
  -- Nå, berätta nu, vad du har på hjärtat. Stellan kände, att han luktade
  punsch. Han kunde ingenting svara. Han bara grät.
  -- Nå, då får du väl gråta dig torr då.
  Farbror Ekenström reste sig upp, tände en cigarrett och började gå fram
  och tillbaka på golvet, medan han visslade. Till slut sade han:
  -- Nu har du gråtit nog. Kläm nu ut med vad du har på hjärtat. Något
  riksviktigt kan det väl inte vara vid din ålder, då man inte har några
  skulder.
  -- Jo-o-o -- -- --
  Farbror Ekenström brast i skratt, men hejdade sig:
  -- Du menar väl inte, att du har skulder?
  -- Jo-o-oo -- -- --
  -- Det var mig en baddare. Och jag som har gått och trott att vid dina
  år var man åtminstone lycklig. Du lyfter en sten från mitt hjärta, som
  det står i Biblen. Hur många tusen ä det?
  -- Fy -- -- -- ra -- -- --
  -- Precis en tiondel av vad jag har.
  Löjtnant Ekenström började åter gå av och an på golvet, plötsligen
  fördjupad i sina egna bekymmer. Så såg han på nytt på Stellan, som om
  denne med ens höjt honom upp på ett plan, från vilket han betraktade sig
  själv, livet och mänskorna i ett allt oändligare perspektiv.
  -- Jaså, du har trasslat in dina affärer. Fyra tusen. Hur gammal ä du?
  -- Tie -- -- --
  -- Inte illa.
  Han stannade:
  -- Hör du min pojke. Jag kan kanske hjälpa dig med affärerna, om du
  sanningsenligt talar om, hur du råkat i klistret. Det skulle intressera
  mig att höra, hur andra bär sig åt.
  -- Ja-aa -- -- --
  -- Nå, alltså! Hur gick det till?
  -- Ja tog frimärken på kredit hos Ebenezar Svenson.
  -- Jo, det finns Ebenezare lite varstans här i världen. Jag känner dem.
  Men det ä väl inte så farligt.
  -- Och så ga ja frimärkena till en flicka i dansskolan för att hon
  samlade frimärken.
  Farbror Ekenström visslade till, en lång, utdragen vissling:
  -- Ack, ack, den gamla historien. Das ewig Weibliche. Och så kom du i
  klistret?
  -- Ja.
  -- Och så vågar du inte be din pappa?
  -- Nä!
  -- Jag förstår dig, unge man. Gud bevare din utgång och din ingång.
  Sådant talar man inte om för pappa. Men säg mig en sak till: Är hon
  vacker, flickan?
  -- Ja-aa -- -- --
  -- Vad heter hon?
  -- Rose.
  -- Farligt namn. Man sticker sig på törnena. Tycker du mycke om henne?
  -- Nä -- -- -- inte nu längre.
  -- Unge vän! Torka dina tårar! Du kan räddas Du har ännu inte tömt
  sorgens bittraste kalk. Den verkliga janitscharmusiken börjar först, när
  man tycker mera om flickan, ju mer man kommer i klistret för henne.
  -- Ja.
  -- Det förstår du redan?
  -- Ja-aa -- -- --
  -- Du har framtiden för dig, unge vän. Du kommer att gå långt på den
  bana, du utstakat åt dig. Det var fyra du sa? Här har du fyra kronor.
  Stellan brast åter i högljudd gråt.
  -- Vad nu då! Är det mera än fyra kronor. Har du flera skulder, så kläm
  ut med samma, så slipper du och komma tillbaka. Kläm ut nu, när pinan är
  som värst,
  -- Nä -- -- -- ää -- -- -- de ä inte mera, de ä bara tre och sextifem
  -- -- --
  -- Nå, då har du trettifem öre över och kan börja på ny kula med dem.
  Tacka behöver du inte. Det är det ingen mening med.
  Stellan satt med två tvåkronor i handen. Han kunde inte röra sig ur
  fläcken. Och han fortfor att gråta av tacksamhet.
  Efter en stund sade farbror Ekenström:
  -- Nej, unge vän, nu får du ursäkta mig. Jag väntar besök. Adjö med dig,
  gamla vän! Kanske vi ses igen.
  Stellan snyftade fram ett tack och gick hickande ut i förstugan -- -- --
   * * * * *
  De sista lektionerna hade han skolkat från dansskolan utan att säga
  någonting där hemma. Han hade tagit på sig sina bästa kläder och de nya
  chevreauxskorna, han skulle dansa in till slutbalen, strukit runt på
  stadens gator, till dess lektionen var över och sedan gått hem, som om
  ingenting hänt.
  Han ville inte återse Rose. Han kunde inte. Han hatade henne. Och han
  var rädd. Den spänning, han den sista tiden levat under, hade berövat
  honom all initiativkraft. Han hade handlat på eget bevåg. Och han hade
  misslyckats. Han hade räddats som genom ett underverk. Han behövde bara
  gå förbi farbror Ekenströms dörr, för att det ögonblickligen skulle stå
  klart för honom, hur nära undergången han varit. Om Ekenström inte bott
  där? Hur skulle han då ha kunnat klara sig? Då hade det inte funnits
  någon annan utväg än att göra inbrott i sparbössan. Och om han själv
  inte suttit på trappan, då farbror Ekenström kom hem? Och om farbror
  Ekenström inte kommit hem just då?