Dagdrömmar - 07

  var väl därför han tyckte hon var så olik de andra.
  Han lovade emellertid sig själv, att han skulle behandla henne som en
  dam -- -- --
   * * * * *
  Nej: hon var inte som de andra. Men ödet hade i balettmästare Lindquists
  gestalt länkat dem samman, honom och Rose. Med högra armen om hennes liv
  skulle han lära sig vals och polka, schottis och graziella...
  Han tyckte det var synd om henne. Det fanns ingen, som ville vara riktig
  vän med henne. Hon fick lov att vara med på ett hörn. Men han såg aldrig
  någon av de andra flickorna ta henne i armen, föra henne bort i ett hörn
  och _viska_ med henne. Ingenting bevisade bättre än detta att hon var
  ensam och övergiven. Kanske när allt kom omkring, att hon var en slags
  kvinnlig Josef. Och för resten, nu när han kom att tänka på det: _Var
  inte Josef också jude?_ Tanken slog eld inom honom och värmde hans
  medlidande till en känsla av hemligt samförstånd, av hemlig släktskap.
  Han skulle vilja göra något för henne, han visste inte riktigt vad, men
  så att hon skulle förstå, att _han_ i alla fall var hennes kavaljer och
  hon hans dam.
  Men också detta visade sig omöjligt. _Hon behövde ingen hjälp_. När det
  plötsligt i hennes närhet började alltför ihärdigt talas om fläsk,
  svarade hon inte. Hon grät inte heller. Men hennes svarta ögon blixtrade
  så, att Stellan nästan blev rädd.
  Hon kunde reda sig själv. Hon behövde ingen hjälp.
  Han var naturligtvis övertygad om att han var mycket bättre än hon. Men
  på samma gång nödgades han ständigt för sig själv erkänna, att hon var
  honom överlägsen. Inte bara det, att hon läste franska och på detta
  språk kunde säga godda, adjö och vackert väder. Mot denna överlägsenhet
  ansåg han sig i början kunna uppställa sina kunskaper i tyska. Men också
  häri bedrog han sig. En dag var han oförsiktig nog att säga: -- Guten
  Tag. Han skulle ej ha gjort det. Hon svarade med en ordramsa på tyska så
  lång, att det svindlade för hans ögon. Han hörde på henne med vidöppen
  mun, som om ordströmmen varit alltför rik för att kunna komma in enbart
  genom öronen.
  Rose triumferade:
  -- Nä, försök inte tyska me mig, för vi talar tyska där hemma. _Min
  mamma ä tyska_. Va ä din mamma?
  -- Hon ä dö.
  Då såg hon på honom en lång stund och sade:
  -- De ä synd om dig.
  Stellan blev blodröd i ansiktet över hennes deltagande. Och på samma
  gång kände han sig kränkt. Hon tyckte synd om henne, då det skulle vara
  tvärt om.
  Nej, inte behövde en sådan som hon någon hjälp. Hon kunde reda sig
  själv.
  Men hennes överlägsenhet inskränkte sig ej endast till det rena
  kunskapsmåttet. Hon kunde redan alla möjliga danser. Och när han frågade
  henne, varför bon gick i dansskola, svarade hon med några ord, vilkas
  fulla innebörd det tog honom nära femton år att fullkomligt fatta. Hon
  sade:
  -- Ja går i dansskola för att göra bekantskaper. Hon hade också sett så
  mycket. Hon hade varit i Berlin och Hamburg och Leipzig och Dresden och
  Stockholm och Köpenhamn. Och överallt hade hon släktingar. Själv kunde
  han bara skryta över Göteborg och Särö och Lund och Malmö.
  Och ändå var hon föraktad.
  Han funderade på allt detta utan att finna någon förklaring. Han visste
  bara ett: att hon inte var som de andra och att han inte riktigt hade
  klart för sig, om han skulle älska henne eller inte.
  Han talade med Göran om saken en kväll på väg hem från dansskolan. Göran
  svarade:
  -- Inte ska du bli kär i henne. Känner du inte, att hon luktar hedniskt
  blod.
  Men då blev Stellan förgrymmad. Han skrek:
  -- Det va en djävla lögn. Hon luktar gott. Hon luktar eau-de-cologne.
  Redan nu erfor Stellan den djupa sanningen i de ord, den lärde Winckler
  yttrat i sitt märkliga arbete "Kärlekens historia":
  _"Den_ är en sällspord och lycklig älskare, som ej inom sig finner
  känslor fientliga mot sin egen passion. Och det är kanske mera en
  temperamentstillfällighet än ett återspeglande av situationens verkliga
  fakta, att dessa känslor finna sitt uttryck än i blyg och självisk
  försiktighet, än i en djup och osjälvisk övertygelse om plikten att
  försaka, än i ett förhatligt tvivel på den älskades värde, än i en
  givmild fruktan för ens egen ovärdighet."
  Men för bekämpandet av alla dessa stridiga känslor fanns intet medel.
  Ödet hade smitt dem samman. Ödet måste ha sin gång.
  Saken var den, att -- -- --
  Men det är en lång historia.
   * * * * *
  Redan efter en fjorton dagar sade Rose under en lektion till honom:
  -- Pappa säger, att du blir rik en gång, när din morfar dör.
  Något sådant hade Stellan aldrig förr hört. Men han kände det med ens,
  som om han blivit mycket större.
  -- Hur vet han det, frågade han med en röst, som sökte vara obesvärad,
  fastän den skälvde av nyfikenhet.
  -- Pappa vet allt sånt. Å om han inte vet de, tar han reda på de. Han
  vet, hur mycket pengar varenda mänska har här i stan, fastän vi kom i
  augusti. Sånt tar han reda på i ett nafs.
  Hon såg på honom gillande. Åter igen hade Stellan känslan av att i ett
  slag ha skjutit i vädret. En lång stund kunde han ingenting säga. Men
  till slut fick han fram några enkla ord:
  -- Ah, de ä väl ingenting. De har ja vetat _länge_.
  -- Men du blir _mycke_ rik, har pappa sagt. Din morfar ä konsul Axelson
  i Göteborg.
  -- Han ä i första kammaren också.
  Rose nickade instämmande. Hon såg på honom med samma gillande blick. Och
  plötsligen förstod han, att han beslutat sig för att bli kär i henne.
  Det var ej ett beslut, fattat i huvudet. Han _kände_ det. Det var inte
  längre bara ödet, som smitt dem samman. Nu fanns det också någonting
  annat mellan honom och henne: Han skulle bli rik; _och hon visste det_.
  Han tyckte sig växa i pausen, som uppstått. Och som om han under detta
  ständiga skjutande i vädret ej helt och hållet ville växa från henne,
  sade han:
  -- Du blir rik, du också.
  -- Naturligtvis!
  Den kvällen gick han hem utan att söka sällskap med någon, inte ens med
  Göran. Och då han befann sig mitt emellan två lyktstolpar, där det var
  som mörkast, viskade han till sig själv:
  -- Jag blir rik. Ich liebe dich.
  Han sade de senare tre orden på tyska, dels därför att han ej riktigt
  vågade säga dem på svenska, dels också därför att Rose talade tyska där
  hemma.
  Men innan han gick hem, tittade han upp ett slag till gamla Kerstin:
  -- Säg, Kerstin, ä dä sant, att ja blir rik, när morfar dör?
  Kerstin lyfte på glasögonen:
  -- Vem har sagt honom de? De ä väl några dumma ungar, som tutat de i
  örona på'n?
  -- Dä ä dä visst inte. Ä dä sant?
  -- Ja, gunås så visst. Å fördöljas kan de ju inte i evighet heller för
  att de ä rättfånget gods, hans morfar samlat. Men nu ska han inte
  springa omkring å bli högfärdig.
  -- Dä ä väl ingenting och va högfärdig över.
  -- Hin tro't. Han ska komma ihåg vad Biblen säger.
  -- Va säger den då?
  -- Den säger, att det är lättare för en kamel å gå genom ett nålsöga än
  för en rik å komma in i himmelriket.
  Stellan svarade ingenting. Han tackade för upplysningen och gick upp
  till sitt. Där blev han sittande över skolböckerna. Han tänkte på vad
  Kerstin sagt om kamelen och nålsögat. Det var hemskt. Men han tröstade
  sig med att det i alla fall skulle dröja länge, tills han dog.
  Och så tänkte han på Rose. Han mumlade:
  -- Ich liebe dich.
  Och det kändes skönt och högtidligt både att älska Rose och veta, att
  man skulle bli rik.
   * * * * *
  Några lektioner efter sade Rose:
  -- Så väldigt synd, att du inte samlar frimärken, Stellan. Varför gör du
  inte de?
  Den frågan ville han av finkänslighet ej besvara. Han hade alltid hyst
  förakt för pojkar som samlade frimärken. Det var inte en sysselsättning
  värdig en person, som med tiden skulle bli löjtnant och skjuta med
  kanoner och kanske komma ut i krig.
  -- För de skulle va så livat, om vi samlade frimärken båda två, för då
  kunde ja få dina dubbletter.
  Och hon tillade efter en stund:
  -- Och du kunde få några av mina.
  Men ej heller detta lockade honom. Han mumlade någonting om att: jo
  visst, det skulle -- -- --
  Under hela lektionen funderade han emellertid över vad hon sagt. Hennes
  förslag hade väckt till liv inom honom någonting, som han ännu ej
  riktigt kunde reda ut, men som på ett oförklarligt sätt förband sig med
  två andra förnimmelser: känslan av att han skulle bli rik och att han
  älskade Rose.
  Det tog honom en hel dag innan han fick full klarhet i detta dunkla
  sammanhang mellan Rose, rikedomen och frimärkena.
  Och så -- med ens -- visste han vad han ville. Han gick Västra Storgatan
  fram på eftermiddagen, och som alltid stannade han framför Antonia
  Perssons Pappers-, Konst- och Leksaksaffär, för att se, om det kommit
  några nya leksaker i fönstret. Hans ställning som enda barnet i hemmet
  hade utvecklat honom till en person med plötsliga och våldsamma
  besittningsbegär. Han hade redan en hel garderob full med leksaker, han
  tröttnat på, men vilka han vårdade med kapitalistens starka känsla av
  att ingenting bör förfaras.
  Han stod och såg i Antonia Perssons ena fönster och där -- -- --
  alldeles nere vid rutan lågo några kuvert, på vilka det stod: 100
  sorterade frimärken: 35 öre, 200 sorterade frimärken: 60 öre, 500
  sorterade frimärken: 1 kr. 25 öre.
  I samma ögonblick han såg dem, visste han, att de legat där länge och
  att hans spanande öga ofta flugit över dem. Men han hade ej fäst sig vid
  dem. De hade aldrig kittlat hans besittningsbegär.
  Men nu stirrade han på dem. Och medan han stod så, med blicken hängande
  fast vid dem, sprang en fullfärdig tanke ur hans hjärna: Han ville ge
  Rose frimärken...
   * * * * *
  Mellan detta ögonblick och den eftermiddag, då han gick in i Antonia
  Perssons butik och köpte 100 sorterade frimärken låg emellertid en lång,
  allvarlig och smärtsam process.
  På sätt och vis skulle dess betydelse kortast kunna uttryckas så, att
  han genom den utvecklades till en medvetet och på egen hand uppträdande
  medborgare, som på eget bevåg och egen risk bestämde över sina
  handlingar.
  Hittills hade det ej varit så. Hittills hade han handlat antingen med
  auktoriteternas tillåtelse eller på måfå eller för ett begär, som lätt
  och omedelbart kunde tillfredsställas.
  I fråga om kuvertet med de 100 sorterade frimärkena var förhållandet ett
  helt annat. Detta var ej detsamma som att köpa karameller eller
  bakelser. Han var redan nu tillräckligt mycket nationalekonom för att
  _känna_ skillnaden mellan de båda handlingarna. I ena fallet beredde han
  sig själv en njutning. I det andra -- -- -- Ja, det var frågan. Vad
  väntade han sig av Rose? Ingenting, så vitt han visste. Han ville helt
  enkelt ge henne frimärkena. Det var allt. Naturligtvis: han hade gett
  bort saker förr: julklappar till pappa och Kerstin och farmor och
  morfar. Men då hade han alltid väntat sig någonting annat och dyrbarare
  i gengåva. Men här väntade han sig ingenting alls -- -- --
  Tanken att gå in i butiken och köpa frimärkena för att helt enkelt ge
  bort dem var så ny för honom, att den föreföll honom syndig.
  Han kom emellertid ofta tillbaka till Antonia Perssons fönster för att
  se om frimärkena fortfarande funnos kvar. Och det gjorde de. Och när han
  nästa gång gick till danslektionen och mötte Rose ute i kapprummet,
  kände han, att någonting fattades. Han skulle ha haft någonting i sin
  hand eller i sin kavajficka, ett kuvert med 100 sorterade frimärken. Det
  var inte tillräckligt att han en gång skulle bli rik, när hans morfar
  dog. Han hade skyldighet att visa det redan nu. Han tyckte till och med
  att hon såg på honom, som om hon väntade sig något av honom, nästan som
  Lya, när hon tiggde vid bordet.
  Han tänkte på frimärkena under hela lektionen. Nu voro de och Rose
  oupplösligt förenade. Han kunde ej se på henne utan att samtidigt också
  få en skymt av Antonia Perssons skyltfönster.
  Skulle han säga till sin pappa: -- Säg, snälla pappa, får jag trettifem
  öre? Men om hans far skulle fråga: Vad ska du ha dem till? Vad skulle
  han svara? Han kunde inte säga, att han skulle köpa frimärken och ge dem
  till Rose. Något sådant _gjorde_ man helt enkelt inte. Om man gav Rose
  frimärken, talade man inte om det; sådant bevarade man som en hemlighet
  till det sista.
   * * * * *
  Nu var det emellertid så, att Stellan sedan han kommit in i
  elementarskolan varje lördag fick 25 öre i veckpengar av sin far. Det
  hade hittills aldrig fallit honom in, att dessa pengar skulle användas
  till något annat än bakelser och karameller. Men när han nu denna lördag
  stod med silverslanten i sin hand, slog den tanken plötsligt ned i
  honom: Om jag hade tio öre till, skulle jag kunna köpa kuvertet med de
  hundra sorterade frimärkena.
  Också denna tanke var ny för honom, och i stället för att störta till
  J.P. Anderssons konditori gick han in på sitt rum och funderade. Och
  här, i ensamheten, blev det så småningom klart för honom, att om han
  gömde pengarna till nästa lördag, skulle han ha femtio öre. Han skulle
  då kunna köpa kuvertet och ha femton öre över till två bakelser.
  Han funderade en stund längre och kom underfund med att om han tiggde
  tio öre av Kerstin skulle han kunna köpa frimärkena med samma och så
  kunna behålla tjugu femöringen nästa lördag.
  Han stack över de två gårdarna upp till Kerstin.
  -- Säg, Kerstin, kan ja få tie öre?
  -- Va ska han me dem?
  -- Ja ska köpa frimärken.
  -- Får han inte frimärken av sin far?
  -- Jo, men inte såna. De här ä gamla.
  -- Va ska han med gamla frimärken och göra?
  Stellan vände och vred sig, han lovade henne att detta var sista gången
  han skulle tigga henne om ett enda öre, men det var _alldeles_
  nödvändigt, att han skulle ha frimärkena i dag, annars var det alldeles
  säkert någon annan som köpte dem.
  Han fick de tio örena och sprang till Antonia Perssons. Han blev stående
  utanför en lång stund. Åter igen föreföll honom den handling han var i
  begrepp att begå så fullständigt stridande mot allt sunt förnuft, mot
  alla de lagar som hittills reglerat hans liv, att känslan av synd på
  nytt steg upp inom honom.
  Och då han till sist öppnade dörren, då klockan ringde och fröken
  Persson kom ut i butiken med pincené på näsan och det alltså ej fanns
  någon återvändo, då kände han sig som en person, som bränt sina skepp,
  som begått någonting så oförnuftigt, så dåraktigt, att handlingen i ett
  slag förändrat hela hans liv.
  Han sprang ej tillbaka hem. Han gick mycket långsamt med kuvertet i
  fickan och när han hunnit in i tamburen frågade han skuldmedvetet:
  -- Ä pappa hemma?
  -- Ja.
  Han smet ögonblickligen in på sitt rum och gömde kuvertet allra längst
  nere i en byrålåda.
   * * * * *
  Men allt eftersom tisdagen och nästa danslektion närmade sig, blandade
  sig en annan känsla med förnimmelsen av synd och brott. Hans hjärta
  klappade snabbare, när han tänkte på vad Rose skulle säga, när han
  lämnade kuvertet. Hur skulle hon bära sig åt? Skulle hon tacka? Han
  visste inte vad hon skulle göra. Men hans hjärta klappade hårt av
  spänning.
  Det blev emellertid inte som han tänkt. Han kunde inte förmå sig att
  lämna henne kuvertet. Han hade det i fickan. Han kände på det. Flera
  gånger hade han handen nere för att ta upp det. Men det fanns alltid
  någon i närheten. Till sist såg det ut, som om han inte alls skulle
  kunna ge henne frimärkena. Lektionen var redan över. De stodo åter ute i
  kapprummet och krängde på sig ytterplaggen. Han blev allt oroligare.
  Till slut gick han fram till henne, räckte henne kuvertet, så att ingen
  skulle se det i trängseln och viskade:
  -- Ta det! Kvickt!
  -- Vilket?
  -- Kvickt!
  Han stack det i handen på henne och skyndade mot dörren...
  Han hade redan hunnit ned i stora trappan då han hörde en röst:
  -- Stellan, Stellan!
  Han visste att det var hon. Han stannade utan att vända sig om. Hon kom
  fram till honom, stod alldeles inpå honom. Men fortfarande vände han sig
  inte mot henne.
  -- Tack ska du ha, Stellan.
  Han blev blodröd i ansiktet. Han kände sig het över hela kroppen. Det
  sprängde inom honom av en alldeles ny och underlig känsla, glädjen av
  att ge, bara ge...
  Han var så glad, att han stod alldeles stilla utan att säga något, utan
  att se på henne. Han kände att från denna stund Rose och han voro
  oupplösligt förenade. Det fanns hos henne någonting av honom själv. I
  hennes kappficka låg ett kuvert med 100 sorterade frimärken. _Och dem
  hade han gett henne_...
  Hon hade gått sin väg. Han såg efter henne, snabbt och skyggt. Hans
  kinder brände. Och med en djup suck gick han långsamt hem.
   * * * * *
  Men då de träffades nästa torsdag, sade Rose:
  -- Hör du, Stellan. Ja har alla de där frimärkena. Han kände med ens,
  hur han blev stel och styv. Hon räckte honom kuvertet.
  -- Vad ska ja med de. _Jag_ samlar inte frimärken.
  Hon såg på honom. Och så, sekunden efter, hände något märkvärdigt. Hon
  lutade sig in mot honom och viskade i hans öra:
  -- Du ä väl inte ond på mig, Stellan?
  Han skakade på huvudet, men på ett mycket litet övertygande sätt.
  Hon viskade på nytt:
  -- För ja kan ju inte hjälpa att ja hade alla frimärkena. De va snällt
  av dig i alla fall.
  Hon tog försiktigt hans hand. Han blev blodröd i ansiktet och kastade en
  snabb blick omkring sig för att komma underfund med, om någon märkte
  det. Men när han ej kunde upptäcka någon, kramade han hennes hand
  tillbaka.
  En stund efter, i dansens virvlar, viskade han:
  -- Ich liebe dich.
  Och hon svarade:
  -- Je vous aime.
  Det ödesdigra ordet var uttalat.
   * * * * *
  Nästa tisdag sade Rose:
  -- Men _om_ du vill ge mig frimärken, så vore det väldigt stilit.
  Det var inte utan, att Stellan -- med en viss känsla av plågsam plikt --
  de sista dagarna hyst liknande tankar. När allt kom omkring, hade han ju
  ingenting gett henne. Han hade visserligen blivit 25 öre fattigare och
  för en hel vecka försakat karameller och bakelser. Men å andra sidan
  hade denna försakelse ej medfört det åsyftade resultatet: att ge henne
  frimärken. Han insåg fördenskull fullständigt det rättmätiga i hennes
  begäran, ehuru utan någon speciell glädje.
  -- Jag menar inte, att du ska ge mig ett frimärke _varenda_ gång.
  Nej, det menade inte han heller. Han skulle visserligen bli rik, men
  ännu så länge -- -- --
  -- Ja menade bara någon gång.
  -- Ja, svarade han, iblann -- -- -- jo -- -- --
  Men nu blev hon stött:
  -- Ja _tigger_ dig inte, ja kan köpa frimärken själv, om ja vill.
  Ja bara frågade, därför att ja tyckte de skulle va stilit, om du
  iblann -- -- --
  Han medgav i all tysthet, att det låg någonting i vad hon sade. Det var
  i alla fall inte mera än rätt. Ännu så länge hade hon inte fått något
  frimärke. Han svarade:
  -- Ja, men hur ska ja veta, va frimärken du vill ha.
  -- De ska ja säga dig. Ja ska ge dig en lista på dom ja önskar mig.
  -- Har Antonia Persson dom då?
  -- Asch, Antonia Persson, hon har väl inga _riktiga_ frimärken. Hon har
  bara skräp. Du ska gå till Ebenezar Svenson. Han som går i fjärde
  klassen. Känner du honom?
  Stellan nickade. Han kände Ebenezar Svenson en smula. Han kom från
  landet och hans far var lanthandlande, och han var fräknig och rödhårig.
  Stellan visste, att han handlade inte bara med frimärken utan också med
  knivar och Åbergare och indianböcker, som han lottade ut för två öre
  lotten. Stellan själv hade tagit lotter hos honom.
  -- Jo, ja känner honom.
  -- Han säljer _riktiga_ frimärken. Vill du de? Bara iblann?
  Stellan nickade, en smula motvilligt, såsom den som erkänner billigheten
  i en fordran. Och för resten hade han ju sagt: Ich liebe dich, och också
  detta medförde förpliktelser.
   * * * * *
  De följande dagarna betraktade han Ebenezar Svenson på lämpligt
  avstånd. Ibland hade han en klunga pojkar omkring sig och visade
  någonting. Ibland gick han omkring och utbjöd sina varor. Han var en
  fullfjädrad affärsman och stod under ferierna i sin fars butik.
  Han kom också till Stellan:
  -- Ska du ha en lott i en Åbergare. Djävla bra Åbergare. Nästan som ny.
  Ebenezars far var frireligiös och Ebenezar passade fördenskull på att
  svära ut under terminerna.
  Han plockade fram en Åbergare ur ett gömställe under västen och
  byxlinningen:
  -- Här ska du få se. Nästan alldeles ny. Inte en enda sida borta.
  Stellan skakade på huvudet.
  -- Ah, du ä en skit. Ska du ha frimärken då?
  Stellan drog på det. Ebenezar kom ögonblickligen ett steg närmare, drog
  ur sin innerficka fram _en gul plånbok_ med gummiband kring och sade:
  -- Säg ifrån vilka du ska ha, så ska ja se efter, om ja har dom.
  Stellan såg på plånboken med stigande respekt.
  -- Ja har inte listan med mig på frimärkena.
  -- Ta den med dig i morron då.
  -- Ja, men ja får den inte förrän i morron kväll.
  -- Ja, men glöm den inte till freda då!
  -- Nä.
  -- Va hetter du?
  -- Stellan Petréus.
  Ögonblicket efter började Stellan fyllas av onda aningar. Ebenezar drog
  en smal blyertspenna ur västfickan och skrev upp hans namn i den gula
  plånboken.
  -- Glöm inte listan på freda!
  -- Nä!
   * * * * *
  Dagen efter vid danslektionen överlämnade Rose listan. Den var lika lång
  som en av hans egna önskelistor till julen. Han frågade, med ett kort
  tonfall i rösten:
  -- Ska du ha _allesamman_?
  -- Nä då! Förstår du inte. Bara ett iblann. Då och då. De skulle va så
  stilit.
  Han nickade en smula tvärt och avmätt och stoppade listan i fickan.
  Han var inte längre glad. Han anade att någonting skulle hända. Han
  ångrade att han gett henne de 100 sorterade frimärkena. Han kunde ha
  gett henne någonting annat i stället. En bakelse eller några karameller.
  Ibland. Varför hade han inte tänkt på det förut? Han kunde ha gett henne
  en bakelse. _Och på samma gång kunde han ha köpt en åt sig själv!_
  Varför hade han inte tänkt på det förut!
  Men nu var det för sent. Han hade listan i fickan. Och Ebenezar Svenson
  hade hans namn i den gula plånboken.
   * * * * *
  Nästa morgon under rasten kom Ebenezar fram till honom:
  -- Har du listan med dig?
  Stellan hade den i fickan. Han hade nog funderat på att söka smita undan
  genom att glömma den, men av en eller annan anledning vågade han inte.
  Men nu sade han i alla fall:
  -- Ja har glömt den.
  -- _Glömt den!_ Mig lurar du inte. Du har naturligtvis inga pengar.
  Men nu blev Stellan förnärmad:
  -- Har ja inte pengar, va! Ja ä rik.
  Ebenezar såg på honom. Hans blick svepte över Stellans kläder och
  skjorta. Han tog ett steg närmare och frågade:
  -- Va ä din far?
  -- Han ä löjtnant.
  -- Vid artillriet?
  -- Ja.
  Ebenezar nickade:
  -- Glöm inte och ta listan med dig efter frukostrasten.
  Stellan kände sig ej längre rädd för honom. Han hade märkt, vilket
  intryck han gjort på honom, och han ville imponera ytterligare:
  -- Ja har listan på mig.
  -- Varför sa du då att du glömt den?
  -- Å, de va bara som ja ville skoja.
  -- Nå, ta fram den då!
  Ebenezar granskade den, tog upp sin gula plånbok och jämförde:
  -- Här ä tre som ja har. Hur många ska du ha?
  -- Ett.
  -- Bara ett.
  -- Ja.
  -- Vilket?
  -- De vet ja inte.
  -- Här ä ett. Ska du ha dä?
  Stellan såg på det. Det var avlångt och blått med palmer och en sjö. Han
  tyckte det var vackert.
  -- Ska du ha dä?
  -- Ja.
  -- Dä kostar sexti öre.
  Stellan stirrade på honom med vidöppen mun:
  -- Sexti -- -- -- ö -- -- --
  Ebenezar såg på honom.
  -- Du har inga pengar?
  Stellan skakade på huvudet. Ebenezar funderade en stund.
  -- Nå, du kan ta dä på kredit.
  Stellan stirrade på honom.
  -- Vet du inte va kredit ä?
  -- Nä.
  -- Jo, dä betyder att du inte behöver betala mä samma. Din far ä ju
  löjtnant vid artillriet?
  Stellan nickade.
  -- Jo, ja kan skriva upp dä så länge.
  -- Men när ska ja betala?
  -- En vecka innan skolan slutar.
  Nu ringde gudskelov klockan. De skildes åt.
  Stellan hade ljugit när han sagt, att han inte visste, vad kredit var.
  Han hade tagit på kredit förut. Han gick bara in i boklådan, begärde en
  skolbok och sade:
  -- Och så ska dä skrivas upp på löjtnant Petréus.
  Systemet var honom alltså inte obekant. Men i fråga om frimärkena var
  saken en helt annan. _Här skrev han upp på sig själv_. Nej, det var inte
  rätt. Det var syndigt.
  Han funderade vidare: Kanske han kunde skriva upp frimärket på sin far?
  Men i alla fall skulle han själv få betala det. Han kunde inte säga, att
  han tagit frimärken på kredit. Då skulle hans far fråga: var ä di? Och
  det var den gamla historien. Han skulle inte kunna svara, att han gett
  dem till Rose. Sådant gör man helt enkelt inte. Och om man gör det,
  talar man inte om det.
  Han funderade vidare. Det var sextio öre. Om han sparade i tre veckor,
  så skulle han kunna betala frimärket och ändå ha 15 öre över till två
  bakelser. Han skulle kunna gå i land med det. Det skulle kunna gå
  -- -- -- Han kände sig lättare om hjärtat. Jo, det skulle kunna -- -- --
  Kamraten, som satt bakom honom, sparkade på hans stol. Han vände sig om
  och hörde kamraten viska:
  -- Du har frågan, dumsnut.
  Han ryckte till, men innan han hunnit vända sig om, stod läraren över
  honom:
  -- Hör du inte! Sitter du och sover? Översätt!
  Stellan visste inte, var han skulle börja. Han fick en rungande örfil:
  -- Nästa gång det händer får du anmärkning och nedsatt sedebetyg.
  Rasten efter kom Ebenezar åter fram till honom:
  -- Nå, ska du ha frimärket.
  Stellan nickade.
  -- Å dä ä riktigt sant, att din far ä löjtnant vid artillriet.
  -- Ja.
  Han tog frimärket, stoppade det omsorgsfullt i sin annotationsbok, medan
  Ebenezar antecknade hans namn bland gäldenärerna i sin stora gula
  plånbok.
  Stellan lämnade honom med en känsla av häpnad och glädje. _Han hade inte
  behövt betala ett enda öre med samma_. Ebenezar hade ingenting begärt av
  honom.
  Han insåg för första gången i sitt liv den oerhörda fördelen av det
  system, som heter krediten.
   * * * * *
  Det fanns emellertid ett moment i kärleken, Stellan ännu ej gjort
  bekantskap med: det _ömsesidiga_ behovet av att giva.
  Lektionen efter den, under vilken han överlämnat frimärket, sade Rose:
  -- Spring nu inte din väg, när de ä slut, för ja ska bjuda dig på
  bakelser efteråt.
  Stellan antog förslaget. Han hade visserligen inte tänkt sig denna
  utveckling av saken. Men vid närmare eftersinnande insåg han förslagets
  billighet, på samma gång som han kände sig rörd och tacksam. Det
  föreföll honom som om de genom denna ceremoni skulle bli ännu mera
  oupplösligt förenade. Åter ett band, som skulle knyta dem fastare
  samman.
  Men han hade aldrig föreställt sig att ceremonien skulle taga sig sådana
  former, som den visade sig göra. Han hade tänkt sig, att Rose skulle gå
  in på kondis och inköpa bakelserna, varefter de skulle förtära dem ute
  på gatan.
  Detta var emellertid något, som ej tilltalade Rose:
  -- Inte ska vi stå ute och äta som tiggarungar. Tänk om pappa och mamma
  skulle se mig. De skulle bli onda.
  Han medgav att hennes invändning hade fog för sig. Hans far kunde också
  komma förbi och se dem.
  Han kände sig emellertid mycket osäker när de gingo in. Men Rose gick
  rakt fram till disken, tog med övad hand en assiett och pekade på en
  bakelse:
  -- Va så god och ge mig den.
  Stellan uppbjöd alla sina krafter för att imitera henne.