Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 8

inverka på hennes smärta, syntes mig i detta ögonblick endast eländigt
och smått. Jag drog henne blott intill mig och sade:
»Gråt hos mig! Gråt så mycket du vill! Lägg icke band på dig! Tror du
icke, att jag sörjer som du?»
Tårarna strömmade ur hennes ögon, och dock var det ansikte hon vände mot
mitt så strålande av glädje, som om den största tänkbara lycka hade hänt
henne.
»Gör du verkligen det?» sade hon.
Det grep mig så, att min hustru skulle tro, att jag redan hade glömt
eller var på väg att glömma, att min smärta fick utbrott, och jag hörde
och såg ingenting annat, än vad jag själv kände, och vad som marterade
mig. Jag berättade henne, hur fattigt och fullvuxet hela vårt hem
föreföll mig nu, när Sven var borta. Jag sade henne, hur rädd jag var att
åter komma hem och börja vardagslivets arbete, när jag visste, att hans
klara röst icke skulle hälsa mig välkommen, och han själv icke stå gömd
bakom dörren och möta mig, när jag kom hem. Allt detta berättade jag
henne, och jag kände, hur hon sjönk till ro mot mitt bröst. Jag var
lycklig i medvetandet av, hur gemensamt vi ännu kunde känna. Men jag
förstod också, att hennes fruktan, att jag icke delade hennes sorg, så
som hon ville, kom därav, att hon, utan att jag sagt det, anade, att allt
vad jag företog mig, allt vad jag gjorde, tänkte och sade, samlades i ett
enda försök att återkalla henne själv till livet.
Detta satt jag och tänkte på. Men efter denna afton förändrade jag, som
jag själv väl märkte, mitt sätt mot min hustru. Jag blev resignerad och
väntade icke att så snart se henne vända sina tankar från honom, som gått
bort, till oss, som hon hade kvar. Därigenom blev hon mera förtroendefull
mot mig och mera öppen. Men resan gled oss förbi, som hade allt vad vi
sett endast varit en inbillning. Vänner träffade vi, men intet deltagande
förmådde mer än väcka tacksamhet hos min hustru, människorna gledo oss
förbi, som hade vi själva stått inom en gräns, vilken ingen av egen vilja
kan överskrida.
Och det lugn, vi kunde uppnå, funno vi icke, förrän vi en afton flyttade
in i vårt nya hem. Det var en våning i Stockholm, mot vilken vi utbytt
den bostad på landet, där vi upplevat så mycket både ont och gott. Vi
hade gjort detta, innan vi anade, att vad som nu hänt oss, skulle kunna
ske, och det var med en känsla av fruktan för vintern, vi trädde in i
våra rum.
Men i trots av detta upplevde vi här de första dagarna av lättnad och ro
under sorgen. Tusen gånger ångrade vi, att vi någonsin hade rest och
liksom släpat vår sorg med oss att beskådas av andra.


II.

På kyrkogården står en liten sten med inskriften »Vår lille Sven». Den är
lagd på kullen, som välver sig under en lind, vilken länge sedan fällt
sina blad. Vid lindens stam står en bänk, och på bänken sitter en ensam
svartklädd kvinna med långt krusflor som en änkas. Hon sitter där länge,
och i höstdagern talar hon med någon, som ingen kan se.
Hon befaller kusken, som håller i närheten av graven, att köra tillbaka
till landsvägen. Så böjer hon sig ned och samlar mull från graven i sin
näsduk. Därefter tar hon fram ur en syväska svart siden, nål, tråd och
sax. Av sidenet klipper hon till och syr en liten påse. Därpå tar hon av
mullen och fyller den. Så trycker hon sina läppar mot den mörka mullen,
och när hon det gjort, syr hon igen om den. Hon syr tätt och noga, så att
icke ett korn kan tappas bort, och i den lilla påsens hörn fäster hon
starka snodder. Därefter lägger hon in sina sybehör och sitter länge med
den svarta amuletten i hand, tänkande på, att nu är hon vigd vid honom,
som ligger i graven.
Därefter böjer hon knä under lindens kala grenar och kysser stenen, som
bär hennes älsklings namn. Stilla och högtidligt, som om hon beginge en
helig handling i många människors åsyn, hänger hon snodden om sin hals,
öppnar sin klänning och lägger den heliga jorden vid sitt bröst.
Under hela tiden är hennes ansikte allvarligt, men lyckligt och ljust,
och innan hon reser sig upp, kysser hon jorden under sina fötter och
stannar sedan för att kasta en blick på graven. En skog av små krukor
blomma omkring den, och friska blommor äro lagda på kullen. Ingen grav är
så vacker, ingen så väl skött, ingen är prydd med sådan rikedom just nu,
när höstvinden ruskar i träden.
Då ler hon av glädje och talar åter tyst och innerligt till någon, som
ingen kan se. Så går hon fram till vagnen, som väntar ute vid
kyrkogårdsgrinden, och åker hem.
Men när hon kommer hem, går hon direkt in till mig, tar fram den svarta
amuletten och säger mig, vad den innehåller. Därpå håller hon den fram
emot mig och ber mig, att jag skall kyssa den. Jag gör så för att icke
störa hennes glädje, och med ett lyckligt leende döljer hon den åter vid
sitt bröst, i det hon säger:
»Om du visste, hur lycklig jag känner mig, när jag är ute hos Sven,
skulle du aldrig vara ledsen, att jag far så ofta. Jag blir lugn för
flera dagar, bara jag får komma till honom.»
Så går hon ut igen och lämnar mig ensam. Och när jag efter ett par timmar
stiger upp från mitt arbete och söker henne, finner jag henne vid Svens
lilla byrå, vändande på de ting, vilka en gång tillhört honom.


III.

Så kretsa hennes tankar ständigt kring honom, som är död, och det finns
ingenting, som kan störa henne. Hon talar om, att hon snart skall följa
honom, och hon gör det i en lugn, sansad och förtrolig ton, som borde
detta vara den naturligaste sak för andra, liksom den är det för henne
själv.
Ibland brukar hon tillägga:
»Jag ville bara så gärna leva, till dess att gossarna bleve litet större
och inte behövde mig längre.»
Då kan hennes ansikte få ett förtvivlat sönderslitet uttryck, som visste
hon, att denna önskan vore mer, än hon kunde hoppas eller begära, och
hennes panna får ett djupt veck mellan ögonen, som om hennes grubbel
vållade henne smärta. Hon känner, att hon måste göra valet mellan liv och
död, åtminstone i sin önskan och hon kan icke göra det. Därför vill hon
leva en tid först, för att få vara allt vad hon kan för dem som leva,
och sedan dö för att få stanna hos den, vilken hon känner sig tillhöra.
Hon söker en försoning mellan begäret att dö och behovet att leva, och
hon fruktar båda, emedan de slitas om herraväldet i hennes själ och var
på sitt sätt pina henne gränslöst. På samma gång anar hon emellertid,
vilken av andarna till sist skall vinna seger, och därför omtalar hon
detta, icke som en utomordentlig händelse, vilken bör framkalla förvåning
och häpnad, utan som något självklart, vilket hon upplevat, och som ingen
kan betvivla.
»Minns du, när jag sade, att jag icke trodde på ett liv efter detta?»
säger hon. »Det var du, som lärde mig tro så.»
Hennes ansikte förmörkas, när hon säger det och det kommer något av groll
i hennes stämma, som gör mig ont. Hon ser det, och försonande lägger hon
sin hand på min, i det hon fortsätter:
»Nu tror jag det, och nu vet jag, att man kan börja att leva ett sådant
liv redan här på jorden. Det behövs bara, att någon går bort, vid vilken
man är så fästad, att det känns, som om själen följde med. Nästan var
afton kommer Sven till mig. Han kommer inte, när jag vill, eller när jag
ber honom komma. Inte när jag gråter och längtar, sträcker mina armar
efter honom och ropar hans namn. Men när jag minst anar det, då ser jag
honom sitta bredvid mig. Och när jag då är riktigt lugn och glad, då ler
han emot mig och ser lycklig ut. Han ser på mig då, alldeles som han
brukade, och innan jag hinner sansa mig, är han borta. Men då är jag
lycklig ändå. Ty jag vet, att han varit hos mig. Han har kommit ofta, när
du sovit och jag legat vaken. Mer än en gång har jag tänkt att väcka dig.
Men jag har icke vågat göra det. Ty jag har varit rädd, att, när du
vaknade, skulle han vara borta, och då skulle du kanske inte tro mig, när
jag berättade vad jag sett.»
Hon betraktade mig hela tiden med skygghet, som trodde hon, att jag
skulle motsäga henne. Jag gör det aldrig. Jag vet ju icke själv, vad jag
tror. Jag har genomgått skakningar så förfärliga, att jag icke vågar
säga, vad som är verklighet, och vad som är sken i andras erfarenheter.
Vet jag det ens i fråga om mina egna? Vet jag, om endast vad jag kan nå
med mitt förstånd är verklighet? Är det icke tänkbart, att det finnes en
verklighet, som endast kan åstadkommas med känslan eller -- varför icke
-- med inbillningen? Det förefaller mig, som vore det att liksom stympa
mig själv, om jag degraderade min känsla och min fantasi till att endast
existera för att kuvas av förståndet. I tanken jämför jag det med, om jag
ville låta ögat förneka en kroppslig smärta, därför att den vore osynlig,
eller örat kritisera möjligheten av en smakförnimmelse, därför att den
icke kan höras. Och hur väl jag än känner alla de argument, som anföras
mot en dylik tankegång, är det mig dock omöjligt att göra dem gällande i
detta fall. Jag varken tror eller icke tror. Jag går liksom i en pinsam
väntan att en gång få klarhet i vad jag icke vet.
Och under allt detta växer hos mig en tanke, som spirat i den stund, då
jag visste, att mitt barn skulle dö. Jag förstår, att vad allt detta är,
om det är inbillning eller verklighet, så skall det dock en dag taga min
hustru ifrån mig. Hon har växt samman med mitt eget liv, och jag kan icke
mista henne. Mot min egen lycka, som jag en gång tyckte vara så stark,
att jag från dess höjd kunde se ned på andras, reser sig den makt, som är
allt levandes öde. Döden kommer för mig, som den en gång kom för lille
Sven på den tavla, vilkens innehåll han alltid ville ha berättad för sig
som en saga. Den ringer i klockan och den, vilken icke borde, blir
kallad, men den, som kallelsen icke gäller, får stanna kvar. Skillnaden
är blott den, att jag ser döden på avstånd, långt innan han hunnit fram,
förstår att hans klocka skall ljuda, och den, för vilken hon ljuder,
skall gå med glädje.
Men jag vill icke sitta ensam kvar och förbanna dödens makt. Inom mig
växer ett begär, som går högre, än jag själv vet. Det är samma begär, som
när vissheten om barnets död tryckte min hustru till jorden, manande
henne att säga: »Han skall inte dö. Han får det inte. Jag vet, att han
inte skall.». På samma sätt säger också jag till mig själv: »Jag vill det
icke. Jag vill icke mista henne. Hon skall leva -- trots allt.» Jag
märker icke, att jag försöker det omöjliga. Den kritik, som genast var
vaken, när det gällde henne, sover, när det gäller mig själv. Jag vill
kämpa med döden för att behålla hennes och min lycka, sådan den en gång
blommade, icke just när livet log omkring oss, men åtminstone när vi
tagit dess tuktan och ändå visste, att livet kunde le. Jag vill göra allt
för att vinna henne tillbaka. Som Orfeus vill jag stiga ned i dödsriket,
med min kärlek vill jag tvinga henne att komma tillbaka, och följer hon
mig, skall jag aldrig vända mig om och snegla mot skuggorna.
Så lovar jag mig själv, och jag väntar aldrig, att lönen skall komma
snart. Tvärtom bereder jag mig på en lång och hård prövotid, och jag vet
på förhand, att det första jag behöver är konsten att vänta.
Men jag är så viss i min tro, att jag kan le för mig själv, när jag hör
hennes tal om döden. Jag kan höra henne säga, att hon längtar bort och
känna hennes smekningar, när hon ber mig förlåta sig. Då njuter jag
smekningarna och glömmer hennes ord. Som en stor, oändlig visshet känner
jag, att segern är oåterkalleligen min och icke hans, som sover i jorden.
Jag tager honom till bundsförvant i mina tankar, säger henne till och
med, i det jag går in i hennes egen tankegång, att hon skall leva, därför
att Sven vill, att hon skall leva, ja, att han viskat det till mig, medan
jag sov.
Hon hör på mig med undrande, glänsande ögon, och långt därefter -- så
långt, att jag först icke kan erinra mig, vad jag själv sagt -- berättar
hon mig, att Sven suttit på hennes bädd, klädd i sin vita nya dräkt med
det blå skärpet och sagt:
»Mamma ska' inte gråta så mycket efter mig. Det gör så ont i mitt huvud,
när mamma gråter.»
Jag hör på dessa ord, och jag tager fasta på dem som på ett omen. Mera
förhoppningsfull än någonsin drömmer jag om en framtid, där vårt döda
barn skall vara ett starkare föreningsband, än om han hade levat, och jag
minns med tårar i ögonen de ord, hon själv en gång lärt mig: Att åldras
tillsammans.


IV.

Det var ingenting mindre än en kamp med döden jag hade börjat, och den
tid, som följde, blev en ständig växling mellan den mörkaste förtvivlan
och det ljusaste hopp. Det svåraste vid sådana förhållanden är
naturligtvis den rena overksamheten, vilken blott består uti att lugnt
vänta på vad som komma skall och tåligt lämna allt åt tiden, medan man
samtidigt tycker, att vad som sker blott påskyndar annalkandet av en
natt, vilken man hoppas att kunna fördriva. Huru ängsligt jag iakttog min
hustru under denna tid! Hur jag följde henne på hennes färder till
graven! Och hur jag gladdes, när jag såg henne lugnt och glatt samla
gossarna kring sig, berätta och läsa för dem, som endast hon kunde, och
jag åter fick höra deras muntra röster, som ljödo om varandra, när det
lästa gav anledning till någon av dessa lustiga kommentarier, som göra
det till en högtid att läsa högt för barn. Och hur kunde jag icke vid
middagsbordet eller aftonlampan spana efter det ansträngda, frånvarande
uttrycket i min hustrus ansikte, vilket kunde komma som en sky och göra
alla stumma.
Då var det, som om hennes själ plötsligt gick bort från oss och lämnade
oss ensamma. Gossarna utbytte blickar med mig, blickar, vilka tydligt nog
sade, att, så gott deras ålder det tillät, förstodo de lika väl som jag
och ledo även, om de också hade lättare att slå tankarna bort. Svante
steg upp och smekte mamma och han blev icke tillbakastött, genom att han
icke lyckades att få hennes ögon att lysa upp. Han kunde komma till mig
efteråt och säga:
»Det är synd om mamma.»
Det var alltsammans för honom, och därför var han kanske en bättre
tröstare än jag.
Olof satt vid sådana tillfällen mera stilla och försökte tala vid mig,
som om allt varit som det skulle. Men hans ögon följde modern, och gick
hon ut för att vara ensam, vilket ofta hände, när hon märkte, att hon
icke längre kunde se och tala med oss, då plägade han smyga sig till
hennes dörr och stå där länge och lyssna. Dröjde tystnaden alltför länge,
gick han sakta in, och hände det, att han blev avvisad, kom gossen
stilla tillbaka och satte sig ned med en resignerad min, som om han
visste, att han icke fick begära allt på en gång.
Det var med honom som med mig, att han skulle känt det som en lättnad, om
han blott vetat, vad han skulle göra.
Och när vi tre sådana stunder sutto ensamma, tänkte vi alla på, vad som
väl försiggick bakom den stängda dörren, där min hustru arbetade sig allt
närmare och närmare den gräns, där livet upphör, kämpade sig fram emot
döden.
»Vet ni vad mamma lider utav?» sade jag en dag.
Olof såg bort utan att säga något, men Svante svarade:
»Ja.»
Jag hade för övrigt icke behövt fråga. Ty jag visste, att hon berett dem
på, vad som komma skulle.


V.

Om aftnarna, när jag blev ensam, satt jag ofta och, för att skingra mina
tankar eller över huvud kunna företaga mig något, skrev på ett slags
dagbok, vilken jag gömde i botten av en skrivbordslåda, så att Elsa icke
av någon olycklig tillfällighet skulle få se den.
Jag har läst den ånyo nu, och allt vad däri står förekommer mig att vara
skrivet för så länge sedan, att jag knappt kan tro, att icke ens två år
förgått sedan dess. Men som jag läser i den blir mig allt som hänt
levande och nära, och jag känner åter marterna av den fruktansvärda
illusion, vilken då höll mig uppe.


DAGBOKEN

4 September.
Jag sitter här och tänker på lille Sven. Allt omkring mig är så tyst, och
jag tycker mig se honom, som han de sista dagarna, han ännu kunde vara
uppe, gick omkring på trädgårdens gångar med sin lilla smeksamma hand i
min och pratade i ett, medan han såg upp mot mitt ansikte med sina
tankfulla barnaögon. Och som jag fördjupar mig i detta minne, blir mig
hopplösheten i det att jag aldrig skall se honom igen, så outsägligt
bitter. Ty han var, utan att ana det, hemmets medelpunkt. Det var han,
som alltid kom springande mot alla oss fyra stora och fyllde rummen med
sitt kvitter, när vi kommo hem. Det var kring honom, vi samlades för att
utröna, vad han tyckte, vid varje småsak, som bragte glädje. Nu går hans
pappa här och måste göra sig hård mot minnet för att räcka till och hålla
allt annat uppe. Får icke ens tänka för mycket. Icke ens sörja. Ty då
skulle allting brista.
Kom han för att taga sin moder med sig och lämna oss alla i sorg? Eller
kom han för att gå, så stilla och vackert, som han gick, och genom sin
död lära oss alla livets stora konst?
16 Oktober.
Jag har tänkt på allt och sett allt, och jag vet nu, varom det är som
striden står. Dag för dag har jag sett, hur det blott blivit sämre. Och
det är ingen glädje att kunna förstå. Det är ett lidande. Under denna tid
har jag kunnat följa varje detalj, och ett ord eller ett ögonkast ha
kunnat få mig att skälva i hela min varelse, därför att jag visste, vad
det betydde. I min och gossarnes närvaro har jag sett henne falla ifrån
och hålla samtal med en osynlig. Till det yttersta har jag fått anstränga
varje nerv för att i hennes ögon framtvinga den blick, vilken visade, att
hon var medveten om, att hon icke var ensam. Jag har sett henne känna och
förstå alltsammans själv, ana och veta, vad som lurade inom henne. Hon
har kastat sig ned för mig i ångest och bett mig att icke skicka henne
bort -- utan ha litet tålamod.
Jag lider fruktansvärt av att följa hennes kamp och mitt under
alltsammans vet jag dock, att det, som nu är min plåga, är blott en annan
sida av just samma egenskaper i en rik och väldig natur, vilkens vågor gå
högt som havets -- samma egenskaper, som en gång skänkt mig all livets
lycka och jubel.
30 Oktober.
Den förfärliga spänningen börjar gå över, och min hustru blir bättre dag
för dag. Efter vinterns mörker bli väl en gång dagarna längre och
timmarna ljusare.
8 December.
Det är länge sedan jag rört vid min dagbok. Men det kommer sig därav, att
jag arbetat. Jag har skrivit ett teaterstycke, och det har gått underligt
till. Mitt i korrektur och arbete av alla slag, min hustrus sjuklighet
och en nervositet, vilken gjort, att hela min person förefallit mig
spänd som en bågsträng, har jag stigit upp om mornarna och stulit tid för
att skriva. Jag har skrivit natt på natt till kl. 2. Jag har druckit
whisky för att hålla mig vaken. Jag har gått ut och superat mitt under
arbetet för att få höra larm och se människors anleten, vara mitt i
febrilt liv, känna det bölja omkring mig och bränna mina tinningar.
Men pjäsen blev färdig, och jag känner endast en stor mattighet. Vad jag
vill nå, är nu sannerligen varken ära eller författarglädje. Jag känner
det, som om min hjärna levde ensam på hela den övriga kroppens bekostnad.
Ja, det är skada, att dygnets timmar äro så få, när det gäller att nå det
omöjliga.
17 December.
Det förefaller mig som om, utan att jag visste det klart, allt vad jag
levat och lever, varit och är, på något underbart sätt ginge till mötes
en fullbordan, vilken sker, utan att jag kan röra ett finger. Under allt
detta lever jag mitt vanliga liv, och jag tror icke, att någon egentligen
finner mig förändrad. Jag är glad, när jag kommer ut och träffar
människor, till och med uppsluppen. Ty det lindrar.
Men inomhus har jag mitt egentliga hem, där jag lever mitt verkliga liv.
Och oupphörligt känner jag där, som om över henne och mig glede något av
det, om vilket jag själv en gång i ett helt annat sammanhang skrivit, att
det är »större än lycka och olycka» något av det, som är utan namn.
I allt detta är naturligtvis min hustru medelpunkten. Om hon går till
hälsa eller till undergång, vet jag icke. Detta synes mig nu vara något,
vari jag icke kan gripa in. Det förefaller mig ibland, som om jag stode
utanför, icke hade någon del däri, aldrig kunde få det eller nå det. Och
i allt detta finns ingen överspändhet, endast en resignerad längtan,
vilken är djupt färglös.
25 Januari.
Min hustru har satt sig till pianot i dag för första gången. Sjunga vill
hon väl icke ännu, men jag har dock hört musik igen i mitt hem, och
melodierna från fordom ha stämt våra sinnen liksom i en ny och ljusare
ton. Över huvud har det på sista tiden kommit något nytt över henne,
något, som lovar mera än förut. Hon har vaknat upp till livet, och hon är
med oss andra som förr. Icke riktigt ännu kanske. Men jag känner, hur hon
med varje dag kommer oss närmare. Ibland tror jag vad hon säger, att allt
detta kommer därav, att hon vet, att hon snart skall gå bort, och att
detta hopp håller henne uppe. Men ibland tror jag, att om det också är så
nu, så är dock allt detta på väg att glida över i något större, vilket
hon själv känner med undran och ängslan, men icke vill tro.
Huru härmed är, vet jag icke. Men jag vet, att jag icke är förtvivlad nu,
som jag var det förr. Ty nu lever jag under det öde, som är mitt, och
som, hända vad hända vill -- så som jag nu ser det -- icke kan kasta
något styggt in i hennes liv och mitt. Detta är det jag fruktat.
19 Februari.
Jag står icke ut med detta längre. Jag har sett svart och svart och svart
omkring mig, så jag råkar i raseri bara jag ser mig själv i en spegel.
Och det bästa är, att min hustru själv tyckes börja känna en smula av
allt detta.
26 Mars.
Jag går bara och väntar att vintern skall försvinna på allvar, så att vi
få komma bort härifrån. En apati av högst besynnerlig art behärskar mig,
och jag är ibland rädd, att denna vinter knäckt mig. Vad sommaren kan
komma att medföra, är kanske heller icke sådant, att man kan vänta därpå.
Vi flyttade in till Stockholm, eller rättare: hyrde våning, när vi
trodde, att allt skulle bära oss fram, om också långsamt. Som det blivit,
hade det varit bättre, om vi stannat på landet, i den avskildhet, som
synes vara vårt bästa öde. Här är mera ensamt än där.
Sorgen skrämmer.
31 Maj.
Det är vår bröllopsdag i dag. »Im wunderschönen Monat Mai.» Jag kan icke
låta bli att anteckna en sak, hur full av barnslighet jag än själv
känner att den är. Det är nämligen 14 år vi varit gifta i dag, och det
år, som gått, har varit det tyngsta. Det som gick var ju det 13 :de --
olycksåret par préférance. Det är, som om jag trodde, att någon eller
något nu höll på att jämna vägen för oss, eller som om jag kände, att
något inom mig vore nära att läkas. Och allt detta, för att jag kommit
att tänka på en siffra, vilken under normala förhållanden säkerligen gått
mig spårlöst förbi.
25 Juni.
Dagarna förflyta, under det att jag går och tänker på, att jag borde
börja att arbeta. Men diktens fjärilar flyga blott oroligt fram och åter
över något, som är öde och förbränt. Ibland synes det mig, som skulle jag
kunna följa deras flykt. Men så erinrar mig verkligheten åter om det som
är, och det blir, som när ett ljus blåses ut inne i ett rum om natten.
Kunde jag bara ständigt vara så, att min hustru ingenting märkte. Kunde
jag vara jämn och glad eller åtminstone synas så. Men jag kan det icke,
och jag vet, att hon sörjer, icke blott över sig själv utan också över
den smärta, hon vållar mig. Det måtte vara förfärligt att gå som hon och
ingenting orka, ingenting förmå, utan bara sjunka ihop vid det minsta som
vållar henne oro eller sorg. Gå och grubbla över döden, som hon tror
skall komma, men som icke kommer. Tredubbelt fasansfullt måtte det vara
att mitt under allt detta tillfoga den man älskar högst ett oläkligt
lidande och icke kunna göra något för att bota det.
Hon kan sitta och se på mig, när hon icke tror att jag märker det, och
över hennes ansikte kommer då ett sådant uttryck av förtvivlan, att det
skär mig in i själen.
I går kom hon och satte sig bredvid mig och lade sin hand över min.
»Om du bara inte hade mig», sade hon, »vad du då skulle vara mycket
lyckligare!»
Jag vet, att hon trodde på sanningen av sina egna ord, och mitt svar
kunde väl för ett ögonblick rubba hennes tro och framlocka en glimt av
hopp i hennes ögon, men det kunde icke återgiva henne den säkra
övertygelsen att hon var oumbärlig och därför behövde leva.


VI.

När jag läser dessa blad och ser, hur jag vacklat mellan hopp och
fruktan, förstår jag icke, att vad dessa rader berätta verkligen kan vara
sant. Och dock måste det vara så. Ty scripta manent. Och hur
ofullständiga och fragmentariska dessa anteckningar än äro, berätta de
mig dock med full visshet, att jag hoppades mera då, än vad jag kan fatta
nu, när allt fått sin förklaring och sitt slut.
Så mycket förstår jag, att det under denna vinter, till vilkens minnen
jag ej mera vill och icke kan återvända, var min lycka, att jag omsider
fann något, vilket jag trodde kunna bidraga att rädda min hustru. Vilken
lycka är icke detta! Att slippa att endast vara en overksam åskådare, att
få gripa in, att få verka, arbeta med ett bestämt mål för ögonen, ett
mål, som man åtminstone tror sig kunna nå. I ungdomen skulle kanske en
sådan lyckokälla synas fattig och ringa. Men när åren stänkt en smula
grått i håren, blir man nöjd med mindre än förut. Man kan då leva och
lida, när man tror, att det ligger inom möjlighetens gräns att skapa en
förbättring, och man kan i blotta medvetandet om en sådan möjlighet finna
något, som nästan liknar lyckan.
För mig kom denna hjälp, i samma stund den aning jag länge haft, att
stadslivet var fördärvbringande för min hustrus hela tillstånd, allt mera
stadgades till verklig övertygelse och till sist omsattes i ett beslut
att rycka henne loss därifrån och återvända till landet, som vi aldrig
borde ha lämnat. Läkaren uppmuntrade mig även i detta mitt beslut, och
när jag första gången slog fram denna plan som en blott möjlighet för min
hustru, lyste hela hennes ansikte upp, som om jag lovat henne paradisets
fröjder, och hon sade bara: »Kan du göra detta för mig? Vill du det?»
Dessa ord väckte mig till handling och liv, och under alla tvivel, all
oro och allt, som jag förut skildrat och berättat, vilket tyngde mig till
jorden, glänste dessa ord emot mig som stjärnor genom mörkret och eggade
mig till den stora ansträngning, vilken jag hoppades skulle återgiva oss
alla glädjen i vårt hem. Ju mera jag tänkte därpå, desto sannolikare
föreföll det mig, att jag här hade funnit det »Sesam öppna dig», vilket
skulle bana vägen för min hustru att åter kunna tillhöra livet. Som en
man, vilken tror sig hava funnit en talisman, vilken giver honom makt att
göra under, satte jag hela min lit till denna plan, och när vi äntligen
flyttat in i den lilla villan, som låg högt upp med utsikt över fjärdar
och skog, och där asparnas blad darrade utanför det fönster, där min
hustru skulle sitta och se mig, så ofta jag kom hem från mitt arbete, då
var jag viss, att nu var lösningen funnen. Så underligt det än kan
förefalla mig nu, jag var viss därpå. Jag trodde och jag var outsägligt
lycklig i min tro.
Aldrig har jag väl heller känt mig mera hoppfullt lycklig, än när snön
denna vinter började falla och vi erforo denna egendomliga hemkänsla att
vara avstängda från alla och allt, vilken följer med det nordiska
luftstrecket. Från vinden och ned till källaren stod vårt nya hem
färdigt, och som förr ordnade det hela och prydande rummen med alla de
små uppfinningar och föremål, vilka äro kvinnans hemlighet att kunna