Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 7

bad om hjälp, eller som gav honom sådan. Och det var först, när hon
märkte, att krafterna icke längre stodo henne bi, som hon med tårar i
ögonen gav sitt bifall och böjde sig för det oundvikliga.
Ett par timmar efter, sedan sköterskan anlänt kom emellertid min hustru
in till mig och berättade med strålande ögon, att Sven blivit mycket
intagen i sin nya vän.
»Du får gärna hjälpa mig, för du är snäll» hade han sagt.
Och därmed slöt han sina ögon och låg stilla, som han plägade, med
isblåsan på sitt huvud, vilket alltid värkte, och de små magra händerna
över täcket.
En dag stördes vi plötsligt av positivspel ute på gården, och emedan Sven
just den dagen ätit och pratat och sett riktigt kry ut, frågade vi honom,
om han inte ville bli buren ut och se på en apa.
Annars var det alltid Sven, som kom rusande, när en positivspelare var i
antågande. Med andan i halsen brukade han komma in till pappa och be om
slantar. Det var hans fröjd att få ge, och när han kom med sina slantar,
och såg strålande lycklig ut, som om han vetat, vad det vill säga för en
fattig musikant att få pengar till mat, då fick han svartmuskiga ansikten
att le med vita tänder och brunglänsande ögon att stråla tillbaka mot
hans blå.
Men nu hängde han så trött och liten på pappas arm. Väl inlindad i en
filt var han, och strumpor hade han på fötterna. Så blev han utburen, och
pappa höll honom i sina armar på verandan, därifrån han kunde se ned över
den solbelysta gården, från vilken positivets muntra toner ljödo emot
Sven.
Han blickade trött och främmande ned på träden och på gårdsplanen, på
klungan av barn, som stodo där i solskenet, och hans blick var hela tiden
undersam, som hade han grubblat över, varför allt detta icke var roligt
som förr. Han försökte att dra på mun, när han fick se apan, som var det
roligaste han visste, och som hoppade upp och ned på positivet, skramlade
med sin lilla kedja och gjorde fula miner, när hon försökte knäcka en
nöt.
Men Sven orkade icke se allt detta. Han blev bara allvarligare och
allvarligare. Allt tyngre och tyngre satt han på pappas arm. Det var, som
om han varit långt borta och sett ned på det, som jorden hade vackert och
glatt, och längtat dit och känt, att allt detta icke längre var till för
honom. Han lutade bara sitt huvud mot pappas axel, och så blev han buren
in igen i sin säng.
Det var mamma, som lade honom ned i den och strök kuddarna till rätta:
»Tyckte inte Sven det var roligt?»
»Jo, ja orkade bara inte än. Men jag blir snart frisk.»
Då böjde sig mamma ner och strök lille-bror över håret, men utan att han
såg det, räckte hon ut sin andra hand och sökte min, som hon krampaktigt
tryckte.


XVI.

Så satt jag en natt ensam i mitt rum, och dagen därpå visste jag, att
läkarna skulle komma och döma lille Sven till liv eller död. Jag visste
att de skulle vara två, därför att vår husläkare ville konsultera en
specialist, emedan han icke längre vågade lita på sitt eget omdöme. Jag
satt ensam, lampan var tänd, och framför mig låg ett manuskript, där
slutkapitlen saknades.
Jag hade sagt godnatt till min hustru och nämnt, att jag skulle arbeta.
»Att du kan skriva i kväll!» hade hon sagt.
Och det låg en nyans av bitterhet i hennes ton, som om hon hade menat,
att jag icke kände som hon.
Så hade hon ångrat sig och lagt sitt huvud mot mitt och sagt:
»Lycklig du, som kan.»
Och här satt jag nu ensam och darrade i varje nerv av en själsskakning,
så sammansatt och så oerhörd, att jag knappast kan beskriva den. Jag
hoppades trots allt, att mitt barn skulle leva, ja, jag trodde, att så
skulle ske. Men på samma gång hade jag en förnimmelse, att nu måste jag
skriva, nu eller aldrig. Jag visste snart sagt varje ord, som skulle stå
på de papper, vilka blanka och oskrivna lågo framför mig. Nödvändigheten
drev mig fram, och jag skrev, fyllde ett efter annat av de vita bladen
och lade dem samman med högen av manuskript, som växte framför mig på
bordet. Det var, som om en osynlig röst hade viskat sin befallning i mitt
öra, jag måste lyda denna röst, lyda blint, och det var över mig en
jagande hast, som om jag vetat att det gällde livet.
»I morgon», ljöd det inom mig, »i morgon! Vem vet, vad som sker i morgon?
Det kan ske, att ditt barn skall dö. Och då kan du icke skriva. Då kräves
det av dig: 'Pengar och åter pengar'. Du kan arbeta om din bok, du kan
göra den bättre, men du kan icke skriva den färdig, om ditt barn skulle
dö.»
Som piskrapp jagade mig tankarna fram, och redan såg jag morgondagern
genom gardinen i lampans bleka sken, som föll över papperet. »Pengar!
Pengar! Du måste skaffa pengar om ditt barn dör, och du skall kunna
rädda din hustru.»
Och genom rösterna, som jagade mitt arbete fram, hörde jag som en ton,
vilken jag tyckte mig känna igen: »Es ist ein Vater mit seinem Kind!» En
fader med sitt barn! Var hade jag hört det förr? När hade jag hört detta
förr? När hade jag känt denna jagande hast? Det var, som om piskor vinit,
som om hovar slagit gnistor ur stenbundna vägar, som om jag känt
nattluften kyla mitt brännande huvud. Jag skrev och skrev. Och jag kom
ihåg, hur jag åkt som en rasande, i tanke att mitt barn var dött.
Men jag tänkte icke längre på mitt barn. Jag tänkte på henne, som måste
äga mig helt, om det skulle vara tänkbart, att hon kunde stanna hos mig,
i fall det ofattbara bleve verklighet och Sven dog. Jag skrev och skrev,
skrev som ingen människa skrivit för pengar, skrev de bästa sidor, som
säkert flutit ur min penna. Och när krafterna sveko mig, drack jag, drack
mycket för att hålla mig själv vid liv.
När solen redan en stund varit uppe, skrev jag de sista raderna. Och jag
satt som bedövad.
Jag samlade ihop de fullskrivna arken och lade dem i min låda, smög mig
ut i rummen och lyssnade vid den dörr, innanför vilken Sven låg. Då
öppnade min hustru den och såg ut. Jag vacklade emot henne och sade:
»Det är färdigt.»
Hon log emot mig, och det låg en värld av lycka i hennes röst, när hon
svarade:
»Han sover så lugnt. Det kan inte vara farligt.»
Jag gick ifrån henne och föll en stund senare i dödssömn av trötthet.


XVII.

Innan nästa dag hade förgått visste vi, att ingen hjälp fanns, och att
lille Sven skulle dö. Vissheten hade kommit över oss som ett tungt slag,
ty hela tiden hade vi hoppats. Vi stodo ute i tamburen, de båda läkarna
tysta och allvarliga, min hustru med ögonen fästa på deras anleten, som
om hon trodde, att de ännu icke sagt allt. Jag såg på dem alla, medan jag
lade armen om min hustrus liv för att försöka att draga henne till mig,
och jag lade märke till, hur det ryckte i vår vän doktorns känsliga
ansikte. Professorn talade sakta och lågmält, som om varje ord kostat
honom en övervinnelse. Jag kände ingenting annat, än att det oundvikliga
kom, och att jag måste stålsätta mig för att kunna bära det. Men med en
tryckning av min hand, i vilken jag kände hela hennes smärta, gjorde min
hustru sig lös från min arm, som låg om hennes liv, och i det hon vred
sina händer, så att man bokstavligen hörde benstommen knaka, utbrast
hon:
»Säg, att det finns hopp. Säg det bara.»
De båda männen undveko hennes blick, men då rätade den unga kvinnan upp
sig och sade:
»Han skall inte dö. Jag skall visa er, att han skall leva.»
Hon gick bort och vi stodo tysta och sågo efter henne, där hon försvann
på vägen till sjukrummet. Vi förstodo alla, hur djupt hon kände, att
varje möjlighet till förhoppning verkligen var förbi, och att det var
därför hon gav löftet att rycka honom undan döden, -- trots allt. Vi togo
farväl utan många ord, och jag gick den väg, min hustru hade gått, utan
att veta vad jag ville säga henne, endast för att få vara i hennes närhet
och se, kanske just vad jag fruktade mest.
Jag fann henne icke i sjukrummet. Jag fann henne i mitt eget rum och
hennes drag voro förstenade. Hon satt hopsjunken i soffan, med handen
hårt pressad mot kinden, hennes ögon voro torra och glanslösa, och hon
såg in i det stora mörkret. Hennes gestalt, ansikte, ja, till och med
hennes händer vittnade därom. Jag försökte tala henne till, jag försökte
att nämna hennes namn, men hon svarade mig icke, och till sist måste jag
lämna henne åt sin egen smärta, väntande i ångest på de ord, vilka skulle
komma, när den en gång bröt ut.
Det dröjde mycket länge, innan denna tystnad bröts, och när det skedde,
var det icke med ord. Min hustru sträckte endast fram sin hand emot mig
och drog mig till sig i soffan. Hon föll i mina armar, och en lång
snyftning, som tycktes komma från ett enda bröst, skakade oss båda.
»Vad det är synd om dig!» viskade hon. »Vad det är synd.»
»Om mig?»
Jag slet mig lös och såg upp. Ty det låg något i hennes röst, som fyllde
mig med en aning, vilken jag icke ville låta stiga fram som tanke inom
mig.
Hon knäppte ihop sina händer emot mig och nästan skrek:
»Du ber mig väl inte om, att jag skall leva efter detta, leva utan Sven.
Jag kan det inte. Jag kan inte.»
Det var min aning, åt vilken hon givit ord, och jag stod där rådvill och
utan att kunna få ett ord över mina läppar.
»Sätt dig hos mig», sade hon. »Jag ska' inte bli häftig. Jag ska' tala
lugnt. Ty jag är inte orolig längre. Jag känner bara, hur allting
brister. Jag är borta redan nu, fastän du inte kan fatta det än, därför
att du vet så litet, och därför att jag så litet kunnat säga. Men varför
skulle jag säga dig det, förrän det var alldeles nödvändigt? Ty jag har
velat leva med dig, Georg, jag har velat leva med dig, därför att jag har
älskat dig mer än allting i hela livet. Jag är inte ung nu. Jag är så
gammal, som du aldrig kan bli. Det är bara, att du aldrig har vetat det,
aldrig har velat se det, och när jag sett dig lycklig, har jag icke velat
störa dig. Men så långt jag kan minnas tillbaka, har jag vetat, att jag
icke varit som andra människor. Inom mig har jag känt ett behov att få
dö. Kan du förstå, vad jag säger nu, Georg? Jag förstår det ju knappast
själv. När jag varit som mest lycklig åt dig och barnen och allt som är
vackert, alltid har jag vetat, att en dag skulle jag bort från
alltsammans, och ingenting skulle kunna hindra mig. Jag skulle vilja och
icke vilja, önska och icke önska. Men jag skulle gå in i mörkret, där
jag hörde hemma. Jag har känt det så, att något skulle komma och tvinga
mig, säga mig, att jag måste. Minns du den vintern, Georg, när det var så
tungt och så mörkt mellan dig och mig? Då försökte jag att skriva till
dig, hur jag hade det. Ty tala kunde jag ju ej. Men jag kunde heller icke
skriva. Vad jag ville säga dig, kunde jag icke, och jag minns, hur jag
undrade över, att du icke frågade mig även sedan, frågade mig ofta och
enträget, även fast jag bett dig att icke göra det. Ibland ville jag, att
du skulle fråga mig. Men mest var jag glad att du icke gjorde det. Vad
jag led den liden, Georg! Om du kunde ana, vad jag led! Du kom och tog
min hand och satte dig bredvid mig, och jag blev icke lycklig, som jag
brukade. Ty jag visste ju, att jag dag för dag tänkte på, hur jag skulle
kunna få dö och gå bort ifrån dig. Jag ville göra det själv, Georg. Kan
du fatta det, att mitt i min lycka ville jag göra det själv? Och du var
god emot mig och vänlig och glad, och jag kände det, som om jag varit en
trolös kvinna och bedragit dig. Och vet du, varför jag ville gå bort
ifrån dig? Jo, därför att jag visste det så säkert, att en dag skulle det
ske, och därför ville jag hellre gå, medan du var ung och stark och
snart skulle kunna glömma mig och bliva lycklig med en annan.»
Hon tystnade ett ögonblick, och hennes ögon simmade i tårar. Så fortfor
hon igen, och hennes röst blev som ny:
»Så kom lille Sven, Georg, och allting blev som förändrat. Minns du, att
jag sade dig det redan då? Minns du, att jag sade det? Jag trodde då, att
Gud hade sänt honom för att hålla mig kvar i livet, för att jag skulle
kunna göra dig så lycklig, som jag önskade, och var kväll bad jag till
Gud, att jag skulle kunna. Jag trodde så visst, att Gud hade bönhört mig,
och det var det jag talade med lille Sven om, när vi voro ensamma, och
ingen kunde lyssna till våra ord. Men nu, Georg, nu går han ifrån mig. Nu
vet jag, att allt det andra, allt det, som du aldrig har vetat förrän nu,
skall komma igen, och nu vill jag bara att du skall förlåta, för all sorg
jag gjort dig och all sorg jag gör dig nu. Men du får icke bedja mig
stanna. Ty dit Sven går, dit går också jag.»
Hon stod framför mig, och hon syntes mig i detta ögonblick större, än
människor äro. Jag var i den grad oförberedd på allt, vad hon nu hade
sagt, att det syntes mig, som om hon berättat en ohygglig mardröm, vilken
jag icke kunde förvandla till verklighet. Men jag kände också, att på
samma gång hon tillfogade mig den största sorg, blottade hon vidden av en
kärlek, inför vilken jag blott ville sträcka ut mina händer, för att den
icke skulle berövas mig i samma ögonblick den helt blivit min.
»Jag kan inte bära detta», nästan skrek jag. »Jag kan icke bära det.
Mista både dig och honom. Du kan inte mena det.»
Hon reste sig utan buller upp, och som en Niobe, vilken breder ut armarna
kring sina barn, dem gudarnas pilar söka till och med i modersfamnen,
stod hon framför mig.
»Låt mig ta' Sven med mig», sade hon. »Han ska' ju ändå dö. Jag bär honom
ned till viken i kväll, när alla sova. Det är en så kort kamp. Och så
slipper jag plåga dig mera, än jag redan har gjort.»
Jag ställde mig i vägen för henne, och med mina armars kraft tryckte jag
henne våldsamt ned på soffan.
»Vänta», sade jag. »Vänta! Du vet ju inte själv, vad du gör.»
Men hon svarade mig endast:
»Det blir din och min olycka, om du hindrar mig. Anklaga icke mig, när
den sedan kommer.»
Hon vred sig i smärta under mitt tag, och efter en stund föll hon i en
lång vanmakt. Jag lade henne ned på soffan och jag tyckte, att allt vad
som blivit sagt var en vanvettig dröm. Länge stod jag och betraktade
henne, ända till dess att jag hörde, hur hennes andetag blevo långa och
regelbundna, och jag var viss, att hon sov. Då makade jag kudden till
rätta under hennes huvud och lade en filt över henne.
Vacklande av sinnesrörelse, gick jag in i rummet, där Sven låg. Hans
högra öga hade fallit samman och hans vänstra hade blivit så underligt
klart och stort. Jag böjde mig över honom, tog hans lilla oskyldiga hand
och förde den till mina läppar.
»Du älskade barn», tänkte jag. »Varken du eller jag kan hjälpa den
andre.»


XVIII.

Vi hade flyttat lille Svens bädd till verandarummet, för att han genom de
öppna dörrarna skulle höra fåglarna sjunga och vinden susa. Där låg han
nu på sin vita bädd, och när han såg upp, var det i väntan att bli kysst,
eller också rörde han sakta på de små svaga händerna, och då lutade vi
oss ned över honom, därför att vi förstodo, att han ville smeka oss.
Svante gick på tå i sjukrummet, och hans hjärta var fullt av det
förunderliga i, att lille-bror skulle dö. Långa stunder stod han stilla
och betraktade honom eller böjde sig ned och kysste hans kind. Men när
mamma vaknat ur sin dvala, då gick han emot henne, när hon kom in, och
lade båda sina armar om hennes hals.
Aldrig skall jag glömma den blick av outsäglig förtvivlan, varmed hon tog
gossen om huvudet och såg in i hans ögon.
»Har du telegraferat efter Olof?» sade hon till mig.
Jag nickade till svar, och åter såg jag, hur hon böjde sig över Svante
och slöt honom intill sig. Driven av någon plötslig instinkt, reste jag
mig upp och gick ut, lämnande min hustru ensam med det friska barnet och
det döende. När jag vände mig om i dörren, såg jag min hustru föra Svante
fram till lille-brors säng. Där satte hon sig på den ena sidan och lät
gossen taga plats på den andra. Så lutade hon sig ned över Sven. Men hela
tiden höll hon Svantes hand fast, och jag såg, att hon smekte båda
barnen, utan att göra någon åtskillnad.
När Svante slutligen kom ut, gick jag in och tog hans plats mitt emot min
hustru. Då räckte hon mig sin hand över det döende barnet och sade:
»Om det blir till lycka eller olycka, vet jag inte. Men jag skall stanna
hos dig. Ty jag tror nu, att Gud vill det.»
Och efter ett ögonblick tillade hon:
»Sven vill det också. Jag har talat vid honom.»
Utan att kunna svara, böjde jag mig ned och kysste hennes hand. Och i
denna stund visste ingen av oss, vad som var lycka och vad som var
olycka.


XIX.

De dagar, som nu följde, skall jag fåfängt söka skilja ifrån varandra.
Ja, det skulle vara mig omöjligt att ens säga, huru många de voro. Natt
blev till dag och dag till natt, och vårt liv hade blott en enda punkt,
kring vilken det rörde sig: det lilla rummet, utanför vilket de blommande
kaprifolierna täckte verandan, fyllande luften med sin doft, och där vår
lille gosse låg och stred med döden.
Här gingo vi om varandra, sutto vid varandras sida, sovo, åto och vakade.
Här smälte allt vad vi levat och drömt samman i en enda förtärande
smärta. Här gick min hustru fram, när det sista hoppet syntes utslocknat,
och satte korken i myskflaskan. Hon, som ville dö med honom, tog den
sista medlet av stimulus bort, för att hon icke sedan skulle behöva
förebrå sig, att hon stört den lilles sista stunder endast för att själv
ha den glädjen att se hans stora ögon lysa emot oss.
Ty det högra ögat var slocknat och borta. Ögonlocket låg slutet däröver,
som om halva hans lilla huvud redan länge varit dött, men när det vänstra
ögonlocket öppnades, glänste ögat så mycket större. Det blev så
allvarligt och stort, som om det redan blickat in i en värld, dit hans
far och mor ännu icke haft tillträde, och där vi icke skulle komma in,
förrän den sista förlåten brast, och vi följde honom på den väg, där
dödens klocka ringer, och där den, som hör dess ringning, måste följa,
vilka band som än hålla honom kvar vid jorden.
Här sutto vi, när dagens sol lyste, när regnet därute föll, och när
nattlampan inne i sjukrummet spred sitt svaga flämtande sken över den
vita bädden. Och lille Sven själv, han, vilken våra blickar sökte, som
våra tysta samtal rörde sig om, och som vi hade slutat med att önska
befrielsen från alla plågor! Stilla som han levat, låg han på sitt sista
läger, och när min hustru lutade sig över honom, rörde han sina trötta
läppar och kysste henne.
»Klappa pappa, Sven», sade hon. »Pappa är här.»
Då riktade han sitt stora trötta öga emot mig och lade sin smala, vita
hand mot min kind med en rörelse, som om han endast rört sig i sömnen.
Så sutto vi den sista natten, och närmare ha inga människor setat
varandra. Vi höllo varandras händer över barnets bädd, och vi sprutto
till, för att ingen rörelse av liv i hans ansikte skulle gå oss förlorad,
när han såg upp och sökte oss med sitt stora öga. Vi talade till
varandra: »Såg du det? Såg du?» Och medan vi girigt samtalade på denna
minnenas skatt, vilken skulle bli det enda som stod oss åter, gingo
nattens långsamma timmar förbi, och morgonrodnaden steg över viken, över
ekarna, över hela den gamla trädgården under våra fönster.
Som om vi ville giva lille-brors själ fritt rum att flyga den väg, där vi
icke kunde följa honom, så öppnade vi dörrarna till verandan, och den
friska morgonluften strömmade in. Det hade regnat på natten, och genom
splittrade moln bröt solen fram över landskapet, medan dimmorna flögo
över vikens vatten. Den steg och steg, och vid dess strålar började
fåglarna kvittra. Och hela det härliga uppvaknandet av naturen grep oss,
så att vi måste tvinga oss till tystnad för att icke störa den lille,
som sov.
»Ser du», sade Elsa, »ser du! Så vackert måste det bli, när han skall
dö.»
Men ännu dröjde dödsängeln, ännu fortforo barnets lugna, regelbundna
andetag, och tröttheten grep oss. Jag tog min hustru med halvt våld och
tvang henne att lägga sig till ro på soffan bredvid gossens bädd. Där
somnade hon med handen på hans säng, och medan morgonsolen steg, satt jag
ensam vaken och lyssnade till deras tunga andedräkt, under det att inom
mig allt blev stilla och lugnt, och jag ropade efter ett slut på denna
pina för oss alla. Jag satt där, till dess att min hustru reste sig upp
ur sömnen. Då bytte vi plats, och uttröttad somnade jag med handen på den
plats, där hennes nyss hade vilat.
Så förgingo ett par timmar, och solen steg högre och högre på en klar
sommarhimmel. Jag vaknade vid, att min hustru lade sin hand på min arm.
»Vakna, Georg», sade hon. »Nu dör Sven.»
Jag kunde icke stanna där inne. Jag gick ut i trädgården, och i tanke att
bereda honom en sista glädje -- han, som städse älskat blommor -- bröt
jag en rosenknopp, den vackraste jag kunde finna, vände åter och lade den
på min gosses kudde vid sidan av det öga, som ännu kunde se. Ur stånd att
uthärda längre, gick jag tillbaka ut på verandan. Därute hörde jag, hur
Svante kom in och satte sig vid bädden. Men jag vände mig icke om. Jag
gick blott och lyssnade på de långa, förfärliga andedragen, vilka kommo
som från en vuxen man och skuro mig i själen. Då hörde jag ett ljud från
min hustru, som kom mig att vända mig om.
Sven hade slagit upp ögat och sett rosen. Så hade han sträckt sin hand
mot blomman, lyft upp den, som ville han se på rosen en sista gång och
sedan låtit den falla tillbaka på kudden.
Plötsligt skakades hela hans kropp av hemska, långvariga krampanfall. De
började vid huvudet, som vreds snett, och syntes fortsätta ända ut i
lemmarna, vilka blevo styva och blånade. Då lutade min hustru ned sitt
huvud för att slippa se. Men när anfallen upphört, grät hon tyst, och
åter räckte hon mig sin hand över den lilla bädden.
Så sutto vi därinne, till dess att andetagen upphörde ... fortsatte igen
... förlängdes, växte i styrka ... och upphörde. Så blev allt tyst.
Dödens tystnad härskade. Nedböjda och gråtande följde vi vingslagen av
den själ, som var på flykt.
Vi hade hållit honom i var sin hand och på en gång släppte vi de kalla
händerna ned mot täcket.
Så gick min hustru ut ur rummet och sökte vila. Men jag satt där ensam
och kände med förfäran, hur allting hade blivit så tyst.
* * * * *
På eftermiddagen kom Olof och tillsammans med far och mor kom han från
sin första utflykt i världen fram till den bädd, där lille-bror låg död.
Där grät han manligt och stilla, och när han kom ut i salen, visade
Svante honom allvarligt på sitt finger.
Det hade fått ett djupt märke, och Svante beskrev hur lille-bror tryckt
in sin nagel där, innan han dog. Han behöll det märket i flera dagar, och
han saknade det, när det gick bort.


XX.

Det står en liten gul kista mitt i rummet på samma plats, där för icke
länge sedan stod en bädd med ett levande barn. Nu är rummet prytt med
rosor. Man ser nästan intet annat än rosor, och in genom dörren träder en
ensam kvinna.
Hon bär ett barn på sina armar och barnet är dött. Hon vill icke, att
någon annan än hon själv skall röra vid hennes älskling, och med egna
händer, som icke skälva, lägger hon det i kistan. En liten hund av ull,
som han brukat sova med, när han var frisk och glad, och ingen tänkte på
döden, lägger hon på hans arm. Det är Ulltapp, som skall följa sin herre.
Han är en fredlig sängkamrat och stör ingen. Så ser hon efter, att hennes
gosse ligger bra och ordnar hans bädd, som om han nyss läst sin aftonbön,
och hon kommit för att säga god natt. Hon ser på honom, som ville hennes
hjärta brista, och hon kysser hans kalla läppar.
Så går hon sin väg, och jag står där ensam med locket, som jag lovat
henne, att ingen annan än jag skall skruva fast. Jag skruvar och skruvar,
och mejselns ljud mot skruvarna, vilka tränga sig in i trät, gnissla och
ljuda, som om jag själv skure tänder av smärta.
Men när det är gjort känner jag ingen smärta längre. Det är, som om de
sista dagarnas ångest bränt ut varje möjlighet att känna inom mig, men
vart jag ser, möter min blick idel blommor.
Då går jag ut på verandan, och jag möter doften av kaprifolium, som
stiger ur mörkret, samma doft, som omgav mig, när jag kände mitt lilla
barns fingrar krama mina med dödens kraft. Allting inom mig är upplöst,
allting är förbi. Jag tänker på henne, som nyss gick ut, och på allt, som
jag vet skall följa. Jag känner, att jag får aldrig tid att sörja honom
så som jag ville, min lille gosse med änglaögonen, och ensam böjer jag
knä vid hans kista, jag som icke vet, för vem jag böjer knä, eller till
vem jag skall bedja.


XXI.

Men ute på kyrkogården ligger en liten grav. Den är ordnad som en
trädgård i smått med en häck av buxbom, ett rosenträd och en kulle med
friskt gräs, på vilkens krön växer tätt med penséer. Den är olik alla
andra gravar, och över den grönskar en ensam lind.
På kullen är en sten, och på stenen läsas orden: »Vår lille Sven».
Där sover vår lycka, som en gång var större än andras. Där under jorden
är min hustrus själ fången, bunden med trolldomsband, och ingen kärlek
kan föra den åter till jorden.


TREDJE DELEN
Evigt ejes kun det tabte.
HENRIK IBSEN.
I.

Det fanns intet av vad jag väntat och fruktat, som icke kom. Den enda
skillnaden var, att allt som olyckan växte, ville jag aldrig tro på den,
ens fastän jag anat den och visste, att den skulle komma. Ty att sorgen
skall komma, det kunna vi människor veta. Hur den verkligen kommer, veta
vi däremot aldrig.
Det första jag med en onämnbar fasa kände och förstod, när åtminstone så
många dagar hade förgått, att jag kunde komma i ro och tänka över vad som
verkligen skett, det var, att aldrig hade min hustru så talat ut ur sitt
innersta väsen, som när hon setat inför mig i mitt rum och sagt, att hon
var född för olyckan, och att nu, när Sven var borta, levde hon endast
för att dö. Om och om igen upprepade jag hennes ord, om och om igen
genljödo de i mina öron, och ju längre jag tänkte på dem, desto vissare
blev det mig, att inom henne fördes en kamp mellan själva begäret att dö
och hennes kärlek till mig och våra barn, som befallde henne att leva.
Mer och mer började dock allt, vad hon sagt om sin kärlek till oss att
stiga fram för mina tankar och undantränga de förfärliga ord, vilka
talade om en dödslängtan, som nästan blivit ett dödsbeslut. Jag såg henne
sliten mellan den känsla, som band henne till oss tre, vilka ännu levde,
och den dunkla längtan, vilken drog henne till den, som gått bort. Vi
hade varit ett helt för henne, och därav kom hennes lidande, att hon
kände sig aldrig kunna förlika dessa stridiga krafter, vilka brottades om
hennes själ.
Jag såg allt detta. Jag såg det under en resa, på vilken jag ryckte henne
med mig för att skänka henne åsynen av hav och sol, nya människor och
intryck av livet. Aldrig glömmer jag denna resa. Aldrig glömmer jag det
intryck av hopplöshet, som bemäktigade sig mig, när jag vecka efter vecka
allt tydligare märkte, att allt vad hon såg, gled henne förbi, som om det
för henne ej varit till. Hon dolde mycket för mig, hon dolde till och
med sina tårar, och jag förstod, att hon gjorde detta, därför att hon
såg, hur jag endast levde i hoppet att kunna återföra henne till livet,
och hon så gärna, så gärna ville, att jag i det längsta skulle få behålla
mitt hopp. Jag förstod detta en afton, när vi sutto på en veranda och
sågo ut över en norsk tavla av fjord och fjäll. Elsa betraktade länge
alltsammans, hon slöt ögonen inför allt detta, som hon älskade, och såg
bort.
»Georg», sade hon, »Georg! varför låter du mig se allt detta?»
Så brast hon stilla i gråt, men försökte åter hejda gråten och såg upp
mot mig.
»Varför gör du så mycket för mig? Varför är du god emot mig? Det vore
mycket bättre, att du läte mig gå min egen väg.»
Jag kände, att jag stod inför ett lidande, som icke kunde mätas eller
vägas. Jag kände ånger över, att jag velat draga henne bort från sorgen,
och att jag låtit henne märka det. Att över huvud söka leda henne eller