Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 6

grönska och liknande en lugn insjö i det mellersta, rika Sverige.
Verandorna voro på båda sidor om huset helt och hållet övervuxna med
vildvin, och på verandan utåt sjön var den ena sidan täckt med
kaprifolium. Det hela gav intrycket av en gård, som höll på att
överväxas, myllas igen, försvinna för att åter bliva ett med naturen. När
man satt och drömde på den mindre verandan och såg ut över trädgården,
ekarna och den lugna viken, kom man att tänka på att allt, vad här var
röjt eller byggt, en gång skulle vara borta och den dag komma, då nya
människor skulle finna gömt i jorden, vad som nu givit bo åt då
längesedan glömda människors glädje och sorg eller näring åt deras
kroppar. Vemodigt, utan en enda tillsats av dysterhet, smög sig denna
känsla över den, som satt och sög in stämningen av denna lilla fläck,
vilkens alstringstid hade varit, och det blev honom, som om all jordisk
lycka hade bestått i att få leva här, till dess att huset föll och
ogräset blivit odlingens herre, och sedan få slumra in med byggnaden som
föll i ruiner, de gamla träden, som sjönko murkna och utlevade ihop,
bliva ett med själva den ofruktbara jorden, vilken även den tycktes ha
tröttnat på att bära det, som var bestämt att giva liv åt dess
bebyggare.
Här växte syrenerna tätt, gullregnen hängde praktfulla och tungt ned över
ovårdade grupper och rabatter, där pionerna slokade övermogna mot jorden,
och rosenbuskarna trängdes för att få luft. Här fanns allt, vad min
hustru älskade av stämning och natur. Här fanns något av en döende
melankolisk frodighet, vilken stämde med hela hennes själsliv. Här gick
hon omkring, som om hon från första stunden varit hemma. Här glömde vi,
att hon själv känt symptom av sin gamla sjukdom. Här glömde vi, att livet
och människorna slagit oss onda sår, och vi själva värjt oss och slagit
tillbaka. Här glömde vi vinterns tvång och vinterns enerverande nöjen.
Och mitt över viken hade vi vänner, mellan vilkas brygga och vår båtarna
gingo tätt. Men hela omgivningen låg tung över mig och jag kände det, som
om den hindrade mig att arbeta. Den kastade mig in i en stämning olika
allt vad jag någonsin hade erfarit. Men tiden gick, och med den kom
lugnet. Med en styrka, som aldrig förr kom arbetets genius över mig, och
jag stördes av ingenting annat än av Sven.
Ty han var den ende, som vi aldrig kunnat lära att pappa skulle vara i
fred, när han arbetade. Han öppnade dörren så sakta, som om han riktigt
ville visa, att han förstod, hur viktigt det var, att det var tyst. Såg
jag på honom då lade han fingret på läppen och sade »tyst» med en så
maktmedveten och på samma gång oskyldig min, att jag ovillkorligen måste
lägga bort pennan. Såg jag däremot icke upp, då gick han sakta fram till
skrivbordet och ställde sig bredvid mig. Han kunde stå där tåligt, hur
länge som helst, och höll jag mig då stark och låtsade, som om jag icke
anade hans närvaro, kunde han gå sin väg igen, lika tyst som han kommit.
Det hände emellertid inte ofta, och vände jag bara aldrig så litet på
huvudet, såg jag genast de blåa väntansfulla ögonen, som sökte mina. Och
då var jag förlorad.
»Vad vill Sven egentligen?» sade jag.
Och jag tyckte, att jag borde se sträng ut, men visste, att jag inte
kunde.
Då var det en blomma eller en sten eller någon annan raritet, som han kom
med. Och jag gav mig på nåd och onåd. Jag sköt undan både papper och
penna och lät Sven störa mig så mycket han ville. Och det gläder mig nu.


XI.

Här ute sjöng lille Sven, som han hade gjort hela vintern, och det var
visst närmast för hans skull, som Elsa hade yrkat på, att vårt piano för
en gångs skull fick följa med ut i skärgården.
Ty allt sedan mamma upptäckt, att Sven kunde sjunga, var det endast helt
naturligt, att hon började odla hans anlag, och att hon var stolt över
hans röst, som hon var över allt, vad han gjorde, sade eller företog sig.
Hon skaffade honom små visböcker och lärde honom orden utantill. Ty Sven
var bara fem och ett halvt år, och han var alldeles för liten för att
kunna läsa. Också hade hans mamma heligt och dyrt lovat, att det skulle
dröja länge, innan han behövde plåga sig med något så rysligt. Men
sjunga, det kunde han, och han kunde många visor. Mycket sällan tog han
fel på en ton, och gjorde han det någon enda gång, då såg han helt
förtrytsam ut och började genast om alltsammans från början.
Aldrig var han heller rädd att sjunga, när främmande hörde på. Hur många
som ville, finge komma. Sven sjöng och log, och de stora blå ögonen
blänkte. Varför skulle han vara rädd för att sjunga, när han själv tyckte
det var så roligt, och han för resten sjöng vackert? Det hade mamma sagt,
och när hon tyckte det, måste ju alla tycka detsamma.
Bland alla vackra visor, som Sven kunde, var emellertid ingen näpnare att
höra än denna:
Bä, bä, vita lamm,
har du någon ull?
Ja, ja, kära barn,
jag har säcken full.
Söndagsrock åt far och helgdagskjol åt mor
och två par strumpor åt lille lille bror.
Slutet på denna visa var Svens glansnummer. Ty så fort han kom till det
sista ordet bar det i väg med takten, så fort, så fort, som om han velat
äta upp slutordet och behålla det för sig själv. »Lille lille bror»
trillade i väg långt före pianots ackompanjemang, och det berodde bara
på, att han tog de två paren strumpor för egen räkning och hela versen
som en anspelning. Varför skulle också icke hela visan kunna vara
skriven enkom för honom, när han kunde sjunga den och var så glad däråt?
Den visan fick ingen annan än Sven sjunga, och det var heller ingen annan
än han, som kunde, han, som var lille bror i livet, lille bror i döden,
som aldrig blev något annat, och som alltid skall leva under detta namn.
* * * * *
Fönstren i salen stå öppna, doften från syrenerna strömmar in med
aftonluften, solen är i sin nedgång, och på väggen över det uppslagna
pianot dallra dess strålar. Vid pianot sitter hans mamma i vit
sommarklädning, runt om stå vi andra, och mitt ibland oss sjunger lille
Sven.
Söndagsrock åt far och helgdagskjol åt mor
och två par strumpor åt lille lille bror.
Det är midsommarafton, och Sven är lycklig. Ty han har fått mammas löfte
på, att den kvällen behöver han inte gå och lägga sig, förrän han själv
vill. Det vill han aldrig naturligtvis, och med mammas hand i sin går han
med bröderna och de stora på trädgårdsgångarna, till dess att hans ögon
falla ihop, och han blir buren sovande in till sin säng, omedveten om sin
olycka att icke få vara uppe längre.
Där sover han med sin vän på armen, den vita lilla hunden av trä, vilken
har ull som ett lamm och ögon av svarta knappnålar, och som Sven kristnat
till Ulltapp. Ulltapp är en fredlig sängkamrat. Han stör ingen.
Ute i trädens kronor ljuder det första svaga fågelkvittret, som bådar
morgonens gryning.


XII.

Jag tror aldrig, att Sven någonsin levat ett så underligt samliv med sin
mor som under denna sommar, eller också är det möjligt, att jag aldrig
haft tillfälle att så fullständigt följa det. Kanske bidrog härtill, att
vi denna sommar för första gången umburo vår store gosses sällskap. Olof
hade nämligen fått resa norrut för att andas skogsluft och öva sig i att
vara ensam borta från hemmet. Och följden härav blev helt naturligt, att
de kvarvarande höllo sig ännu trognare samman än vanligt. Så mycket är
visst, att jag under denna sommar omedvetet började se Sven med samma
ögon, som hans mor gjorde, och att jag aldrig som just då känt mig slagen
av, hur olik han var alla barn, jag någonsin sett, ehuru ingenting hos
honom var annat, än vad man kallar för barnsligt.
En morgon minns jag, att han överraskade mig, när jag var ute och
promenerade, med att sitta alldeles ensam i gräsmattan med en bukett
blåklockor och ranunkler i handen. Jag frågade honom, om han ville följa
med mig och gå i parken. Detta var ett anbud, som han alltid plägade
mottaga med förtjusning, och det väckte därför min förvåning, när han
denna gång energiskt vägrade.
»Vill inte Sven följa med pappa?»
Jag kände mig nästan sårad och trodde det var nycker.
Sven bara skakade på huvudet och satt stilla som han suttit.
»Men varför det då?»
»Jo, jag sitter här och väntar på mamma», sade lille-bror med mycken
bestämdhet.
»Men det vet du väl, att mamma kommer inte ut förrän senare. Mamma är
inte så frisk, som hon varit, och hon behöver sova längre om morgnarna,
därför att hon aldrig sover om nätterna.»
Detta var också förhållandet, och om det icke hindrade oss från att njuta
av sommar och lycka, kom detta sig endast därav, att vi under årens lopp
i den grad vant oss vid, att min hustrus sjuklighet periodvis måste
återkomma, att denna omständighet endast föreföll oss helt naturlig och
alldaglig.
Sven lät emellertid icke inverka på sig av några förnuftsskäl, utan satt
envist kvar.
»Jag _vet_, att hon kommer _i dag_», sade han.
Jag log åt hans säkerhet och gick vidare, medan jag tänkte mindre på hans
förutsägelse än på denna allt uppslukande ömhet hos ett barn, vilken var
långt över hans år, och som kom gossen att sitta overksam med några
blommor i hand, endast för att icke gå miste om att få hälsa på modern, i
samma ögonblick hon visade sig.
Men medan jag gick framåt, kom jag plötsligt att vända mig om, och då såg
jag min hustrus vita hatt och lätta blommiga klänning skymta mellan
jasminbuskarna. I samma ögonblick hörde jag ett gällt anskri från Sven.
Leende gick jag tillbaka, och jag såg gossen i en paroxysm av ömhet hänga
kring moderns hals. Jag ropade åt dem, men lille-bror släppte icke sitt
tag. Han höll sig fast på den plats, dit han alltid strävade att komma,
och redan på avstånd ropade han med en blandning av förtrytsamhet över
min misstro och triumf över att falt rätt:
»Ser du det, att hon kom! Ser du, att jag visste det!»
»Du hade väl varit inne och tittat», sade jag.
Ingenting kan beskriva det förakt för alla rationalistiska uttolkningar,
över vad han kände och visste, varmed Sven svarade:
»Nej, det har jag visst inte. Har jag det mamma?»
Och mamma tröstade honom med, att han visst inte hade varit och tittat.
Men till mig sade hon:
»Du kan inte tro, hur ofta det här har hänt. Det är, som om han kände mig
i luften innan jag kommer. Barn _kan_ ju hitta på sådant.»


XIII.

Sven var sig emellertid överhuvud icke lik denna sommar. Utan någon yttre
anledning kunde han plötsligt förklara sig trött, och då ville han bara
ligga i gräset med huvudet i mammas knä. Eller också kom han till pappa
och bad att bli buren. Då tog pappa honom på axlarna och bar honom ut i
skog och mark, och aldrig har hans blick varit tacksammare eller hans
vita, smala hand smeksammare än då.
Så klagade han över huvudvärk och fick antipyrin, och så ville han inte
stiga opp om morgnarna, utan påstod, att han var så trött. Men som det
inte syntes något fel på pojken, lyfte pappa upp honom ur sängen och
förklarade, att han skulle kläda sig och laga att han kom ut i friska
luften. Sven steg då upp och försökte, medan pappa var inne, så gott han
kunde att draga på sig de besvärliga strumporna. Men så fort pappa var
utanför dörren, smög han sig fram till mammas bädd och bad att få krypa
ner hos henne.
Naturligtvis kunde mamma icke motstå en sådan bön. Och aldrig var Sven
lyckligare. Där låg han med huvudet på mammas arm, slöt igen sina ögon
och var stilla och lugn, ända till dess att krafterna började återkomma.
Då steg han upp igen, men innan han gjorde det, såg han på mamma med sina
märkvärdiga ögon:
»Tala inte om det för pappa!»
»Ja, men varför det?» sade mamma.
»Jo, för då blir pappa så ond.»
Allt detta föreföll mamma så underligt, att hon skulle kunnat lova Sven
vad som helst, och följaktligen lovade hon även detta. Och Sven gick ut
och kände sig lugn och glad, för att mamma inte skulle förråda hans
olydnad, och för att han och mamma höllo ihop.
Men när mamma skulle resa bort eller bara gå ut och gå utan honom, då var
han förtvivlad. Hans sorg kände inga gränser, och hans gråt var så
hjärtskärande, att man icke kunde göra annat än tilltala honom med alla
de tröstegrunder, som stodo att finna. Ja, åsynen av hans lidelse fulla
smärta var så pinsam, att man på länge icke kunde glömma den, och vi
talade därom en förmiddag. Jag hade just övertalat min hustru att följa
mig på en utflykt i staden för att äta middag med ett par vänner, och,
som man säger, komma ut en smula. Och jag hade gjort detta, särskilt
emedan jag tyckte, att hon behövde vila sig från Sven.
Vi lyckades också till sist glömma det intryck vi haft av den lilles
gråt, och vi tillbragte en angenäm dag, som vi alltid gjorde i staden,
när vi visste, att vi icke behövde stanna där. Stämningen stod just på
sin höjdpunkt, när min hustru i viskande ton frågade mig, om det skulle
göra mig mycket ledsen, ifall hon reste hem med en tidigare båt. Det var
rätt sällan, vi foro ut för att roa oss, och förslaget var icke vidare i
min smak. Jag föreställde Elsa därför, att vi hade sagt oss skola komma
först med den sista båten, och att alltså ingen väntade oss. Med ett ord
-- jag gjorde alla de invändningar, som föllo mig in. Och till sist
försökte jag med, vad jag ansåg vara ett huvudargument:
»Sven har redan gått och lagt sig, när du kommer.»
»Det är inte det», blev svaret. »Jag vill bara gärna komma hem.»
Hon såg bedjande på mig, och naturligtvis blev följden den, att hon
reste.
Emellertid gick Sven hemma på eftermiddagen och lekte. Men när klockan
led mot den tid, då han brukade gå och lägga sig, försvann han spårlöst.
Våra jungfrur hörde icke till dem, vilka just lägga något på sinnet, och
när de ropat på honom ett par gånger, utan att få svar, slogo de sig till
ro med, att han nog skulle visa sig, när det blev mörkt, och att
herrskapet i alla fall inte skulle komma förrän senare. Sven fick alltså
gå, som han själv ville, och fram mot 8-tiden gick han ner och satte sig
alldeles ensam på ångbåtsbryggan. Inte visste han så noga, när ångbåten
kom, och därför fick han också sitta där länge. Men han satt kvar tåligt
och tyst, och redan långt ute på fjärden, medan båten gick fram och åter
mellan de många bryggorna, fick hans mamma syn på honom. Han satt där
liten och hopkrupen, och hans gröna krockethatt lyste mot det blåa
vattnet.
Alltsammans kom så underligt för henne, nästan som om hon vetat på
förhand, att han skulle sitta där, och hennes ögon följde hela tiden den
lilla gestalten, som satt på bryggans bänk med huvudet nedböjt och ryggen
krökt, som om han grubblat. Men när båten lade till, och mamma skulle
stiga i land, då stod lille Sven i den högsta spänning upprätt på
bryggan, och hans ögon sökte och sökte, som om hela livet hade stått på
spel. Och när mamma kom emot honom, då var det svårt att säga, vem som
var lyckligast, han, som icke setat förgäves, eller hon, som fann barnet
sig till mötes.
»Men hur kunde Sven sitta där?» sade mamma mitt i sin glädje. »Mamma
skulle ju inte komma förr än sent i natt.»
»Jag visste, förstås, att du skulle komma», sade Sven.
Hans röst och hans ögon voro fulla av förvåning, att mamma inte kunde
tänka sig en så enkel sak.
»Jag visste förstås, att du skulle komma, och därför satt jag bara och
väntade.»
Och på mammas fråga, om han setat länge, svarade han:
»Ja, det förstås. Annars hade Hanna fått tag i mig. Och då hade jag fått
lov att gå och lägga mig.»
Mamma svarade ingenting på detta. Aldrig skulle det fallit henne in att
nu förebrå honom, för att han egentligen varit olydig. Hans oskyldiga
kärlek, som var orsaken, skyddade honom mot varje förebråelse, och Sven
visste det mycket väl. Han såg från sidan upp emot mamma och log:
»Jag narrade Hanna. För jag kröp bakom busken, så att hon inte kunde se
mig.»
»Nej, gjorde du», sade mamma.
Hon och Sven gingo upp tillsammans, belåtna som två medbrottslingar,
vilka lyckats, och följden blev naturligtvis, att den kvällen lade mamma
sin gosse själv. Det gjorde hon för övrigt ofta, fastän han snart skulle
bli sex år och vid allvarligare tillfällen kallades för stora gossen.
Vad det gick långsamt, när hon hjälpte honom i säng! Hur lätt och mjukt
tog hon inte av honom hans plagg, hur försiktigt tvättade hon icke hans
späda lemmar, hur sakta torkades han icke, och när den långa nattskjortan
kom på, gick det som en lek. Sedan satt hon med lillen i knä't och
drömde om den tid, då han var riktigt liten, och hon själv gav honom mat.
Och när han äntligen skulle gå i säng, då ville han aldrig läsa sin
aftonbön. Han hade tusen påhitt, bara för att hindra att mamma skulle gå
ifrån honom. Men när han läst den, slog han armarna omkring henne och
viskade:
»Det är så bra, när du hjälper mig. Ty du tar aldrig hårt i mig.»
Elsa böjde sig ännu djupare ned över hans bädd och viskade till svar:
»Jag ska' alltid hjälpa dig. Ingen annan ska' få göra det. Ända till dess
att du kan hjälpa dig själv.»
Hon var rikligt belönad, för att hon avbrutit ett nöje och rest hem, och
när jag kom efter med den sista båten, låg hon vaken för att få berätta
mig, allt vad Sven hade sagt.
Efter en glad dag med kamrater verkade dessa små rörande drag av gossen
ännu mera på mig, än vad de säkerligen eljest skulle ha gjort.
»Vet du, att en stor och god man använt samma ord till mig en gång, när
han berättade om det första intrycket, när hans mor dött?» sade jag.
»Även han var då mellan 5 och 6 år, och det gällde samma sak -- att byta
om skjorta. Han begagnade alldeles samma ord: 'Det var första gången jag
kände, att någon tog hårt i mig.'»
Jag stod bredvid Svens lilla bädd och såg länge på honom. Det hade kommit
något insjunket vid hans tinningar. Men han sov djupt och gott, och jag
böjde mig ned och kysste honom på pannan.
Vi försökte byta om samtalsämne, men jag var så uppfylld av tanken på
barnet, att jag ej hade sinne för annat.
»Har du aldrig tänkt på en sak?» sade jag. »Olof kan jag tänka mig som en
stor människa, som fullvuxen. Och Svante också! De äro ju så olika. Men
jag kan dock tänka mig det med dem båda. Men Sven? Kan du tänka dig honom
som stor? Var vill du göra av honom i världen? Var tycker du han skulle
passa utom hos oss?»
Min hustru log med ett smärtsamt drag, som bildade nålfina rynkor kring
hennes mun.
»Det har jag tänkt på ofta», sade hon. Och fortsättande sin egen
tankegång tillade hon:
»Det är kanske därför, jag älskar honom mer än allt annat i hela världen.
Mer än de båda andra gossarna, mer än dig. Jag har tänkt på det ofta,
och jag vet, att om någon av de stora gossarna dog, skulle jag aldrig
sluta att sörja dem. Men jag tror, att jag kunde bära det för Er skull
som levde. Om du dog -- jag törs aldrig tänka på det. Men om Sven dog, då
kunde inte heller jag leva. Jag har många gånger tänkt att säga dig det.
Ty jag ville, att du skulle veta det.»
Hon räckte mig sin hand, och hennes ögon sökte mina, som om hon ville
bedja mig om förlåtelse, för att hon trodde sig kunna leva utan mig. Och
sedan vi släckt ljuset, låg jag länge vaken och upprepade i tankarna
hennes ord. Jag somnade i den tron, att jag aldrig skulle få veta, om hon
sagt sant eller ej.


XIV.

Sven blev så sjuk, att han måste läggas till sängs. Men ehuru vi väl
visste, att det var allvarligt nog, var febern så svag, att vi aldrig
trodde på någon verklig fara. Jag skrev oförtrutet, och min hustru satt
vid gossens sjukbädd, höll hans hand i sin och berättade sagor för honom,
när han orkade höra på.
Doktorn sade oss, att sjukdomen säkert skulle bliva långvarig, men trodde
sig i övrigt kunna giva de bästa utsikter, och då jag länge haft en resa
i tankarna, for jag bort på några dagar i gott hopp, att, när jag kom
hem, finna det värsta över. Jag tillbragte alltså tre hela dagar med goda
vänner, och jag njöt, utan att i någon högre grad känna oro, både av
vänskap och vacker natur. Men när jag sedan satt på tåget och skulle
återvända till Stockholm och därifrån till mitt hem, föll det över mig en
ängslan, som jag icke kunde betvinga. Strax innan jag for, hade jag
talat med min hustru i telefon. Jag hade hört hennes röst på avstånd
darra av glädje: Sven var bättre! Han hade setat uppe i sängen och
skrattat och pratat. Han hade ätit och bett mamma hälsa till
»farsgubben», som var hans specialsmeknamn, när han var mycket
uppsluppen. Allt tydde alltså på det bästa, och dock kunde jag icke bli
min ängslan kvitt.
När jag kom fram till Stockholm, var klockan tio på aftonen. Jag hade
kommit samma minut, som sista båten gick ut till mitt hem. Jag gick
därför direkt till det hotell, där jag plägade taga in. Det var mörkt,
och regnet föll i strömmar. Hastigt trädde jag in i förstugan, erfarande
denna känsla av hopplöst främlingskap, som alltid överfaller mig, när jag
sommartiden tvingas besöka Stockholm och vet, att jag måste vara ensam.
Jag hann icke framställa någon begäran om ett rum, förrän portieren kom
emot mig och bad mig, i det han nämnde ett nummer, genast ringa på i
telefon.
Jag gjorde så och fick bara det beskedet, att doktorn hade rest, och att
jag ögonblickligen skulle taga en vagn och åka efter.
Slaget, som kom över mig så häftigt och oförberett, gjorde mig lam, och
den febrila verksamhet, jag utvecklade, föreföll mig själv alldeles
automatisk. Jag beställde vagn, och i samma ögonblick detta skett, tänkte
jag, att jag borde äta. »Sven är död», tänkte jag. »Han lever inte, till
dess att jag hinner hem. När jag kommer, får jag inte vara hungrig och
trött. Jag måste kunna vaka och trösta min hustru.» Allt detta gick
igenom min hjärna, medan jag satt och väntade på hyrvagnsdroskan. Jag såg
mig själv som en annan person, såg, att jag lade kött på min tallrik,
skar i det och försökte äta. Hela tiden tänkte jag blott på ett: vagnen,
som inte kom. Gud i himmelen! Vagnen kom inte, och där hemma låg min
gosse och dog, och jag kunde inte komma till honom.
Jag betalade och gick ut i hotellets vestibul, där jag drev fram och
tillbaka, utan möjlighet att sitta stilla, utan möjlighet att tänka en
redig tanke.
»Det är mitt barn, som håller på att dö», sade jag till portieren. »Det
är därför, jag är så nervös.»
Jag försökte att le mot honom, för att han skulle förstå, hur väl jag
själv insåg, att mitt uppförande var meningslöst. Men jag kände själv,
att leendet blev en grimas, och jag väntade heller icke på hans svar. Jag
fortfor bara att gå med klockan i hand, som om jag velat påskynda tiden,
och när vagnen äntligen kom, var jag viss, att det var förbi. Jag förstod
inte, varför jag satt där, eller varför jag skulle åka ut i det
strömmande regnet, men automatiskt som förut sade jag till karlen:
»Kör allt vad en häst kan springa, det är min lilla gosse, som håller på
att dö. Ni ska' inte göra det för intet.»
Kusken hade kört oss många gånger förr.
»Är det den lilla snälla gossen, som är så vacker?» sade han.
Dessa enkla ord väckte mig åter till verkligheten, och det flög genom
mitt bröst en varm ström av tacksamhet mot den unge mannen, som körde
mig.
»Ja», sade jag kvävt. »Ja, det är han.»
Och jag satte mig in i vagnen med känslan av, att jag mött en människa,
som förstod vad det gällde, och som ville hjälpa mig. Medan vi ilade fram
över gatorna, talade jag tyst för mig själv och grät av både glädje och
sorg: »Han är så vacker och så god, att även en man, som blott har sett
honom stiga upp i en vagn, minns honom och säger mig det. Och han skall
dö. Det finns ju millioner barn, som få leva. Varför skall just mitt
dö?»
Aldrig har jag åkt fortare, och aldrig har någon väg synts mig mera lång.
Jag såg gnistorna slå upp i mörkret kring hästens hovar, kände hur regnet
lättade och märkte landskapet flyga mig förbi som ett mörkt skuggspel,
och hela tiden satt jag och talade för mig själv ofattbara ord, vilka jag
ej förstod, hur de kommo mig på tungan. Det var, som om jag i mörkret
förts fram mot just det, som för mig komma skulle, och jag bad blott om
uppskov, att han måtte leva, när jag kom fram, så att han än en gång
skulle slå sina armar om min hals, och jag fick höra hans röst.
Framåt gick det, framåt i rasande fart. Vagnen hoppade från den ena sidan
av vägen till den andra. Men icke ett ögonblick föll det mig in, att
något kunde gå sönder, eller att vi skulle åka omkull. Det var en präktig
karl, den kusken, som tänkte på min lille gosse, som var så vacker och
snäll, och som icke fick dö.
»Det är en fader och hans barn», sade jag högt för mig själv. »Es ist ein
Vater mit seinem Kind». Utan att jag visste det, satt jag och reciterade
vers för mig själv, och en krampaktig snyftning trängde sig upp i min
hals, som om den velat kväva mig, och för att få luft böjde jag mig ut ur
suffletten och såg på landskapet, där jag kände varje utsikt, varje
krökning av vägen. På stenarna, över vilka vagnen nu skakade fram, kunde
jag märka, att vi svängt in på den korta bivägen, som förde upp till vårt
hem. Med alla sinnen spända såg jag ut i mörkret, jag såg konturerna av
en droska, som höll på gården. Doktorn är kvar! Doktorn är kvar! Så hörde
jag från verandan min hustrus röst: »Han kommer. Gud vare lov, han är
här.» Och inom ett par ögonblick var jag uppför trappan och stod i
salen.
Jag stod inne i rummet, och min sinnesrörelse var så ytterlig, att jag
ingenting kunde fatta av vad jag såg. Jag hade en förnimmelse av, att
doktorn stod där, och jag kände, att min hustru höll mig hårt omfamnad.
Det var mig klart, att hon såg glad ut, ja, överlycklig ut, och att jag
borde vara detsamma. Jag hörde något om ett anfall av vanmakt, som nu var
över, och som doktorn hoppades icke skola betyda någonting. Men jag kunde
ingenting säga och ingenting tänka. Lyckan kom över mig så oförberett,
att den icke kunde väcka mig ur den förfärliga bedövning, som ännu höll
mig i sitt våld. Mekaniskt avtog jag mina handskar och min överrock, och
ännu stod jag där och liksom sökte vänja mina ögon vid ljuset i det
upplysta rummet.
»Ska' du inte gå in till honom? Ska' du inte se honom?» sade min hustru.
»Han är vaken.»
Och hennes röst lät nästan förebrående, som om hon icke förstått.
»Jo, jo», sade jag.
Och utan att fatta, vad som nu skedde, gick jag in och såg Sven ligga i
min säng och se upp till mig.
»Känner Sven igen pappa?»
»Ja», svarade den lille med förvånad röst.
Han kunde inte begripa, att alla de stora sågo så upprörda och oroliga
ut. Han sträckte upp sin lilla hand och smekte mig, och jag märkte, hur
mager och tunn den blivit.
Medan jag stod där och lutade mig ned över gossen, förstod jag, att det
var sant, och att mitt barn levde. Jag höll hans hand för mina ögon, och
jag kände, hur tyngden föll från mitt bröst, och slöjan gled bort från
mina ögon.


XV.

Hur underlig och full av hopp, oro, förtvivlan och farhågor blev icke
den tid, som nu följde! Doktorn hade förespått oss en lång
sjuklighets-period, vi beredde oss därför på tålamod, och vi försökte att
öva denna dygd. Under två långa veckor, som nu följde, ingick Svens
sjukdom i vårt vardagslivs dagliga vanor, som sjukdomen alltid gör, när
den gjort sig bofast i ett hus. Jag skrev därför varje förmiddag, utan att
låta mig störas, på min bok, och min hustru gick varje dag mellan honom
och mig, satt i hans rum, emedan Sven blev lugn, när han kände henne
nära, och smög sig ut, när han sov, för att få frisk luft och berätta
mig om alla de goda tecken, som hennes vakna öga städse trodde sig
upptäcka. Svante gick ensam och tyst och for över viken och berättade för
sina vänner, de små flickorna, att lille-bror var mycket sjuk, och att
allting blivit så tyst därhemma.
Vi hade måst skaffa en sköterska, för att min hustru skulle kunna få ro
om nätterna. Det skedde icke utan många protester från Elsas sida. Ty hon
var så svartsjuk om den lille, att hon icke tålde någon annan, vilken han