Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 5

Sven å sin sida inte kunde övergiva Märta (en alldeles ny erfarenhet i
hans lilla tillvaro), då upplöste sig denna konflikt på det sättet, att
mamma tog fästfolket en i var hand och blev på en gång deras lekkamrat
och deras förtrogna. Ja, jag fruktar att hon talade med dem både om
kärlek och giftermål, därför att hon som ingen kunde deras språk, och
det kan nog hända, att hon i sin fantasis styrka redan började känna sig
som svärmor.
Det var inte värt för någon, att han försökte taga Svens kärlek från den
skämtsamma sidan. Olof hånade visserligen lille-bror och sökte förklara
att en riktig karl inte tycker om jäntor. Till och med Svante, som i
denna punkt hade mindre rent samvete, försökte angripa lille-bror med att
han var för liten.
I sin nöd vände sig Sven till mamma som högsta auktoritet. Och mamma sade
honom, att han skulle inte bry sig om, vad de stora gossarne sade, utan
att om han tyckte om Märta, så var det ingenting att skämta med alls,
antingen han var liten eller stor.
Därmed ansåg Sven, att bröderna hade fått bräckan, och lät dem icke
vidare grumla sin lycka. Han var så allvarlig själv mitt i sin glädje,
att han icke förstod, hur någon människa kunde skämta om en sådan sak,
och därför gjorde han heller ingen hemlighet av sina förhållanden. Om
någon äldre, vilket kunde hända, frågade honom, om det var sant, att han
hade en fästmö, svarade han utan vidare ja, och strax därefter sprang
han och lekte med henne, som om han velat fråga hela världen, om hon inte
var vacker och söt, som en riktig fästmö skulle vara.
Ja, Sven uppförde sig överhuvud så, att man upphörde att skämta med
honom, och till och med bröderna läto honom vara i fred.
Men en dag hittade Olof på att säga åt honom, att han hade hår som en
flicka. Det hade Sven hört förr, och det hade aldrig rört honom.
Men nu tillade store-bror:
»Inte går det an för dig, som har fästmö.»
Och det grep Sven djupt.
Från den dagen upphörde han aldrig att kälta på mamma om sitt hår.
»Jag vill ha mitt hår som de andra gossarna», sade han.
Det hjälpte inte att mamma stretade emot och bad Sven inte bry sig om,
vad de stora gossarna sade. Det hjälpte ej ens, att hon bad Sven för
mammas skull behålla sina vackra lockar, som mamma tyckte så mycket om.
Sven höll på, att de skulle bort.
»Jag vill inte se ut som en flicka», sade han.
Mamma sörjde vid blotta tanken på, att någon skulle så mycket som röra
vid de vackra lockarna.
»Jag kan inte tänka mig klimpen utan sina lockar», sade hon.
Hon tog honom i sina armar, viskade vid honom, jollrade, övertalade och
bad för de kära lockarna. Men Sven var omöjlig att övertyga. Han bad så
vackert och såg så bevekande ut, att till sist fick han sin vilja fram.
Han kom in i sin lilla röda hatt och med den vita blusen fladdrande om de
små benen.
»Jag ska' in till sta'n och bli klippt», skrek han.
Han var fylld av iver och hänryckning, och när han satt på tåget pratade
han i ett, och han vände sig till en främmande gammal herre, som han
aldrig hade sett förr, och sade, att han skulle fara till staden för att
klippa sitt långa hår.
Den gamle herrn såg upp från sin tidning, gav gossen en förströdd och
likgiltig blick och fortsatte sin läsning.
Sven trodde, att han inte hade hört och upprepade för tydlighetens
skull:
»Jag ska' klippa mitt hår, så jag inte ser ut som en flicka.»
Men den gamle herrn förskansade sig bakom sin tidning och mumlade
någonting, som föranledde mamma att tysta sin lille klimp.
Sedan teg Sven hela vägen och satt alldeles stilla, som om han grubblat
på något. Han såg så olycklig ut, att mamma tog honom i knä't och smekte
gossen och var fullständigt förbittrad på den gamle herrn, som inte kunde
förstå, att den lille satt och sörjde över, att inte alla främmande
herrar bry sig om, när en liten gosse är glad.
Sven teg, ända till dess att han kom ut på gatan. Men då viskade han, som
om han varit rädd att någon kunde höra dem:
»Det var bestämt ingen snäll gubbe.»
»Ja, men ser Sven, du kände honom inte», sade mamma.
»Han kunde väl ha varit snäll för det», svarade Sven.
»Men små gossar ska' inte tala till främmande», invände mamma.
»Jag trodde, han skulle bli glad, när han fick höra, att jag inte längre
behövde se ut som en flicka.»
Stackars litet barn! tänkte mamma, och åter förgrymmades hon i sitt
hjärta, när hon tänkte på alla trumpna människor, som förstöra de smås
glädje. Stackars litet barn! Hur ska' det en gång gå dig i världen?
Och för att riktigt trösta Sven och kalla hans glädje tillbaka, sade
hon:
»Det var en otäck och led gammal gubbe. Riktigt led var han.»
Då blev Sven idel solsken igen, och hans sorg var bortblåst, därför att
han fick tro, att endast otäcka människor göra sådant. Han blev klippt
och fick gå på ett konditori. Där fick han bakelser och var överlycklig,
emedan han trodde, att alla människor visste, att han för första gången
var klippt som en pojke. Så for han hem med mamma igen, och när han kom
på gården, släppte han mammas hand och sprang, så fort hans ben ville
bära honom, in för att göra pappa flat.
Där stannade han vid skrivbordet, tog av sig sin hatt och glömde bort,
att man icke fick störa pappa när han arbetade. Han stod stilla med
hatten i hand, och hela hans kropp arbetade av iver för vad pappa skulle
säga. Ja, hans ögon växte, så att det såg ut, som om hela pojken skulle
bli bara ögon.
Pappa såg och såg och anade, att det var något riktigt märkvärdigt, som
hade hänt. Till sist gick det upp ett ljus för honom, och då måste han
lyfta upp klimpen och sätta honom ifrån sig igen.
»Nu har Sven blivit en riktig pojke», sade pappa.
Och med denna attest på sin manbarhet sprang Sven ut i akt och mening att
visa sig för de stora bröderna och bli beundrad av Märta.


VII.

Den sommar, vilken börjat i en så leende omgivning, skulle emellertid
fortsättas vid västkusten, och orsaken var den, att en längtan, starkare
än jag kan uttrycka, drog mig dit.
Jag kan icke redogöra för, hur denna oresonliga längtan kommit mig i
blodet. Möjligen låg orsaken däruti, att jag en gång som barn tillbragte
en sommar på västkusten, och det är ju tämligen avgjort vilken roll dessa
tidiga, även tillfälliga, starka barndomsintryck spela vid bildandet av
den känslornas grundfond, som sedan bestämmer vårt liv.
Det förefaller mig själv underligt, att minnena från dessa veckor kunnat
hålla sig så levande i flera och trettio år. Jag var nämligen då endast
sex år gammal, och från den åldern bruka alla andra minnen än minnena
från hemmet, där man bott i åratal, förblekna. Men under många år har jag
sett havet för mig, så som jag såg det då. Jag har sett det med skyhöga
vågor, förstorade till det otänkbara genom barnets fantasi. Jag har sett
tången, maneterna och sjöstjärnorna, hela det rika livet på havets botten
i grunda vikar och utmed de gråa klipporna. Jag har sett klippor utan
träd resa sig över havet, som bröt vid deras fot, och jag har känt det
besynnerliga minnet dyka upp inom mig av en oerhörd storm, som piskade
massor av sand mot mitt ömtåliga barnansikte.
Det är underligt, att man så länge kan gå och bära på ett dylikt minne,
och ännu underligare, att det kan ha en så underbar makt över ens själ.
Ett sådant minne är fyllt av en sugande längtan, vilken motsvarade den
unga flickans dröm om riddaren, som en dag skall luta sig ned mot hennes
mun och viska henne löften om en lycka, som är översvinnelig. Det liknar
vad ynglingen känner, som hör framtidens segerlöften sjunga i svallande
blod. Ja, det liknar kanske mest den tysta framtidsro, som lever hos den
man, i vilken ynglingen aldrig dött. Det låg djupt i min själ som
hemlängtan, och det dröjde i decennier, innan jag kunde lyda dess
maning.
Men när jag efter många år äntligen kom så långt, att jag visste mig få
njuta en sommar vid havet, då var det min hustru, som kom mig att frukta,
att hela min glädje skulle gå upp i rök. Min hustru hade nämligen aldrig
sett västkusten, och jag visste, att hon hade någon sorts ovilja mot hela
resan, och att hon endast gav vika, emedan hon förstod, att det ringaste
motstånd skulle göra mig ont. Detta visste jag därav, att hon en gång
sagt: »Jag kan inte tänka mig en sommar, när man inte ser några träd.»
Och jag förstod mycket väl, att när dessa ord undföllo henne, yppade hon
en motvilja för hela färden, vilken satt så djupt, att hon själv fruktade
för att icke kunna övervinna den. Då hon emellertid såg, att jag förstått
hennes motvilja, gjorde hon allt för att få mig att glömma dessa ord. Men
de lämnade mig icke och jag började känna mig nästan beklämd, när jag
tänkte på mitt efterlängtade hav.
Hela denna historia var för mig varken så obetydlig eller narraktig, som
den måhända kan låta. En verklig glädje kan ingen känna, om den skall
uppblandas med missljud, och det värsta missljud jag kunde tänka mig var
om min hustru icke skulle komma att dela min fröjd. Jag hade ju vant mig
vid att aldrig känna mig ensam, varken i glädje eller sorg, och det
gjorde mig utom mig, att jag nu märkte mig vara ensam om min längtan.
Jag ville, att min dröm om en sommar skulle bliva verklighet, och jag
kämpade för detta mål med samma iver som när jag en gång trodde mig på
väg att förlora min hustrus kärlek och stred för att återvinna den. Dag
och natt grubblade jag på möjligheten att förebygga den fara, vilken jag
fruktade skulle störa min sommarglädje, och slutligen trodde jag, att jag
hade funnit ett medel. Jag föreslog nämligen en dag min hustru, att vi
skulle göra resan till västerhavet runt om hela den svenska kusten, och
jag gjorde detta därför, att jag ville besegra henne. Jag kände på mig,
att mellan oss utkämpades i tysthet en kamp, ur vilken jag icke ville gå
som den besegrade. Jag ville tvinga min hustru att älska havet, och jag
tyckte, att det sätt jag uppfunnit var något av de bästa, på vilket en
människa någonsin kommit att tänka. Min tankegång var nämligen denna:
»Vägen går ut genom Stockholms skärgård. Den fortsätter utmed hela vår
härliga ostkust. Småningom, nästan omärkligt, skall hon se den leende
ostkustnaturen gå över i västkustens karga, och utan att veta det skall
hon gripas av den storhet, som övergår allt i naturen.»
Jag kan dock ej säga att under själva resan någonting inträffade, som gav
mig anledning tro, att min så väl uttänkta plan haft åsyftad verkan. Min
hustru njöt som alltid av en vacker ångbåtsresa, men att själva färden
förde hennes tankar i någon särskild riktning kunde jag icke upptäcka.
Det hela var för henne en lång ångbåtsresa, som sådan det härligaste hon
visste, men ingenting vidare.
Jag befann mig hela tiden i stark spänning och mitt mod började sjunka,
när vi passerat Göteborg, och jag såg havsskummet fräsa kring mina
efterlängtade västkustknallar.
Det blåste emellertid en rykande storm, och den var naturligtvis i detta
ögonblick allt annat än välkommen, mindre därför att den försvårade
färden, vilken skedde i en öppen båt till vår resas slutliga mål, än
därför att en västkuststorm ej är ägnad att borttaga oviljan mot havet
och havsbandet, i fall en sådan känsla verkligen finns. Jag satt nere i
kosterbåten och iakttog hela tiden min hustru, och jag betraktade henne
från sidan, medan båten steg på de brytande sjöarna och vågorna sköljde
däcket från stäv till akter. Men jag kunde ingenting upptäcka, som
besvarade min stumma fråga. Hon syntes mig oåtkomlig, där hon satt och
såg ut över det svarta vattnet, och inom mig ropade hundratals stridiga
röster, som jag tyckte alla samlade sig i en kraftansträngning för att
tränga till hennes hjärta och sympati.
Men som jag satt där, började min oro att giva vika, och ostörd av alla
tvivel och all uppjagad nervositet, såg jag för första gången västkustens
natur. Den fyllde mig med en känsla, som jag vill kalla helig, och inför
densamma försvann allt annat.
Båten gungade fram över den upprörda fjärden och framför dess bog
klarnade konturerna av en långsträckt ö, som avtecknade sig mot en
bakgrund av jagande skyar. Ju närmare vi kommo denna ö, desto starkare
brände inom mig glädjen av decenniers längtan, som nu skulle bli
tillfredsställd. Vi stego i land på bryggan, och jag uppfattade i ett
girigt ögonkast allt omkring mig. Jag såg bryggorna, sjöbodarna, alla de
små byggnaderna, som lysande i ljusa färger trängdes på sluttningen av
den kala klippan. I hamnen gungade båt vid båt, och på klipporna lågo
massor av fisk för att torka i solen. Ute på en udde stod en gul grupp av
oljeduksklädda män i sydväster och långstövlar och ordnade långsamt och
betänksamt en hop storfisk, som jag aldrig visste mig hava sett.
Den starka luften stack mig i ansikte och kinder, och omkring mig förnam
jag ett dån som av brusande vattenfall, frampiskade av rasande vindar.
Jag såg klippornas konturer blåna och svartna i fjärran, när stormen drev
skyarna i vild jakt fram över himlen, som lyste blå genom söndertrasade
moln. Och när jag kom fram till vårt lilla vita hus, som låg ytterst på
den västliga udden, långt borta från klungan av andra människors
boningar, då såg jag för första gången havet.
Jag stod länge och blickade ut över detta hav, som jag äntligen hade
nått, och när jag kom in i våra rum, såg jag att mina egna fönster visade
samma utsikt, som jag nyss hade lämnat, endast att havet syntes hava
kommit mig ännu närmare. Åter stod jag stilla och visste ej vad som i
detta ögonblick försiggick inom mig. Men i samma nu föll min blick på
min hustru. Hon stod ensam vid fönstret och såg ut, och i ett ögonblick
slog det mig, att allt vad som under veckor sysselsatt mina tankar, all
överretning, allt tvivel, all list, all beräkning, hela kampen för att
tvinga min hustru att känna som jag -- allt detta hade jag glömt, sedan
jag satt min fot på den klippiga ön. Nu stod hon där, och jag visste icke
om våra tankar i detta ögonblick reste sig till kamp mot varandra eller
möttes.
Då vände hon sig om, och jag såg att hennes ögon voro fulla av tårar. Hon
räckte sin hand emot mig, jag tog den, och tillsammans stodo vi och
blickade ut över vattnet. Vågorna vräkte upp över stenarna under våra
fönster och så långt ögat nådde syntes endast de vita böljornas kammar
mot den mörka havsytan och de små skären, mot vilka havet bröt. Som
kaskader av vitt skum störtade vågorna mot höjden, pressade fram av
tyngden från hela havet, som från väster låg på. Det var ett uppror fullt
av lugn kraft, ett stort utbrott, som bar inom sig något av livets eget
fulla jubel.
Inför detta uppror lade sig mitt eget uppror till ro, och med min
hustrus hand i min kände jag, att vi båda varit på väg mot havet och på
olika vägar nått fram. Vi talade icke ett ord, men vi stodo där länge,
och det som varit dog inom oss. När vi somnade in, hörde vi ännu stormens
och vågornas dån i våra öron, och när dånet upphörde, vaknade vi, emedan
tystnaden stört oss.
Utanför våra fönster låg havet stilla och stort i lugna dyningar.


VIII.

Detta minne har jag upptecknat redan för åratal tillbaka. Jag visste icke
då, att jag en gång skulle kämpa en annan och större strid med min
hustru, en strid, efter vilkens slut jag skulle stå ensam och dock icke
ensam, nedböjd, men dock icke utan hopp.
Nu ser jag oss sittande på den högsta klippan utanför vårt vita, vänliga
hus. I en prakt, som ständigt är ny, kväll efter kväll växlar, går solen
ned i havet och emellan oss sitter Sven. Han är barbent och brun, och
emedan det kyler mot aftonen sticker han sina små fötter under mammas
klänning. Han tigger om att få sitta uppe så länge solen är kvar.
Undrande följa hans ögon det sista flammande skimret av solen, som
försvinner i det lugna, gungande havet. Han sitter med hakan stödd mot
handen, som tänkte han på något allvarligt, vilket han icke kan giva ord.
Och när han äntligen vet, att han måste i säng, hänger han sig om pappas
hals och ber, att jag skall bära honom.
Med min lätta börda på armen stiger jag sakta utför klipporna och när jag
vänder åter, ser jag mot himlen den mörka silhuetten av min hustrus
gestalt. Hon sitter som Sven nyss satt, och hennes ögon söka den punkt,
där solen går ned och där aftonrodnadens flammor slocknat.


IX.

Aldrig har Sven blivit så beundrad, smekt, buren på allas händer och
förgudad, som han blev under denna sommar. Lotsarna buro honom över
bergen och täljde honom båtar, gummorna stannade och logo soliga leenden,
så fort de fingo se honom. De unga hustrurna glömde sina egna småttingar
och sade, att ett sådant barn hade de aldrig sett, flickorna ledde honom
på klipporna och lekte med honom, utan att han behövde be dem. Sven gick
omkring i ett ständigt solljus, och han blev brun och stark i denna luft,
som han aldrig varit.
Sven var med ett ord medelpunkten för allas våra tankar och solen i denna
vår enda västkustsommar.
Det var emellertid underligt nog, att han just under denna tid fann ett
nytt samtalsämne, till vilket han ständigt återkom. För Sven var det
nämligen egendomligt, att han talade om allting som kom i hans tankar,
och han gjorde det mera okonstlat, än barn pläga, fullkomligt
bekymmerslös i fråga om det intryck han kunde göra på en vuxen. Med barn
är det ju eljest vanligt, att de till en viss grad gömma, vad de tänka,
och endast med en viss förbehållsamhet yttra sig inför de äldre. Detta
kommer av, att de frukta att känna ironins smålöje träffa sina tankar,
även om detta löje är blandat med välviljan. Särskilt blir detta fallet,
om ett barn är känsligare, naivare, till sin natur öppnare, än andra
barn, eller till sitt hela väsen skiljer sig från de flesta.
Sven hade, från det han slog upp sina ögon, aldrig känt annat än
förstående värme omkring sig. När han kom i den åldern, då föräldrar
kunna sysselsätta sig med sina barn, hade han nästan stundligen följts av
ett par ögon, som gladdes åt varje hans rörelse, förstod och uppmuntrade
varje ord, avspeglade varje yttring av hans späda, oskyldiga själ klarare
och bättre än han någonsin skulle kunna det själv. Det var genom denna
kärlek, som lille Sven lärde känna hela världen omkring sig, och emedan
den passade till hans egen smeksamt hängivna person, liksom han passade
samman med den, vilken dag för dag gav honom livet, kunde Sven heller
aldrig tänka sig annat, än att allt vad som växte, undrade eller log inom
honom, skulle han pladdra fram lika naturligt och enkelt, som det kom.
Kanske fanns inom honom, fast han aldrig kunde uttala den, också en slags
aning, att han icke hörde hit? Kanske band honom denna aning, ehuru
omedvetet, ännu starkare vid henne, som levat länge med samma känsla gömd
under sin levnads lycka? Vem kan svara på detta? Eller vem kan försöka
att svara? Ingen. Endast tystnaden svävar över blommande gravkullar.
Men visst är, att lille Sven en gång hade funnit en tavla på sin mammas
vägg, och när han sett på den en stund, tog han ned den och såg på den
tyst, som om han mött något nytt, inför vilket hans förstånd stod
alldeles stilla.
Det var ingen tavla efter nytidens smak. Det är föga konst i den, och den
berättar en saga. Det är en saga som kallas dödståget. På en vidsträckt
hed går döden fram. Han är klädd i en vit kåpa, som döljer benranglet,
men lämnar dödskallen bar. Honom följer ett långt tåg av unga och gamla
utan åtskillnad, och tåget är så långt, att det synes förtona i det
oändliga, och ingen kan se dess slut. I handen håller döden en klocka,
och man ser, att den nyss har klingat. Man ser det, ty det sitter en
ålderdomsbruten kvinna vid vägen och sträcker bönfallande sina händer mot
den obeveklige, som, utan att se till sidan, går henne förbi. Men nära
bakom döden står ett ungt par, som älskar varandra. I den unge mannens
öra har dödens klocka ringt, och förtvivlans kärleksarmar kunna icke
hålla honom kvar. Dödens tåg går vidare, och när den platsen kommer, som
är öppen för honom i tåget, skall han följa, och hans plats på jorden
skall stå tom, och ingen längtan skall räcka till att kalla honom
tillbaka. Men där tåget synes sluta, skymtar som en dager av
morgonrodnad.
Sådan är tavlan, och denna hade mamma medtagit till det yttersta skäret
bland andra tavlor och fotografier, med vilka hon prydde vårt nya
sommarhem, och på en fotografi av denna tavla var det som Sven en gång
stirrade, när han frågade mamma:
»Vad är det?»
Och mamma berättade sagan om den grymma döden, som kommer och tar bort
den, som är ung, och lämnar kvar den gamla, som tigger att få följa
honom. Och Sven hängde tavlan på sin plats igen.
Men nästa morgon tog han ned den ånyo, och när han sett på den en stund,
fick mamma berätta hela sagan för andra gången.
Åter satt Sven och hörde på, och åter blevo hans stora ögon allvarliga
och undrande.
»Tror mamma, att den unga fästman är mycket ledsen, för att han behöver
dö?» sade Sven.
»Ja», svarade mamma. »Men hon, som är hans fästmö, är ännu ledsnare.»
»Men han kanske blir en ängel», sade Sven, »och får vita vingar på
axlarna.»
»Det blir han nog», sade mamma.
Men Sven suckade och var ändå inte nöjd.
»Varför kan inte den gamla gumman få följa honom», sade han, »när hon så
gärna vill?»
»Det vet ingen, Sven», sade mamma. »Det vet bara Gud.»
»Vet han det då?»
»Ja. Han vet det.»
Sven gick ut igen till solskenet och klipporna. Men sedan blev den sagan
hans käraste, och nästan varje morgon, när mamma satt och kammade sig,
kom Sven in, tog ned den förunderliga tavlan och bad mamma berätta.
Men det hade hänt Sven en sak till och det var under vintern. Då hade han
fått följa med på teatern och se en pjäs, som spelades på en söndags
förmiddag, då Sven kunde få vara uppe och inte behövde föras hem för att
gå och lägga sig. Det var Strindbergs »Lycko-Per» som gavs och Sven
förstod nog inte mycket av pjäsen, men han hade roligt på sitt sätt. Han
hade så roligt, att han smittade alla, som sutto omkring honom.
Men så kom den scen, där döden visar sig för Lycko-Per, och då blev Sven
tyst. Ingen hade tänkt på, att denna scen fanns där, eller att den
överhuvud kunde göra ett sådant intryck. Men allt, som sedan följde,
brydde Sven sig icke om. Och när någon efteråt frågade, vad han sett på
teatern, så svarade han bara:
»Jag har sett döden. Det var ett stort långt benrangel och kunde tala.
Och så höll den en lie i hand.»
Detta minne satte nu Sven samman med tavlan om dödståget. Det enda gossen
aldrig kunde förlika sig med var, att när han såg döden, hade han en lie,
men på tavlan ringde han i en klocka. Eljest var det som om minnet från
teatern, bilden på tavlan och mammas saga för barnet smält samman till
ett.
Oupphörligt brukade Sven tala om detta. Denna bild hade satt sig fast i
hans fantasi med en intensitet, som ingenting syntes kunna utplåna. Och
han berättade för vem som ville höra på om döden, som kom emot Lycko-Per
och hotade att taga honom, men som fick gå igen, därför att Lycko-Per bad
honom så vackert. Han berättade därom, så att han ryste själv endast vid
minnet, och om döden i levande gestalt uppenbarat sig för honom, kunde
han ej blivit starkare gripen.
Men hans vänner på skäret tyckte det var underligt, att ett så litet barn
kunde tala om sådant. De gjorde aldrig narr av honom, utan vad han
berättade stärkte hos dem blott känslan av något sällsamt skärt och fint,
som de gärna togo på armarna och buro över bergen.
Och Sven lät icke störa sig i sin lycka av dessa sagor. Han var så
förtrolig med dem, att de endast syntes följa honom, som skuggan följer
det livliga solskenet. Och han skapade sig sin egen värld ute på skäret.
När bränningarna gingo högt och stormen röt, då stod han i fönstret och
såg ut över det vräkande havet, och han kunde stå där i timtal, utan att
det var honom möjligt att slita sig loss. När himlen var blå och vinden
spelte sval och stilla över ön, då gick han ensam ned till stranden,
fångade sjöstjärnor och lärde sig leka med båtar.
Men allra helst uppehöll han sig vid lotsutkiken, där mamma satt med sitt
arbete, och där bad han henne berätta allt vad hon visste om sjön. Han
var överlycklig, när han lärde sig springa barfota på klipporna, och han
drog i sina små byxor och klev på sina fina fötter så försiktigt som en
liten prinsessa. Men när man skulle gå långt, då bad han att bli buren.
Och som ingen kunde neka Sven vad han bad om, var det alltid någon, som
tog honom på armen eller på axlarna. Då såg han sig stolt omkring och log
i känslan av sin makt och sällheten, att alla älskade honom.
Men när mamma blev ensam med pappa, sade denne mer än en gång:
»Han är ju så frisk och kry, som han aldrig har varit. Varför skall han
då alltid tala om döden?»
Och hon svarade:
»Det är inte jag som lär honom. Hans tankar komma och gå som de vilja. --
-- Ser du?»
Hon pekade nedåt stranden. Där satt Sven ensam och såg ytterst lycklig
och glad ut. Han höll ett snöre i handen, och vid snöret var fästat en
träbit, vilken såg ut som en båt. Den drog han fram till stranden,
lastade med stenar och sköt ut den igen.
»Hör du inte?» sade Elsa.
Och för att höra bättre gingo vi sakta närmare utan att gossen såg oss.
Han satt alldeles stilla, lät trästycket gå fram och åter i vågorna, och
med en svag, klockren stämma sjöng han för sig själv. Det var en
sjömansvisa, som han lärt av barnen på ön.
Sjung falleralla, sjung falleralla la
och uti havet sin grav han får.
Så fick han syn på oss, tystnade, hytte med sin lilla hand och
förklarade, att han inte ville sjunga när pappa hörde på.
SLUT PÅ VOL. I.


X.

Jag märker, att jag i denna bok nästan endast skriver om våra somrar.
Detta kommer sig helt enkelt därav, att det var under sommaren, vi
starkast kände oss leva. Om vintrarna bodde vi ju antingen i huvudstaden
eller så nära densamma, att vi när som helst kunde förflytta oss dit. Då
gick det oss som de flesta andra. Huvudstadslivet tog oss, kastade oss in
i sin jäktande virvel och knappade in på den tid, då vi alla kunde leva
med varandra och känna oss som ett. Borta voro min hustrus och mina långa
förtroliga samtal på tu man hand, borta det muntra samlivet med barnen.
Icke ens julen, eller allra minst den, var fri från denna känsla av
överansträngande brådska, vilken efterlämnar trötthet, leda och
misstämning. Därför väntade vi sommaren nästan som en befrielse från
något ont, och när vi lämnade huvudstaden, var det alltid, som foro vi
mot vår egen och vårt samlivs förnyelse.
Det är om vår sista sommar jag nu berättar, den sista, då vi verkligen
kände oss leva, den sommar, vilken blev så annorlunda, än vi hade hoppats
och tänkt.
Vi hade denna gång valt en helt annan plats än västkustens skärgård, och
vi hade gjort detta, för att min hustru skulle få omgiva sig med allt
det, som hon under föregående sommar hade saknat. Ty hur än havet hade
gripit henne, bar hon dock kvar ett slags avoghet till detta hav, vilket
vill härska i ensamt majestät och icke tillåter höga träd och blommande
gräsmattor att växa i sin omedelbara närhet. Innerst längtade hon alltid
efter lummiga lunder och blommor i överflöd, och den seger jag vunnit i
min kamp för havet, var alltså endast halv. Därför kommo vi överens om
att för framtiden skiftesvis bestämma platsen för vår sommarvistelse. Och
denna sommar ville vi dessutom dela med andra, uppliva vad som en gång
fyllt våra hjärtan, när all vår lycka återspeglades i kretsen av idel
vänner, vilka kommo och gingo i vårt hem som i deras eget.
För att göra kontrasten mot sommaren på skäret så stark som möjligt valde
vi Lidingön, och i övre våningen av en halvt förfallen herrgård redde vi
vårt sommarhem.
Det var en våning med stora och många rum, en våning med sneda fönster,
fläckade tapeter och gammalmodiga, stora verandor, en lång och smal, som
vette åt gården, och en mindre, från vilken man såg ut över trädgården
med dess oskyfflade gångar och förvuxna bärbuskar, såg över ekarna långt
ut åt udden och hela den stilla, ljusa viken, vilken låg inbäddad i