Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 4

Total number of words is 5088
Total number of unique words is 1251
36.5 of words are in the 2000 most common words
46.0 of words are in the 5000 most common words
49.5 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
denna utsikt. Och när äntligen pappa kom och stannade i förstugan för att
stampa sanden av sina galoscher, då kom Sven framsmygande så tyst och
sakta, och tänkte inte alls på att skrämma honom, utan stod och smålog
för sig själv, som om han mycket väl visste, att pappa inte kunde se
honom utan att bli glad, och långsamt kröp han närmare som för att njuta
av att se pappa otålig att få ta honom i famn, hängde sig om pappas hals
och lät sig bäras in, medan samtidigt familjens dogg, som Svante i tiden
döpt till Pudel, gnydde av glädje och hoppade omkring oss.
Jag minns så väl min hustrus ögon, när hon betraktade denna scen.
»Om du visste, hur mycket jag talar vid honom om dig», sade hon, när Sven
äntligen tillät sin fader att släppa taget och lämna mamma plats.


II.

Alltsedan Sven var så liten, att han kunde röra sig, hade han varit
Pudels intimaste vän och haft rättighet att göra med Pudel allt, vad han
ville. Han fick draga honom i öronen och nypa i hans korta svans, ligga
på honom och hålla honom i de mest obekväma ställningar. Pudel visade
häröver ingen högre grad av missnöje, än att han ibland såg förvånad ut
över, varför allt detta egentligen skulle övergå honom, samt saktmodigt
och fridsamt lade sig på annan plats i fåfäng förhoppning, att hans
välvilliga plågoande skulle tröttna och låta honom vara i fred.
Men kom Sven ut på gården, följde Pudel honom vart han gick. Fnysande med
sin korta kluvna nos, stod han och betraktade, hur Sven långsamt och
betänksamt öste sand i en liten bleckburk eller understundom övergick
till den mindre lämpliga förströelsen att plaska i vattentunnan. Pudel
följde honom hela tiden, och närmade sig någon främmande, följde Pudel
dennes åtgöranden med misstänksamma ögon, redo i varje ögonblick, ifall
omständigheterna skulle fordra hans ingripande.
Sven och Pudel hade i övrigt sina vägar för sig själva, och mer än en
gång hade de satt hela huset i förskräckelse genom att plötsligt
försvinna på de mest otänkbara vägar och sedan man hunnit förtvivla, om
att någonsin mera få se dem vid liv, plötsligt uppenbara sig, som om
ingenting hänt, båda lika förvånade över den uppståndelse, vilken de
framkallat.
Det vore synd att säga, att Sven egentligen var en olydig gosse. Men i
denna punkt var han icke lätt att handskas med. Mer än en gång hade mamma
lovat honom ris, om han en gång till sprunge bort på egen hand, och mer
än en gång hade hon strax efteråt inför mig bedyrat, att hon ville se
hjärteblodet på den, som vågade röra Sven. Men härvidlag tycktes Sven
vara oåtkomlig för både rättelser och förmaningar, och han stod så
förundrad vid mammas häftiga glädje över att efter sådana utflykter
återfinna honom levande, som om han förvånat sig över, att de båda
kunnat tänka olika om någonting i hela världen.
»Det var väl inte farligt», sade Sven. »Pudel var ju med.»
Mamma ville inte tala illa om Pudel, men hon försökte övertyga Sven om,
att Pudel i alla fall inte var detsamma som en människa. Hon sade allt,
vad hon någonsin kunde hitta på. Och Sven lovade med armarna om hennes
hals, att han aldrig mer skulle springa bort och göra mamma ledsen.
Men när han gick ute för sig själv och det var vår och vattnet flöt i
rännilarna på gården, då glömde Sven allt annat på jorden, än att han var
en liten gosse, som skulle gå långt bort i skogen.
Vem vet, vad han gick i för tankar, eller om han ens märkte, att han kom
på förbjudna vägar? Han gick och småpratade för sig själv, och Pudel
följde honom, och när han kom ända bort till grinden, så stod den öppen.
Då skulle han titta ut genom den och kasta en blick på världen, som
lockade utanför, och då såg han överst på dikesrenen tvärs över stora
landsvägen, hur de gula hästhovsblommorna lyste mot den gråa myllan, och
så kravlade han sig över så gott hans små ben orkade. Men nu var han
nästan inne i skogen, och nu kunde han inte stå emot längre. Höga och med
knotiga grenar reste sig tallarna över hans huvud, och in gick han mellan
stammarna, där solen sken på mossan, och de första vårfåglarna börjat att
drilla. En liten åkerråtta kilade mellan stenarna, och lille Sven sprang
efter den. Längre och längre bort kom han. Där låg ett litet kärr, och
ute i kärret växte sälgbuskar med gullglänsande hängen. Dem kunde han
inte nå, ty då skulle han ha klivit ned sig och blivit våt om fötterna.
Men han kunde alltid kasta några stenar i kärret och höra, hur det sade
plump, och se på de stora, vida ringarna, som gjorde vågor av hela den
lilla vattenytan. Det gjorde han också, och han höll på med det en lång
stund. Han blev röd om kinderna, och hans ögon blänkte av hänryckning.
Gladare och gladare blev han, och han gick ända ned till ängen, där det
kungliga lustslottet låg, och när han kom ut på vägen, började han
springa. Han sprang och sprang, och när han kom ut genom de höga
grindarna, såg han, att han var nära hemma igen. Då blev han glad på
nytt, därför att han kände igen vägen, och därför att Pudel fnös, viftade
på stubbsvansen och ville hem. Så började han plötsligt längta efter
mamma; och så kom han ihåg de gula blommorna som han hade i hand.
Långsamt och betänksamt gick han hemåt igen, och det kan allt hända, att
Sven nu dunkelt erinrade sig att han inte borde ha gått hemifrån. Men en
sak var det, som Sven inte visste, och som han inte heller förstod sig
på. Det var, hur länge han egentligen varit hemifrån. Ty ett par timmar
eller en liten stund, det var för honom ett och detsamma.
Men när han kom tultande över gräsmattan och just tänkte springa igen för
att få komma in till mamma och bli satt i knä't och klappad och kysst och
få tala om, hur roligt han haft, då skvatt Sven till vid, att det började
skrika runt omkring honom. Det var pappa och mamma, Olof och Svante, båda
jungfrurna och ännu flera, tyckte Sven. De skreko i mun på varandra; den
ena här och den andra där; Sven hann aldrig ens se, var de kommo ifrån.
Ty just som han skulle vända sig åt ett håll, skrek någon bakom honom,
och när han då skulle vända om och se åt det andra hållet, blev han
upplyftad från marken och bortburen av någon, som sprang, så mycket han
orkade, och innan han visste ordet av, var han inne i salen, och mamma
själv tog honom på sina armar och kramade honom, så att han inte kunde få
luft.
Sven visste nog, att han aldrig behövde vara rädd för sin mamma, men den
här gången svek honom ändå modet. Ty nu kom han ihåg, vad hon hade sagt
om riset, och när han fick se pappa, blev han riktigt ängslig. Ty pappa
såg bister ut och sade i en mycket allvarlig ton:
»Nu få vi lov att ta fram riset, Sven. Ty det vet jag, att mamma har
lovat dig.»
Då visste sig Sven ingen levande råd, och i sin nöd tog han sin tillflykt
till blommorna, som han höll fram emot mamma.
Men det behövde han inte ha gjort. Ty mamma hade varit så skrämd, och hon
var så lycklig att ha fått honom tillbaka igen, att hon bara tog honom i
famn och lät honom smeka sig, skrattade och grät om vartannat; och till
sist tog hon blommorna ifrån honom och satte dem i ett litet grönt glas,
ordnade dem och lät Sven se, hur vackert de stodo i solskenet. Då uppgav
pappa alla tankar på avstraffningen, gick in till sig och kände sig
överflödig.
Men när mamma blev ensam med Sven, tog hon honom i knät och berättade
honom, som om det varit en saga, hur orolig hon känt sig, och hur hemsk
hon varit till mods. Hon talade om, att hon trodde, att Sven brutit av
sig benet och låg ensam i skogen, och att de inte skulle finna honom,
förrän han var död. Eller att han fallit i vattnet, och att de där skulle
hitta honom som ett lik, och då kunde aldrig varken mamma eller pappa
eller syskonen någonsin bli glada mer. Allt detta hörde Sven på och
förstod bara, att mamma var snällare mot honom än alla andra människor.
Så lät hon Sven berätta, allt vad han hade sett och gjort, hur roligt han
haft, och hur långt borta han varit. Hon fick reda på både den lilla
råttan och fåglarna och kärret och stenkastningen. Och till sist förstodo
de varandra båda två och voro endast lyckliga över, att de återfunnit
varandra.
Och när de riktigt talat ut, då tog mamma Sven med sig till ateniennen.
Där stodo många rara saker, som Sven ibland brukade få leka med, när det
var riktigt väl. Bland annat stod där en vit pudel av porslin, som hade
en tofs på svansen och bar en liten toffel i mun. Den var mycket gammal
och tillhörde egentligen inte mamma. Ty pappa hade fått den av sin mor,
och den hade varit hennes, alltsedan hon var två år gammal, då hon fått
den av en gudmor.
Den var det bästa Sven visste, och den tog mamma i sitt hjärtas
lycksalighet ned från ateniennen och gav honom i stället för ris. Den
fick stå kvar, där den stod.
»Ty», som Sven sade, »eljest kan jag slå sönder den. Och då blir pappa så
ond.»
Men han glömde aldrig, att den var hans. Och han brukade tala om det
ibland, när det kom främmande.
»Den fick jag av mamma», sade Sven, »när jag sprang bort i skogen och kom
tillbaka igen. Det var, för att mamma blev så glad, när hon fick se
mig.»
Och mamma försvarade sin uppfostringsmetod mot varje kritik med att bara
lyfta upp gossen och låta alla se på honom. Gud signe henne! Hon hade
rätt.


III.

Så gick ett år, utan att vi lade märke till dess gång. Men vid denna tid
började min hustrus hälsa att allvarligt avtaga, och utan att vi talade
därom med varandra, förstodo vi båda, att endast en möjlighet fanns.
Redan en gång förut hade operatörens kniv fått göra sitt livsfarliga
ingrepp och de sjukdomssymtom, vilka nu inställde sig, voro oss blott
alltför väl bekanta. Därför var det oss ingen överraskning, när doktorn
en dag avkunnade domen och lät oss veta vad vi anat förut, att blott en
snabb operation kunde rädda Elsa åt mig och mina barn.
Som om en dödsdom fallit över hela vårt liv, gingo vi denna dag omkring i
vårt hem, och jag såg att Elsa gick där och tog farväl. För första gången
gick det fullt tydligt upp för mig, hur mycket av sina innersta tankar
hon dolt för mig liksom för alla, hur förtrogen hon var med dödstanken,
och hur vissheten att hon skulle dö ung, gnagde på hennes innersta
livskraft. Hon hade blivit vit och hennes kinder hade magrat. Händerna
voro vaxgula, och hon gick i ångest framför mig.
Då bad hon mig första gången att få dö. För första gången talade hon om
allt detta, som hon burit på och dolt, detta, som jag trängt in på henne
för att få veta, och som aldrig annat än med antydningar låtit gå över
sina läppar.
»Sedan jag var mycket ung», sade hon, »långt innan du och jag lärt känna
varandra, har det varit mig så naturligt att tänka på, att jag aldrig
skulle få leva länge. Så fann jag dig, och då glömde jag alltsammans. Ty
du har gjort mig så lycklig, Georg, du har gjort mig lyckligare, än jag
någonsin kunnat göra dig. Du har givit mig mina tre gossar, mina två
stora gossar och lille Sven. Och vad kan jag vara för dem, för dig och
för er alla? Jag är ju sjuk och jag blir aldrig frisk. Du skall glömma
mig, Georg. Ack, ja, jag vet, att du skall sörja mig, därför att du
håller av mig, fast jag alltid varit klen och svag och aldrig varit till
nytta för någon. Men du skall ändå glömma mig. Och du skall finna en
annan, som hjälper dig med barnen.»
Och åter bad hon mig att få dö, bad att få leva i ro de få veckor, som
stodo henne åter. Hon ville bara inte dö på operationsbordet, men hon var
nöjd att få gå bort, och hon ville blott få leva med sina plågor så
länge, att hon hann bereda barnen på det, som måste komma, och säga
farväl.
Så plötsligt hade allt detta kommit över mig, att jag icke ens kunde reda
mina tankar, ännu mindre fann ord att svara. Jag kände dunkelt, att jag
genom att här ingripa kastade mig in i en kamp, som gick utom och över,
vad människor i allmänhet äro dömda att uppleva. Jag kände den skygghet,
jag alltid erfarit, när det gällt att röra vid något, som varit en annan
människas innersta och mest oåtkomliga egendom. Och om något är, vad
ingen annan än en människa själv kan bestämma, så är det väl, om hon
skall böja sig under en säker död eller upptaga en svår kamp för att
måhända vinna livet. Som jag såg min hustru framför mig, föreföll hon mig
så nära och dock så fjärran. Hennes bön att få dö var så rörande och
allvarligt menad, att jag icke hade mod att bedja henne vända åter till
livet för min skull. Ty för henne gällde det varken mer eller mindre.
Och med förundran märkte jag, att hon kunde lämna allt vad hon älskade,
emedan hon var beredd. Men på samma gång kände jag med förtvivlans
styrka, att jag inte kunde mista henne. Jag kunde det icke. Och i min
förtvivlan gripande efter det enda, som föll mig in, sade jag blott:
»Men Sven, kan du lämna Sven?»
Hon ryckte till som för ett dråpslag, och hon vred sina händer i
förtvivlan.
»Nej, nej! Jag kan inte.»
Hon vacklade bort mot sängkammardörren och bad mig blott att få vara
ensam. Jag såg henne stänga dörren efter sig, och jag satt kvar, där jag
satt, och tyckte, att allt vad jag levat med henne var borta och dött,
och att hon nu skulle gå ifrån oss. Jag förstod, att gjorde hon det icke,
så var det icke för min skull, utan för den lilles skull med det gyllene
håret och de underliga barnaögonen, hennes lilla ängel, som kommit och
kedjat henne fast vid livet. Jag förstod allt detta, men det sårade mig
icke. Jag fann det helt naturligt, att icke jag ensam kunde hålla henne
kvar. Jag böjde mitt huvud och grät, grät för första gången över mig
själv och mitt eget liv. Och jag väntade ingenting, trodde icke på något
annat, än att nu skulle dagarna gå lugnt och obevekligt fram mot den
stund, som måste komma, och sist skulle döden slita sönder allt, för
vilket jag levat.
Hur länge jag satt där, vet jag icke. Jag vet blott, att det blev skumt
omkring mig, och att jag spratt till vid att känna min hustru, som låg på
knä framför mig och lutade sitt huvud mot min arm. Hon hade kommit så
tyst, att jag icke hört henne, och hennes röst lät lugn, när hon sade:
»Jag vill leva för dig, Georg, för Sven och våra stora gossar.»
Jag kände hennes röst, när den blev så djup och varm, som om allt annat
än hennes kärlek tystnat inom henne. Jag förstod, att hennes beslut nu
var oryggligt, att hon åter tillhörde oss alla, eller ville göra det, och
en varm våg av tacksamhet mot henne och hela livet strömmade igenom mig.
Det dröjde länge, innan vi ändrade ställning, men när vi gjorde det,
reste hon sig upp och tände alla lampor som till fest.
Så kallade hon in barnen, och de kommo alla, tysta och undrande, och vi
behövde ingenting förklara för dem. Ty de hade alla förstått, var och en
på sitt sätt, de hade talat med varandra, som vi stora hade talat för
oss, och de visste, att mammas liv stod på spel, men att hon vågade det
för att få leva för dem.
Sven kröp upp i mammas knä och smög sig intill henne. Och han fick oss
alla att le genom tårarna, när han sade:
»Mamma får inte dö ifrån lille klimpen.»
Detta sista var ju ett av hans smekord i familjen, och han använde det
själv utan skymt av medvetande om, att det lät löjligt. Därför kommo hans
ord nästan som ett löfte om liv, och de lugnade oss.
Men när barnen gått till vila, gingo Elsa och jag med armarna om
varandras liv genom rummen. Och jag såg, att hon åter tog farväl, men på
annat sätt än för några timmar sedan. Dagen därpå skulle hon åka till
lasarettet.
Men när jag tidigt på morgonen kom ut, satt Olof i den stora länstolen
mitt emot sängkammardörren.
»Har du setat här länge?» sade jag överraskad.
»Ja», svarade gossen enstavigt.
Han hade setat där och tänkt på sin mor och på, hur allvarligt allting
med ens hade blivit. För första gången slog det mig, hur stor han var,
och jag tog hans hand som en jämnårings. Det ryckte till i tioåringens
ansikte, men han kunde ingenting säga.
När Elsa och jag sedan sutto i droskan, var han herre över sig själv, och
han steg upp på fotsteget bredvid min hustru, strök henne över kinden och
sade beskyddande som åt ett barn:
»Var inte rädd mamma, det kommer nog att gå bra.»
Svante kom också fram och lille Sven blev lyft upp och pratade och
jollrade. I det ögonblicket visste Elsa icke, vem av dem alla hon älskade
mest. Men på vägen återkommo vi i vårt samtal oupphörligt till vår store
gosse, vilken första gången talat och känt som en man.


IV.

Dödsängeln gick denna gång vårt hem förbi, men hans vingar hade strukit
så tätt intill oss, att vad som nu skett länge gav sin prägel åt hela
vårt liv, ja, egentligen aldrig upphörde att göra det. Dock -- ännu en
gång återvände lyckan till vårt hem, men dämpad och mera allvarlig. Ännu
en gång återvände hon, som gav helgdagar åt vårt vardagsliv. Våra gossar
hälsade oss välkomna, när vi återvände, och lille Sven kröp upp hos
mamma, smög sig intill henne och såg innerligt lycklig och skälmaktig
ut.
»Ser du det, att du fick inte dö ifrån lille klimpen?» sade han.
Han såg så triumferande ut, som om han ansett, att den lyckliga utgången
berodde på honom, och mest för att muntra oss alla, sade jag:
»Jag tror, du anser, att det är du, som gjort mamma bra.»
»Det är det också», svarade min hustru.
Och åter såg jag det uttryck på hennes ansikte, som förr hade förefallit
mig så främmande, men som jag mera och mera tyckte mig börja förstå.
Hon slöt den lille i sin armar, och ur hennes ögon föllo två klara tårar.
Därpå räckte hon mig handen och sade:
»Jag är så glad att vara hemma igen.»
Själv kunde jag ingenting svara. Jag såg bara på gruppen framför mig, och
jag visste, att här hade jag den lycka, på vilken jag för endast ett par
veckor sedan knappast vågade hoppas. Och dock kände jag i mitt hjärta ett
styng som vid en begynnade aning om hopplös ensamhet.


V.

Den vår, som nu kom, minns jag som ett hav av blommor, vilka fyllde varje
ledig plats i vårt hem. Hyacinterna uppblandades småningom med blåsippor,
blåsipporna med vitsippor, gullvivor och violer, och sist, när det led
mot midsommartid, kommo de blommande syrenerna.
Det var mamma och Sven som skaffade blommorna, och det skulle vara svårt
att säga, vem av dem båda, som älskade blommorna mest. Jag ser dem ännu
sida vid sida med händerna fulla av blommor, rödkindade och pratande, gå
över den stora gården fram mot den öppna verandan. Hennes hår var lika
svart, som hans var blont, men deras djupa blåa ögon voro lika. De
bildade den mest sällsamma kontrast, och dock voro de mera lika än vad
mor och barn pläga att vara. De hörde samman, som om de skapats att
städse följas åt, städse gå med blommor i händerna, ända till livets slut
gå hand i hand och se i varandras ögon. Ingen kunde se dem tillsammans,
utan att hans ansikte upplystes av ett soligt leende, och ofta kunde jag
märka detta och känna min egen rikedom ökas.
Ty under denna tid kände jag livet rikt och fullt som aldrig. Jag glömde
åter allt, vad som fyllt min själ med tunga aningar och nuet blev mig
nog. Det föreföll mig, som om allt, vilket var sorgligt och svårt, hade
vi fått genomgå endast för att efteråt kunna njuta en så mycket fullare
lycka. Jag var tacksam för varje ny dag, som gick, jag var glad, att jag
kunde glömma, och jag tyckte, att vi buros fram mot en lycka, högre än
den, vilken människor nå.
Jag tror, att även min hustru, åtminstone under en tid, delade denna min
känsla. Ty det var från henne, som denna ständiga ström av lycksalighet
utgick. Hon hade verkligen återvänt till livet, hon kände sig frisk, hon
levde under stora, gamla träd och i ett överdåd av blommor. Hon hade oss
alla omkring sig, och ingenting störde hennes ro.
Så gick hon en afton med mig genom den långa gången, där vi ingen mötte,
och där vi därför gingo helst. Runt om oss blommade syrenerna och fyllde
luften med sin doft, och på den bleka, ljusa junihimmeln satt halvmånen
utan att kasta något ljus, endast simmande i det blåa, som välvde sig
gränslöst vitt, där slätten tog vid, och varifrån bleka stjärnor liksom
försökte att tindra, utan att kunna bryta fram genom nattens dager.
När jag tänker på denna tid och allt som sedan följde, måste jag med
förvåning minnas vår spänstighet. Som om endast ett strömoln kommit på
vår himmel och blåst bort, så gingo vi här lyckliga varje afton, och det
fanns icke ett stänk av vemod i våra samtal. Allting, som varit, låg
begravet bakom oss. Det var väl icke den sorglösa lyckan med ungdomens
oprövade blinda tillit till sig själv. Det var något vida mer. Det var
denna lugna, tysta harmoni, som kommer mellan människor, vilka lidit
tillsammans och övervunnit, en lycka, som ingenting kan grumla och
ingenting förstöra, därför att den vuxit sig oupplösligt samman innerst
inne i två människors hela väsen. Vi visste under denna tid, att vi
ingenting önskade, ingenting begärde, utom det, som vi redan ägde. Det är
vid sådana perioder i livet, som den ena kan söka ensamheten för att
torka sina tårar, emedan han blygs att visa, hur lycklig han är. Inga
främmande tankar, som gå på egen hand, inga fantasier, inga begär kunna
störa denna oerhörda stämning, ur vilken livskraften växer. Allt, varom
sagor och sägner sjungit, lever då sitt fulla, aldrig sinande liv, så som
ingen dikt mäktar återgiva, och jag tror, att det är sådana erfarenheter,
som ensamma mäkta att göra samlivet heligt mellan kvinna och man.
Åtminstone kände vi det så under dessa ljumma vårnätter, då våra
promenader alltid slutade på samma plats: framför de sovande barnens
sängar. Vi talade ej mycket om, vad vi kände, men en afton sade min
hustru:
»Hur länge är det vi varit gifta?»
»Varför frågar du det? Du glömmer ju aldrig data.»
»Ja, men kan det vara sant, att det varit mera än tio år? Kan det vara
sant att vi äro så gamla?»
»Gör det dig ledsen?» svarade jag och log.
Hon slöt sig intill mig och tog min arm.
»Det var en tid, när jag var så rädd för att bli gammal», sade hon. »Och
det är jag ännu. Men jag förstår inte när folk talar om, att man älskar
mest och är lyckligast i ungdomen. Det måtte vara människor, som icke
kunna älska.»
Jag försökte en invändning. Men hon avbröt mig, i det hon började tala om
andra. Hon talade om vänner, som vi höllo av, om bekanta, som vi hade
umgåtts med. Och hon förnekade, att de kunde vara lyckliga. Hon berättade
drag ur deras liv, vad de gjort och vad de sagt. Ännu mera uppehöll hon
sig vid, vad de icke gjort och icke sagt. Och hon slöt med de orden:
»Jag tror, att människor i vår tid glömt att älska. De äro upptagna av så
mycket annat.»
Allt, vad min hustru nu sade mig, förvånade mig. Ty ehuru hon var kvinna,
plägade hon sällan sysselsätta sig med andra, när hon var ensam med mig,
och jag försökte taga mänskligheten i försvar.
Men hon svarade på allt, vad jag hade att anföra, som om hon egentligen
icke hörde på mig, och när jag tystnade, fortfor hon, fullföljande sin
egen tankegång:
»Varför äro du och jag lyckligare än alla andra människor?»
Hon sade detta med ett allvar, som om hon endast vidrört ett det mest
bekanta och erkända faktum, och hon tillade:
»Jag tycker, att alla andra äro olyckliga, när jag jämför dem med dig och
mig.»
Jag log åt hennes iver, på samma gång jag värmdes av hennes ord.
»Varför skall du jämföra?» sade jag.
»Därför att det gör mig så lycklig», svarade hon.
Och i det hon stannade framför mig och såg upp i mitt ansikte, tillade
hon:
»Låt mig säga det nu, emedan jag annars kanske aldrig kommer att säga
det. Jag tycker det är så lustigt, när jag tänker på den första tiden,
när vi voro gifta. Då tyckte jag, att jag älskade dig, och att jag var
lycklig. Det var därför, att jag ingenting visste och ingenting förstod.
Nu vet jag, vad det är, och nu vill jag tacka dig.»
Innan jag hann hindra det, hade hon gripit min vänstra hand och kysst
den, och när jag försökte rycka den tillbaka, höll hon den fast och
kysste den ånyo, där ringfingret satt.
Det låg en makt i hennes känsla och hennes person, när hon sade dessa
ord, som nästan förvirrade mig. Stum tog jag henne i mina armar och
kysste henne med en känsla av, att jag första gången kysste min brud. Och
jag visste med henne, att större sällhet rymde icke jorden.


VI.

Sven hade fått en lekkamrat, och det var en händelse i hans lilla liv. Ty
förut hade han endast lekt med de stora bröderna. Nu var denna lekkamrat
ett par månader yngre än Sven, och dessutom var lekkamraten en flicka.
Allt detta var något särdeles nytt och hänförande, och under denna tid
fick Sven mycket att tala med mamma om.
Lilla Märta hade flyttat ut på landet med sin pappa och mamma, och i
början hade hon och Sven betraktat varandra på avstånd. Märta var en
liten obeskrivligt söt flicka med röda, friska kinder, klara blå ögon och
ett långt lockigt hår, som var nästan likt Svens eget. Och det dröjde ej
synnerligt länge, innan hon en dag kom fram och satte sig i närheten av
Sven och nyfiket betraktade vad han förehade.
Sven var van att leka för sig själv, och han hade en lek, som roade honom
mycket, och som egentligen var ganska lättfattlig. Den bestod däruti,
att han gick ut och satte sig på en gräsmatta. Där betraktade han med det
största intresse allt som försiggick på den närmaste fläcken omkring
honom. Det var myror, som klättrade på grässtrån, en fjäril som kröp på
en blomma och så på vita vingar fladdrade vidare i solskenet, en
skalbagge, som kommit på rygg och skulle vändas rätt för att kunna krypa
vidare, eller ett par fåglar, som hoppade mellan tuvorna och icke läto
störa sig av barnet, när de sökte efter föda åt sig eller ungarna. Eller
också satt han helt enkelt och plockade av grässtråna omkring sig och lät
dem fundersamt och undersökande glida mellan sina fingrar och när han
fått handen full, kastade han bort alltsammans och började plocka nya.
Det kallade Sven själv att »sitta gröna backen», och härom kunde han tala
långa stunder, när han avbröt leken och sprang in till mamma för att
förtälja om de rön han gjort. Detta satt nu lilla Märta och tittade på,
och till sist frågade hon Sven vad han gjorde.
»Förstår du inte, att jag sitter gröna backen?» sade Sven.
Och hans ögon blevo stora av förvåning.
Nej, det förstod Märta inte alls. Men eftersom Sven kunde hålla på med
det så länge, antog hon, att det måtte vara något obeskrivligt
underhållande och därför satte hon sig bredvid honom. Och de båda barnen
plockade gräs och petade på myror och kommo varandra så nära, att när de
gingo därifrån, höllo de varandra i hand och tyckte, att de aldrig mera
kunde skiljas.
Ett par dagar därefter satt Sven inne hos mamma och talade om Märta.
Numera talade han inte om gräs och blommor eller fåglar och fjärilar.
Numera talade han bara om vad Märta hade sagt, och vad Märta hade gjort,
och hur roligt de båda hade tillsammans.
Så en dag sade mamma till honom:
»Du tycker visst mycket om Märta?»
Då sköt Sven ut läppen och svarade:
»Vet inte du, att Märta är min fästmö?»
Mamma svarade mycket allvarligt:
»Det har du aldrig talat om för mig.»
»Det ska' väl du veta ändå», menade Sven. »Vi ska' gifta oss.»
»När ska' ni gifta er?» frågade mamma.
»När vi bli stora förstås», svarade Sven.
Sven var mycket lycklig att hava en fästmö, som han skulle gifta sig
med, och det var det vackraste man kunde se, när de två barnen kommo hand
i hand över gården och solskenet lekte i deras lockiga hår, eller när
Sven drog Märta i sin lilla vagn och oupphörligt vände sig om för att se
på henne.
Men ibland blevo de ovänner och då blev Sven mörk, gick in till mamma och
sade, att Märta var otäck.
Då svarade mamma:
»Ja, men du ska' ju gifta dig med henne. Och då får ni väl lov att bli
vänner igen.»
»Jag vill inte gifta mig med henne», sade Sven.
Men hur det var blevo de vänner igen, försonades, kysstes och hade ännu
roligare än de någonsin hade haft.
Det faller av sig självt, att mamma dyrkade Svens fästmö minst lika
mycket som han själv, och när hon kom ut och ville ha Sven med sig och
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 5
  • Parts
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 1
    Total number of words is 4985
    Total number of unique words is 1288
    36.5 of words are in the 2000 most common words
    45.5 of words are in the 5000 most common words
    49.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 2
    Total number of words is 4986
    Total number of unique words is 1461
    32.8 of words are in the 2000 most common words
    43.1 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 3
    Total number of words is 5038
    Total number of unique words is 1404
    35.6 of words are in the 2000 most common words
    45.9 of words are in the 5000 most common words
    50.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 4
    Total number of words is 5088
    Total number of unique words is 1251
    36.5 of words are in the 2000 most common words
    46.0 of words are in the 5000 most common words
    49.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 5
    Total number of words is 4982
    Total number of unique words is 1406
    35.0 of words are in the 2000 most common words
    45.6 of words are in the 5000 most common words
    49.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 6
    Total number of words is 5043
    Total number of unique words is 1339
    36.8 of words are in the 2000 most common words
    45.4 of words are in the 5000 most common words
    50.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 7
    Total number of words is 5135
    Total number of unique words is 1252
    36.4 of words are in the 2000 most common words
    45.5 of words are in the 5000 most common words
    50.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 8
    Total number of words is 5011
    Total number of unique words is 1295
    33.0 of words are in the 2000 most common words
    43.6 of words are in the 5000 most common words
    48.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 9
    Total number of words is 5059
    Total number of unique words is 1241
    36.3 of words are in the 2000 most common words
    46.2 of words are in the 5000 most common words
    51.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 10
    Total number of words is 3507
    Total number of unique words is 955
    41.5 of words are in the 2000 most common words
    49.4 of words are in the 5000 most common words
    53.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.