Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 3

Total number of words is 5038
Total number of unique words is 1404
35.6 of words are in the 2000 most common words
45.9 of words are in the 5000 most common words
50.4 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
olyckor störtat samman över hennes huvud. Hon stötte tillbaka min hand,
när jag ville smeka henne, och hon grät så länge, att jag blev otålig,
och yrkade på, att vi borde gå för att ej komma för sent till ångbåten.
Hon hörde ej på mig, tog mig blott om axlarna och sade:
»Du hade rätt, vi borde aldrig ha kommit hit.»
Och hon bekände, att hon tänkt på denna resa länge, att hon önskat den
under åratal, att hon av en slump -- hon visste ej huru -- kommit att
tänka på, att nu skulle den ske, just nu. I hennes hemliga drömmar hade
tanken på denna resa på ett underligt sätt förbundit sig med tanken på
hela vårt livs lycka. Det hade synts henne, som om vi borde och måste
företaga denna resa en gång, som om hon aldrig skulle kunna känna sig
säker på, att hon verkligen var lycklig, förrän hon fått se dessa trakter
så, som hon en gång sett dem i sina drömmar. Hon sade att det varit
hennes avsikt, att, när vi kommit ut tillsammans, skulle hon bedja mig,
att vi finge bo där en sommar till. Och hon visste, att jag ej skulle ha
kunnat neka henne denna bön. Men nu, när ingenting fanns kvar, ingenting
av allt det, som en gång varit hennes, nu var det, som om den länk
brustit, vilken höll henne fast vid själva livet.
Jag förblev stum under hennes förtvivlade utbrott, och jag förstod mer än
väl, att jag stod inför en av dessa fantasier eller drömmar, vilka för en
människa med rikt känsloliv i ordets egentliga mening kunde betyda mer
än själva livet. För egen del hade jag visserligen känt mig upprörd både
vid alla minnen, som dessa platser väckte till liv, och av den
förstörelse, som hemsökt våra kära platser. Men att sätta denna förödelse
i något sammanhang med vad som för mig själv var kärt och betydelsefullt,
föll mig icke in. Och inför detta utbrott av sorg stod jag alldeles
rådlös.
Jag försökte det vanliga medel, varmed en man plägar kunna bringa en
kvinnlig sorg till tystnad. Jag försökte med smekningar. Men Elsa drog
sig undan min hand, emedan hon såg att i min vänlighet fanns tröst, som
hon försmådde, i stället för sympati, som hon sökte. Hennes ansikte fick
ett slutet, oåtkomligt uttryck, som om hon satte hela sin person in på
den fantasi, vilken behärskade henne, och icke av något ville låta sig
störas.
Hon såg sig omkring på den oordnade, grusade planen, och i det hennes
blick blev fuktig som av medkänsla, sade hon:
»Stackars människor!»
Åter flyttade hon sin egen missräkning över i medkänsla med de människors
olycka, om vilken hela den tomma jordbiten bar vittne. Åter satte vi oss
ned och läto våra blickar sväva kring den lilla backen i skogsbrynet,
vilken erinrade oss om en hel sommars sorglösa ro. Vi började samtala.
Och vi försökte framtvinga för vår fantasi de scener, vilka föregått
denna förstöring. Bonden, som rådde om jorden, kom till det unga paret,
som tagit gården i arv. Han underrättade dem kort och gott, att tiden var
utlupen. De femtio åren voro slut, och nu skulle byggnaderna rivas. Han
ville ha sin gård tillbaka. Det var tydligt, att han ej hade någon fördel
därav. Han skulle kanske haft större fördel av att ännu en gång sälja
jordlappen. Men han hade sett, hur de andra hade haft hyresgäster om
somrarna. Inkomsten av denna hyra hade väckt hans avund, och med styrkan
av en fix idé hade i hans hjärna den tanken slagit rot, att här skulle
ingen bo. Marken skulle vara hans och ingen annans.
Och så hade de unga, som bott här, fått riva sina byggnader ned till
grunden, flytta dem över till en annan ö och bygga dem upp, där den rike
kunde bevekas att lämna plats för den fattige. Men när den sista
båtlasten stod färdig att lämna bryggan, hade raseriet gripit mannen.
Och i sin tur, begagnande sig av sin rätt, hade han gripit till yxan. Han
högg ned träden, som stodo på hans faders mark, han förstörde
bärbuskarna, grinden slet han från sina hakar och kastade den överst på
färjan. Och innan han lade ut, vältrade han stenarna från den lilla
bryggan i sjön, förstörande båthamnen, och for därifrån, nöjd med den
hämnd, som icke lämnade hans fiende ens något att vinna.
Om detta talade vi, men hela tiden låg vår egen missräkning på lur bakom
våra ord, och Elsa ryste.
»Är det vi, som föra olyckan med oss?» sade hon.
Jag log. Min hustrus ord syntes mig tomma och överspända.
»Låt oss fara till vårt tredje ställe. Där veta vi ju, att allt står som
det stått», sade jag.
Men Elsa skakade blott på huvudet, och i det hon plötsligt reste sig upp
sade hon:
»Jag vill gå vår gamla väg genom skogen.»
Utan att avvakta mitt svar gick hon före mig. Det var, som om hennes
förra livlighet kommit tillbaka, som om hon i ett nu skakat av sig hela
tyngden av andras lidanden och andras sorger, allt detta som skymde våra
minnens land och hela denna underliga dag förföljt oss med all livets ve
och elände. Hon förde mig rätt in i skogen på en smal väg, där granarna
slogo sina grenar samman över våra huvuden. Stigen var mjuk och lätt att
gå. Runt omkring oss dallrade solskenet över fuktig mossa och ett
perspektiv av stammar och barr. Stigen ledde ned till en liten vik. Tätt
utmed en brant klippa skar den in i skogen, och vid stranden glesnade
träden, släppande fram solljuset, som föll över en öppen, svagt
grönskande glänta.
Här stannade också Elsa och började leta i trädens stammar. Och när jag
såg henne söka, då vaknade också inom mig ett minne, som länge slumrat,
som jag under elva år knappast kommit att erinra mig.
Det var en afton, när vi ännu bodde kvar i de stugor, som nu jämnats med
jorden. En augustiafton var det. Och följande samma stig, hade vi gått
hit för att säga farväl åt en god sommar. Då hade min hustru tagit en
svart knappnål ur sin klänning och fäst den i barken på en tall.
»Få se, om den sitter kvar, när vi komma hit härnäst», hade hon sagt.
Detta minne flög genom min själ, och jag kände mig helt vemodig. Då såg
jag min hustru med ett lätt utrop springa fram mot en låg tall. Hon tog
en rostig nål ur dess bark, och i det hon föll mig om halsen och kysste
mig, grät hon av lycka.
Hon satte omsorgsfullt reliken tillbaka i trädets bark. Ty hon hade icke
hjärta att taga den bort. Kanske hade hon en rent av vidskeplig fruktan
att rubba den. Men sedan hon funnit den, försvann det sorgliga intrycket
av egen missräkning och andras nöd plånades ut hos oss båda. Och som om
vi med denna lilla händelse fått en tröstande hälsning från goda andar,
vandrade vi lyckliga tillbaka över brända tomter, vilka ej lämnat oss
annat kvar än en gammal rostig nål, som var så väl gömd, att ingen kunnat
taga bort den.


X.

Hur ofta har jag icke tänkt på denna färd över brända tomter, hur ofta
har den icke sedan synts mig som en symbol för hela vårt liv!
Men då verkade denna händelse på oss helt annorlunda, än vad jag nu minns
den. Då verkade den så, att vi gingo till vårt tredje ställe, vilket min
hustru nyss icke ens velat se, och hyrde där för andra gången vårt hem
för sommaren, och lätta om hjärtat flyttade vi ut till den trakt, vid
vilken vi kände oss bundna genom en rostig nål, som ingen tagit bort.
Ren från moln, som skymma solen, minns jag den sommar, vilken följde på
denna vårutflykt. Med vilken lust arbetade jag icke, och hur lätt skred
icke arbetet framåt. Blad efter blad lades lugnt och utan ansträngning
till den bok, vilken skulle utkomma till hösten, och mer än en gång stod
middagen på bordet, när dörren till arbetsrummet stängdes och Elsa satte
sig ned för att lyssna till de sidor, som skrivits under förmiddagen.
Stilla och lycklig satt hon och gladde sig åt, att högen med tätskrivna
sidor växt på bordet. Ty hon visste väl, vem det var, som gav arbetet
liv. Hon visste att vad jag diktade om människor, växte fram under långa
samtal mellan henne och mig, och hon njöt av, att jag kallade henne för
min anteckningsbok, som säkrare än någon skrift bevarade mina tankar och
gav mig dem åter, friska och förnyade. Ty när jag då hämtade dem tillbaka
ur det trogna minne, vilket gömde mina egna tankar bättre än jag själv,
återsåg jag dem genom det kärlekens förstoringsglas, varmed hon såg allt
det, som rörde henne och mig och framför allt mitt arbete. Därför kände
också hon, medan jag läste, att vad hon själv med mig sett i oordnade
fantasier, i det skrivna tagit form. Hon njöt en stilla och sällsam
modersglädje vid att följa dessa mina andliga barn, alltsom de blevo
till, och ändå var hon svartsjuk på dem, emedan hon inbillade sig, att de
kunde fylla mina tankar, så att de undanträngde henne själv, hemmet,
barnen och allt vad i livet fanns. Ja, jag tror aldrig, att hon anade,
hur denna samdiktan med henne var mig dyrbarare än dikten själv.
Hur barnsligt det må låta, så är det dock sant, att intet någonsin
sporrat mig så till andlig verksamhet, som när jag förstod av hennes
ansiktsuttryck, vilket aldrig kunde dölja vad hon tänkte, att jag
lyckats, och att hon var nöjd. Jag kunde sitta och tänka på denna
uppläsning, medan jag skrev, och denna tanke skingrade de hundratals
objudna fantasterier, vilka eljest så gärna vilja hindra pennan att
arbeta. Men när vi slutat läsningen och kommo ut i salen, då skrattade vi
åt, att gäddan blivit kall, och att gossarna, som sutto där, nödtorftigt
tvättade, barbenta och solbrända, sågo hungriga och väntande ut.
»Vi ha setat här och väntat så länge», knorrade Olof. »Var har ni
varit?»
»Vi ha läst pappas bok», sade mamma.
»Kunde ni inte vänta med det till efter midda'n?»
»Nej, det kunde vi inte.»
»Det måtte vara en konstig bok», yttrade Olof.
Men Svante, som ännu icke börjat stava, tog pappas obekanta bok i
försvar, och som alltid blev det mamma, vilken måste bilägga tvisten och
stilla de oroliga vattnen.
Men vilken sommar detta blev! Vilken härlig sommar, full av arbetsglädje,
skärgårdsvindar, klar sol och ljumma månskenskvällar! Jag minns den som
ett enda solljus, jag minns vänner, som landade med segelbåtar vid vår
brygga, jag minns utfärder med matkorgar och frisk sommarblåst, bad i
öppna sjön, då Olof lärde sig simma, och Svante rullade på sandbottnen
för att visa sina anlag. Jag minns festdagar med blomguirlander och
verser, smultron och vin, långa, tysta promenader genom barrskogen, som
öppnade sig mot en solbelyst fjärd, och jag minns tullkarlen med
rättarkransen, vilken plägade följa oss i segelbåten och i sitt gråa
hakskägg log åt en hel familj av bara ungdom och barn.
Vad den sommaren var kort, och vad hösten kom tidigt! Med vilket vemod
följde vi icke naturens växlingar, hur kvällarna blevo längre och dagarna
kortare, hur ängarna med sina praktfulla blommor mejades av, så att
naturen blev kalare, hur rågen gulnade, och vassen växte hög och stor
kring stränderna, bildande som en tät vajande skog av grönt med violetta
vippen, där förr vattnet fritt plaskade upp över stenarna.
Och när dagen för uppbrott äntligen nalkades, hur uppsökte vi icke då
alla sommarens platser för att få återse dem en sista gång. Vi gingo upp
på utsiktsberget, och vi vandrade skogsvägen fram och åter, helst när det
blivit mörkt, och stjärnorna skymtade genom granarnas grenar. Nästan en
hel vecka använde vi endast till att säga farväl. Vi togo gossarna med
oss och seglade ön runt, och vi talade om boken, vår bok, som var färdig
och skulle komma till hösten. I timtal kunde vi gå den smala vägen, som
ledde från det rödmålade boningshuset ned till stranden, och vi stannade
varje afton länge på bryggan, lyssnande till vågornas skvalp, som lät
lugnare nu än under den oroliga våren, fast på samma gång hårdare.
Men den sista kvällen, när augustimånen redan var i nedan, gingo vi
ensamma ned till bryggan och lade ut båten.
För nattbrisen seglade vi ut på den svarta fjärden, där den gula
halvmånen målade glittrande strimmor, och kring vilken träden stodo så
mörka och underliga, bildande helt nya konturer, mot vad dagsljuset gav.
Som genom ett trollandskap seglade vi fram, lyssnande till det klapprande
plasket av de små vågorna mot båtens bog. Vi ilade fram över den endast
krusade vattenytan med större fart än någonsin om dagen, ty nattens bris
har större kraft än dagens, eller också synes den hava det. Men utan att
tala eller komma överens om någonting, vände jag båten, så att den gick
omkring klipporna, och på badvikens stenar gingo vi i land. Vi togo
varandra i hand, och vi gingo vår gamla väg fram till den låga tallen, i
vilkens skrovliga bark den rostiga nålen satt. Vi behövde ej söka efter
trädet, ty under sommaren hade vi ofta vallfärdat dit, och vi hade aldrig
fruktat, att någon skulle röra den lilla tingesten, vilken satt så väl
gömd och syntes oss vara inseglet på vår egen omätliga lycka, som hade
hotat att gå, men kommit tillbaka.
Men som vi sutto där i våra tankar och sågo månljuset uppslukas av
barrträdens dunkel, sade min hustru:
»Jag vill inte låta den sitta kvar. Jag vill ha den med mig.»
Med varsam hand tog hon den lös och fäste den i linnet innanför
klänningen.
»Kanske kommer jag aldrig hit mer», sade hon, »och då vill jag, att du
skall finna den efter mig.»
Så seglade vi ut igen i nattbrisen, och en förutaning om vad jag aldrig
trodde skulle komma fyllde mig med en onämnbar känsla av sorg. Jag såg på
den plats i båten, där Elsa satt. Jag tyckte, att den blev tom inför mina
ögon, och att jag ensam seglade ut över en vattenyta, vilken fått andra
konturer än dem, som solljuset gett. Jag satt fylld av denna känsla så
starkt, att jag glömde, att jag icke var ensam, och jag spratt till, som
om jag vaknat till ny verklighet, när jag hörde min hustrus röst. Hon
talade sakta, som om hon talat till sig själv, och jag hörde i början
orden, som om jag icke förstått dem.
»Jag har tänkt så ofta», sade hon, »att det måtte finnas människor, som
behöva något att tro på, och från vilka det är synd att taga bort deras
tro. Jag är så lycklig, att jag tror som du. Jag vill inte göra något,
som du inte tycker om, inte tro något ens, som du inte vet. Men jag kan
inte låta bli att tro på Gud. Tycker du mycket illa om det?»
Om min hustru hade frågat mig detta i vår första ungdom, hade jag säkert
blivit stridslysten och givit mig in på alla de skäl mot en sådan tro,
vilken tidens illusionslösa riktning hade lärt mig att betrakta närmast
med överseende ringaktning. De år, som gjort mig äldre, hade väl icke
givit mig någon tro, men känslan av de oändligt olika människornas
personliga okränkbarhet hade dödat den sista resten inom mig av begäret
att göra så mycket som en enda proselyt, ej ens om denna enda skulle vara
min egen hustru. Vad jag trodde var ingenting fast, endast ett sökande
att finna det största, och mer än en gång hade redan i min tidiga ungdom
fattigdomen i, vad man med ett dåligt ord kallar materialism, överraskat
mig genom sin torra kyla. Men om sådant, som inom mig själv var alltför
oklart och formlöst, talade jag i allmänhet ogärna, och jag kände mig nu
på en gång överrumplad och förödmjukad av min hustrus ord.
»Hur skulle jag kunna tycka illa om det?» svarade jag blott.
»Åh, vad jag är glad», kom åter hennes röst. Ty hennes ansikte urskilde
jag blott dunkelt. »Då blir du inte ledsen heller, om jag talar om för
dig, att jag varje afton läser min aftonbön, som när jag var barn. Jag
vet inte, till vem jag ber. Men jag låter också gossarna bedja för dig
och mig och för varandra. Tror du, att det är orätt?»
Jag lade ned rodret, steg upp från min plats, tog min hustrus kära huvud
i mina händer och kysste henne, utan att kunna säga ett ord.
»Jag vill inte, att det skall finnas någonting, som du icke vet», sade
hon enkelt.
Åter satt jag på min plats vid rodret, åter sköt båten fart, och om en
stund såg jag genom lövverket ett ljus, som vägledde mig fram till
hemmets brygga. Med armarna om varandras liv gingo vi den smala stigen
fram till vårt sommarhem, och när vi kysste varandra till godnatt, sade
Elsa:
»Du har gjort mig så lycklig i kväll. Åh du vet inte vad du har gjort mig
lycklig.»
Den aftonen satt jag länge uppe, och jag gjorde, vad jag icke gjort under
hela sommarens lycka. Jag tänkte på Elsa och mig. Oupphörligt återkom den
tanken för mig, varför hon behövt fråga mig, om jag tillät henne att tro
på Gud och att bedja. Ty detta var ju, vad hon hade gjort. Och på samma
gång, som denna veka kvinnlighet berörde mig som en fläkt av onämnbar
lycka, kände jag ett styng inom mig, att hon någonsin behövt fråga så.
Jag genomgick i tankarna vår ungdom och alla de år, vi älskat varandra.
Jag tyckte, att jag städse velat bära henne på mina händer, jag tyckte,
att jag alltid gjort så, och nu klang igenom hela hennes väsen en ton,
som om jag mitt under allt detta ovarsamt rivit i hennes innersta, och
utan att veta det tillfogat henne ett sår, vilket kanske blött länge,
innan hon vågat eller kunnat låta mig ana, att hon led. Hon syntes på
något sätt frukta mig eller min kritik eller bådadera. Och jag frågade
mig själv: varför?
Jag visste, att om detta kunde jag icke fråga henne. Ty hon skulle alltid
slå armarna om min hals och säga: »Du! Du! Aldrig har du gjort mig annat
än gott.» Jag tyckte mig kunna höra fanatismen i hennes röst, när hon
sade det. Ja, jag visste, att hon skulle svara så, och jag visste också,
att hon skulle känna allt vad hon sade som den innersta sanning, så visst
som hon eljest icke kunnat säga det. Men denna tanke tillfredsställde
mig icke. Det var helt annat, som nu sysselsatte mig. Vad brydde det mig
för övrigt i denna stund, om min hustru bad till Gud, eller om hon icke
bad? Vad brydde det mig, om hon tänkte det eller icke tänkte det? Vad hon
sagt, hade träffat mig som pilar, vilka gått rakt in i mitt hjärta.
Hennes ord hade smält samman med henne själv och hela den sommar, som
gått, med känslan av båtfärden på det mörka vattnet, med skogens brus och
månens glitterväg över de krusiga böljorna. Det smälte hop alltsammans
till ett enda helt och det sjöng om, att jag vunnit en skatt, som icke
kunde delas eller förvandlas, men som skulle vara min, så länge jag
förstod, att den endast växte i tysthet för mig.
Men under allt detta plågade mig den tanken, att jag, utan att vilja det,
ändå skrämt henne. Den plågade mig tvärt emot hennes egna ord, som ännu
ringde mig i örat. I tankarna genomgick jag allt emellan oss, som jag
kunde minnas, och vilket härmed kunde ha något sammanhang, och när jag ej
kunde minnas mera, sökte jag i tankarna efter, vad jag ej kunde finna.
Ty det var skuldkänsla, jag erfor, skuldkänsla, som tryckte mig. Jag
kunde blott icke erinra mig, hur eller när jag blivit skyldig. Jag tyckte
blott, att jag var det och måste vara det. När jag kom in för att gå till
sängs, blev jag bestört över att se min hustru ligga vaken. Men när jag
lagt mig, böjde hon sig endast fram och kysste min hand.
Jag har aldrig sett ett lyckligare uttryck i hennes ansikte.


XI.

Emellertid nalkades dagen, som vi länge väntat, då vårt barn skulle
födas, då hemligheten, som min hustru länge sedan röjt, och som givit
hennes själ spänstighet och hennes kropp vingar, skulle komma i dagen, då
lyckan för alltid ånyo skulle sätta bo i vårt hus. Medvetandet härom var
det, som bidragit att göra vår sommar så ljus, åtminstone ser jag det nu
så. Men så underbart allt synes mig, när jag efteråt tycker mig ha fått
förklaringen, så naturligt och enkelt kom allting då, och hela innebörden
av allt, som skedde med oss, var jag då långt ifrån att ana.
Vi hade ju fått två barn förut, och jag hade sett många av dessa rörande
bevis på väntans modersglädje, vilka en man, som älskar sin hustru,
aldrig glömmer. Men aldrig hade jag sett min hustru så uppfylld av fröjd
över det, som skulle komma, som hon nu var. Aldrig hade hon gått omkring
i en så andaktsfull lycksalighet som nu, aldrig hade hon förstått att i
den grad gjuta helgdagar omkring hela vårt vardagsliv som under denna
mörka höst i den trista staden, då regnet oupphörligt föll, och hela
livet utom oss syntes så tungt och svårt, som väl aldrig förr varit
händelsen.
Vi hade ju två gossar, och därför blev det naturligt att kalla den lilla
varelse, som skulle komma för »flickan». Det var henne, vi väntade,
henne, vi talade om. En middag, när jag kom hem från mitt arbete, sade
min hustru till mig:
»Det är min ängel, som kommer, Georg, hon kommer för att rädda mig.»
Så länge hade jag levat i glömska av, att någon fara någonsin hotat oss,
att jag först icke förstod hennes ord.
»Rädda dig?» upprepade jag mekaniskt. »Från vad?»
Hon fick ett underligt uttryck, som om hon drog sig in i sig själv för
att liksom tänka efter, hur det var möjligt, att två människor, vilka
älskade varandra, kunde känna så olika.
»Har du redan glömt hur det var i vintras?» sade hon.
Jag förstod ännu icke, eller jag ville icke förstå.
»Jag trodde, det var förbi», sade jag.
»Tror du någonting någonsin kan vara förbi?» blev svaret. Och hon
tillade:
»Kanske kan den lilla, som kommer, göra vad ingenting annat kan.»
På detta korta samtal tänkte jag ofta, och jag sökte fåfängt få det att
rimma sig med den ostörda lycka, vi njutit under den sommar, som gått.
Var det möjligt, att min hustru under den lyckans solskensdagar, som gav
färg åt hela hennes väsen dolde fröet till en olycka, som en gång skulle
breda sig över vårt liv? Var det möjligt? Levde hon två liv? Kunde hon på
en gång leva mitt i solskenet och samtidigt känna, att natten var nära?
Eller tillhörde den aning eller fruktan, hon nu röjde, blott det slags
fantasier, som voro en följd av hennes tillstånd?
Jag försökte slå mig till ro med det sista alternativet, men det ville
aldrig riktigt lyckas, och mer och mer började jag se min hustrus hela
liv i en ny och annan dager, densamma som till sist skulle inhölja henne
helt.
Jag kan icke beskriva den nya känsla av ömhet, som väcktes inom mig av
dessa tankar, åt vilka jag ej ens kunde giva ord. Och jag vågade knappt
tro, vad jag själv såg inför mina ögon, när allt gick lyckligt, och min
hustru efter en svår kamp långsamt började tillfriskna efter att hava
givit livet åt en späd varelse, till vilken hon redan från början talade
ord, som ingen annan fick höra.
Men flickan kom aldrig. Hon var bytt i en gosse, som fick namnet Sven.


ANDRA DELEN
I.

Lille Sven växte upp och blev allas älskling. Han fick långt gyllene hår,
och till minne av flickan, som aldrig kom, brukade mamma krusa gullhåret,
så att det låg i långa lockar kring hans lilla ansikte med den skära hyn
och de underbara änglaögonen. Intet barn har haft djupare, stora ögon med
en tidig drömmande blick, och intet barn har haft en mera förtroendefull,
smeksam liten hand, vilken han smög in i en stor människas, som visste
han, att han överallt kunde finna trygghet, därför att han själv icke
visste om något ont.
Lille Sven var store-brors avgud. Ingenting kunde vara vackrare än att se
store-bror, som tyckte om att vara karlaktig och därför ogärna lade sina
känslor i dagen, draga lille-bror i en liten vagn, njuta av hans glada
ansikte och oupphörligt vända sig om för att se efter, att lille-bror
icke föll av. Det enda, som härmed kunde jämföras var att se Svante göra
detsamma, och Svante njöt dessutom av att vara beskyddare i så mycket
högre grad, som han vid lekarna med store-bror alltid varit den, som var
liten och fick lyda. Sven var så liten emot de stora bröderna, som han
beundrade och följde, att han alltid var och förblev lille-bror, och han
var så glad, att hela huset kom omkring honom, när det hänt honom något
lyckligt, och hans klingande röst eller klara skratt ljöd genom rummen.
Man kom därför, att man ville få se, hur hans ögon tindrade, och hur hans
små vita händer fäktade av förtjusning, se hela denna strålande
barnaglädje, som gav sol åt hjärtat.
Ack, jag skulle önska, att jag skrivit denna berättelse om lille-bror
förr, så att jag kunnat lägga den fram blad för blad för henne, som kunde
hans korta levnadssaga bättre än jag, bättre än någon. Hon, som kom ihåg
varje hans ord, varje litet drag ur hans livs bok, hon som levde hans liv
och sitt eget i förening med honom, hon, som levde med honom, även när
hans klara ögon icke längre lyste ibland oss, hon, som slutligen följde
honom på de stigar, där ingen, förr än tiden är inne, kan följa. Hon
skulle då fyllt, vad jag ville säga med sin anda, och min dikt om ett
litet barn skulle fått den starka vissheten att handla om en, som ännu
lever.
Ty lille Sven levde och verkade med sin mor, hos och för henne. Han hade
sin lekstuga hos henne, och hela förmiddagarna, när pappa var borta, och
gossarna läste, satt lille Sven på golvet och hörde mamma berätta sagor.
Mamma kunde många sagor, men ingen saga tyckte Sven bättre om än den om
lilla rödluvan, som skulle gå till mormor med bär, och som den stygga
vargen åt upp. Han blev så förfärligt uppskakad när han tänkte på den
lilla rödluvans öde, och han var så rädd för den otäcka vargen och så ond
på honom. Han skulle bli stor och gå ut och ta' reda på honom och skjuta
honom.
Så hittade mamma och han på lekar. De lekte, att Sven reste bort och var
borta, och mamma satt ensam och väntade på honom. Och så kom Sven hem,
och det blev en glädje så stor, att mamma måste lägga ifrån sig sitt
arbete och taga honom i knät och kyssa honom många gånger. Och många
andra lekar lekte de.
Lille Sven hade många namn i hemmet. Han kallades för lille-bror och för
Nenne, vilket han uppfunnit själv, för klimpen och gullebarn, allt som
det föll sig. Han kändes vid alla sina namn, kunde räkna upp dem, och var
stolt över dem. Lille Sven lekte icke mycket med andra barn, och han
trivdes icke länge därmed. Han kom alltid tillbaka till mamma, som om
detta varit den naturligaste sak i världen. Och han brydde sig då aldrig
om, ifall han avbröt leken och förargade de andra barnen. Fick han bara
syn på mamma, så sprang han ifrån alltsammans, tog henne i hand och
följde henne, vart hon gick. Det var en kärlek, som gick över alla
begrepp, och som aldrig svalnade, emedan föremålet för densamma var för
lyckligt åt detta förhållande för att någonsin finna den lille
besvärlig.
Sven och mamma hade sina små hemligheter, och när Sven viskade något till
mamma, fick inte ens pappa höra på. Försökte han det bara för att retas
med Sven, då skrek den lille:
»Nej, han får inte. Han får inte. Säg honom, att han inte får.»
Och mamma värjde sin skatt och höll pappa på avstånd, så att Sven fick
tala ut i hennes öra, allt vad han hade att säga.
När det då var gjort, då triumferade Sven.
»Ser du», sade han. »Du fick inte höra det.»
Och så gick han med mammas hand i sin och skrattade åt sin fader. Det
kallade han att äckla pappa, och han visste få saker, som han fann mera
nöjsamma.
Jag kan se dem båda ännu, när jag vill, hand i hand, gående fram och
tillbaka i den långa gången, som började vid syrenhäckarna, gå under de
bara träden på vintern, när Sven var klädd i sin lilla päls, som var
gjord av mammas gamla, vilken han var så stolt över, och som han fått,
därför att han som liten var så klen. Det skulle för övrigt vara svårt
att bestämma, vem av de två som egentligen hade mest att säga den andre.
Och om jag hade sett på dem länge och fick lust att vara med, då blev
Sven svartsjuk och satte ut sin lilla röda mun, så att mamma måste
förebrå honom hans uppförande mot familjens överhuvud och tala om, hur
snäll pappa var. Detta ville Sven då emellertid ogärna erkänna. Och medan
vi gingo tillsammans, stal han sig till att göra miner åt mamma, som
pappa inte skulle få se, alldeles som ville han lyckliggöra sig själv
med att bibehålla den trollkrets av hemlig förtrolighet, som han slagit
kring sin kärlek och sig själv, och där han icke tålde det ringaste
intrång.
Men när pappa var i sta'n och kom hem, då var det Sven, som stod gömd
bakom dörren och väntade för att riktigt kunna få skrämma honom. Han gick
och ställde sig där, långt före den tid, då pappa kunde väntas komma
tillbaka. Oupphörligt vände han från sitt gömställe tillbaka till mamma
och frågade:
»Tror du inte, att pappa blir bra flat?»
Naturligtvis trodde mamma det, och naturligtvis var Sven överlycklig vid
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 4
  • Parts
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 1
    Total number of words is 4985
    Total number of unique words is 1288
    36.5 of words are in the 2000 most common words
    45.5 of words are in the 5000 most common words
    49.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 2
    Total number of words is 4986
    Total number of unique words is 1461
    32.8 of words are in the 2000 most common words
    43.1 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 3
    Total number of words is 5038
    Total number of unique words is 1404
    35.6 of words are in the 2000 most common words
    45.9 of words are in the 5000 most common words
    50.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 4
    Total number of words is 5088
    Total number of unique words is 1251
    36.5 of words are in the 2000 most common words
    46.0 of words are in the 5000 most common words
    49.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 5
    Total number of words is 4982
    Total number of unique words is 1406
    35.0 of words are in the 2000 most common words
    45.6 of words are in the 5000 most common words
    49.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 6
    Total number of words is 5043
    Total number of unique words is 1339
    36.8 of words are in the 2000 most common words
    45.4 of words are in the 5000 most common words
    50.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 7
    Total number of words is 5135
    Total number of unique words is 1252
    36.4 of words are in the 2000 most common words
    45.5 of words are in the 5000 most common words
    50.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 8
    Total number of words is 5011
    Total number of unique words is 1295
    33.0 of words are in the 2000 most common words
    43.6 of words are in the 5000 most common words
    48.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 9
    Total number of words is 5059
    Total number of unique words is 1241
    36.3 of words are in the 2000 most common words
    46.2 of words are in the 5000 most common words
    51.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 10
    Total number of words is 3507
    Total number of unique words is 955
    41.5 of words are in the 2000 most common words
    49.4 of words are in the 5000 most common words
    53.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.