Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 2

Total number of words is 4986
Total number of unique words is 1461
32.8 of words are in the 2000 most common words
43.1 of words are in the 5000 most common words
47.1 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
»Vad menar du?» sade hon.
»Det jag säger.»
Det var, som om en ond ande talat genom min mun, och jag ej kunnat hejda
den. Allt vad jag lidit, steg upp inom mig, som om det velat kväva mig,
och jag kände som en triumf, att jag gjort henne ont.
»Gå då», sade hon, »gå ifrån mig. Varför har du någonsin kommit till
mig?»
Hon grät icke, när hon gick. Men mitt igenom min vrede kände jag, att jag
med mina oöverlagda ord tillfogat henne en smärta så stor, att jag själv
aldrig någonsin känt eller skulle komma att känna en liknande. Men jag
skakade av mig denna tanke och förskansade mig bakom det inskränkta
högmod, som förmår människan icke att avvärja en olycka, utan att räkna
efter vems fel det är.
»Det är hennes fel», sade jag till mig själv, »om vår lycka brister. Vad
har jag gjort, för att hon skall vara olycklig och pina mig med att icke
säga mig orsaken? Hon älskar mig icke längre. Det är just livets gång.
Det som är skönt skall förfulas. Den, som är lycklig, får icke vara det
länge.»
Bakom sådana tankar gömde jag min verkliga känsla, som hela tiden var
fylld av henne. Jag trodde, att jag hade rätt till vrede, och jag ansåg
att vad jag sagt fått ett svar ännu hårdare än vad själva orden
förtjänat.
Det var sagan om Edens dagar, som voro förbi.


VI.

Denna tid var den enda, då vår lycka verkligen kunnat brista, och jag
tror, att vi båda kände det lika starkt, som om ödesdigra makter tumlat
om med våra liv. En hel dag förgick, under vilken icke ett ord växlades
oss emellan. Men på aftonen, när vi skulle gå till vila, föllo vi i
varandras armar och gräto, utan att kunna tala.
Därefter blev allt som förut. Men den fråga, som brände mig: »Vad är det?
vad kan det vara?» var och förblev obesvarad. Dock var jag lugnare, kände
ånger över mina outtalade tankar och väntade på samma gång liksom en
upplösning.
Två dagar därefter fann jag följande brev på mitt bord.
Jag minns, att jag bröt det med en känsla av ångest, som om detta papper
skulle kunna avslöja inför mig någon hemlighet, vilken hade makt att
krossa hela mitt liv. Men på samma gång brann jag av begär att få svar
på min fråga: »Varför är hon icke lycklig? Kan man på en gång vara
lycklig och olycklig?»
Brevet lydde så:
_Min egen älskade._
_Att det har kunnat falla sådana ord mellan dig och mig! Att det är
möjligt blott, att det skett! Jag tyckte först, att det var, som om
solen slocknat, och jag aldrig mer skulle få se dagens ljus. Och
jag grubblade och grubblade över, hur jag skulle få dig god emot
mig igen, och hur allt detta skulle kunna bli, som om det aldrig
varit._
_Men så såg jag, att du var god ändå i ditt hjärta, även fast det
icke såg så ut, och jag började förstå, att du aldrig kunde bli
annorlunda, att det bara var det, att jag icke kunde svara dig på
dina frågor, som gjorde, att du blev sönderriven och bitter, och
därför slog du blint utan att veta, att du kunde göra mig så ont,
som du gjorde. Icke heller nu vet jag, vad jag skall svara dig, men
du får icke undra över, att jag skriver. Det är bara därför, att
skulle jag försöka tala om =detta=, skulle jag aldrig säga mer än
hälften, av vad jag ville._
_Det finns så mycket, som jag bär inom mig, Georg, så mycket, som
jag aldrig får sagt, varken till dig eller någon annan, därför att
jag vet, att jag aldrig kan säga det. Jag har alltid varit så
Georg, och jag kommer nog alltid att vara det._
_Ibland, när jag tänker på, hur du är emot mig, talar om allt, icke
döljer en vrå i ditt hjärta, då tycker jag, att jag bara är ett eko
av dig, och jag är så fattig, att jag ingenting har att giva dig
igen. Och när du sagt mig, att det icke är så, då har jag känt mig
så lycklig, Georg, så lycklig och så rik. Och jag vet, att jag
givit dig allt vad jag kan giva och allt vad jag har._
_Men när du ser, att jag sitter och stirrar in i mig själv, som du
brukar säga, då skall du veta, att jag gör inte annat än vad jag
alltid har gjort, även när jag varit som mest lycklig, även långt
innan jag kände dig, och mitt verkliga liv började. Och om jag
gråter, skall du icke tro, att jag är olycklig. Det jag då tänker
på, gör mig icke olycklig. Det är bara något jag måste grubbla över
ibland, därför att jag vet, att det skall komma, och därför att jag
alltid vetat det._
_Men du skall icke fråga mig därom, ty jag kan ändå icke svara dig.
Kunde jag det, ack, kunde jag det, då skulle ju mina tårar torka av
sig själva. Kanske är det också ingenting, kanske är det bara
därför, att jag är alltför lycklig._
_Men jag vill, att du skall tro mig, när jag säger dig, att du icke
behöver frukta, att det finns någonting hemligt och dolt i min
själ, som jag döljer och håller hemligt, därför att du icke =kunde=
få se det. Det är bara det, att jag icke kan._
_Bed mig därför icke att tala, utan håll av mig, sådan jag är. Håll
av mig som din lilla flicka och vän, vilken icke begär mer än att
få gå vid din sida, så länge Gud låter mig få leva och sedan få dö
och sova i ro, glömd av alla andra utom av dig. Ty du skall aldrig
glömma mig, och det är det enda »odödliga liv» jag begär._
_Men en sak önskar jag ibland. Och det är, att du och jag vore
gamla och grå, och att våra barn vore riktigt gamla. Jag är så
mycket mor, att jag skulle önska, att mina gossar vore vuxna, och
jag finge gå i deras hem och taga små, små, riktigt små och
hjälplösa barn på mina armar och se, att jag levde en smula också i
dem. Mina gossar äro så stora nu, och de behöva mig snart inte mer.
Men det vore så gott att vara gammal och få gå samman med dig och
vänta på den dag, då den stora vilan skulle komma. Jag tycker, att
jag skulle älska dig dubbelt, om du vore gammal och grå och ingen
kunde se på dig med samma ögon som jag, och jag finge sitta och
tänka på, att ingen mera än jag hade rått om dig, och ingen därför
riktigt visste vem du var._
_Nu har jag sagt dig så mycket, och det du bett mig säga, har jag
ändå icke sagt. Men tänk icke på det, Georg, tänk bara på, att jag
älskar dig nu som jag alltid har gjort, att det, som jag nu känner
för dig, är mer än ord kunna uttrycka, mer än du själv någonsin kan
veta. Ty hos dig och här är min plats, och jag har allt, vad någon
kvinna haft eller någonsin kan få, om hon än bleve aldrig så
lycklig. Tro ingenting annat, ty då gör du mig olyckligare än du
kan ana eller tro._
DIN HUSTRU.


VII.

Jag satt länge med detta brev i min hand, och den våg av ömhet, som välde
emot mig, var så mäktig, att den kvävde alla frågor och kom mig att gå
omkring i mina vanda omgivningar där ingenting syntes förändrat, och
ingenting heller var, med en känsla som om jag varit för mer än
sagoprinsen, vilken på västanvindens vingar nått Lycksalighetens ö.
Jag hade frågat, varför min hustru syntes så förändrad, och jag hade icke
fått veta det. Jag hade endast fått ett nytt bevis på hennes ömhet, och
sådan är ju kärleken, att den vill ingenting annat än sig själv, och alla
frågor, den därjämte framställer, åsyfta intet annat än den enda visshet,
utan vilken den själv icke kan finnas till. Därför gav detta lilla brev
oss lösningen på allt, ehuru det icke förklarade något, och i stum
tacksamhet gick jag, sedan jag läst det, in till min hustru, lycklig att
jag helt kunde tro.
Vi talade heller icke mycket om detta brev, men vi kände båda som en
lättnad, att det hade blivit skrivet, och om aftnarna sutto vi länge
uppe, sedan barnen gått till ro. Jag minns, hur Elsa sjöng under denna
tid, sjöng, som hon aldrig sjungit för någon annan än för mig. Och jag
satt och lät tonerna smeka min själ, medan jag inom mig undrade, hur det
var möjligt, att en misstämning smugit sig mellan henne och mig.
Hur dagarna gingo, vet jag icke. Jag lade icke märke till, att de blevo
längre, att snön droppade från taket, och att Humlegårdens träd började
knoppas. Snarast saknade jag, att icke vintern räckte längre, så att
lampan tidigt kunde bli tänd och våra aftnar begynna.
»Har du märkt», sade min hustru en morgon, »att jag är gladare än förr,
och att jag aldrig gråter mera?»
Jag hade märkt detta. Men otacksam, som en människa är, vilken undsluppit
en fara, som hon icke förstått, hade jag njutit av förändringen, utan att
tänka däröver.
»Gråter du kanske, när ingen ser dig i stället?» svarade jag.
Och jag kände som ett stygn av min gamla misstro vakna inom mig.
Men min hustru märkte det icke. Hon stod framför mig så strålande ung,
som om intet moln skymt hennes panna. Och på hennes läppar lekte ett
leende, som jag tyckte mig hava sett förr. Jag kunde blott ej erinra mig
när.
»Jag gråter icke längre», sade hon.
Och hennes stämma hade en nära nog utmanande klang, när hon tillade:
»Det är _också_ min hemlighet.»
Jag följde hennes stämning, utan att förstå hennes ord. Jag var nöjd och
lycklig i känslan, att livet åter log och lekte framför oss.
Hela denna period efterlämnade icke något annat spår i vårt samliv, än
att detta blev innerligare och liksom varsammare än någonsin förr. Jag
kan icke längre säga, på vad sätt jag sökte klara denna underliga
parentes i ett lyckligt äktenskap för mig själv. Visst är, att jag då var
långt ifrån att ana, att den innebar fröet till en hel framtids tragik.


VIII.

Fastän hon med stolthet nämnde sig moder till två gossar, var Elsa dock
ännu ung, och när hon vid sin mans arm promenerade nedåt Strandvägen,
voro hennes steg spänstiga, och hon smög sig intill mig, medan hon gick,
med en rörelse som visade, att, om något tyngde på detta vackra huvud, så
icke var det åren.
Det var en av dessa farliga våraftnar i Stockholm, då solen faller ljumt
över nyknoppade träd, då gatorna vimla av folk liksom på lek och till
ögonfägnad, då utvärdshusen locka gammalt gift folk att leka nygifta
eller förlovade, då himlen är blå och isblocken dansa utför strömmen, då
vintern synes så långt borta, som skulle den aldrig komma igen och våren
lovar en sommar, sådan ingen någonsin upplevat.
Det var en sådan afton, som Elsa lockade sin man att promenera ända ut
till Djurgårdsbrunn, telefonera återbud hem och bjuda på en liten supé à
deux i ett lågt rum med vita gardiner, där man fick se ut över träd,
klädda i ljusgrönt, genom vilkas grenar aftonsolen sken mellan långa
skuggor.
Detta var ett av våra bästa älsklingsnöjen, och ju mera sällan vi, sedan
barnen växt upp, ville hängiva oss däråt och lämna dem ensamma, desto
mera njöto vi av en sådan afton, vilken förde med sig hela den glättighet
och det svärmeri, som är ungdomens vardagsmat, och med åren blir
högtidsstunder, vilka man gömmer i minnet.
Jag minns också Elsa såväl just från denna afton.
Nöjd och belåten, hopkrupen i soffhörnet, satt hon och njöt långsamt av
sitt sista champagneglas. Hon liknade en kattunge, som väntar att bliva
smekt, eller att man skall leka med honom. Och mitt emot henne satt jag
själv, rökte omsorgsfullt en god cigarr, och lät mina blickar följa
solskenet, som darrade mellan trädens skuggor. Jag kände mig lycklig och
nöjd, men jag hade under den sista tiden arbetat mycket, och det störde
mig nästan, att min hustru satt och längtade efter att jag helt skulle
låta mig ryckas med. Ty själv var hon i feberstämning. Hon såg ut, som
om hon velat springa omkring i rummet, leka, rasa och låta sig fångas,
längtande efter något nytt, något ovanligt, var fylld av det flickaktiga
begär efter lyckans odödliga nonsens, vilket just hörde till det, som jag
hos henne älskade allra högst. Men jag kunde icke låta mig ryckas med,
hur gärna jag än ville. Det var, som om en ond aning eller ett
oemotståndligt vemod legat på lur inom mig och hindrat mig från att helt
följa hennes känslors flykt. Efteråt kan man minnas sådant, och man kan
anklaga sig själv för vad man då försummade, som om man begått en
förbrytelse. Jag minns ännu, att jag då förstod hennes stämning och, av
vad som sedan följde, vet jag, vilken väg hennes drömmar togo.
En smula förstämd över, att våra känslor ej som vanligt gingo i samma
rytm, satt hon tyst, njutande av det sista champagneglaset, och medan hon
satt så, gledo hennes yra tankar över i en mild drömmande stämning, och
medan hon såg på sin man, vars hår vid tinningarna redan var ganska
grått, såg hon som i en dröm den dag, då vi båda för många år sedan rott
fram till en solbelyst skärgårdsö, bakom vars träd skymtade vårt första
ljusa sommarhem. Hon såg och såg. Bilden blev så tydlig och så skarp,
att hon tyckte sig urskilja varje buske och varje träd, allt, ända till
de fina skiftningar mellan ljus och skugga, som aftonsolen kastade över
den gråa byggningens spåntak. Hon såg fjärden vidga sig i ett oändligt
blått, och där den slöt sig kring ön, vaggade dess böljor spegelbilder av
ljusa björkar, mörka ekar och granar, vilka i vattnet tecknade sig nästan
i svart.
Hur ofta har hon icke berättat mig klarheten i dessa minnets visioner,
som var henne egendomlig! Jag kan se hennes dröm bättre och vaknare nu,
än jag kunde det då.
Visst är, att hon såg allt detta, till dess att hela hennes yra stämning
var försvunnen, och jag märkte hur varma tårar fyllde hennes ögon. Med en
hastig rörelse tömde hon resten av sitt glas, gled ned ur soffan och
lutade sitt huvud mot mina knän.
Som om något av hennes känsla omedelbart överflyttats på mig, eller som
om våra tankar mötts i det förflutna, då livets lyckodröm famnade oss
bägge, greps även jag av en stämning, helt olika min föregående, och i
det jag sakta lade min arm om hennes hals och strök hennes kind, sade
jag:
»Vad tänker du på?»
»Jag tänker på vår första sommar.»
I detta ögonblick föreföll det mig, som om även jag tänkt på detsamma.
All min trötthet var som bortblåst, och full av rörelse lyfte jag hennes
huvud upp och kysste hennes mun.
Och i samma nu satt Elsa upprätt.
Begäret efter något nytt, något ovanligt, vilket bröt sönder det
vardagsaktigas enformighet, blandade sig i ett ögonblick med minnet av
det, som en gång varit, och med ett tonfall, som ej kunde motstås,
utbrast hon:
»Jag vill fara dit, Georg! Jag vill fara dit!»
I samma nu kände jag mig förflyttad tillbaka till verkligheten. Min
sinnesstämning var i grund och botten kanske densamma som min hustrus.
Men jag erfor på samma gång denna underliga känsla av en väntande
missräkning, vilken reser sig upp inom oss och vid livets mest överspända
ögonblick tyglar våra drömmar. Jag ryggade tillbaka för detta försök att
kalla ungdomen till liv, som om jag fruktat att i stället mötas av en
smärta, vilken jag till varje pris ville undvika. Jag kände mig så viss
på en désillusion, att min hustrus oskyldiga förslag, den lilla färden i
skärgården, besöket på denna plats, där jag kände varje vik, varje sund,
ja till och med stenarna på fjärdens botten, syntes mig innebära något så
viktigt och avgörande, att jag borde betänka mig noga, innan jag fattade
ett så ödesdigert beslut. Men på samma gång såg jag, att blotta tanken
härpå fyllde min hustru med en hänryckning så stor, att jag ej kunde säga
nej. Därför sade jag också ja och slöt henne i mina armar för att dölja
min egen misstämning.
Men när vi sedan gingo hemåt, låg över Elsas hela väsen som ett skimmer
av ungdom. Ingenting, av vad jag verkligen kände, hade hon märkt. Liksom
om hon vetat sig gå fram mot en stor lycka, så lyste hennes drag,
återspeglande hela den livfulla känsla, med vilken hon förband det som
varit med det som var. Och det for igenom mig en så smärtsam förnimmelse
vid tanken på att min onda aning kanske skulle giva mig rätt, att jag ej
kunde återhålla mina tankar.
»Är du säker på, att det blir, som du väntat?» sade jag.
Hon ryckte till, och hennes ansiktsuttryck var nästan förbittrat, när hon
svarade:
»Varför ska' du alltid förstöra för mig.»
»Brukar jag verkligen det?»
Hon blev genast god igen.
»Nej», sade hon. »Men jag var så lycklig just nu.»
Jag teg och drog henne blott närmare intill mig. Inför hennes tro glömde
jag mina tvivel, och i min inbillning tog vår obetydliga resa helt
underliga former, som när små närbelägna öar höja sig mot horisonten och
hägra i en fantastisk glans.


IX.

Så sutto vi äntligen en söndagsmorgon på ångbåtens däck, ångande ut mot
den kända farleden.
Det hade gått många år, under vilka vi icke farit denna väg, år, vilka
kommit med ont och gott, år, som splittrat, och år som förenat. Skilda
vägar hade våra tankar tagit, men de hade mötts igen, och som enade i en
underlig, mystisk känsla, vilken syntes utmana ödet, sutto vi vid
varandras sida, medan trakt efter trakt gled oss förbi, belyst av den
klara vårsolen, sköljd av blåglittrande vatten, som krusades för en lätt
vind.
Min motspänstighet var nu alldeles borta. Jag lät mig viljelöst föras av
min hustru, och jag tog emot varje intryck med en rörelse, som hade jag
varit tolv år yngre och varit på väg ut mot nya, okända mål, vilka skulle
förändra mitt vardagsliv och öppna nya vyer över hela tillvaron. Min
hustru syntes mig föryngrad liksom jag själv. Hennes ansikte var färgat
av en mjuk rodnad, och ögonen lyste med den glans, som kommer av lycka.
Hennes röst hade tonfall av en obestämbar ömhet, vilken smekte mig med
hela styrkan av den illusion, som uppfyllde oss båda, och mellan oss
gingo och kommo leenden och ord, blickar och åtbörder, som endast pläga
höra hemma under kärlekens första tid.
Och när ångbåten omsider satt oss i land och vi ensamma stodo på bryggan,
seende båten ånga bort, då togo vi varandra om livet och gingo långsamt
vägen fram, där den krökte mellan halvutspruckna hasselbuskar och höga,
knotiga ekar, på vilkas grenar knappast syntes spår av vårens knoppar. Då
först sågo vi, hur föga utvecklad vegetationen omkring oss var. Havet,
som håller hela skärgården i sin kalla famn, lägger länge kring öar,
holmar och skär en iskyla, vilken håller vårens arbete tillbaka. Här var
icke grönt som inåt land, där ängar och hagar lövas i skydd just av denna
vida skärgård, vilken stänger de hårda nordanvindarna ute. Här var öde
och kallt, på trädens kvistar syntes svaga, ljusgröna skott, vilka
skiftade i gult och brunt, sälgen bar hängen, gräset sov under vissna
blad, och sipporna, vilka inåt landet längesedan blommat ut, växte blå
och vita under hasselns grenar.
Själva denna sena utveckling i naturen fyllde oss båda, vilka voro som
bergtagna i vår egen stämning, med en ny lycka. »Ser du, det är sent nu,
som det var då?» -- »Minns du, det blir en andra vår, när man bor i
skären?» Och vi sågo ut över den vida fjärden, som famnade hela denna
sena vår, och gladde oss över, att fiskmåsarna i vida bukter kretsade som
förr över det blå vattnet, gladde oss åt deras vita vingar, som blänkte i
solen, och stannade för att betrakta deras fria lek, när de döko genom
luften och nådde vattnet, där deras klara ögon spanade efter byte.
Hand i hand som två barn gingo vi upp över backen till en liten röd
byggnad, och vi betraktade varandra, som utbytte vi ett hemlighesfullt
förtroende, när en tullkarl med rättarekrans, vilken brukat ro oss förr,
kom ut i dörren och lovade att föra oss över till vår ungdoms ö.
Tyst gick färden över det blåa vattnet. Utan att växla ett ord, fyllda av
den sällsamma stämning, vilken behärskade oss båda, och som syntes vidgas
och växa med varje utsikt som öppnades, sutto vi hand i hand och låto
minnena strömma fram inom oss, medvetna om, att den ena visste vad den
andra tänkte. Aldrig hade denna färd synts oss så härlig, aldrig hade vi
som nu sett denna middagssolens förföriska prakt, aldrig hade skimret av
vatten och lövrika stränder blandat sig så melodiskt med den mörka
granskogens allvarliga fond. Och när vi kommo närmare den lilla ön,
tyckte vi, att varje sten, varje träd, varje dunge växte upp, icke ur det
minskade avståndet, utan ur vårt eget minne, som trognare än verkligheten
bevarat denna omgivning, ur vilken hela livets lycka för oss hade
spirat.
Men när vi kommo i land, stannade vi båda, och det utrop av förtjusning,
som redan svävat på Elsas läppar, frös bort. Tigande betraktade vi
varandra, och som tyngda under något nytt och oväntat, vilket vi ej ens
ville se eller erkänna, gingo vi långsamt från udden den smala stigen
fram.
Vad vi hade sett var, att det hus, som nu stod på ön, var icke längre
grått. Det var rödfärgat. Det var icke längre en bred tvåvåningsbyggnad.
Det var en låg stuga, vilken liksom krympt ihop på den plats, där vårt
första hem hade stått, trängt sig samman på det gamla stället, som om
fattigdomen och nöden under årens lopp tvingat den att göra sig liten. Vi
stodo tysta en stund, som om vi behövt hämta andan.
»Georg», sade Elsa. »Vad är detta?»
Jag behövde blott peka på de gamla ekarna, som stodo omkring byggnaden.
Deras grenar buro svarta märken, och deras bark var svedd. Jag visade
henne på stenfoten, vilken var färgad som av sot, på den lilla
trädgårdstäppan, som var oordnad, och på en hög gammalt virke, vilket låg
kvar ute på planen. Det var bränt och förkolnat, ruttet och förvittrat.
Det var det enda, som fanns kvar av vårt första hem.
»Här har varit eldsvåda», sade jag.
Och min stämma skalv.
»Brända tomter.»
Som om vi båda hade känt oss samhöriga med denna lilla fläck av jorden,
vilken vi icke återsett på många år, grepos vi nu av ett alldeles nytt
intresse, nämligen att erfara vad som hänt, vad som förvandlat denna vår
lyckoö, så att den för oss var till hälften oigenkännelig. Detta intresse
borttog liksom hela den värld av drömmar, som förut hållit oss fångna,
vidgade vår känslovärld till att omfatta även deras liv, vilka här ute
levat och lidit, arbetat och strävat, och vilka åren format och bildat så
strävt, att inga lyckodrömmar för dem längre förgyllde den hårda
verkligheten.
Och som våra tankar vändes till dessa människor, vilka vi förut erinrat
oss endast som det nödvändiga bihanget till vår egen glädje, öppnades
stugans dörr, och i solskenet, som föll över trappan, stannade en krökt,
gammal gumma och log ett igenkännande leende mot de främmande. Hon såg så
gammal ut, att hon föreföll som uppstigen direkt ur någon gammal saga.
Stödde sig på en käpp gjorde hon, och det rynkiga ansiktet förvred sig av
invand smärta, när hon rörde sin giktbrutna kropp.
»Det ser annat ut nu, än när herrskapet var här sist ...» sade den
gamla.
Och i det hon mödosamt rörde sig framåt, gav hon plats åt sin gubbe,
vilken gammal vana trogen stått i skymundan, till dess hans tur kom. De
båda gamla hälsade på de båda, som nyss drömt sig unga, och gubben gned
sina händer, hostade och mumlade obegripliga ord, medan han långsamt och
sävligt gav plats på trappan, där gumman bjöd de resande stiga in.
Genom skelettet till en ofullbordad veranda sågo vi främmande ut över vår
ungdoms fjärdar och sund. Vanvårdad var trädgården, förfallet syntes hela
det nya huset, gräs grodde på stigarna, som vi förr hade trampat, och i
lövsalen nere vid stranden hade bord och bänkar murknat, emedan ingen
lagat, vad väder och år förstört.
Utan att vi behövde fråga, berättade de båda gamla, huru olyckan kommit
över dem. Gumman berättade, och gubben upprepade bekräftande hennes ord.
Olyckan hade kommit så lömskt och oväntat, att ingen kunde stå den emot,
och ingen kunde hjälpa.
Ty en vårdag i mars, när nordan blåste frisk och isen varken bar eller
brast mellan öarna, hade elden brutit ut. Och emedan isen varken bar
eller brast, hade grannarna på landet omkring stått och sett det hela,
men icke kunnat komma dem till hjälp. De båda gamla hade ensamma burit
vad de kunde rädda ut ur det brinnande huset, och maktlösa hade de stått
bredvid och sett sin egendom brinna i aska. I denna aska, där de sett det
sista glöden slockna, slocknade för dem också varje förhoppning om en
sorgfri ålderdom. Ty låg var den byggnad, som de efter långa år byggt upp
på stenfoten av den gamla. Ringa var bohaget. Torftig var omgivningen.
Och själva voro de brutna och trötta. En enda olycksdag hade tagit allt,
vad de förra åren byggt upp.
Som tyngda under samma öde sutto de två, som nyss drömt sig unga, och
lyssnade till de tunga, karga ord, med vilka de gamla berättade om elden,
som lade deras hus öde. Själva det gripande vardagliga i denna
framställning, avbruten av betydelselösa detaljer, blandad med fattigmans
minnen av ägodelar som förstörts, tyngde ned de främmande, avklädde våra
egna drömmar illusionens prakt, och grep oss med ett stilla, svärmiskt
vemod. Vi tyckte nästan, att under det att vi ingenting visste, medan vi
levde vårt liv och trodde oss lyckliga, hade här, på en liten ö bland
skären, brunnit ned och försvunnit något av den livets skatt, som vi
trott oss hava samlat och äga i säkert förvar. Elsa kände det, som om hon
förlorat mera vid denna brand än de båda gamla och medan berättelsen
framskred, såg jag, att hon måste behärska sig för att icke brista i
gråt. Ty vad betydde dessa möbler, kläder och husgeråd? Vad betydde det,
att tvenne nedbrutna människor, vilkas liv var slut, här sutto och grämde
sig över motsatsen mellan förr och nu i det torftiga välstånd, där
skillnaden dock var så ringa? Vad betydde allt detta mot att hon aldrig,
aldrig mer skulle få se sin ungdoms ö, sådan hon en gång sett den?
Så kände hon det, och hon vände sitt ansikte mot mig, och jag hade ingen
tröst att giva henne. Ty jag tänkte på hur illa jag gjort som ej följt
min första anings bud och besparat oss båda att se de brända tomterna av
vår första lycka. Men jag hade ej hjärta att säga det, och i det jag tog
hennes arm, gingo vi båda ännu en gång tysta omkring ön.
Det var med oss som med barnen i sagan, vilka en gång gått vilse i
underlandet och vid återkomsten därifrån funno, att tiden gått ifrån dem
och gjort människorna omkring dem trötta och gamla. Tysta och drömmande
sutto vi vid stranden och sågo ut över fjärden. Där var allt sig likt,
och som vi sutto där, glömde vi den nya byggnaden och förfallet bakom
oss. Vi mindes blott, att vi bott runt omkring denna fjärd under tre år,
varje sommar på ett nytt ställe, och i ett slags begär att fortsätta vad
vi en gång börjat, beslöto vi att fara vidare till den andra sommarens
hem, där vi mindes två små röda stugor i skogskanten och en liten
gräsplan, där i en vit korgvagn vår första gosse sov under en blå
sufflett.
Vi läto ro oss över dit, och vi visste nu, att vi rodde mot en öde
strand. Ty denna gång hade vi frågat oss för. Vi visste, att åren också
här hade sopat bort spåren av det som varit och förändrat allt.
På den lilla udde, där vi nu stego i land, bodde några år tidigare en
gammal fiskare med sin hustru. Hon dog en vinternatt, när snön yrde kring
stugan, och när även en dag den gamles timme slog, så togo barnen i arv
de båda stugorna uppe i skogsbrynet, båten och notboden nere vid sjön.
Men skärgårdens sagor äro många, och en av dem var även sagan om de små
röda byggnaderna vid skogens bryn. När de femtio åren, på vilka de döda
en gång köpt marken, voro förbi, kom bonden som ägde jorden och tog den
tillbaka. Han drev den nye ägaren från gård och grund. Och därför voro
husen jämnade med jorden, virket var bortfört, det förra potatislandet
var övervuxet med tistel och ogräs, och marken såg ut som om elden gått
fram även här.
De båda resande, vilka sökte spåren av sin ungdoms lycka, stodo åter
bland spillrorna av ett skövlat hem. Det var, som om vi förföljts av
ruiner. Och gripen av den ohyggliga beklämning, som följde på alla de
illusioner, vilka brustit, släppte Elsa min arm. Gående uppåt den torra
risbacken, nalkades hon stängslet, där grinden var bortsliten, och ett
par rostade gångjärn snedvridna hängde kvar på stolpens hakar.
Här stödde hon båda sina armar mot stolpens kant, och i det hon gav fritt
lopp åt alla de skiftande känslor, som strömmat samman över hela hennes
själ, brast hon i en våldsam gråt. Hon snyftade, som om livets alla
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 3
  • Parts
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 1
    Total number of words is 4985
    Total number of unique words is 1288
    36.5 of words are in the 2000 most common words
    45.5 of words are in the 5000 most common words
    49.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 2
    Total number of words is 4986
    Total number of unique words is 1461
    32.8 of words are in the 2000 most common words
    43.1 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 3
    Total number of words is 5038
    Total number of unique words is 1404
    35.6 of words are in the 2000 most common words
    45.9 of words are in the 5000 most common words
    50.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 4
    Total number of words is 5088
    Total number of unique words is 1251
    36.5 of words are in the 2000 most common words
    46.0 of words are in the 5000 most common words
    49.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 5
    Total number of words is 4982
    Total number of unique words is 1406
    35.0 of words are in the 2000 most common words
    45.6 of words are in the 5000 most common words
    49.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 6
    Total number of words is 5043
    Total number of unique words is 1339
    36.8 of words are in the 2000 most common words
    45.4 of words are in the 5000 most common words
    50.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 7
    Total number of words is 5135
    Total number of unique words is 1252
    36.4 of words are in the 2000 most common words
    45.5 of words are in the 5000 most common words
    50.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 8
    Total number of words is 5011
    Total number of unique words is 1295
    33.0 of words are in the 2000 most common words
    43.6 of words are in the 5000 most common words
    48.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 9
    Total number of words is 5059
    Total number of unique words is 1241
    36.3 of words are in the 2000 most common words
    46.2 of words are in the 5000 most common words
    51.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 10
    Total number of words is 3507
    Total number of unique words is 955
    41.5 of words are in the 2000 most common words
    49.4 of words are in the 5000 most common words
    53.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.