Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 10

Total number of words is 3507
Total number of unique words is 955
41.5 of words are in the 2000 most common words
49.4 of words are in the 5000 most common words
53.0 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
meddelade, att min hustru träffats av ett häftigt krampanfall. Man
tillade, att det var allvarligt, och bad mig påskynda hemfärden.
Samma dag hade jag tidigt sagt farväl till min hustru, innan jag for till
mitt arbete. Det var första maj, och vi hade talat om att på något sätt
göra barnen en glad dag, som förr seden varit i hemmet. Det var mig också
först omöjligt fatta, att vad jag hört kunde äga någon verklighet.
Jag begagnade därför den tid, jag hade övrig, innan tåget skulle gå, för
att köpa litet frukt och annat, som var nödvändigt för den dagen.
Naturligtvis var det något övergående, sade jag för mig själv, där jag
satt i kupén med mina paket. För att få tiden att gå, tog jag fram mina
tidningar och försökte läsa. Det lyckades i början, emedan jag ansträngde
mig att liksom taga allting så alldagligt som möjligt, för att min
ängslan icke skulle bli mig övermäktig, åtminstone medan jag satt i
kupén. Men ju närmare jag nalkades hemmet, desto starkare kände jag, hur
oron låg på botten av allt vad jag företog mig. Tankarna ville icke följa
med ögonen, som mekaniskt gledo utmed tidningsspalterna, och snart märkte
jag, att ögonen utan ordning sökte sig väg från den ena spalten till den
andra. Jag vek ihop tidningen, och som ett styng for det igenom mig: »Du
far mot det du fruktat. Du kan inte neka, att du ständigt har fruktat.
Aldrig har du trott, att hon skulle leva. Du har bara velat intala dig
själv detta. Nu är stunden inne, och du undkommer den icke.»
Ett onaturligt lugn föll över mig. Kanske kom detta av, att jag nu for
mot den sista vissheten, inför vilken jag kände, att all kamp skulle vara
slut. »Gud, skall hon dö», mumlade jag, »måtte hon då få dö utan plågor!»
Och fortfarande undrade jag över, att jag kunde vara så lugn. Jag såg mig
om på perrongen, när tåget stannade. Jag hade väntat, att någon skulle
vara mig till mötes, men där fanns ingen. »Då lever hon ännu», tänkte jag
med samma egendomliga klara lugn. Och i nästa stund tänkte jag: »Kanske
är just detta ett tecken på, att allt är slut. Man har förstått, att jag
icke ville bli uppskakad här inför främmande ögon.» Men även inför denna
möjlighet bibehöll jag samma underliga känslolöshet. Långsamt började jag
gå hemåt, tungt steg jag uppför backen. Jag blickade upp mot fönstret,
och jag tyckte mig ännu kunna se henne, när hon första gången var klädd
efter sin första sjukdom. Över den svarta klänning, hon numera alltid
bar, hade hon hängt en ljus kappkrage, och fönstret stod vidöppet. Hon
lutade sig ned och vinkade, otålig att jag inte förr hade kommit att se
upp, och hon darrade av iver att få glädja mig med, att hon var uppe och
kunde gå själv. Detta minne for igenom mig, och mekaniskt såg jag upp mot
fönstret, ehuru jag väl visste, att ingen nu skulle stå och vinka mig
välkommen.
Då gick den tanken upp för mig: »Under mera än ett och ett halvt år har
du väntat, att hon skulle dö, och sörjt henne, som om hon redan vore
borta, nu kan du icke känna längre. Sorgen har bränt bort sig själv,
slocknat i sin egen låga, och endast askan är kvar.»
Kort därefter stod jag i sängkammarn och såg, att min hustru var
medvetslös. Jag lyssnade på hennes andetag, tog hennes hand och försökte
tilltala henne. Jag förstod, att allt var förgäves och gick ned för att
själv få tala med doktorn i telefon, icke därför att jag trodde, att han
behövdes, utan därför att jag tyckte jag måste det. Han lovade att komma,
och sakta gick jag åter upp för trappan, i vilken ljudet genom de öppna
dörrarna från sjukrummet nådde mig av min hustrus andetag, vilka tycktes
härska ensamma i hela det tysta huset.
Då såg jag Olof, som stod stilla i trappan och tycktes lyssna. Jag lade
min hand på hans axel och tänkte gå förbi honom. Men gossen hejdade mig.
»Varför snarkar mamma så underligt?» sade han.
Han blev röd, som om han sagt något opassande och försökte le, utan att
lyckas.
»Det brukar höras så», svarade jag, »när en människa är nära att dö.»
Gossen brast icke i gråt. Han endast nickade och såg bort.
»Han har väntat det som jag», tänkte jag.
Och i samma stund såg jag, både hur stor och hur liten han var.
Då var det, som om något bröt upp inom mig. »Här kommer det värsta»,
tänkte jag. »Det, som du ännu icke satt dig in i. Barnen, barnen!» Och
medan sköterskan satt ensam hos den sjuka, gick jag ned med gossarna för
att äta middag och tala med dem om det, som skulle ske.
Hur vi talade med varandra denna dag och de följande! Hur vi dämpade våra
röster, som fruktade vi att störa henne, vilkens öron icke kunde nås av
något ljud! Mina gossar syntes mig plötsligt som ett par jämnåriga, vilka
ensamma hade delat allt och förstodo allt. Det var ingenting underligt
för dem, att mamma skulle gå till Sven. Det hade hon ju själv så ofta
sagt dem. Det var ingenting störande för dem i tanken, att mamma gick
bort, därför att hon icke önskade leva. De oroades icke av några teorier.
De kritiserade icke. De gjorde inga utläggningar av det, som bara var
enkelt och stort. De visste blott, att om mamma ville dö och gå ifrån
dem, då var det endast därför, att hon var sjuk och svag, och att hon
icke orkade leva. Om någon sagt dem, att deras mamma därigenom visade,
att hon höll mindre av dem, skulle de hava skrattat eller blivit
uppbragta.
Nu talade de till mig om mångt och mycket, som jag icke hade hört. Och
som vi talade, började smärtan att ljuda som på avstånd inom mig själv.
Jag förstod, att den skulle komma en gång, komma med lindring. Men ännu
kunde den icke helt övervinna det lugn, som behärskade mig, och som jag
bibehöll, även när doktorn lämnat sjukrummet och sagt mig allt vad jag
visste förut.
Men innan han kom, kallades jag av rop upp till sängkammaren. När jag
trädde in, låg min hustru i krampryckningar, vilka syntes börja i
ansiktet och därifrån fortsattes, till dess att de skakade hela hennes
kropp. Vi kunde ingenting göra. Och med mellanrum återkommo de förfärliga
anfallen.
Doktorn hejdade dem genom injektioner, och det förra lugnet återvände,
men medvetandet återkom ej. Ännu i nära två dygn låg hon i samma dvala,
vari jag först funnit henne. Oupphörligt, långt efter det att de hade
upphört, tyckte jag mig kunna se hennes ansikte förvridet och skälvande
på samma ohyggliga sätt. Då kom jag ihåg Svens dödsbädd. Jag visste, att
jag då sett samma syn från ansiktets och munnens förvridning till
lemmarnas darrning och de krampaktigt sammanslutna händerna. Jag
erinrade mig hennes ord: »När jag dör, kommer jag att dö alldeles som
Sven.» Jag kom ihåg, att jag lett för mig själv, när jag hörde dessa ord,
och förklarat dem som ett uttryck av överspändhet. Nu, när de hade
förverkligats, kunde jag icke bli dem kvitt. Hur visste hon det? Eller
hur kunde hon säga det så säkert, om hon ingenting vetat? Var detta
sammanträffande blott en slump? Och kan man överhuvud kalla allt för
slump, vilket man vill slippa ifrån att förklara?
Jag satt i timmar vid min hustrus bädd och gick blott ut för att få luft
eller vila. Jag satt med gossarna framme vid sjuklägret, och vi viskade
till varandra, talade ord, som aldrig skulle komma igen, och som ingen av
oss längre kan minnas. Jag sov i kläderna på bädden bredvid Elsas, min
lilla Elsa, som aldrig skulle vakna mer, och jag satt ensam vaken, för
att sköterskan skulle få ro, och jag åtminstone skulle äga minnet av
några timmar, då ingen mer än vi två funnits i dödsrummet.
Det sägs om den döende, att hela hans liv rusar honom förbi, strax innan
slutet inträder, och det bör väl vara så, att man då ser allt, vad man
själv levat, kanske i ett nytt ljus. För min del vet jag, att den sista
natten, när det så långsamt blev dager, och gossarna uttröttade gått till
ro, då såg jag mitt eget liv och allt vad hon och jag upplevat med
varandra, såsom jag aldrig sett det förr. Och jag såg att av allt, som
hon sagt mig, hade jag lagt på minnet det, som jag helst bort söka
glömma, och glömt just det, som jag först av allt bort skriva upp i mitt
minne. Jag hade lagt på minnet, när hon talade enligt min egen önskan,
och glömt allt, vad hon talade emot densamma. Medan jag trodde mig göra
allt för henne, hade jag därför endast arbetat för mig själv och min egen
lycka. Allt vad jag hade levat, samlade sig i denna tanke som i en enda
brännande punkt.
Ty in i dödens skugga hade hon fört mig. Det såg jag nu, när den gråa
dagern lättade utanför fönstret, och en vid rand av morgonrodnad tecknade
sig runt kring fästet. Av mig själv och av egen fri vilja hade jag aldrig
sökt mig dit, endast strävat att komma bort därifrån och glömma, att allt
sådant fanns till. Och som jag satt här, tyckte jag, att jag visste lika
litet om världen nu, som när jag först vaknade till liv i denna värld,
full av motsägelser, och undrande över allt vad jag mötte där, tog mina
första steg. Alltid hade jag gått omkring med något av undran inom mig,
alltid med en känsla av, att, vad jag upplevde, endast till hälften ägde
verklighet, alltid liksom sträckt mig framåt från det som var mot det
obekanta, som skulle komma. Alltid hade jag drömt om lyckan, och lyckan
hade för mig aldrig visat sig annat än i formen av ett hem. Denna lycka
hade jag vunnit, vunnit den, som blott en bland tusen gör, men döden, på
vilken jag aldrig velat tänka, hade gått osynlig i mina fjät. Han tog min
lille gosse med änglaögonen och det gyllene håret. Och när han dog, böjde
han sig över mig djupare än förut, slog sina svarta vingar om mitt hus,
och släppte mig icke förr, än han från mig och de mina tagit henne, som
var oss dyrare än allt i livet, därför att hon var oss dyrare än livet
självt.
Jag steg upp och såg ut. Jag lyssnade på hennes andetag, och det ville
icke bli verklighet för mig, att det var min hustru, som låg här och
skulle dö. Jag böjde mig ned och fuktade hennes tunga och läppar med
vatten, och jag betraktade hennes drag, till dess att det blev svart för
mina ögon, och jag ingenting kunde se. Men henne själv tyckte jag mig
vara nära, och fanns det ett minne inom henne, som, oåtkomligt för mig,
skilt från allt, vad vi dödliga kalla tillvaro, arbetade och tumlade med
hennes eget liv, då visste jag, att där var jag med. Där fanns jag, sådan
som jag aldrig skulle se mig själv, och ingen mer än hon någonsin kunde
se mig.
Och under det att mina tankar så kretsade kring allt vad vi båda levat
tillsammans, glömde jag mig själv och såg endast henne. Ung och hängiven
kom hon mig till mötes, men under all lycka, som strålade omkring henne
och gjorde hennes steg lätta, låg ett vemod, som var så mycket starkare,
därför att det så länge teg. Tidigt, tidigt tyckte jag mig nu kunna
minnas, att hennes hela väsen stod på ett plan, som icke var andras. Hon
var skapad att vara lycklig och sedan få dö, och den dag kom, då det blev
en grymhet att söka tvinga henne att leva. Hon kunde icke sörja till en
tid och sedan glömma. Hon kunde endast sörja och dö. Glömmande allt vid
känslan av hennes öde, borde jag hava vetat, att hon talade sanning
alltid, men mest när hennes tal syntes mig underligt och omöjligt. Och
allra mest var hon sann, när smärtan pressade orden över hennes läppar,
och hon bad mig att få dö.
Varför hade jag icke låtit henne få det? Varför hade jag försökt tvinga
henne emot hennes vilja och över hennes förmåga? Förstod jag då icke, att
det endast var genom en oerhörd överansträngning, som hon under två långa
år kommit och gått i mitt hem, lett med oss, som ville le, lekt med oss,
som ville leka?
Hur hade jag kunnat vara så grym, och hur kan man vara grym, endast genom
att man icke kan se riktigt klart?
Och dessa frågor samlade sig till sist i den nya: Hur har hon kunnat
älska mig, när jag mot min vilja plågat henne så?
Ty som om jag kunnat följa hennes tankar, vilka redan voro skilda från
mina, så tyckte jag, att detta hade jag mot min vilja gjort, och detta
var, vad hon måste känna för mig, fastän jag icke förr velat tro det. Men
aldrig skulle jag få ett svar på denna fråga, aldrig skulle hon vakna upp
ur denna dvala, och med förtvivlan i hjärtat skulle jag en gång vända mig
mot det nya liv, som väntade mig utan henne.
Så sökte jag i aningen följa den väg, hennes tankar togo, medan hon
längre och längre gled in i dödens våld. Det var, som om jag givit mig
själv och mitt eget liv åt döden, och som om vi båda, hon och jag, gjorde
upp vår räkning med världen tillsammans. Allt utom och inom mig blev så
svindlande högt och stort, att det var ingenting, som jag tyckte mig
kunna nå. Det var ingen tröst i allt detta, endast ett förtvivlans
avsked. Trögt skredo timmarna fram, och redan kom det ögonblick av
oemotståndlig trötthet, då man sluter ögonen och pressar händerna samman
i en enda bön, att allt måtte vara slut.
Då upphörde plötsligt de regelbundna andedragen, och jag kände, hur mitt
hjärta blev som stelt. Jag trodde, att det var döden som kom, och jag
sprang ut för att väcka gossarna. De kommo in yrvakna och allvarliga, och
de satte sig ned vid bädden, och i detta nu kom jag ihåg, vad hon en gång
hade sagt:
»När jag dör, vill jag, att ingen mer än du och gossarna skola finnas
omkring mig. Det är ändå bara till er jag hör.»
Så sutto vi nu också, och medan vi undrade, vad hennes lättade andedrag
skulle betyda, och väntade slutet, märkte vi, att hennes ögon liksom
arbetade för att öppna sig, och vi sågo henne vända sig ditåt, där Svens
porträtt hängde på väggen, och hörde henne säga:
»Nenne.»
Svagt och sakta uttalade hon detta lilla ord, men hon hade ändå talat.
Krampaktigt grepo vi varandras händer, och våra tårar runno icke av sorg,
men av glädje, att vi åter hade hört hennes röst.
Från denna stund visste hon, att vi sutto där. Från denna stund låg det
som ett avsked i varje min, varje rörelse och varje ord. När hon hörde
våra röster, slog hon upp sitt ena ögonlock, alldeles som Sven en gång
hade gjort, och vi kunde märka, att hon känt igen oss, och att hon var
medveten om våra smekningar.
Än en gång nämnde hon Svens namn, som om hon velat säga, att det var
honom hon såg och till honom hon gick. Men sedan sjönk hon ihop, och vi
sutto andlösa, girigt sökande efter ett tecken, att hon ännu icke lämnat
oss och gått.
Så slog hon upp sitt vänstra öga, som Sven en gång hade gjort, och hennes
blick sökte min. Jag böjde mig över henne och såg, att hon försökte tala.
Men hon förmådde det icke, och med ett uttryck av outsägligt lidande
sjönk hon tillbaka i den dvala, som är dödens förebud. Flera gånger
upprepade hon samma försök. För varje gång fick hennes ansikte detta
uttryck av förtvivlans vanmakt, och för varje gång blev det mera
hjärtskärande. Det var, som tillhörde hon oss icke längre, men som om det
dock var något, hon ville säga, innan hon för alltid gick bort, något,
som icke kunde dö utan att ha fått meddela de efterlevande. Det var
förfärligt att åse hennes kamp, och ännu förfärligare att kanske gå miste
om hennes sista ord. Åter böjde jag mig ned över henne och i förtvivlan
viskade jag en bön i hennes öra. Då slog hon upp sitt öga emot mig, och
jag såg, att hon hörde mig. I en spänning, som om hela mitt framtida liv
berott av hennes ord, lutade jag mitt öra tätt intill hennes mun.
Då hörde jag hennes röst. Den kom så långt bortifrån, som ännu ingen röst
har ljudit i mina öron. Den var svag, så att jag blott med svårighet
kunde urskilja den. Det var knappast hon själv, utan hennes ande, som
talade. Men tydligt och klart förnam jag orden, och ingen mera än jag
kunde höra dem:
»Jag ... håller ... så mycket ... av er.»
Jag måste hava skrikit av smärta. Ty jag kände händer, som fattade om mig
och stödde mig. Och det utrop som undsluppit mig, hade nått den döende.
Ty från min hustru kom ett förtvivlans ljud av smärta, som sade, att hon
kunde höra mig, utan att förmå lägga sin livlösa hand på mitt huvud.
Detta ljud kan jag höra, när jag vill.
För att få säga dessa ord hade hon legat och kämpat i timmar. Och när hon
sagt dem, sjönk hon tillbaka i lugn. Det kom frid över hennes drag. Hon
önskade ingenting mer, begärde ingenting mer. Hon hade slutat sin räkning
med världen, när hon hann att säga, hur hon älskade gossarna och mig,
innan hon dog.
Ett par timmar senare hade hon slutit sina ögon. Det skedde utan
dödskamp, stilla och lugnt, som när ett ljus brunnit ut.
Hon levde sitt eget liv och dog sin egen död.
Hon var så svag, att hon icke fick någon dödskamp. Länge nog hade hon
kämpat förut.
Men hon var stark nog att giva oss ett ord att minnas och leva på, innan
hon gick. Hennes kärlek var starkare än döden.
Välsignelse över henne.


XIII.

Jag bröt det brev, som låg överst i min egen barndoms lilla byrå inne i
Svens helgedom. Där läste jag detta:
_Jag har så många gånger talat om att dö, men en gång skall det ju
ske. Den, som först finner detta papper, skall visa det för den
eller dem, som skola sköta om min begravning. O Gud, när jag
skriver ned detta ord -- vore jag så nära graven, som ordet är
papperet. Jag skulle ju vilja leva för mina älskade, som ha gjort
för mig mera, än människor göra för en annan, och jag försöker allt
vad jag kan. Men om det icke lyckas -- och det känns så -- då vill
jag, att jag kläds i min vita klänning. I min nedersta byrålåda
finns allt linne, som Nenne, min ängel, begagnade._ _Behövas
handdukar, finnas sådana också. Men låt dem följa med mig. Låt så
mycket som är hans och som rymmes i min kista komma dit. Även på
hans hårda små leksaker skall jag ligga mjukt -- --._
_En sista önskan ännu. Dör jag här hemma, försök, om det är
möjligt, att ha likrummet i Nennes rum._
_Tack för allt, allt. Men jag var en olycklig människa och kunde
icke leva, trots all ömhet och kärlek -- --._
_Eder_
ELSA.
Och så blev hon klädd i den vita klänningen, vilken hon icke begagnat,
sedan hon var glad åt jorden och allt som jorden var. Allt blev gjort,
som hon hade önskat, och inne i Svens lilla rum bäddades hennes sista
bädd. Där låg hon med sitt rika svarta hår utslaget över den vita
dräkten, och kring henne stodo alla vårens blomster. Bakom henne höjde
sig mot det lilla fönstret en purpurröd azalea, och över bädden låg ett
regn av gula rosor.
Hon såg ut, som om hon sov, och hennes ansikte hade föryngrats i döden.
Så gick hon till Sven, som hon själv hade sagt, och därför är detta
»boken om lille-bror», som kom och blev sin moders ängel, om än ej som vi
hade hoppats. Ty han tog henne med sig, när han gick.


XIV.

Men denna bok är tillika berättelsen om en kamp med döden. Den är
berättelsen om en man, som kämpat och blivit övervunnen, men som icke
blyges över sitt nederlag.
Jag har farit långt bort sedan dess, och jag har sett många människor.
Men allt har varit mig främmande, och allting dött, till dess att denna
bok blivit skriven. Den skrevs under ljusa sommardagar, där skärgården
slutar och det öppna havet tager vid. Och det skrevs av en ensam man, som
icke längre är ensam.
Under långa veckor har han sett ut över havet, vilket i likhet med det
människoliv, som är värt att levas, aldrig är lugnt. Han såg där, att
över upprörda vatten blinka fyrarna, och om också fyrarna skulle slockna,
så tindra dock himmelens stjärnor.
SLUT
You have read 1 text from Swedish literature.
  • Parts
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 1
    Total number of words is 4985
    Total number of unique words is 1288
    36.5 of words are in the 2000 most common words
    45.5 of words are in the 5000 most common words
    49.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 2
    Total number of words is 4986
    Total number of unique words is 1461
    32.8 of words are in the 2000 most common words
    43.1 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 3
    Total number of words is 5038
    Total number of unique words is 1404
    35.6 of words are in the 2000 most common words
    45.9 of words are in the 5000 most common words
    50.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 4
    Total number of words is 5088
    Total number of unique words is 1251
    36.5 of words are in the 2000 most common words
    46.0 of words are in the 5000 most common words
    49.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 5
    Total number of words is 4982
    Total number of unique words is 1406
    35.0 of words are in the 2000 most common words
    45.6 of words are in the 5000 most common words
    49.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 6
    Total number of words is 5043
    Total number of unique words is 1339
    36.8 of words are in the 2000 most common words
    45.4 of words are in the 5000 most common words
    50.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 7
    Total number of words is 5135
    Total number of unique words is 1252
    36.4 of words are in the 2000 most common words
    45.5 of words are in the 5000 most common words
    50.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 8
    Total number of words is 5011
    Total number of unique words is 1295
    33.0 of words are in the 2000 most common words
    43.6 of words are in the 5000 most common words
    48.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 9
    Total number of words is 5059
    Total number of unique words is 1241
    36.3 of words are in the 2000 most common words
    46.2 of words are in the 5000 most common words
    51.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman - 10
    Total number of words is 3507
    Total number of unique words is 955
    41.5 of words are in the 2000 most common words
    49.4 of words are in the 5000 most common words
    53.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.