Arvid Kurck och hans samtida - 9

-- Frid med Er vördade kyrkofurste. Min herres riksföreståndaren Gustaf
Vasas välbevågna tack och hälsning bringar jag Er för alt hvad I utfört
till fäderneslandes väl.
-- Min herre, jag igenkänner i Er den tappre och välaktade Nils
Arvidson. Mottagen min hand till en hjärtlig välkomsthälsning af den
finska kyrkans ringe tjänare och försäkran om hägn och frid i den
boning, hvars trösklar I nyss beträdt.
Arvid Kurck bjöd sin gäst hedersplatsen vid sin sida och snart utspann
sig mellan de två ett samtal, hvarunder förvecklingarna i norden
dryftades. I lifliga färger skildrade krigsmannen Gustaf Vasas öden och
det varma nit han, oaktadt hotande faror omgåfvo honom, ådagalagt för
Sveriges befrielse ur långvarigt främmande förtryck. Med ljusnande
anlete åhörde biskopen hans hänförande skildring. Ehuru han kände till
hufvuddragen förut kom genom densamma dock så mycket nytt fram i dagen,
som bragte hans hjärta att slå högre och ingöt hos honom känslor af
oförstäld högaktning för den man, hvars sträfvanden äfven han redan
länge i djupet af sitt hjärta understödt och gillat.
Så öfvergick samtalet småningom på det som närmast utgjorde anledningen
till Nils Arvidsons besök å Kuustö slott. Den i hast utrustade flotta,
hvars befäl han fått sig anförtrodt, saknade väl ej det nödvändigaste,
men var dock i alla afseenden för svag att mäta sig med junker Thomas
väl befästade slott.
Arvid Kurck lofvade nu som städse att lämna alt det bistånd han blott
kunde åstadkomma, hvilket löfte han också oförtöfvadt synes uppfyli, då
han från sin arsenalkammare å Kuustö tillsände den svenska flottan
bössor (kanoner), lod och krut samt därjämte utbeordrade till härens
undsättning krigsvane officerare och hofmän (ryttare) af sin egen
lifvakt.
Medan samtalet pågick hade Nils Grabbe inträdt och sällande sig till de
först nämde utgjorde han snart själen i den lilla kretsen.


XXIII.
List och blodsdåd.

Nils Arvidsons afsikt att intaga Åbo slott ville ej lyckas. Detta
berodde främst därpå, att hans trupper ej befunnos i det skick, att de
kunde mäta sig med besättningen på Åbo slott. Och ehuru den från Kuustö
erhållna handräckningen lämnade intet öfrigt att önska, bestod den
öfriga delen af Nils Arvidsons styrka för det mesta af illa utrustade
och oöfvade finska bönder, hvilka föga kunde uträtta mot slottets väl
öfvade legotrupper. Afven slottet själft hade namn om sig att vara
starkt befästadt. Dess fasta torn och gråstensbyggnader, den på högra
sidan löpande höga muren med en tredubbel vall och två djupa grafvar
kunde trotsa vida öfverlägsnare skaror än dem den svensk-finska hären
bjöd på.
Redan hade flere utfall från slottet ägt rum, hvilka samtliga medfört
talrika förluster för de belägrande. Vid ett dylikt kort före jul 1521
tillfångatogs ett antal svenska och finska officerare, bland dessa
äfven Nils Arvidsons broder Bengt. Stor nedstämning väkte detta
nederlag bland de kvarblefve, ty intet tvifvel kunde råda angående de
fångnes öde, då ju junker Thomas Wolffs grymhet och blodtörst voro vida
bekanta. Följande morgon fingo de allierade svenskarne och finnarne
jämväl bevittna en fasansfull scen, då man nämligen midt för deras åsyn
upphängde de nyss tillfångatagna på yttre sidan af slottsmuren. Men
blodsdåden slutade ej härmed. På Kristian tyranns befallning halshöggos
i januari följande år af slottets fångar riksråden Tönne Erikson Tott
och Henrik Stenson Renhufvud äfvensom junker Thomas egen skrifvare
Måns. Trots all tillgifvenhet till sin danske herre fick den sist nämde
dela de andres öde blott och bart därför, att han var född svensk. Erik
Fleming var den ende, som lyckades undgå bilan.
* * * * *
Midvinierskymningen faller alt tätare på Auras stränder; dagens strid
och kif tystna bort så småningom. Äfven på Åbohus har man dragit sig
inom slottets murar och endast några svaga ljusglimtar gifva nu mera
vid handen, att alla där ej ännu uppsökt natthvilan. Från midten af
norra flygelns andra våning faller dock ljuset intensivare ned på den
ensliga, snöbetäkta borggården och ljudet af en enformig mässa tränger
fram dit. Uppe i tornlanterninerna fortsätta nattvakterne sin taktfasta
gång och gnola då och på någon hemlandsmelodi för att lifva den långa
vakan.
Plötsligt sågs en mörk skepnad lämna östra tornet, varsamt smyga sig
längs norra flygeln och försvinna i den under västra tornet befintliga
krutkällaren. Framkommen till dess dörr trefvade han sig genom
kolmörkret nedför de trappsteg, som förde till källarens ingång.
-- Sten, hviskade han sakta, men dock tillräckligt hårdt, för att hans
ord kunde uppfångas af den tilltalade.
-- Nådig herre, jag är här. Erik Fleming tog ännu några famlande steg
och satte sig ned på det fuktiga golfvet vid Stens sida.
-- Ni har en hemlighet att anförtro mig, var det ej så ni hviskade i
förbifarten i dag på borggården.
-- Ja, viktiga saker förestå här på slottet. Vill du våga lif och lem,
om det gäller, för en rättvis sak?
-- Till er tjänst. Sten Månson har ännu ej ryggat tillbaka, vore det
ock för själfväste f--n.
-- Du hör dödsmässan där uppe i munkkyrkan. Vet du hvem domen gäller?
-- Ja, därom tror jag ingen i hela slottet är okunnig. Den fördömde
blodhunden här har nog låtit budkafveln om morgondagens arbete gå från
man till man, och I blifven väl ock då som de andra ett hufvud kortare.
-- Nej, ser du Sten, det är just det jag ej ämnar gå in på och därför
har jag kommit hit till dig för att be dig bistå mig att utföra min
plan.
-- Och I tron värkligen, att den listige djäfvulen låter fånga sig. Nej
därtill är han för klok.
-- Jo, han skall låta fånga sig och hade jag kommit på den tanken förut
sutte både Tönne Erikson Totts, Henrik Stenson Renhufvuds och skrifvare
Måns hufvud säkra.
Den gamle svenske krigsbussen skakade betänksamt på hufvudet, men
syntes dock villig att efterkomma sin högt värderade herres lifliga
åstundan.
Erik Eleming fortsatte:
-- Jag ämnar af junker Thomas utvärka mig tillstånd att anföra ett
utfall, hvars följder du sedan får erfara. Sten vill du nu göra mig en
tjänst?
-- Jag har ju redan sagt er, att ni trygt kan lita på mig.
-- Men hör du, det uppdrag jag lämnar dig skall fullgöras redan denna
natt.
-- Lika godt först som sist, genmälte Sten.
-- Du skall smyga dig öfver till Nils Arvidson och underrätta honom om
min plan. Jag ärnar nämligen så snart vi kommit utanför slottets muror
öfvergå till de belägrande och tillfoga danskarne en ringa återtjänst
för deras frikostiga våldsbragder mot oss.
-- Det var då ett klokt påhitt af er, men --
-- Inga men, du har förbundit dig att bistå mig och därpå litar jag. Ty
en redlig svensk man kan ej svika sitt löfte.
-- Tack för dessa ord.
-- Och nattmörkret skall nog skydda dig för alla rofgiriga blickar; ej
häller kan man tro annat än, att du kvarstår på din post här nere.
Sättet för fullgörandet af ditt uppdrag får du sedan själf uttänka.
Farväl nu, kamrat. Jag har ännu mycket att uträtta innan morgondagen
gryr.
Han räkte krigaren sin hand till ett varmt handslag. Därpå smög han sig
åter bort samma väg han kommit.
En knapp half timme härefter finna vi Erik Fleming uppe i västra tornet
hos slottets höfvidsman.
Efter ifriga böner har han omsider denna sena aftonstund lyckats få
företräde här.
-- Du afsvär dig således fullkomligt från alt vidare umgänge med det
svenska och finska packet och lofvar din laglige herre tro och lydnad?
fortsätter Thomas Wolff förhöret med sin fånge och mäter honom från
topp till tå med stränga, ja nästan roflystna blickar.
-- Ja, ers nåd kan trygt lita på mina ord. Jag har omsider på ett
underbart sätt kommit till insikt om de ränker, de dristat sig att
hopsmida mot en god och rättvis sak.
-- Godt och vidare bönfaller du om?
-- Att ers nåd ville låta mig lägga denna min uppriktiga trohet i dagen
genom att låta mig anfalla de förrädarne.
-- Redan har för mycket danskt blod utgjutits förgäfves för deras
skull. Min konungs hämd skall nog snart träffa dem.
-- Men ers nåd värdes låta mig taga svenske och finske män af
besättningen och låta desse med sitt lif umgälla hvad deras landsmän
tillfogat den danska kronan.
-- Hvad förslår detta fåtal mot de belägrande, och dessutom äro dessa
sällar ej mycket att lita på. I en handvändning kunna de vända ryggen
mot dig och oss och löpa öfver till fienden.
Erik Fleming bejakade denna invändning och syntes försjunken i en
stunds begrundan öfver, huru man skulle reda sig ur detta dilemma.
Omsider vågade han dock föreslå, att hans nåd ville hafva godheten att,
för den händelse ett dylikt svek skulle läggas fram i dagen, för
säkerhets skull äfven bispringa med ett godt ryggstöd ur den danska
besättningen.
-- Dina redliga afsikter, ditt ungdomliga mod och den skicklighet du
helt visst skall lägga i dagen vid fullföljandet af din föresats inge
mig det bästa hopp och det gläder mig desto mer, att du genom denna
återgång på det rättas väg icke blott räddat ditt lif utan jämväl gjort
dig förtjänt af kung Kristians nåd och bevågenhet, hvarom alt jag ej
skall försumma att underrätta honom.
Audiensen aflopp altså lyckligt. Erik Fleming skulle om två dagar få
anordna nämda utfall och erhålla manskap till erforderligt antal, både
svenskar, finnar och danskar.
* * * * *
Följande dag företedde slottsgården en hemsk anblick. Längst borta å
ena sidan af densamma, ett stycke från stora ingången, stod schavotten
och invid denne märktes slottets bödel mörk och hotfull med ena handen
hvilande på skaftet af bilan, hvilken blank och vass glänste vid hans
fot.
Snart sågs en brokig skara, i vars spets slottskapellanen vandrade
högtidlig och med sträng uppsyn, bärande ett krucifix i handen, fatta
posto kring den blodbesudlade estrad, hvarpå stupstocken var upprest.
En högtidlig tystnad rådde där ute på borggården, som till sista tum
var upptagen af de församlade, bland hvilka slottets talrika besättning
utgjorde hufvudparten.
De till döden dömde riksråden Tönne Erikson Tott och Henrik Stenson
Renhufvud samt Thomas Wolffs skrifvare Måns stodo med bakbundna händer
närmast schavotten. Ett drag af vemod förmärktes väl i deras anleten,
men de ögonkast de skänkte den i ett midt emot beläget fönster i öster
tornet sittande danske höfvidsmannen liksom sprutade eld och de
sammanprässade läpparne genomilades af en nervös darrning, medan de
sökte bekämpa den afsky, som rådde i deras inre och hvilken de med
döden för ögonen ej ville gifva luft.
Fåfängt upprabblade prästen med tjänstvilligt nit sina latinska glosor
för dem. De viste med sig själfva att de gåfvo sina lif i kampen för en
rättvis sak, nordens frigörelse ur främmande förtryck och påfvedömets
mörker. Svartrockens böner för deras själars salighet förekom dem nu
som ett nedrigt hån.
Förrän exekutionen vidtog lät junker Thomas ännu en gång uppläsa det
bref, hvari kung Kristians befallning rörande afrättningen uttalades,
hvarpå riksrådet Tott såsom den förste leddes fram till stupstocken.
Innan denne nedlade sitt hufvud å densamma riktades hans blick på det i
den motstående väggen alldeles i närheten inmurade Stureska vapnet, och
den varma, hänförande glöd, som i ett nu förmärktes i densamma,
vittnade mer än ord om de fosterländska känslor, hvilka ännu i
dödsstunden fylde hans bröst.
Kort därpå föll Tönne Erikson Totts hufvud och riksrådet Renhufvuds
blandade snart sitt blod med hans.
Då Wolffs skrifvare Måns bestigit schavotten kunde han ej återhålla den
vrede och afsky, hans herres otacksamhet frammanat inom honom.
-- Usle niding, detta skuldlösa blod skall draga rättvisans hämd öfver
dig, utropade han. Jag har städse fullgjort mitt värf och varit dig
trogen och detta blir lönen därför.
-- Du är svensk och förtjänar ditt straff, röt slottets höfvidsman
påskyndande exekutionen.
Erik Fleming hade bland de främst stående åsett den blodiga scenen. Han
måste uppbjuda all sin kraft och energi för att ej bryta ut i raseri.
Han hade själf på listens väg undgått de andras nesliga död och hans
hämdplan skulle lyckas. Men hans bundsförvandters undergång skar honom
djupt in i själen. Han kände sig i detta nu som en förrädare äfven mot
dessa. Han hade kunnat rädda också dem, om han blott tidigare uttänkt
sin plan. Nu var det för sent och han själf måhända en brottsling, då
däremot dessa med sitt lif beseglat sin aktningsvärda kamp för
fosterlandets väl.
* * * * *
Trumpeternas skall och trummornas larm borta på Åbohus tillkännagåfvo
att något där var i görningen. Men man förhöll sig lugn å de
beiägrandes sida, ty man viste på förhand, att dagens drabbning ej
skulle blifva synnerligen het och maktpåliggande.
Snart sågs en talrik skara med Erik Fleming i spetsen storma ut från
östra tornet och rikta sitt anfall mot den å stadssidan lägrade
svensk-finska styrkan.
Omsider redde Nils Arvidson sig till motvärn, för att ej genom låtsad
likgiltighet förråda sig i första hand.
Med förtvifladt mod förde Fleming sin närmast följande skara framåt och
de påträngande danskarne formligen rasade af blodtörst vid utsikten om
ett godt kap. Men knapt hade handgemänget och skottväxlingen med
fienden öppnats innan Fleming och hans män drogo sig genom en snabb
manöver åt sidan och lämnade de ifrigt framträngande danskarne i gapet
på Nils Arvidsons trupper, hvilka under ett jubelskri mötte hårdt mot
hårdt.
Striden blef alt betänkligare för Thomas Wolffs landsmän och sedan Erik
Fleming med sitt folk anordnat mot dem ett anfall från motsatt håll
nödgades hvarenda en af danskarne gifva sig på nåd och onåd. Här bjöds
ej på skonsamhet. Desse blefvo nedgjorda till sista man och Fleming med
den sålunda undan tyrannens hämd räddade skaran lämnade belägringshären
en välbehöflig förstärkning.


XXIY.
Nils Grabbe och hans fribytare. -- Kuustö slott kapitulerar. -- Arvid
Kurck flyr.

Nyss omnämda små motigheter nedstämde likväl ej danskarnes mod. Tvärtom
sporrades de härigenom desto mera i sin ifver att fortsätta sina
planer. Ett godt byte här vid lag sågo de i vårt land, ett byte, som de
ej gärna ville släppa sig ur händerna, ty möjligheten att härifrån
kunna förskaffa sig lifsmedel under försvaret af Stockholm mot Gustaf
Vasa låg dem varmt om hjärtat.
Redan på våren 1522 öfversändes därför också den danske amiralen
Severin Norrby till Finland för att bispringa besättningen å Åbo slott.
De betydande förstärkningar han medförde både af kanoner och ammunition
kunde ej annat än öfvertyga Nils Arvidson och Erik Fleming om deras
oförmåga att längre hålla stånd mot den växande öfvermakten. Man beslöt
därför att upphäfva belägringen och draga sig inåt landet. Vid
utrymmandet af Åbo tände de eld på sin tross, bland hvilken
krutförrådet äfven befann sig. Det stenhus, hvari detsamma förvarades,
sprang därvid i luften och elden spred sig inom kort kring hela staden
och lade denna i aska. Severin Norrby ådagalade naturligtvis vid detta
tillfälle den grymhet, som utmärkte danskarne öfver hufvud, ty i
stället för att söka häjda eldens framfart gaf han order att plundra
och fråntaga de olyckliga stadsinnevånarene alt hvad som kunde åtkommas
samt att anställa blodsdåd utan åtskillnad till ålder, stånd eller kön.
Danskarnes vilda framfart inskränkte sig dock ej blott och bart till
Åbo stad och dess omnäjder. Härjande trängde de vidare både inåt landet
och längs kusterna och lämnade förödelsens styggelse i sina spår,
hvarhälst de drogo fram. Arvidson och Fleming ärnade först fatta posto
vid Janakkala bro och här sätta sig till motvärn, men inseende sin
oförmåga att kunna häjda danskarnes framfart fortsatte de sitt återtåg
och öfverförde sina trupper till Sverige.
En liten skara under Nils Grabbes befäl kvarblef dock och vann genom
sitt mod och sin oförvägenhet ett rykte, som förtjänar att ihågkommas
äfven i denna skildring från flydda tider.
Severin Norrbys närmaste mål utgjorde nu det fasta Kuustö slott, där
ryktet viste berätta att stor prakt och rikedom rådde ock där den man
hade sitt säte, till hvilken Finlands befolkning blickade upp med ett
förtroende och en tillförsikt, som kommit få af samtidens mest
framstående män till del.
Den danska flottan kastade också snart ankar ett stycke från den väl
befästade borgen. Af skeppens besättning landsattes en del, den öfriga
delen kvarblef å fartygen.
Vi föra läsaren en juninatt ut till dessa näjder. Men innan vi upprulla
de scener de danska trupperna frammana låta vi ett nattligt intermezzo
utspelas af Nils Grabbe och hans tappra fribytareskara. --
Vid en klippig strand inom i närheten af Lemo udde har nyss ett tiotal
båtar kastat ankar. Besättningen å desamma är fåtalig, men i dess
hållning röjes kraft och okufligt mod.
Snart flammar en munter brasa under en skyhög bärgsbrant å stranden och
de lifliga eldslågorna slicka glupskt den fasta bärgväggen ofvanför.
En skara af omkring femtio man har snart lägrat sig kring stockelden
och under glam och prat inväntar man, att fiskanrättningen i den på en
stör upphängda grytan skall blifva färdig och lämna en välbehöflig
gruta efter långa dagars sparsamma välfägnad.
Så snart den ångande grytan aflyftats från elden slår man sig ned kring
densamma och låter dess innehåll sig väl smaka, och Nils Grabbe själf
ger ingalunda efter för de andras aptit.
Bäst man sitter så lägger en liten båt till just invid och med
feberaktig ifver hastar dess roddare till kamraterna på stranden.
-- Se opp, godt folk, ropar han redan på afstånd. Vi äro i själfvaste
vilddjursgapet. Norrbys flotta ligger ett par stenkast härifrån och
hans folk stimmar vida omkring på land och sjö.
-- Tack för budskapet, invänder Nils Grabbe, vi skola ännu lära packet
dansa efter vår pipa.
Efter slutad måltid fortsättas samspråken, sången och glammet ännu en
stund, hvarvid tillika öfverenskommes om de anordningar man har att
vidtaga, innan man skrider till fullföljandet af sitt värf.
Härpå sändas några man att spana ut terrängen och införskaffa uppgift
om hvar man kunde göra det bästa kapet för natten.
Efter omkring en timmes väntan återvänder Peder Brask med underrättelse
att en hop vilda sällar inlogerat sig i en alldeles nära belägen
bondgård, hvilken de med våld tagit i besittning af dess olyckliga
bebyggare, som för att rädda sina lif sökt sig en tillflykt i
angränsande skogar.
-- Godt. De skola ha betalt härför, utropar Nils Grabbe.
Snart hafva alla väl beväpnade spridt sig i skogen rundtomkring och
sålunda formligen omringat danskarne. Det blir för mången ett mödosamt
arbete att komma fram, ty alla spår af stigar saknas och nattskymningen
i den täta skogen gör strapatserna här stundom lifsfarliga. Men också
dessa svårigheter öfvervinnas och något efter midnatt ser man en efter
annan träda fram vid skogsbrynet och bilda kedja kring björnidet.
Grabbe ger order att först med väldiga stokkar tillbomma alla dörrar
för att sålunda hindra hvarje utväg till flykt och befallningen
fullgöres äfven till allmän belåtenhet, ty man har insomnat tungt där
inne efter kvällens orgier.
Så snart dessa förberedelser undanstökats antändas nu byggnaderna från
alla sidor och höga eldpelare sträcka sig inom kort mot natthimlen och
sprida en intensiv hetta omkring sig.
Först nu varsnar man faran där inne och rusar förskräkt upp. Några
trefva sig halfkväfda af röken fram till fönstren och kasta sig
handlöst på marken nedanför, andra rusa ursinniga af raseri och fasa
genom lågorna och utösa förbannelser öfver de nattliga fridsstörarne.
Men knapt hunna ur den ena faran hasta de blindt i en ny. Ty efter hand
nedgöras de af Grabbes män. Förtviflad synes en af de få ännu
öfverlefvande gripa till krigstrumpeten för att gifva signal åt andra,
närbelägna danska hopar, men han sjunker i detsamma med klufven panna
ned bland sina kamrater.
Efter väl förrättadt värf hasta Grabbe och hans män åter ned till
båtarne och gunga snart bort från Lemos stränder för att hålla sig
undan, tils ett nytt tillfälle till hämd öfver fienderna yppar sig.
* * * * *
Ett nyss från Severin Norrbys flotta mot Kuustö slott företaget angrepp
hade väl af slottets besättning tillbakaslagits, men manfallet å de
försvarandes sida vardt så stort, att biskop Kurck började hysa de
allvarsammaste farhågor för att alt för länge kunna uthärda en
belägring.
Hoppet att på flyktans väg komma öfver till Sverige och där erhålla
skydd hos riksföreståndaren äfvensom fruktan för tyrannens hämd,
hvilken helt säkert, i händelse slottet föll i fiendens våld, skulle
träffa honom, bragte honom att med ökad ifver vidtaga anordningar till
fullföljandet af denna sin afsikt. Samma öde som väntade honom skulle
helt visst också vederfaras de med honom förbundna adliga familjer,
hvilka å slottet funnit en fristad undan fiendens rasande framfart.
Sedan danskarne efter sitt nederlag dragit sig tillbaka till Åbo slott
gaf biskopen slottsfogden Gregorius Stutorder att med möjligast största
skyndsamhet taga ihop med förberedelserna för afresan. Alla
dyrbarheter, som blott kunde medtagas, packades in; köksmästarene
arbetade med feberaktig ifver på den talrika skarans utrustning i
matväg under den långa och besvärliga resan. I slottets bageri, hvars
väldiga, ovala ugn gräddade ansenliga kvantiteter i en enda inläggning,
svettades man dygnet om och nere i handtvärkerierna hamrades, sömmades
och tillyxades af hjärtans lust.
Under alt detta bråk, hvari Arvid Kurck äfven själf tog del och jämte
slottsfogden ägnade det hela nödig uppsikt, sågs han dock mången gång
draga sig undan i sitt rum och i ensamheten sända en brinnande bön upp
till den rätta beskyddaren under alla sorger och strider.
Ett säreget svårmod hade ock på senaste tiden trykt på honom sin
outplånliga prägel. Måhända hyste han inom sig aningar, hvilka snart
nog skulle på ett så sorgligt sätt uppfyllas. Hur som hälst -- han
måste i alla händelser afbryta den värksamhet, han med hela sin själ
omfattat och lämna de stränder, hvilka måhända nu mera än någonsin
förut behöft hans bistånd och manliga företagsamhet.
* * * * *
En fridfull kväll, kort före nattens inbrott, sågos flere välbemannade
båtar styra kosan öfver Kuustö sund. Sedan de upphunnit den motsatta
stranden, hvarest talrika hästar och åkdon väntade, en del af de sist
nämda redan fullastade med de resandes bagage, satte det långa tåget i
väg med en skara väpnare och svenner till häst såsom skyddsvakt.
Hufvudmålet var Raumo stad, där ett väl utrustadt fartyg väntade för
att föra flyktingarne öfver Bottenhafvet.
Ofta såg man biskopen vända sig om och blicka tillbaka mot sitt stolta
fäste och de många trogna tjänare, han kvarlämnade där att gå okända
öden till mötes, och då och då sågs en tår därvid rulla utför hans
kinder. Men den i början långsamma farten måste mer och mer påskyndas,
ty man var ej rätt säker på när fienden satte efter i hack och häl.
För att vilseleda möjliga förföljare gjordes en lång omväg, som i
betydlig mån fördröjde framkomsten till destinationsorten. Men den
förnämsta bevekelsegrunden härtill torde dock varit Arvid Kurcks
innerliga åstundan att ännu en gång få återse sina närmaste, innan de
måhända skildes för alltid. Man gjorde nämligen en afstickare å Laukko
gård.
Rörande var syskonens afsked. Skilsmässans ögonblick föreföll dem nu så
fullt af vemod och bitterhet, att de knappast själfva kunde fatta
hvarför det förhöll sig så. De hade en gång tidigare på Auras stränder
bjudit hvarandra ett som det tyktes vida längre farväl. Ty nu måste
helt visst ljusare tider snart randas för norden, sedan Gustaf Vasas
mäktiga spira började samla massorna till kamp för fosterlandets väl,
och då hans seger en gång var fullständig kunde ju den älskade brodern
åter trygg vända tillbaka till fosterlandet. Men innan dess kunde ju
dock så mycket inträffa och Arvid Kurck var ju ej häller mera
ynglingen, som fri från skolans plikter drog ut i världen att pröfva
lifvet. Han hade redan mognat till en man, som hade sin bana säkert
utstakad och målet klart för sig. Hans namn var på allas läppar och
bland dessa funnos ej så få, som önskade bereda honom hans fall. De
tankar på alt detta, hvilka helt visst vaknat till lif hos syskonen,
gjorde därför, att afskedet denna gång föreföll dem som ett farväl för
alltid.


XXV.
Slutet.

Vår skildring nalkas nu sitt slut. Den mynnar ut i blod och undergång
för mången af dem, hvilka här utgjort de främst handlande personerna.
Sedan skaran lyckligt framkommit till Raumo och stigit ombord å det
skepp, som här väntade dem och hvars befälhafvare är för oss en gammal
bekant, fiskaren Niilonens son, hade för flyktingarne ej återstått
annat än att sätta kurs öfver till Sverige och där anlita Gustaf Vasas
hägn som en återtjänst för ådagalagd trohet. Men motigheterna begynte
nu med sina starka järnarmar omfamna Arvid Kurck och hans följe.
Ryktet om biskopens flykt hann snart fram till Norrbys öron och denne
hastade oförtöfvadt med sin flotta till de vatten, hvilka af de flyende
nödvändigt måste beträdas i och för öfverfarten.
Nu återstod dem ej annat än att längs finska kusten segla norrut för
att undgå en ofrivillig fångenskap och en neslig död. Resan stäldes
först till Ulfsby och vidare till Närpes. Härifrån ansåg man sig
omsider trygt kunna våga öfverfarten och under densamma antager man att
Arvid Kurck med sitt följe landat vid Storskärs holme ytterst i Malaks
sockens skärgård, där han invigde en begrafningsplats, som ännu skall
återfinnas. Sägnen förmäler nämligen, att en ung dam af Arvid Kurcks
anförvandter aflidit under resan och jordfästs å denna holme.
Denna prästerliga förrättning var emellertid biskop Kurcks sista, ty
kort därpå funno alla å skeppet ombord varande sin död i vågorna.
Fruktan för att upphinnas af danskarne påskyndade nämligen öfverfarten
och trots den häftiga storm som rådde gaf man sig af till sjöss. Man
hade redan kommit öfver Bottniska viken och hade land i sikte, då vid
Viggan, utanför Öregrund, fartyget förgicks och sjönk i djupet.
* * * * *
Vi afsluta denna skildring med följande ord, fälda af en tidigare
tecknare af Arvid Kurcks lefnad och öden:
"Sålunda omkom om sommaren 1522 Arvid Kurck, Finlands siste katolske
biskop. Hans lefnad hade varit stormfull och orolig. Ifrån sin
barndomstid hade han endast ett fasaväckande minne, som städse måste ha
fördunklat i hans själ alla andra bilder af föräldrahemmet, och den
frid, han i kyrkans sköte sedan hoppades vinna, blef störd af de
maktpåliggande världsliga bestyr, hvilka han både af sitt kall och sin
fosterlandskärlek kände sig manad att fullgöra. Midt ibland de olyckor,
som fördystrat biskop Arvids lefnad, kvarstår ändock hans minne hos
eftervärlden i en vacker dager. Hans ädla och uppoffrande
fosterlandskärlek är förnämligast det som gifver hans minne denna dager
och gör, att han värdigt slutar raden af de utmärkta män, som under
katolicismens tidehvarf innehade Finlands biskopsstol.
"Arvid Kurcks kvarlefvor fingo icke den hedersbevisning, att såsom en
stor mängd andra utmärkte finske mäns begrafvas i Äbo domkyrka, detta
vårt lands Pantheon, de ha drifvits hit och dit af Bottenhafvets böljor
eller måhända krossats mot någon öde strand; men varaktigare än alla
grafmonument är den minnesstod Arvid Kurck upprest åt sig i Finlands
historia.
"Dock, äfven ett yttre monument påminner om denne vårt lands siste
mäktige hierark. Det är ruinerna af hans forna slott Kuustö. Till
belöning för gjorda tjänster gaf Kristian II (den 17 juli 1522) nämda
slott jämte biskop Arvids öfriga gods åt Severin Norrby. Dennes
besittning var dock icke långvarig, ty redan följande året öfversände
Gustaf Vasa en ny här till Finland, som fullkomligt befriade landet
från danskarne och därunder äfven eröfrade Kuustö. Slottet lät Gustaf