Arvid Kurck och hans samtida - 8

förhärligades han i legenden för efterkommande släkten. Vi erinra
exempelvis om Messenii ord i mindre Rimkrönikan:
"Han var Gudfruktig och fast vis,
För sin helighets skull bär pris,
Hon båtade honom så stort
Att han många under har gjort."
År 1495 anföres, att Gud genom Hemming i Åbo värkat många tecken och
under, att dylika undervärk genom honom där skett alt sedan år 1416
samt att man därför vore betänkt uppå att med första hos påfven anhålla
om hans kanonisation eller åtmistone skrinläggning. Dåvarande
domprosten i Linköping, Hemming Gadd, Sten Sture den äldres ombud i Rom
och påflig kammarherre, fick i följd häraf i uppdrag att till påfven
framföra och hos honom bedrifva detta ärende. Han lyckades äfven år
1499 att af Alexander VI erhålla tillstånd att från grafven upptaga
biskop Hemmings ben och med tillbörliga högtidligheter och vanliga
ceremonier flytta dem till en upphöjdare och ärofullare plats i Åbo
domkyrka för att där med vederbörlig vördnad hedras, "intill dess vi
kunne komma till själfva kanonisationens högtidlighet, som vi hafva i
sinnet." Rikets oroliga tillstånd vållade likväl att biskop Hemmings nu
beviljade skrinläggning försiggick först år 1514.
Det blef sålunda biskop Arvid Kurck förunnadt att fira denna högtidliga
fest.
Redan långt innan den betydelsefulla dagen ingått rådde liflig
värksamhet på Auras stränder. Höga och låga, rika och fattiga ville på
ett eller annat sätt deltaga i den "heliga" handlingen i hopp, "att
hvar och en, som hedrar den helge Herren Hemming här i världen, honom
hedrar han åter utan tvekan i himmelriket."
Alla hus i staden pryddes med blomsterkransar och löfkvistar. Portarne
till de högst uppsattes bostäder voro formligen omhöljda af gröna
guirlander och blommor i alla färger och mellan dessa framskymtade
adliga sköldemärken och förlänade färgrikedomen en än större prakt.
I domkyrkan och dess närmaste omgifning voro fliten och ifvern likväl
störst, ty här skulle de mest omfattande anordningarne ombesörjas.
Mellan pelarne uppfördes en 4 alnar hög och 30 alnar lång estrad,
hvarpå bygdes ett altare. Ofvanför estraden upphängdes 100 lampor och
på densamma placerades så många vaxljus den möjligen kunde rymma. Vid
foten af hvarje pelare ombragtes fat, i hvilka rökelse och myrrha
skulle afbrännas. Midt i kyrkan upphängdes riksföreståndarens,
ärkebiskopens och biskop Hemmings på båda sidor målade vapensköldar.
Hvarje pelare pryddes därjämte med Hemmings bild och vapensköld, hvilka
omgåfvos med talrika vaxljus. Blomsterguirlander fästes i midten af
hvalfvet och midten af hvarje pelare och mellan dess placerades mindre
vapensköldar och dekorationer. Kyrkogården och dess portar smyckades
lika rikligt, och det hela tedde sålunda ett i allo högtidligt och
prunkande utseende.
Den nyss omnämda estraden eller parken som den kallades fick beträdas
endast af biskoparne, riksföreståndaren, rådsherrarne och ridderskapets
samt prästerskapets förnämste representanter.
Till högtidligheten anlände äfven från Sverige flere af dess främste
män, bland hvilka må nämnas ärkebiskopen i Upsala Jakob Ulfsson och
biskop Matthias Byning från Strengnäs.
Deltagarne från eget land voro ännu talrikare och i spetsen för dessa
förmärktes naturligtvis biskop Arvid Kurck.
Angående själfva högtidligheten, hvarunder den tidigare omnämda ståten
ytterligare förhöjdes genom det formliga ljushaf hvari domkyrkan badade
och genom den vällukt, som strömmade ut öfveralt från rökelsefaten,
lämnas följande närmare detaljer:
Sedan de heliga relikerna blifvit upptagna och inlagda i ett förgyldt
skrin, på alla sidor prydt med biskop Hemmings vapen, anstäldes, under
det heliga sånger afsjöngos, med skrinet en procession ifrån
högkoret omkring kyrkan, hvarefter skrinet fördes in uppå parken.
Riksföreståndaren och "ed öfversta" buro härunder skrinet och hvar och
en, som deltog i processionen, brinnande vaxljus. Då skrinet blifvit
nedlagdt på altaret uppstämde ärkebiskopen: "Veni Sancte Spiritus",
därefter afsjöngos Litanian och Kyrie Eleeson samt slutligen sjöng
ärkebiskopen ensam: "In sancto hoc negotio hujus beati patris, beati
Hemmingi, nos non contingat errare" och kören svarade: "Te rogamus,
andi nos." Därefter fördes skrinet i procession omkring kyrkogården och
sedan åter in på parken.
Nu begynte mässan och medan introitus sjöngs bars skrinet upp på
högaltaret eller till ett annat ställe, dit folket bäst kunde komma för
"att offra, kyssas och göra sin gudlighet."
Af riksföreståndaren och biskoparne offrades härunder ett förgyldt och
ett försilfradt bröd, en förgyld och en försilfrad fjärding mjöd eller
vin, hvilket offer tillföll de tjänstgörande prästerna. De officierande
prästerne skulle vid detta tillfälle ej erhålla något annat offer. Men,
heter det dock, om likväl någon af dem som bära brödet eller
fjärdingarne vill lägga 50 eller 60 gyllen på altaret, "ther varder
ingen vredher om."
Efter offrens slut hölls ett latinskt tal på "parken" och äfven på
kyrkogården predikades om den helige Hemming.
Nu förrättade ärkebiskopen den heliga handlingen och då denna begynte
skedde undervärk i domkyrkan. Eld lopp från hvalfvet till "parken" och
åter från denna till hvalfvet; lefvande dufvor flögo hit och dit, med
hvar sin eld; från hvalfvet nedsväfvade oblater och stycken af oblater
och ibland dem blå, bruna, gröna, gula och hvita blomblad; lefvande
fåglar, såsom dufvor, hjärpar, steglitsor, sparfvar och andra små
fåglar foro hit och dit i kyrkan; bållar af linblår, fylda med krut,
antändes, nedkastades och deras sken liknade ljungeldars.
Sedan den heliga handlingen försiggått och mässan ändats upplästes
välsignelsen och bönerna. Festen afslutades med högtidliga måltider och
gästabud, hvarvid biskop Hemmings lefverne och undervärk förelästes och
dyrbar rökelse brändes.
Skrinläggningen, hvilken vanligen föregick kanonisationen, var mindre
kostsam än den sist nämda och omfattade färre ceremonier. Den som
skulle förklaras salig (beatus) måste hafva varit död åtminstone i 50
år, hafva fört ett särdeles heligt lefverne och efter sin död gjort
undervärk. Kanonisationen eller upptagandet i förteckningen (canon)
öfver hälgonen försiggick under de kostsammaste högtidligheter och
medförde den högsta utmärkelse. Till den kanoniserades ära kunde kyrkor
byggas, altaren resas, fester firas, hans reliker kunde kringföras i
processioner och han själf offentligen åkallas.
Den åt biskop Hemming utlofvade kanonisationen gick aldrig i
värkställighet, ty genom reformationens insteg i norden skingrades,
innan denna ceremoni ägt rum, det mörker, katolicismen spridt öfver
land och folk.


XX.
Kristian II vinner styret i norden.

År 1515 återvände Erik Trolles son, Gustaf Erikson Trolle, från Rom
till Sverige, där han utsetts till ärkebiskop. Genom detta val väktes
de gamla tvisterna åter till lif. Trolle vägrade att erkänna Sten Sture
d.y. såsom riksföreståndare och belägrades därför af denne på sitt
slott Stäket. Samtidigt sökte jämväl kung Kristian II fullfölja sina
planer på Sveriges underkufvande. År 1517 kom han ärkebiskopen till
hjälp, men blef slagen och kunde ej hindra Stäkets fall och Trolles
afsättning, hvarom beslut fattats på riksdagen i Arboga den 25 nov.
nyss nämda år, där också Arvid Kurck med sin röst understödde Sten
Sture. Nu vände sig kung Kristian med sin flotta till Finland och
härjade längs Ålands och fastlandets kuster. År 1518 gjorde han ett
nytt angrepp mot Sverige, men rönte nu lika liten framgång som förra
gången. Vredgad häröfver sökte han hämden på annan väg. Han anropade
påfvens bistånd och utvärkade, att denne förklarade Sten Sture i bann
och belade Sverige med interdikt, d.v.s. förbjöd fullgörandet af alla
kyrkliga ceremonier och fromma förrättningar. Ett nytt anfall i januari
1520 slutade för Kristian lyckligare. Riksföreståndaren blef nämligen
nu af en dansk här slagen i Västergötland å sjön Åsunden i närheten af
Bogesund. Sten Sture sårades härvid och afled på återvägen genom
mellersta Sverige den 3 febr. samma år.
Danskarnes seger var nu afgjord och å rådsmötet i Upsala d. 2 mars
erkände riksrådet i folkets namn Kristian II såsom konung.
Den enda som ännu förblef det fosterländska partiet trogen var Sten
Stures ädla och oförskräkta enka Kristina Gyllenstjerna, som förde
befälet å Stockholms slott. Men också hon nödgades snart vika för
öfvermakten, likväl först sedan hon utvärkat försäkran om tillgift för
flere af hennes aflidne makes trognaste anhängare. Bland dessa märka vi
i Finland: Arvid Kurck, Tönne Erikson Tott, Åke Göranson Tott och Nils
Eskilson Banér.
Den 10 juni 1520 ingick från den nyvalde konungen till riksråden och
andra i Finland bosatte bref med befallning att med det allra första
infinna sig i Stockholm, så framt de ville sörja för sitt eget, den
heliga kyrkans och menige mans i riket framtida väl och bestånd. Denna
befallning efterkoms likväl ej, ty man anade hvad afsikten med den
samma var, en aning, som också snart skulle så grymt besannas.


XXI.
Fosterlandsvän och fosterlandsfiende. -- Arvid Kurck vacklar. -- Gamla
vänner mötas.
-- Godkväll, frände! Hvad ser du så jämmerligt andäktig ut?
-- Tiderna, vi lefva i, äro ej just så glada häller, genmälte den
tilltalade, medan han höll in årarna.
Aftonen var mild och lugn. Ej en våg krusade den vida fjärden, i hvars
famn skog och stränder speglade sin saftiga sommarskrud.
De båda männen fortsatte härpå sida vid sida under ett lifligt samspråk
rodden. Den vida vattenspegeln smalnade mer och mer af och inom kort
styrde de in i ett långsträkt sund, på ömse sidor omgifvet af dunkla
skogar och ängsmarker.
Plötsligt höll den ene af de samtalande åter in årarna och yttrade:
-- Hör du sången där borta. Hans högvördighet gör det storståtligt för
sig, medan andra fattigstackare få knoga och arbeta för brödfödan eller
ock svälta ihjäl.
-- Jag vet ej annat än att han fullgör sin plikt, som en ärans man och
kyrkans föreståndare bör göra det.
-- Jo, jag tackar. Att genom uppenbart trots draga kung Kristians vrede
ned öfver oskyldiga landsmän, det kallar du att fullgöra sin plikt. Och
att sedan låta sjunga fromma sånger för att få oss att tro honom vara
en uppriktig Guds man, det tycker du bevisar hans varma nit för kyrkans
och folkets sak. Men att han låter sina väpnare stinga ihjäl oskyldiga
människor, som anropa hans bistånd, hvad kallar du då det?
-- Det kallar jag lögnaktigt förtal.
-- Jaså, du tror kanske att jag ej känner till huru biskopens folk
stack ihjäl Hans Erikson, för att han dristade sig söka upprättelse mot
Sturens orättvisa fogdar.
-- Men du glömmer att tillägga, huru väpnaren Månson flydde undan Gud
vete hvart för att undgå sin herres straffdom och huru han förgäfves
efterspanades både när och fjärran.
-- Och sände han ej skepp och soldater till Sverige för att motarbeta
konungens afsikter?
-- Det hade han rätt till och därmed fullgjorde han sin plikt som en
ärlig och god finsk man tillkommer.
-- Är det då rätt att sätta sig mot sin öfverhet?
-- Kung Kristian är ingen laglig styresman öfver Sverige och oss. Han
har med våld inträngt hit och med blod och ränker gått fram öfver
fredliga bygder.
-- Akta ditt hufvud! Om dylikt talesätt komme till hans öron, kunde det
gå dig illa.
-- Det betydde så litet. Mången högre uppsatt och värksammare man än
jag har redan träffats af hans blodsdomar.
-- Det där vill jag i min tur kalla nedrigt förtal. Har han ej lofvat
oss lugn och frid efter de många år af oro, som rådt i bygderna.
-- Idel fagert tal för att locka oss i fällan. Du tyckes ej känna till
Stockholms blodbad och mordet å de finske adelsmän, hvilka han dock
tidigare lofvat huld och hägn för deras ärliga och modiga uppträdande
för fosterlandets väl.
-- Om han gjort dem ett hufvud kortare, hvilket jag betviflar, så hafva
de väl fört dylika ord på läpparne som du och deras straff varit väl
förtjänt.
-- Så pratar du som ingenting hört om alla dessa gräsligheter. Men att
på en enda dag strax efter sin kröning låta halshugga nittioen af
Sveriges förnämsta och ädlaste män, förutom personer af menigheten och
borgerskapet, och att kort därpå låta samma gräsliga dåd öfvergå
riksrådet Åke Göranson Tott på Tavastehus slott och några veckor därpå
Nils Eskilson Banér på Raseborg det kallar jag att rasa värre än ett
vilddjur.
-- Men den där uslingen där uppe på slottet invid oss sitter trygg och
lefver Herrans glada dagar. Skulle alt det där vara sant, som du nu
kört i halsen på mig, borde väl kungens straffdom främst drabbat honom.
-- Du är, hör jag, en nedrig skurk, som bär fiendtliga anslag mot
fosterlandet i ditt bröst. Gjorde jag rätt skulle jag stöta ned dig
eller kalla hans högvördighets män att stänga in dig i det mörkaste
nästet där uppe, tils ditt uppbrusande lynne lagt sig.
-- Gör som du vill. Jag är ej den ende, som längtar efter ett annat
regemente än det vi hittils varit nära att digna under. Fienden har mer
än en gång bränt upp mitt hus och alt det lilla jag haft och endast
genom flykten har jag räddat lifvet. Nu kommer en ny härskare och
lofvar oss hägn och lugn efter alla dessa vedermödor, och honom kallar
du ett vilddjur.
-- Och hvilka fiender hafva då gjort dig alt detta? Jo just desamma,
hos hvilka du nu vill söka skydd. Jag har nyss ännu kallat dig frände.
Nu ser jag i dig en fosterlandsförrädare.
-- Och jag har härintils trott mig i dig möta en vän och medhjälpare
vid förbättrandet af vår ställning. Nu finner jag dig vara en nedrig
pultron.
-- Lycka till på den hala stig du beträdt, yttrade härvid den förre. Da
har väl ingalunda häller hört huru det gått med Hemming Gadd, den
listige ormen, som först tjänade fosterlandet och sedan började gå i
den danske konungens ledband. Hans hufvud föll invid Banérs å Raseborg.
Den tilltalade låtsade ej höra hans sista ord. I djupet af sitt hjärta
misstrodde han sin forne vän. Den, som en gång bär afvog sköld mot sin
laglige konung, kan också uppfinna hvilka historier som hälst för att
föra sina fiender bakom ljuset.
Men då den senare sett sin motståndare försvinna bakom närmaste udde,
sjönk han ned på knä i sin båt och bad alla osynliga goda makter gifva
honom kraft att kunna fullgöra sina plikter mot fosterlandet samt
fortgå på den väg, den ädle, varmhjärtade Arvid Kurck stakat ut för
honom och hans medbröder.
Och långt ännu sedan han hunnit hemmets strand kunde han ur den i
skymningen redan inbäddade borgen midtemot uppfånga tonerna af en
andaktsfull sång, som steg mot osynliga rymder och hembar honom lof,
som ensam kan leda människolifvets öden genom alla vedervärdigheter.
* * * * *
Vi finna biskop Kurck en tidig höstmorgon sittande tankfull i sitt
arbetsrum, en stor, ljus sal, sträckande sig genom en del af
fasadbyggnaden af Kuustö slott och på båda långväggarne försedd med
tvänne fönster. Från sitt skrifbord, som står under ett af de södra
fönstren, kan han blicka långt ut öfver angränsande holmar, skär och
vatten, hvilkas stormupprörda vågor slå oroligt mot strandhällarne.
Södra borggården ligger öde och tom, endast i sydvästra utkikstornet
kan biskopen skönja vaktens enformiga vandring af och till eller någon
gång se denne stanna och späja omkring sig, för att efterforska om
något ovanligare förmärktes inom synhåll.
Han har suttit en lång stund med hufvudet stödt mot vänstra handen och
armbågen hvilande på det massiva ekbordet. Hans blick är därunder
liksom fastnaglad vid det pappersblad, på hvilket han nyss nedskrifvit
några rader. Ju längre han blickar på detsamma dess mulnare blir hans
uppsyn, den höga, ljusa pannan klär sig i veck och pennan i hans högra
hand glider omedvetet ned på bordet.
Så rusar han upp liksom störd af något obehagligt i sin närhet och
börjar mäta det hårda stengolfvet med långsamma och taktfasta steg:
-- Jag har städse afskytt hyckleriet som en pestsmitta och nu nödgas
jag själf till egen fördel anlita denna utväg för att rädda mitt hufvud
undan bödelsyxan? Nej, det är ej endast _mitt_ lif som står i fara,
Finland, åtminstone de rättänkande af dess söner och döttrar, blickar
upp till mig som dess värn mot den törstige blodhundens raseri. Har jag
då rätt att hyckla för mitt lands välfärd? Jag är en svag dödlig, som
ej kan utransaka dina vägar, du evige där uppe, men jag vet att du
straffar menedaren och ditt straff går ifrån släkte till släkte. Och du
har ju lärt oss att löna ondt med godt. Rättvise Gud styrk din svage
tjänare i hans brydsamma läge! Men du har ju äfven sagt, att
missdådaren skall befordras till vederbörlig näpst. Jag vet, att du kan
göra honom oskadlig, men du vill ingen syndares död. Han tog sig för
pannan och stannade midt på golfvet liksom för att samla sina tankar.
Därpå fortsatte han mekaniskt:
-- Men är det då hyckleri att jag lofvar honom trohet och lydnad, efter
han en gång erkänts såsom konung öfver Svea rike och detta land, som ju
är en del af moderlandet? Jo, det är ett brott så till vida, att hvarje
fosterlandsvän borde resa sig mot tyrannens våldsbragder. Men är det
ett brott att låtsa trohet, tils tidsförhållandena ingifva hopp om en
utväg till ljusare framtidsutsikter? Mitt samvete säger att jag får
använda hvilka medel som hälst för att värna mig mot vilddjurets
öfverfall, för att kufva dess blodtörst, för att krossa dess raseri.
Och i denna förtröstan, för fosterlandets välfärd, för uppoffringen om
så skall ske af min egen välfärd, jag den ringaste af dess söner, skall
jag fullfölja min föresats under liflig åkallan af din nåd och
förlåtelse och alla saligas förböner.
Han trädde åter till sitt arbetsbord och slog sig ned vid detsamma.
Pennan flög öfver pappret och inom kort hade han afslutat brefvet med
orden:
"Vi försäkre eder trohet och lofva att med yttersta makt och förmåga
stå eder till tjänst med folk, skepp och värjor, så snart oss därom
tillsagt blifver. Eders nåds ödmjuke kapellan Arvid, med samma nåd
biskop i Åbo."
Sedan brefvet förseglats och alt sålunda var redo kände biskopen liksom
en tyngd lyftad från sitt hjärta och hängaf sig så åt andra, mindre
brydsamma betraktelser.
Han hade just stannat vid ett af de fönster, från hvilka han kunde
öfverblicka den nedanför liggande norra borggården med de densamma
begränsande västra och östra flyglarna, hvilka inrymde slottets
värkstäder och förrådsrum och där en liflig värksamhet rådde, då en af
hans svenner inträdde och tillkännagaf, att en främmande person önskade
aflägga hos honom ett besök.
-- Låt honom stiga in, svarade biskopen vänligt.
Kort därpå inträdde en kortväxt, muskulöst bygd man, hvars brunstekta
kinder och rättframma uppträdande tillkännagåfvo en allmogeskeppares.
Han dröjde en stund vid dörren, men efter en blick på det vänliga
anlete, som längre inåt rummet fixerade honom, fann han sig snart och
yttrade:
-- Ers högvördighet har låtit kalla på mig i och för en beskickning
till Stockholm.
-- Ja väl, genmälte Kurck. Jag har ett brådskande bref till kunglig
majestätet, och detta tarfvar icke blott skyndsamhet, utan ock en säker
frambringare.
-- Ni kan lita på mig. Och det gläder mig desto mer att få göra ers nåd
en ringa tjänst.
Biskopen blickade förvånad upp till främlingen. Han bad denne
emellertid taga plats å en af de väggfasta bänkar, hvilka funnos
anbragta i fönstersmygarne.
En stunds tystnad uppstod.
-- Ers högvördighet torde ej känna igen mig. Nej, nej, det är ock så
många år sedan vi senast sågo hvarandra och då var ni ännu blott ett
barn. Men jag igenkänner edert vänliga och ädla anlete om ock många
tiotal år ligga bakom oss, och edra ögons varma blick kan aldrig
förfela sin värkan.
Arvid Kurck dröjde en stund fundersam.
-- Ni var väl ej en bland den tyske köpmannen Marves sjöbussar, som
förde mig öfver till Tyskland?
-- Nej, så långt hafva mina resor ännu ej sträkt sig. Men jag har varit
lycklig att tillbringa många år af min ungdom i ert grannskap.
Då främlingen förmärkte att biskopen förgäfves sökte tyda hans gåtfulla
ord yttrade han omsider mera oförbehållsamt:
-- Kanske ni i er barndom hört omtalas en fiskare Niilonen, som på er
faders gård tjänade ut ända till sin död? Kanske ni tillika minnes att
han hade tvänne barn, af hvilka det äldre, sonen Penttu, mången gång
lekt med eder? Kanske ni också hört omtalas er faders och jungfru
Kirstis hårdhet mot oss, då far dött och vi stodo blottstälda på alt?
-- Och hvarför spor ni mig om alt detta?
-- Därför att jag städse älskat och högaktat er och jämväl er syster,
därför, att jag med intresse följt alla edra förehafvanden. Ty ni må
veta det först som sist, att just jag är samme Penttu Niilonen, som en
gång biltog lämnade er faders gård och drog ut i vida världen, förföljd
af illvilliga människors ränker.
Arvid Kurck stod som fastnaglad och sökte efter ord. Efter en stund
sansade han sig dock och yttrade:
-- Och trots alt det onda, som vederfarits er i mitt fädernehem, är ni
likväl villig att göra mig denna stora tjänst.
-- Har jag ej redan sagt er, att ni städse bevisat mig endast välvilja,
att ni ej kunnat rå för de andras onda stämplingar. För resten var ni
ju då ännu blott ett barn.
Rörd räkte biskopen honom sin hand och bad honom taga plats bredvid
sig. Och därpå förtäljde Penttu för honom sin skiftesrika lefnadssaga
med alla de vedermödor han fått utstå, innan han lyckats vinna fast
mark under fötterna. Sen dess hade han lefvat lycklig och nu var han en
välbärgad man med ett ganska nätt hemman, som han erhållit genom sin
hustru. Han egnade sig tillika också åt sjölifvet, ty vågornas lek,
hvaraf han redan som barn njutit på fiskefärderna tillsamman med far
och mor, kunde han aldrig förgäta.
Sedan samtalet slutförts lämnade biskopen sin gäst för en stund allena
och begaf sig in i ett angränsande rum. Efter en kort bortavara återkom
han med en silfverked i handen.
-- Denna ked gifver jag dig som en gengäld för din trofasthet mot din
otacksamme herres son och som ett minne af vår barndom. Då du i en
framtid kanske ej mera återser mig, ty Gud allena vet hvad morgondagen
under dessa oroliga tider bär i sitt sköte, skänk mig då vid anblicken
af denna ringa tingest en vänlig hågkomst och var förvissad, att den
gifvits dig af en man, som ej velat annat än fosterlandets och hela
dess folks sanna väl.
Rörd hängde han keden på den häpne mannens hals och gick därpå fram
till sitt skrifbord, därifrån han tog det nyss slutna brefvet.
-- Här. Tag detta och haf det fram till konungen. Det är af vikt att du
gör det ju förr dess bättre. Och jag litar på, att du utför detta
uppdrag efter bästa förmåga.
Niilonen lofvade fullgöra alt så vidt det i hans förmåga stod; ej
häller tvekade han, om det så påfordrades, att därvid vedervåga sitt
ringa lif. Och sedan han haft förmånen att än en gång få trycka den
gode biskopens hand begaf han sig i väg.
Länge stod Kurck kvar vid fönstret och blickade efter den bortseglande,
en kär om ock på samma gång bitter reminiscens från flydda dagar, då
fröjden visst mången gång grumlades af motgångar och vedervärdigheter,
hvilkas minne ingen tid mera kunde utplåna, men då han dock utan
bekymmer kunde blicka den kommande dagen an och ostörd staka ut den
väg, vid hvars slutmål han kanske snart nog stod.


XXII.
Arvid Kurcks fosterländska sinnelag. -- En afton på Kuustö slott.

Arvid Kurcks fosterländska sinnelag och den hängifvenhet hvarmed han
omfattade arbetet för nordens befrielse ur det danska ok, hvarunder det
nu slafvade, tvang honom, såsom vi nyss sett, att för sakens framgång
t.o.m. vika en hårsmån från den rättrådiga väg, han städse i öfrigt
beträdde. Att också kung Kristian ägde föga tilltro till Kurcks
försäkringar om trohet och lydnad finner man af samtida handlingar; men
han fruktade tillika smått den ansedde mannen och ville därför undvika
öppen brytning med honom. Likväl hyste den förre hoppet att genom hot
kunna invärka på honom, såsom vi t.ex. finna af ett bref af den 20
november 1521, då Gustaf Vasa redan höjt frihetsfanan i bygderna på
båda sidor om Bottenhafvet. Konungen skrifver däri bl.a. följande: "Vi
agte straxt med det allra törsta att gifva oss dit in i riket med ett
mäktigt tal krigsfolk till häst och fot, alle vare vänner och trogne
undersåtare till glädje och undsättning och därjämte tillbörligen näpsa
och straffa alla, som sig emot oss uppsätta och ej vilja akta ära, ed,
redlighet, eller vilja veta deras eget och deras barns och barnabarns
bästa, välfärd och bestånd."
Då brefvet kom Arvid Kurck tillhanda befann sig denne redan i öppen
strid med kung Kristian och lifligt värksam för framgången af den sak,
hvarför Gustaf Vasa kämpade.
Gustaf Vasas fosterländska sträfvanden kröntes också efter många
motigheter och umbäranden med framgång. Den 24 augusti 1521 utropades
han å ett möte i Vadstena till riksföreståndare och kort därpå började
han äfven egna vårt land en tanke på dess befrielse ur danskarnes
förtryck. En tidigare beskickning till Åland misslyckades väl,
motarbetad af Severin Norrbys öfverlägsna skaror, men icke desto mindre
afsändes i september samma år en annan krigshär till fastalandet under
befäl af Nils Arvidson. I mängd skyndade de mot det danska väldet
afvogt sinnade finnarne till dennes bistånd, så att han redan i
november trodde sig stark nog att angripa Åbo slott, som jämte
Stockholm och Kalmar ansågs för en af rikets tre hufvudfästningar.
Höfvidsman på Äbohus var denna tid junker Thomas Wolff, vanligen känd
under namnet "junker Thomas" och liksom kung Kristian en grym och
roflysten man, som gärna valde hvilka medel som hälst för
genomdrifvandet af sina planer.
* * * * *
Vi föra läsaren åter på ett besök till de katolska biskoparnes
stamsäte, Kuustö fasta slott.
Det är en sen vinterafton. Vi kunna nämna den så, enär snö under dagens
lopp fallit i betydlig mängd, om ock hafvets vågor ännu fria från isens
fjättrar vräka sig tungt mot stränder och klipphällar.
Lif och rörelse råder å slottet och genom fönstren i andra våningen
strömmar ljusskenet rikligt ut på den enformiga, i drifvans hvita skrud
inbäddade omgifningen.
En talrik skara af Arvid Kurcks anhöriga och jämväl andra af landets
mest framstående personer anträffa vi samlade i slottets salar, och
trots de mörka moln, hvilka mer och mer skockas vid synranden, har man
för stunden låtit alla dystra tankar vika för att njuta af glädjens
flyktiga ögonblick.
Arvid Kurck deltar med lif och lust i de andras oskyldiga nöjen och
förtäljer för dem månget gladt minne från sina resor och sin vistelse i
den franska världsstaden. Hans syster Elin känner sig åter glad och
lycklig att se de dystra dragen fly från broderns ädla, höga panna, och
med barnsligt deltagande blickar hennes nyss med Arvid Erikson Stålarm
förmälda dotter Kerstin upp till morbroders vänliga och vinnande
anlete. Systersonen Johan deltar väl ock i den allmänna glädjen, men
hans blickar kunna dock ej skiljas från den unga och blomstrande Elin
Grabbe, och tid efter annan ser man de unga tu draga sig undan till
något af sidorummen för att anförtro hvarandra meddelanden uteslutande
afsedda för dem själfva. Den enda, som minst synes egna de andras
glädje sin uppmärksamhet, är den redan i lifvets strid mognade hjälten
Nils Grabbe, Elins fader. Fåordig, stundom liksom glömsk af alt omkring
sig spatserar han ensam för sig själf och stannar ofta långa stunder i
någon aflägsen fönstersmyg, från hvilken han späjar dit ut i
nattmörkret.
Sällskapet har just slagit sig ned vid det rikligt försedda
kvällsvardsbordet, för hvars utrustande biskopens köksmästare uppbjudit
all sin förmåga, då en man från den utanför posterade lifvakten hastigt
inträder och anmäler en hög gästs besök.
Biskop Kurck ger de andra tecken att ej låta sig störa däraf och drar
sig undan i sitt arbetsrum, dit den främmande inom kort inträder.