Arvid Kurck och hans samtida - 7

Total number of words is 4367
Total number of unique words is 1876
23.9 of words are in the 2000 most common words
33.0 of words are in the 5000 most common words
37.5 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Kyrkogårdens träportar nedbrötos inom kort ock öfver kullar och
grafstenar rusade man rofgirigt fram till kyrkdörrarne. Här mötte dem
ett kraftigare motstånd, hvarför de nödgades gripa till storm för att
få dörrarne att remna i sina fogningar. Inkomna i själfva domen, hvars
högtidliga frid de ej drogo i betänkande att oskära genom svordomar,
skrål och härskri, genomletade de alla vinklar och vrår. De inträngde i
kapellen och plundrade dem på deras dyrbarheter. De nedstego i
grafhvalfven och togo från de döda hvad som var af värde. I sakristian
gjordes dock det bästa bytet.
Bland skatter, som Otto Rud och hans följe beröfvade det åldriga
templet, må anföras: den med ädelstenar rikt prydda biskopsmitran,
biskopsstafven, en mängd kalkar af guld och silfver, rökelsekar,
hälgonbilder, reliker och kyrkoskrudar samt de värdefullaste böcker och
manuskript. Hvad som ej kunde medtagas slogs till spillror eller
förbigicks föraktfullt.
* * * * *
Från Åbo föra vi läsaren på en tripp till det närbelägna
birgittinerklostret i Nådendal, som nu utgjorde det närmaste målet för
Otto Ruds och hans krigares blodtörst.
Några klämtslag tillkännagifva att middagsmässan slutats och nunnorna
med abbedissan samt munkarne med generalkonfessorn i spetsen vandra par
om par bort till sina refektorier, där middagsmåltiden väntar.
Måltiden, uppdukad på ett långt bord midt på golfvet, tager under
dödstystnad sin början och sedan man gripit sig an med anrättningarna
börjar en af systrarna upprabbla en mängd latinska glosor, hvarmed hon
fortfar under hela måltiden. Läsningen afstannar blott på ett tekken af
abbedissan, hvarvid systrarna höja sina händer och trenne gånger
framsäga sitt Ave Maria.
På liknande sätt aflöper måltiden jämväl i munkarnes refektorium.
I förbigående nämna vi, att måltiderna öfvervakades i de manligas
refektorium af generalkonfessorn och i de kvinnligas af abbedissan
eller i hennes ställe af en aktad och ärevördig klostersyster, kallad
priorissan.
Man har redan uppstigit för att tyst, med blicken sänkt mot jorden
begifva sig till sina celler, då i ett nu en af klostertjänarene
andlöst inrusar och tillkännagifver, att en båt med flere ända till
tänderna beväpnade krigare just nu landstigit nedanför klostrets murar.
Denna underrättelse åstadkommer en viss oro i sinnena och de fromma
bröderne och systrarna störas i sin taktfasta gång, men en vink af
abbedissan och generalkonfessorn inför åter ordning och skick i lederna
och med sviktande knän ilar den kunskapande tjänaren tillbaka ned på
sin post vid klosterporten.
Han har knapt anländt hit innan några högljudda slag med portklappen
och några barskt uttalade befallningar om inträde bringa reglarne att
falla.
Den bäfvande klosterbrodern står nu ansikte mot ansikte med Otto Rud
och tio à tolf af hans kraftfullaste kämpar.
-- Är detta ett munk- eller nunnekloster, tillspörjer han den mörke
skepnaden, som ifrigt korsar sig.
-- Bådadera, ers nåd, genmäler munken med skälfvande röst.
-- Under hvems öfverinseende står detta kloster?
-- Under moderklostrets i Vadstena i Sverige.
-- Godt, och klostret skall vara det rikaste här i landet?
-- Ja, ers nåd, det har omfattats med stor tillgifvenhet; men lagens
skydd har också städse erbjudits här en hvar, som där ute råkat ut för
en syndfall världs många faror och ondsintas, lättsinnigas frestelser.
Han gjorde åter korstecknet.
-- Håll in med ditt ifriga pladder, svartkåpa. Hvar har du
skattkammaren?
Otto Rud såg med ett illistigt grin på läpparne huru det sviktade i den
lismande munkens knän.
-- Guds moder skydde mig. Jag är en ringa tjänare. Jag kan ej besvara
eder fråga.
-- Bekänn, eller måste vi anlita våld. Ser du desse män äro ej vana att
lekas med.
Han pekade härvid på de bakom stående krigarene, hvilkas ögon tyktes
skjuta blixtar.
-- Alla hälgon bevare mig för ers nåds vrede, jag talar sanning,
genmälte han något modigare. Men på en vink af den obeveklige danske
sjöhjälten att gripa till stormning ändrade han ton och utbrast:
-- Ers nåd värdes vända sig till dem, som öfver detta heliga hus väldet
hafva.
-- Du vill altså, usling, att vi skola göra en omväg upp till Vadstena,
för att I under tiden måtten få tillfälle att fly undan med alla
rikedomar. Nej, tack, så enfaldige äro vi ändå inte.
-- Ers nåd, jag har ännu aldrig farit fram med svek. Det var en
orättvis beskyllning. Jag åsyftade blott, att I hos abbedissan eller
generalkonfeseorn anhållan om bättre besked än hvad jag kan lämna.
-- Så visa oss till dem då och stå ej här och förhala tiden.
-- De träffas i sakristian, till hvilken dörren där borta leder.
Han pekade på en järnbeslagen dörr af manshöjd, hvilken befann sig
i den framför klosterkyrkans högkor uppförda utbyggnaden.
Efter ett slag på dörren öppnades den af abbedissan, som därpå
högtidlig och med värdig hållning drog sig några steg tillbaka inåt det
halft skumma, stora rummet.
Generalkonfessorn, som sysslade borta vid ett af fönstren, vände sig
vid bullret af de inträdande om och gaf på ett ingalunda mindre
ögonskenligt sätt sin värdighet tillkänna.
-- I min konungs namn, började Otto Rud utan att blifva tillfrågad,
fordrar jag, att I genast till oss, hans utsände, öfverlämnen all
öfverflödig lyx och rikedom I här hafven eller ock en därefter lämpad
brandskatt. Gören I ej detta, hafva vi af honom makt och myndighet att
med våld kräfva ut hvad ej i godo lämnas.
Abbedissans anlete antog en alt bistrare uppsyn och med armarna
korslagda öfver bröstet genmälte hon:
-- Och detta dristen I uttala i ett heligt rum som detta. Hälgonen vare
eder själs salighet nådig! Hvem är denne eder konung, att han dristar
föra detta själfviska språk? Vi veta väl att norden långa tider oroats
af fienders ofog och onda stämplingar, men att en kristen man låter
dylika ord gå öfver sina tjänares läppar, det hafva vi till denna stund
ej erfarit.
-- Jag känner edra och edra prästers stora ord och försök att slingra
er undan, men denna gång skall du högvördiga häxmästarinna ej träffa
ditt mäl. Vet, att min flotta ligger ett stycke här utanför. Den rymmer
alla klostrets skatter mer än väl, om ock bytet i Åbo var godt, och er
själf och alla edra nunnor och munkar med.
-- Och du tror att jag ej kan nedkalla Guds eviga straffdom öfver den,
som hädar honom och hans heliga.
-- Jag ger edra glosor hin, antingen betalen I brandskatten eller
befaller jag oförtöfvadt mitt folk att anlita våld.
Abbedissan och generalkonfessorn, på en hemlighetsfull åtbörd af henne,
försvunno nu genom en löndörr lämnande de förbluffade krigarene åt sitt
öde.
-- Fördömda trollpacka, röt Otto Rud och rusade mot den dörr, som
stängde den hemliga utgången, hafva de ej öfverlistat oss och gjort oss
till sina fångar.
Han gjorde nämligen några fåfänga försök att komma ut denna väg och
gripa flyktingarne, men förgäfves.
-- Sprången ytterdörrarna, röt han åt de nära nog handfallna krigarne.
Men deras ansatser, så eftertryckliga de än voro, förblefvo
resultatlösa.
Ett svall af svordomar gick öfver en hvars läppar, då från ett
angränsande rum en kraftfull, entonig sång framkallade deras
uppmärksamhet.
-- Död och pina, framhväste en af det danska följet, de uslingarna
sjunga redan hälgonens lof öfver att hafva lyckats fånga oss i fällan.
-- Det skola de ej ha gjort förgäfves, dånade Otto Rud. Jag skall nog
ännu lära de skenheliga odjuren dansa.
Härvid gjorde han en häftig ansats på den till högkoret förande dörren,
hvilken han först nu upptäkte, och ropade:
-- Fram med skatten eller sticka vi hela härligheten i brand. Rädde sig
därpå den som rädda kan.
Sången fortfor oafbrutet. Man tyktes ej vilja låta störa sig af de
öfverretade vilda sällarnes skrål och svordomar.
I detsamma öppnades löndörren åter och abbedissan och generalkonfessorn
inträdde åtföljda af tvänne munkar, hvilka buro ett stort, järnbeslaget
skrin.
-- Edert heliga nit börjar gå för långt, yttrade Otto Rud vresigt till
de inträdande.
-- Käre vänner, förifren eder ej. Vi skola söka göra hvad på oss
ankommer.
-- I hafven velat hafva oss till edra fångar. Veten I hvad det vill
säga att utan orsak instänga danske män inom lås och bom.
-- I boren veta, att klostrets dörrar alltid äro lykta och att blott vi
kunna lösa deras fjättrar.
-- Må så vara. Men så haden I åtminstone kunnat befria oss från det
öronpinande skrålet där inne. Vi äro vana vid helt annan musik.
Abbedissan knäpte sina händer och frammumlade en bön. Hon hade samlat
systrarna och bröderne där för att omstämma krigarenes onda sinnen. Hon
fann nu, att deras hjärtan ännu voro för stenhårda för att uppmjukas.
-- Gif oss nu hvad oss bör tillkomma, påskyndade Otto Rud. Vi hafva
ännu mycket på annat håll att uträtta.
-- Nå väl, må ske, genmälte abbedissan, och huru stor skall
brandskatten vara?
-- 25 mark i penningar.
-- Gif dem detta och rädda klostret från vanära, yttrade hon vändande
sig till sin ämbetsbroder. Och du heliga Birgitta, förlåt din svaga
tjänarinna denna synden. Jag gör detta för ditt heliga namns skull, för
den sak hvarför vi uppoffrat alt kärt och dyrbart på jorden för att här
i ensamheten i frid med dig och alla heliga försaka och strida mot
synden och köttet. Bönhör din svaga tjänarinna. Amen.
Veni sancte spiritus, bifogade den till högkoret förlagda kören, som
tydligt uppfattat de högt, uttalade orden.
De danske krigarene stodo som på nålar. Men då det klingande myntet
hamnat hos dem fingo de snart en gladare uppsyn, och sedan de lämnat
klosterportarne bakom sig och stigit ned i de vid stranden nedanför
förtöjda båtarne, lekte dem intet annat i hågen än nya rof, nya
illbragder.
Utöfver hvad vi nyss ordat om lifvet i Nådendals kloster må vi i detta
sammanhang ännu några korta meddelanden lämnas.
Klostrets främste upphofsman var biskop Magnus II Olofsson Tavast, som
1412-1450 innehade biskopsstolen. Detsamma styrdes af en abbedissa,
vanligen tillhörande någon af landets aristokratiska familjer. Den
främste bland munkarne var generalkonfessorn. Bland öfriga tjänstemän
omnämnes den s.k. sysslomannen, som hade uppsikten öfver klostrets gods
och tjänare och ombesörjde dess förvaltningsangelägenheter. Han
inspekterade klostergodsen, förde jordebok öfver dem, aflade räkenskap
inför abbedissan och vakade öfver, att klostrets underhafvande
fullgjorde sina skyldigheter. Föreståndaren för klostergården kallades
gårdsmästare.
Förbindelsen mellan detta kloster och moderklostret i Vadstena var
liflig och i alla viktigare frågor inhämtades dess råd och anvisningar.
Moderklostret tillsatte abbedissan och generalkonfessorn, dock sedan
det inhämtat munkarnes och nunnornas i Nådendal uttalande därom.
Angående klosterbefolkningens antal i Nådendal under klostrets
välmaktsdagar har man ej fullt noggrann kännedom. Men att flere af dess
invånare tillhört landets adliga ätter, såsom Fincke, Bitz, Fleming,
Kurck m.fl. inhämtas af ännu till hands varande gåfvobref.
Enligt ordensregeln borde ett Birgittinerkloster bestå af 60 nunnor, 13
präster, 4 diakoner och 8 lekbröder. Föga troligt är att Nådendals
kloster någonsin varit i stånd att uppfylla dessa föreskrifter, men så
mycket vet man likväl, att pesten år 1508 här bortrykte 35 personer af
bägge konventen, utan att klostret likväl gick under, hvaraf kan
slutas, att dess bebyggares antal måste varit betydande.
Klostertukten var sträng, lifvet inom dess murar enformigt och fullt af
försakelser. Särskildt gälde detta nunnorna, hvilka till antal
öfverstego munkarne. Nunnorna skulle enligt moderklostrets föreskrifter
med största omsorg akta sig för ett opassande och anstötligt
uppförande. I kyrkan skulle de hålla ögonen sänkta mot jorden och vända
sina hjärtan till Gud samt undvika att från de platser, dem anvisats
därstädes, blicka ned till den öfriga församlingen. Fyra gånger årligen
egnades döde bröder och systrar en hyllningsgärd genom vakande och
böner. Detta skedde jämväl, då någon broder eller syster aflidit.
Klostret omfattades med varm tillgifvenhet af allmänheten. Gods,
penningar och ägodelar strömmade till detsamma från alla håll. Äfven
konungarne och riksföreståndarene visade klostret sin välvilja genom
skänker och gunstbevisningar. Men redan i början af 16:de århundradet
började detsamma märkbart aftyna. Gåfvorna glesnade mer och mer och
obetydligheten af de köp, klostret efter denna tid afslutat, häntyder
på ansenligt förminskade tillgångar. Då slutligen 1508 års pest nådde
äfven dess invånare förmådde detsamma efter denna svåra hemsökelse ej
mera repa sig, utan förföll synbarligen så småningom. Sålunda hade dess
anseende och inflytande redan betydligt aftagit innan Vesterås recess
1527 gjorde ett slut på alt kloster väsende i Sverige och Finland.
* * * * *
Från Nådendal begåfvo danskarne sig dels till svenska kusten, dels till
Hangöudd, därifrån de hotade Åbo med ny hemsökelse, i händelse de ej
erhöllo 12,000 mark i brandskatt. Af biskop Johannes Olavi, som tagit
sin tillflykt till det starkt befästade Kuustö slott fordrade
de en lika stor penningesumma i lösen för biskopsskruden. De
försvarsåtgärder, hvilka genast träffades på finska sidan gjorde dock
dessa hotelser om intet och längre fram på hösten afseglade den danska
flottan till Gottland.
I hvad mån Arvid Kurck personligen led af Åbo stads plundring är
obekant. Sannolikt var han en bland dem, hvilka genom flykten undsluppo
fiendens blodtörst och härjningsbegär.


XVII.
Arvid Kurck blir biskop. -- Kristian tyrann.

Den 10 juni 1510 mottog domkapitlet i Åbo det oväntade och sorgliga
budskapet, att biskop Johannes Olavi föregående dag plötsligt aflidit å
Kuustö slott. Under en måltid hade han fått en matbit i lufstrupen och
dött i följd af kväfning. Underrättelsen härom väkte allmänt
deltagande, ty den hädangångnes nitiska värksamhet och fosterländska
sinnelag voro vida kända. Domkapitlet, som från Johannes död till hans
efterträdares utnämning höll sina sessioner å Kuustö, sammanträdde
omedelbart till val af ny biskop, för att förekomma både den världsliga
makten och påfven, af hvilka den sist nämde mången gång egenmäktigt
inskridit vid valet af nordens biskopar.
Sedan domprosten Henrik Venne och ärkedjäknen, magister Paul Scheel,
hvilka i andlig värdighet stodo närmast, förbigåtts dels emedan de
redan voro något ålderstigna, dels emedan de saknade nog mäktiga
relationer, utsåg domkapitlet Arvid Kurck till Johannes Olavi
efterträdare i ämbetet.
Arvid Kurck uppfylde nämligen, såsom vi jämväl tidigare erfarit, alla
de anspråk man kunde ställa på kyrkans främste man i landet. Han
vägrade väl först att mottaga den honom erbjudna värdigheten, inseende
det ansvar han genom dess antagande nödgades pålägga sig och det ofta
brydsamma läge, under rådande stormiga tider måste vänta honom på denna
post. Men på de öfriges böner lät han sitt motstånd omsider vika,
hvarpå en skrifvelse uppsattes till ärkebiskopen i Upsala med
underrättelse om valets utgång. Därjämte anhölls om dennes medvärkan
till den påfliga sanktionens erhållande.
En ifrig förespråkare fick nu Arvid Kurck i Svante Sture, som i den
nyvalde såg en trogen och för de fosterländska sträfvandena pålitlig
bundsförvandt, hvarför han ock genom svenska sändebudet i Rom
påskyndade den slutliga stadfästelsen. De utfästa rundliga
penningegåfvorna, hvilka vid dylika tillfällen utöfvade det
värksammaste inflytandet, bidrogo helt visst också nu till sakens
snabba och lyckliga utgång. I följd af kyrkans brydsamma läge måste
Arvid Kurck dock uppskjuta sin invigning i ämbetet till den 4 okt.
1511, då den högtidliga akten ägde rum i Strängnäs.
Angående den finska kyrkans utblottade tillstånd lämnas oss många
talande bevis i de bref, Arvid Kurck aflät till riksföreståndaren.
Biskopen skrifver därom bl.a.: "Sorgliga äro de förhållanden hvari den
finska kyrkan för närvarande befinner sig. Den högtidlighet och ståt,
hon måst förena med sin värksamhet för att invärka höjande och väckande
på mängdens slumrande känslor och likgiltighet för något högre och
ädlare, ha så uttömt hennes krafter, att om ej gynnsammare tider stunda
mycken kraft och ihärdighet kräfves för att ställa alt till rätta igen.
Och det ser ej ut som den närmaste tiden i detta hänseende kunde öppna
några ljusare utsikter, ty förhållandena äro vill jag tro sådana, att
landets försvarskrafter måste så vidt möjligt stärkas och i detta
afseende kan ej häller kyrkan stå likgiltig. Fosterlandets försvar är
ju alla gode mäns gemensamma angelägenhet. Jag har därför ock genom
besparingar och de yttersta ansträngningar sett mig i stånd att till
den finska skärgårdens skydd utrusta några fartyg, om örlig och hårda
dagar åter stunda, därifrån Gud oss förhjälpe. För fortsatta
utrustningar af folk och fartyg samt för proviantering af fästningarne
nödgas jag med Ers nådes välvilliga gunst och nåd jämväl afhålla mig
från herremötet samt uppskjuta med min invigning till det mig genom
medmänniskors välvilja och Guds rika nåd anförtrodde biskopsämbetet,
sedan jag tillika hugnats med befrielse från den kostbara resan till
Rom."
Svante Sture afled redan den 2 januari 1512. Hans bortgång gaf väl
upphof till nya förvecklingar, utmärkta genom sin stormiga karaktär,
men efter en rad af blodsutgjutelser, nederlag och segrar frigjordes
norden likväl från de band, hvilka unionspolitikens bemödanden att
vinna fastare mark under fötterna och fosterlandsvännernes energiska om
ock ofta fåfänga motansträngningar pålagt densamma.
Kort efter Svante Stures död valde riksrådet vid ett möte i Arboga en
af unionspartiets anhängare Erik Trolle till rikets höfding. Men Sten
Sture d.y. bemäktigade sig snart de flesta slott och mottog
trohetsförsäkringar af hela allmogen, så att han den 23 juli 1512 kunde
hyllas som riksföreståndare.
1513 öppnades nya fredsunderhandlingar med Ryssland, hvilka, trots
intriger från Danmark, äfven utföllo lyckligt.
Kung Hans dog sist sagda år och efterträddes af sin son Kristian II.
Dennes första mål blef att kufva Sverige.
Innan vi emellertid gå att skildra de strider och förvecklingar
Kristian Tyranns regering framkallade i norden och under hvilka biskop
Kurck nära nog städse iakttog en honom värdig och ädel hållning,
afbryta vi här för ett ögonblick den historiska tråden för att skildra
andra, fredligare värf.


XVIII.
Syskonen sammanträffa.

Det är en kall vintermorgon 1513. Snö har under natten fallit i mängd.
Vägarna ligga igenyrda af höga drifvor och barrträden på ömse sidor om
den smala skogsstigen blotta sparsamt sin gröna skrud mellan det hvita
höljet, som likt lenaste bomull lagrat sig på deras grenar. Men skyarna
där uppe skingras så småningom och månen träder majestätisk fram för
att förhärliga stillheten rundtomkring. Snart synes alt som
öfversålladt af de klaraste diamanter och en sakta nordan, som far fram
genom den vidsträkta skogen, smeker de vägfarandes anleten. Men
vinterkylan, som nyss förekommit helt mild och uppiggande, blir i en
hast bitande, och med försiktighet svepa de i släden sittande omkring
sig fållarna, hvilka nyss legat vårdslöst hopade nere vid fötterna. De
ett stycke efter biskopen och hans körsven följande ryttarne börja
också huttra af kölden och gång på gång sporra de sina hästar för att
genom lifligare rörelser öka kroppsvärmen.
Arvid Kurcks känsliga sinne hade rönt lifligt intryck af den fridfulla
stämningen där ute i den tidiga morgonstunden, och de minnen, som voro
fästade vid det hem, mot hvilket han nu sträfvade, framkallade hos
honom tankar, hvilka, trots många, många år flytt, se'n han sist
gästade detsamma, bragte hans hjärta att skälfva af fasa och bitterhet.
Det var Laukko gård, hans barndomshem och de nya förhållandena där han
nu ville bese och en gång bevittna. Och den längtan, som trots alla
vedervärdigheter dref honom dit, ökades desto mer ju närmare han kom
målet för densamma.
Skogen började nu så småningom glesna och snart såg man insjöns vida,
snöhöljda isfält utbreda sig för den framåtsträfvande lilla skaran. Det
började också redan ljusna och månen sjönk långsamt ned bakom
skogstopparne.
Efter ungefär en half timmes jämt traf kunde Arvid Kurck tydligt skönja
konturerna af ett två våningshus, som helt bjärt stack af mot den
enformiga hvita omgifningen. Röken, som i sirliga ringar hvirflade upp
ur dess skorstenar, gaf vid handen, att man redan långt för detta där
skakat sömnen ur sina armar och gått till dagens sysselsättningar.
Klockan kunde vara vidpass nio på f.m., då man gjorde sitt intåg å
Laukko gård.
Uppmärksamgjorda af hästarnes tramp rusade några af gårdens väpnare
nyfikna ut ur knektstugan, ty ehuru vana vid främmande besök här kom
detta dock något oväntadt denna tid af dygnet.
Det behöfdes blott några flyktiga ögonkast på den ur slädens baksäte
uppstigande reslige mannen, för att han genast af dessa skulle blifva
igenkänd såsom en kär och saknad gäst å stället. Många af Klas Kurcks
män voro nämligen ännu i lifvet och hade troget stannat kvar på den
post, de under en följd af år, mången ända från sin ungdom, beklädt.
Men vi låta gårdsfogden och hans män taga hand om biskopens följe och
ledsaga honom in i det hem, hvars nuvarande lycka och frid bilda en så
bjärt kontrast mot de fasansfulla skådespel, här tidigare utspelats.
Arvid Kurcks besök i fädernebygden, hvilken han ej återsett se'n han
såsom barn sprang omkring här, gladde främst hans syster Elin. Ty de
band, hvilka ända från deras spädaste barndom enat syskonen, hade ej
ens den långa skilsmässan kunnat rubba. Men också hennes make, den
mäktige lagmannen i Österbotten och Satakunta Knut Erikson, såg i den
anlände anförvandten en man, hvars både framstående plats inom
samhället och hjärtevinnande sätt ovillkorligen måste egnas all den
aktning och välvilja det stod i hans makt att kunna lägga fram i dagen.
Rörande var syskonens möte. Med utbredda armar ilade Elin mot sin
broder redan ute i förstugan, sedan hon dock först rätt kunnat fatta,
att hon värkligen hade honom i sin närhet. Länge stodo de slutna i en
innerlig omfamning, då hennes man ändtligen fann sig föranlåten att
bedja den käre gästen stiga in och hålla till godo med hvad hans hus
förmådde prestera.
Sedan ett kraftfullt handslag växlats mellan svågrarne och Kurck
nedkallat Guds välsignelse öfver det hem, hvars trösklar han nyss
beträdt, egnade han sig helt och hållet åt den husliga samlefnaden här
och åt hågkomsten om flydda tider.
Och glädjen och det fridfulla, stilla hemlifvet gjorde, att han helt
glömde bort alla de många bekymmer, som legat honom om hjärtat, att han
som ett barn jublade med de unga plantor, hvilka varmt omhuldade af en
öm moder och omtänksam fader uppväxte här.
Knut Erikson och Elin Kurck ägde i sitt äktenskap redan trenne barn,
sonen Johan och döttrarna Birgitta och Kristina. Af dessa hade dock
Birgitta lämnat hemmet för att egna sig åt det värf, hvartill hon redan
vid födelsen utkorats. Hon inträdde nämligen tidigt såsom nunna i
Nådendals kloster.
Hennes sällsporda begåfning lofvade henne en lysande framtid på detta
fält och härtill skulle ogensägligen i ej ringa grad jämväl bidraga en
fast energi och en tadelfri vandel samt det anseende det Kurckska
namnet förskaffat sig både här och långt utom Finlands gränser. Vi
återfinna också år 1567 Birgitta Kurck såsom föreståndarinna för det
kloster, inom hvars murar hon under enträgen andakt och hängifven sin
föresats sett sin ungdoms fägring vissna bort. Hon afled år 1577 såsom
dess sista abbedissa.
* * * * *
-- Lyckan har varit vår gäst alt sedan vi satte bo här, yttrade Elin
med glädje strålande uppsyn under ett samtal till brodern.
-- Det är en stor gåfva ofvanifrån, den man ej gärna ville förlora, men
som dock så ofta beröfvas oss antingen genom egen obetänksamhet eller
andras illvilja, genmälte han med vemod.
-- Käre Arvid, jag har så mången, mången gång tänkt på dig och de svåra
plikter din ansvarsfulla post af dig fordrar, och i mina böner har jag
städse anropat den högste, att han måtte bistå dig och förläna dig
kraft att med framgång kunna uppfylla de förhoppningar man hyser till
dig.
-- Jag tackar dig för din orubbliga kärlek och försäkrar som en ringa
återtjänst, att ditt väl icke mindre varmt legat mig om hjärtat. Men
fullt lycklig har jag ej ens i medgångens rikaste ögonblick kunnat
skatta mig. Och vet du hvarför? Jo, det framfarna gömmer så mycket,
mycket bittert, som vi borde återgälda.
-- Ja vår faders blodsdåd kunna ej nog dyrt betalas. Medan jag gick med
vårt första barn blefvo tankarna på de kräckscener vår barndom
bevittnat mig mången gång öfvermäktiga och jag förföll i ett svårmod,
som ej kunde undgå min mans uppmärksamhet. Jag viste att detta
bedröfvade honom, desto mera som han anade anledningen därtill. En dag,
då vi sutto slutna till hvarandra och han försökte måla framtiden ljus
och löftesrik, beslöt jag för honom yppa det, jag länge nog gått och
rufvat på. "Dyre vän", sade jag, "om vi skulle bestämma vår förstfödda
till en medlare mellan oss och den allmakt, hvars vrede hvilar tungt
öfver dessa bygder." Han hlickade förfärad ned på mig och genmälte:
"Ofverväg noga med dig själf om vi hafva denna beslutanderätt öfver ett
väsen med förnuft och fri vilja." Jag gjorde så, men ju mer jag
rådgjorde med mig själf dess naturligare, Gudi och hälgonen mera
tacknämligt fann jag det vara, att detta barn påtog sig klosterlifvets
band. Min plan vann slutligen också min makes samtycke och vår
förstfödda fick i dopet namnet Birgitta.
Redan från sin spädaste barndom var hon ett allvarligt och tänkande
barn och den uppfostran jag egnade henne syntes mer och mer göra henne
mogen till det värf hon sedan efter egen önskan påtagit sig. Säg mig
har jag handlat orätt?
-- Ett lif i from andakt, i umgängelse med den helige ande och trons
martyrer kan ej skattas nog högt, svarade Kurck undvikande för att ej
genom långa utläggningar angående sina åsikter i detta hänseende grumla
den älskade systerns ädla afsikter och ingjuta hos henne tvifvel
rörande det mer eller mindre berättigade i den plan, som för henne
mognat till en lefnadsuppgift. De villfarelser klostren trots sin i
många afseenden äfven fruktbringande värksamhet slöto inom sina murar
samt det intrång dess bebyggare sökte göra på kyrkans lagliga gebit
voro honom nogsamt bekanta.
Detta deras samtal, som uteslutande rörde sig kring minnena från
barndomshemmet eller lifvet i det nya hem brodern nu gästade,
fortsattes sedan timmar igenom utan att någondera, införlifvade som de
voro, varsnade tidens flykt. Mörkret hade länge sedan fallit på och
månen kastade sitt trolska sken genom de färgade små fönsterrutorna in
det rum, där de tagit plats. Omsider kom hon dock att tänka på de
husliga plikter hon ännu hade ouppfylda för dagen och dessa tvungo
henne nu att slita sig från den omfamning, de tillgifna, varmhjärtade
syskonen egnade hvarandra såsom ett tyst tecken på bestående vänskap.


XIX.
Kyrklig ståt.

Om biskop Kurcks värksamhet såsom kyrkans föreståndare äro de
underrättelser, hvilka gått till vår tid, ganska tunnsådda. Så mycket
är likväl bekant, att han med nit och allvar sörjde för folkets
upplysning och sedliga förkofran. Hans täta och ofta långvariga
visitationsresor utgöra äfven de en bekräftelse härpå.
Men trots katolicismens ihärdiga sträfvan att fortplanta kristlig tro
och kristlig sed hos befolkningen vidlådde densamma dock brister,
hvilka i en snar framtid blefvo orsaken till dess undergång i norden.
Såsom ett exempel på dessa brister må här nedan lämnas en bild af den
yttre ståt och prakt, det ofta toma sken, hvarmed den katolska kyrkan
sökte imponera på mängden.
År 1339-1365 hade på Åbo biskopsstol suttit en from och nitisk man vid
namn Hemming. Han var en storhet i sin samtids ögon, men ännu mera
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Arvid Kurck och hans samtida - 8
  • Parts
  • Arvid Kurck och hans samtida - 1
    Total number of words is 4647
    Total number of unique words is 1743
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    36.0 of words are in the 5000 most common words
    41.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arvid Kurck och hans samtida - 2
    Total number of words is 4610
    Total number of unique words is 1745
    26.5 of words are in the 2000 most common words
    36.3 of words are in the 5000 most common words
    40.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arvid Kurck och hans samtida - 3
    Total number of words is 4620
    Total number of unique words is 1747
    25.6 of words are in the 2000 most common words
    33.3 of words are in the 5000 most common words
    38.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arvid Kurck och hans samtida - 4
    Total number of words is 4663
    Total number of unique words is 1721
    25.9 of words are in the 2000 most common words
    36.3 of words are in the 5000 most common words
    41.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arvid Kurck och hans samtida - 5
    Total number of words is 4461
    Total number of unique words is 1899
    23.5 of words are in the 2000 most common words
    32.0 of words are in the 5000 most common words
    37.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arvid Kurck och hans samtida - 6
    Total number of words is 4318
    Total number of unique words is 1917
    23.8 of words are in the 2000 most common words
    33.3 of words are in the 5000 most common words
    37.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arvid Kurck och hans samtida - 7
    Total number of words is 4367
    Total number of unique words is 1876
    23.9 of words are in the 2000 most common words
    33.0 of words are in the 5000 most common words
    37.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arvid Kurck och hans samtida - 8
    Total number of words is 4513
    Total number of unique words is 1840
    26.9 of words are in the 2000 most common words
    36.2 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arvid Kurck och hans samtida - 9
    Total number of words is 4453
    Total number of unique words is 1784
    23.3 of words are in the 2000 most common words
    34.1 of words are in the 5000 most common words
    38.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arvid Kurck och hans samtida - 10
    Total number of words is 19
    Total number of unique words is 19
    31.5 of words are in the 2000 most common words
    36.7 of words are in the 5000 most common words
    36.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.