Arvid Kurck och hans samtida - 5

betraktade honom, där han tyktes njuta af en flyktig frid. Huru gärna
hade ej också hon velat sjunka ned här och mottaga sömnens ljufva
håfvor, men det var omöjligt -- hon kunde ej finna någon ro. En känsla
af afund ingöts hos henne.
-- Du har delat ljuft och ledt med mig, tänkte hon, du skall också
kämpa striden ut vid min sida. Vi måste blifva bundsförvandter äfven
nu.
Hon förde sin hand lätt till hans panna och tillhviskade ett: "Herr
Klas!"
En nervös ryckning genomilade den nedhukade gestalten. Därpå rusade han
upp som störd af något obehagligt midt under en angenäm dröm.
-- Hvad vill du af mig? Hvem är du? mumlade han förvirradt.
-- Herr Klas, tillhviskade hon honom ännu en gång med det mildaste
tonfall.
-- Ja, det är jag, genmälte han. Men du är ju redan bland de döda. Jag
har intet att skaffa med dig. Ser du ej, att jag är frisk och sund.
-- Dyre Klas, känner du ej igen din egen Kirsti, fortsatte hon.
-- Den skökan har jag för länge sedan lönat efter förtjänst. Men plåga
mig ej. Jag skall gärna utstå mitt straff. Jag skall träla, lida,
försaka -- läna mig blott frid -- frid!
-- Se så vakna då upp från din försoffning, yttrade hon något barskare.
-- Jag vet nog att jag begått ett förfärligt brott, att jag mördat --
brutit emot den rättvisa, som jag själf tillämpar. Men låt mig göra upp
räkningen allena med dem väldet hafva, vik ifrån mig goda eller onda
ande -- hvem du än må vara.
Kirsti lämnade honom och började långsamt åter sin vandring utan att
egna någon tanke åt hvart hon egentligen styrde sina steg.
Herr Kurck hade länge suttit kvar på denna plats. Omsider lyftade han
upp sitt hufvud och blickade förströdt omkring sig. Han stirrade hemskt
en stund och därpå begynte han häjdlöst ila åstad, liksom förföljd af
något. Så fortsatte han genom buskar och snår, öfver tufvor och stenar,
tils han kom fram till Laukko.
Morgonsolen grydde redan längst borta vid synranden, då han uppnådde
hemmet. Han stannade ett ögonblick på gårdsplanen. Han syntes begrunda
något. Därpå trädde han till ett af knektstugans fönster och bultade
på.
En yrvaken knekt rusade snart ut på gården.
-- Jag vill träffa fogden, mumlade han knappast hörbart.
Den tilltalade försvann inom husets väggar och kort därpå stod den
eftersporde inför sin husbonde.
-- Låt spänna för; min plikt kallar mig.
Fogden såg litet tvekande på sin herre. Hvart skulle det väl bära af så
här burdus tidigt på morgonkvisten. Men han efterkom befallningen och
snart stod spännet med sina frustande hästar färdigt på gården.
Fogdens förvåning ökades ännu mera, då hans herre oförtöfvadt satte sig
upp i åkdonet utan att afvakta körsvennens ankomst. Men herr Klas, som
varseblef hans frågande min, förklarade, att han nu ville sköta om sig
själf. Och den förbluffade tjänaren hann ej göra en invändning, innan
det redan bar af. Det gick med svindlande fart utför allen, därpå
fortsattes den vilda färden längs en sidoväg, som slutade vid en hög
klippa, Päireniemi, hvilken stupade brant ned i den nära Laukko belägna
insjöns böljor. Om Klas Kurck nu också velat det hade det varit en ren
omöjlighet att häjda de eldiga hästarnes raseri; men han syntes ej
häller önska detta, utan sporrade i stället deras ifver. Och målet
närmade sig med blixtens hastighet. Nu nådde de randen af klippan, ett
utrop af fasa -- och hästar och alt störtade ned i den våta grafven. En
kort kamp, och vågorna slöto sig med ett tungt svall öfver sina offer.
Jungfru Kirsti, som fortfarande ströfvade omkring i den närbelägna
skogen ett rof för förtviflan och samvetsförebråelser var ensam vittne
till sin herres och medbrottslings undergång. Denna hemska åsyn gjorde
ett öfverväldigande smärtsamt intryck på henne. Hon insåg för väl, att
äfven detta själfmord sällade sig till hennes redan förut rika
skuldregister. Hon hade sökt försoning med en högre vilja, hon hade
under ånger och ruelse tillbragt tiden efter morddramat på Laukko, hon
hade traktat efter frid med världen och med sig själf, men förgäfves.
Tviflet öfver, att hon ej mer i tiden skulle finna den samvetsro hon
sökte, hade småningom bragt hos henne till mognad tanken att gå bort
från ett lif, som blifvit henne en börda. Och hvarför kunde det ej ske
lika fullt nu som annars. Behöfde hon ett bättre öde än den make, hon
förledt. Han var ju ändock mindre skuldbelastad än hon.
Hon trädde fram till klippans rand och blikkade dit ned. Vågorna
skvalpade lätt mot de kala stenväggarna. Det såg så lugnt och fridfullt
ut där nere. Hvad hade hon väl emot att få hvila vid hans sida i döden,
efter detta ej unnats henne i lifvet. Där kunde rang och börd ej längre
skilja dem. Hon stod länge kvar överväldigad af hvarandra korsande
tankar. Så syntes beslutet till något afgörande mognadt inom henne. Med
ett öfverlyckligt leende kastade hon sig ned, kämpade en stund mellan
lif och död och försvann i djupet.


XI.
I Åbo skola.

In obscuro nasoitur
illustrator solis,
stabulo reponitur
princeps terrae molis.
Fasciatur dextera -- -- -- --
Sången klingade klar och fulltonig, om ock något långsläpig ur en
ungdomlig skaras bröst, ock i det hela blandade sig en hes, skroflig
röst, som tyktes intaga den ledande stämman. Det var rector
scholasticus, magister Magnus Johannis, som anstälde sångöfning med
sina djäknar.
Rummet var svagt upplyst i den tidiga morgonstunden. Några sömniga
dankar brunno på ett af fönstren och ur den oformliga spiseln kastade
en väldig brasa sitt matta sken öfver det kvistiga furugolfvet, på
hvilket eleverna enligt tidens sed sutto under lektionerna. Bord och
bänkar voro nämligen bannlysta från skolsalarna.
Från angränsande rum spordes ett högljudt svammel. Alphabeticas elever
bjödo här till att efter bästa förmåga inplugga i sig vetandets första
grunder. De leddes däri af en instructor eller auditor, såsom de mera
försigkomna eleverna i denna sin egenskap af lärare benämdes. -- Det
gick trögt, men färlan, som hängde hotfull på väggen, lifvade intresset
och sporrade fliten, då dessa ville tryta. Detta var för öfrigt ett
redskap, som i medeltiden rätt ofta kom till användning vid hvarjehanda
förseelser både från djäknars och underlärares sida.
Den unge lärarens tålamod synes dock ej låta störa sig af första
motgång. Men någon gång tillkännager likväl en och annan min i hans
anlete en tydlig missbelåtenhet med sina disciplers tröga
uppfattningsförmåga.
Vi igenkänna i honom en för oss gammal bekant: Arvid Kurck, nu elev å
grammatica.
Vid medeltidens slut utgjordes eleverna vid Åbo katedralskola ännu för
det mesta af allmogesöner. Men någon gång sände också de högre
uppsatta, t.o.m. adeln, sina söner hit för att uppfostras till
mottagare af höga kyrkliga värdigheter. Samma mål synes jämväl hafva
föresväfvat Arvid Kurck vid hans inträde i nämda skola.
Men också andra orsaker drefvo honom härtill. De uppskakande
händelserna på Laukko hade otvifvelaktigt så berört den känslige
gossen, att han för alltid beslutit att afsäga sig familjelifvet och
ingå i det andliga ståndet. Af samma skäl uppkallade han sig ej häller,
såsom vid denna tidpunkt annars var vanligt, efter sin fader Arvid
Klasson Kurck, utan helt enkelt Arvid Kurck.
Klasserna i Åbo katedralskola voro till antalet fyra, nämligen
rhetorica, grammatica, donatistica och alphabetica eller elementaria.
Rektor var ende ordinarie läraren. Han erhöll sin aflöning af kyrkan,
olika vid olika skolor. Så omnämnas rectores beneficiati och rectores
non beneficiati. De förres lön utgjordes af något prebende vid
domkyrkan eller något pastorat (beneficium), fri kost och salarium
scholasticum (afgift af eleverna). De senare åter erhöllo fri kost,
salarium, djäknepenningarne från Lundo om hösten och Hauho om vintern.
Under ferierna företogo eleverna för att hopsamla åt sig de lifsmedel
och andra förnödenheter, de för den följande terminen behöfde, s.k.
djäknegång i därtill af rektor anvisad församling. Dessa tiggerifärder,
hvarunder man vandrade från gård till gård, medförde också oftast
afsedt resultat. De vanligaste håfvorna utgjordes af spannmål (bladum),
penningar eller skinnvaror.
Djäknarne kunde därjämte göra sig en ringa inkomst genom fullgörandet
af diverse uppdrag, hvartill de, då skolans plikter ej kallade dem,
anlitades. Särskildt betjänade såsom man kan sluta exempelvis af
anteckningar i Åbo domkyrkas räkenskaper, den skolan nära belägna
domkyrkan sig ofta af deras biträde.
Angående Åbo katedralskolas elever i öfrigt må framhållas, att desse ej
voro synnerligen aktade af den stora allmänheten. Ofta ingingo klagomål
rörande deras konflikter med slottstjänare och andra.
Skolundervisningen begynte från ABC. Skoltiden var mycket lång, andan i
skolorna rå och tukten sträng. Men detta oaktadt syntes eleverna jämväl
förstå beakta lifvets gladare sidor och med lust deltaga i de lekar,
nöjen och förströelser, hvilka erbjödos dem på enkom härtill bestämda
dagar.
Latinet var medelpunkten i all undervisning, men det latin, som här
inlärdes, var barbariskt munklatin.
Läroböckerna i detta språk voro vanligen affattade på vers, och dessa
måste eleverna lära sig ord för ord utantill.
Bland öfriga undervisningsämnen må nämnas kristendomens hufvudstycken
(Fader vår, Symbolum apostolicum, Ave Maria och Davids 7 botpsalmer),
vidare någon scholastisk teologi, de första grunderna i den kanoniska
rätten samt sång (musica choralis et figurata, latinsk sång och
mässande), hufvudbeståndsdelen vid den katolska gudstjänsten.
Böcker voro under medeltiden och äfven senare ganska sällsynta och i
följd däraf belades desamma vanligen med fabelaktigt höga pris. Åbo
domkyrka egde dock ett ganska omfattande bibliotek, vid denna tid det
största i Finland. Antagligt är att också klostren hade sina
boksamlingar, då man erfar, att sådana äfven egdes af skolorna.
Flertalet af böckerna utgjordes af: manualia, missalia, breviaria,
bibelförklaringar, scholastisk teologi, dekretalsamlingar och
hälgonlegender.


XII.
Affärslit på 1500-talet. -- Arvid Kurck på väg till Parte.
-- Sjörofvare.

Lars Vadmal var en af Aurastadens mäktigaste borgare på denna tid. Han
stod i lifliga handelsrelationer med hansestäderna och de tyska
handelsombuden, "junge" eller "gäster", som de kallades, uppvaktade
honom ständigt och jämt för att afsluta affärer.
Vadmal ägde ej mindre än sju bodar i Åbo och hans redan kända namn samt
vidden af hans värksamhet lockade naturligtvis till honom de talrikaste
kunderna.
En tidig junimorgon var det en stor uppståndelse i en af dessa butiker.
En skara slottstjänare hade med våld och hotelser inträngt här,
genomströfvat rummen och vändt upp och ned på alt samt hotat med eld
och brand, i händelse ägaren ej rodde ut med den tyske krämaren Johan
van der Marve, hvilken sist nämde skymfligen lockat med sig en af
slottstjänarnes, Germundsons käresta. Germundson och Marve hade kvällen
förut suttit och pokulerat tillsamman å källaren "Sista styfvern" och
den förre hade visst lagt märke till de kärvänliga ögonkast de växlat
med hvarandra, Marve och hon, men hade dock ej kunnat ana, att den
listige djäfvulen hade dylika planer i sinnet.
Lars Vadmal stod ännu långt efter det fasansfulla uppträdet och pustade
af öfveransträngning i dörröppningen till den öfverrumplade butiken och
tackade sin lycka att hafva kunnat muta de arglistiga sällarne med en
rundlig förplägning. Men han var ej så litet orolig för sin affärsvän,
ty nådde fram till slottstjänarne ryktet att denna ännu befann sig ej
så långt utom stadens råmärken skulle skådespelet oförtöfvadt upprepas
och kunde sluta blodigt nog, såsom det för ej så länge sedan gick under
ett tumult mellan "gäster" och knektar, därvid en af de sist nämda fick
sätta lifvet till för motpartens dolk. Banemannen, van dem Bokel,
lyckades väl komma undan, men af den upphetsning dådet framkallat fingo
många af hans landsmän lida långt efteråt.
Marve, som jämväl själf tydligt insåg hvilka följder hans tilltag
skulle framkalla, hade varit omtänksammare än de roflystna
slottsknektarne anat. Redan tidigt på morgonen hade han låtit föra och
förankra sin skuta utom synhåll från slottet och ombord å densamma dolt
sin skatt, med hvilken han under tidigare affärsresor "gjort upp
räkningen utan värden." Själf hade han inlogerat sig på en bondgård ett
stycke utom stadsporten och beslutit att dröja här, tils den första
hettan hos hans fiender lagt sig. Därpå skulle han återvända till
Vadmal och vidtaga de nödiga anstalterna för afresan. I öfrigt kunde
han ock vara jämförelsevis lugn, ty lasten var redan instufvad i
skutan, både sälspäck, smör, hafre, kött och fisk, och alt sålunda
segelklart, blott han en gång kom sig så långt, att han befann sig
ombord å densamma.
De upprorslystne sällarne hade också knapt hunnit lämna tummelplatsen
för sin krigiska ifver innan Marve körde in genom porten till den gård
där den Vadmalska hufvudaffären var förlagd. En lycka i olyckan var att
han ej återvändt några ögonblick tidigare, i hvilket fall han fått möta
hårdt mot hårdt, helt visst utan hopp att slippa helskinnad från
äfventyret.
Också nu varskodd på den fara, som möjligen ännu ej var helt och hållet
afvärjd, begaf Marve sig in i ett af de inre lagerrummen.
Genom hans inträde stördes det förtroliga samspråk, som Arvid och Elin
Kurck, hvilka jämväl sammanträffat här, förde med hvarandra. De sade nu
hvarandra ett långt, innerligt farväl, ty Arvid skulle med samma tyske
affärsman afresa till Stralsund och därifrån vidare till Paris. Sedan
dock alla farhågor för ett förnyadt öfverfall skingrats och affärden
utsatts till kl. 3 e.m. lämnade Marve de bägge syskonen för att ännu
undanstöka några nödiga arrangement innan afresan.
Lämnade på tu man hand återupptogo syskonen det nyss afbrutna samtalet.
-- Du måste förlåta mitt intrång i ditt innersta känslolif. Men den
tillgifvenhet, som städse bundit dig vid mig, tvingar mig att lämna dig
de råd, jag rimligtvis ser mig förmögen till. Det steg du ämnar taga är
nämligen ett af de viktigaste i lifvet, och, kära Elin, vi ha ju båda,
så unga vi än äro, redan skådat afvigsidorna af ett äktenskap, knutet
utan nödig varsamhet.
Hon medgaf, att han hade rätt. Hon skulle också med förstånd öfverväga
alt, innan hon gaf de löften, hvilka voro bindande för ett helt långt
lif. Men om hon trots alt skulle förgå sig, borde han ej döma henne alt
för strängt. Människan kan ju så lätt fara vilse t.o.m. då hon tror sig
vara mest förutseende.
Laukko gård hade brodern öfverlåtit åt henne, ty han ämnade med allvar
egna sitt lif uteslutande åt kyrkans tjänst.
Och så följde det rörande afskedet. De hade visst redan en tid bortåt
varit rykta från hvarandras sida, men tillfällen gåfvos dock, då de
kunnat sammanträffa och meddela hvarandra sina fröjder och sorger. Nu
for han till främmande land för att under långvariga studier taga de
grader han för sin framtida befordran behöfde. Under denna tid kunde ju
så mycket inträffa och de måhända aldrig mera återse hvarandra. Men
hvad som än inträffade ägde de dock båda kvar minnena af tillsamman
delade ljusa och bittra stunder, hvilka, åtminstone de sist nämda,
orubbligt måste föresväfva dem under alla skiften.
* * * * *
Aura ås ena strand företedde en liffull anblick. Farkoster lågo i mängd
förtöjda sida vid sida och under högljudt stoj och glam lastades in och
lossades ur. Och hvilken språkförbistring sedan. Men man förstod
hvarandra likafullt, ty där orden tröto hjälpte talande åtbörder och
miner en ur förlägenheten.
Individer anträffades här af alla samhällslager från domprosten ned
till den anspråkslöse knuthandlanden. Hans högvördighet stod som andra
på den tiden, då handeln på hansestäderna befann sig i sitt flor, i
lifligaste förbindelse med de tyske handelsmännen och från Stettin,
Danzig, m.fl. städer tog han sina årsbehof. Men intimiteten mellan
affärsvännerna utsträktes ofta nog ännu längre, i det de tyske
köpmännen sände sina söner öfver till Aurastaden för att inackordera
dem där hos kyrkans eller skolans män och sålunda sätta dem i tillfälle
att inhämta erforderliga både språkliga och andra kunskaper.
Affärsförbindelsen ledde också småningom därhän, att en mängd
utlänningar öfverflyttade till vårt land och främst i Åbo nedslogo sina
bopålar. Härifrån idkade de sedan en för tiden omfattande
affärsvärksamhet.
Stojet ombord å skutorna tystnade för ett ögonblick och allas
uppmärksamhet riktades på en båt, som i ilande fart roddes nedför Auras
böljor. Man hade i den korpulente mannen i båtaktern genast igenkänt
Marve och förbittringen öfver det omak denne genom sitt nyss omnämda
tilltag beredt jämväl de andra utlänningarne bragte vreden att sjuda
inom dem. Slottsknektarne hade nämligen, berusade af ölet, som de
inmundigat hos handlanden Vadmal, begifvit sig hit ned, stält till
allehanda upptåg och hotat att gifva de tyska skojarene fan i våld för
deras rackerier. Man hade blott genom nya mutor kunnat blidka dem,
hvarpå de tillfredsstälde hemvändt till slottet.
Marve, som också förutsett dessa vredesyttringar af sina landsmän, hade
därför aftalat med Vadmal, att han skulle frambefordra honom och hans
gäst från åns öfre del ut till det långt borta på redden förankrade
fartyget.
De förbittrade landsmännen hade emellertid trots detta tagit tillfället
i akt för att lämna honom en grundlig uppsträckning; men vid anblikken
af det allvar och den värdighet, som återspeglade sig i den bredvid
Marve sittande ynglingens anlete, hvars tjänster de måhända i en snar
framtid komme att behöfva, läto de orostiftaren helskinnad fara.
* * * * *
Man hade redan hunnit ett godt stycke ut i skärgården, då kvällen
begynte skymma. Men då vinden, ehuru inomskärs svag, antogs blifva
friskare så snart man kommit ut på mera flott vatten, lät man det
fortfarande bära af utan att bry sig om att kasta ankar.
De ombordvarande fördrefvo tiden under lifligt samspråk uppe på däck.
Det vackra vädret kvarhöll dem där, och besättningen lät ingalunda
häller de förfriskningar deras husbonde bjöd den på kvarligga orörda.
Marve själf satt nere i kajutan hos sin skatt och det glada skratt, som
då och då därifrån trängde hit upp gaf vid handen, att han ingalunda
häller var missnöjd med det knep, hvars hotande följder han nyss
helskinnad undsluppit.
Längst borta i fören dröjer Arvid Kurck och betraktar med förtjusning
de sommargröna skären rundtomkring eller riktar han sin sorgsna blick
bort mot de stränder, hvilka, höljda i det lätta nattdunklet, mer och
mer försvinna ur synhåll.
Vinden har emellertid mer och mer mojnat af, seglen hänga alldeles
slappa och farten är nu nästan ingen. Man anmäler härom åt Marve och
får order att ankra och invänta morgonen, som måhända medförde en
friskare bris.
Snart hade alla sökt sig tillhvila; endast den vakthafvande af
besättningen syntes nu mera uppe på däcket.
Medan han mekaniskt vandrade fram och åter, för att på detta sätt kunna
hålla sig vaken och fullgöra sin plikt, kom han som af en händelse att
gifva akt på en stor, vild, enstaka holme på höger hand och hans
nyfikenhet sporrades desto mer af den rök, som bakom skogstopparne
syntes stiga upp mot sommarhimlen. Han häjdade plötsligt sina steg och
började i tankarne leta efter något framfaret minne, förknippadt med
denna anblick. Han hade varit med om många sjöresor i sina dagar, men
det äfventyr han upplefvat för, ja det kunde väl vara runda tio år
sedan, gick ej ur hans minne. Och ju mer han blickade omkring sig desto
bekantare föreföll honom hela omgifningen. Det måste utan tvifvel varit
just på denna plats öfverfallet skedde, det nattliga illdådet, då han
och hans kamrater blefvo plundrade på alt och blod flöt i strömmar. Och
i hvad afsikt kunde man väl denna sena tid på dygnet syssla med eld där
borta på holmen. Det var helt visst samma illsluga sjöröfvarpack, som
uppehöll sig här för att lura ut sina rof.
Plötsligt gjorde han allarm.
Marve, som rusade yrvaken upp, tilldelade den plikttrogne mannen en
rund portion afgrundstillmälen och tillsporde hvad fan som gaf honom
anledning att störa honom i hans nattro. Men då vakten häjdlöst kallade
på honom och med en tyst åtbörd pekade på den hemlighetsfulla ön midt
emot skeppet, började Marve omsider gnugga sömnen ur ögonen och tog sig
för att undersöka situationen. Och därunder trädde matrosen fram till
honom och hviskade några ord i hans öra, de där ej tyktes förfela sin
värkan. Oförtöfvadt sågs skeppets ägare själf hasta ned under däck och
purra an hela besättningen, som inom kort beväpnad in till tänderna
afvaktade hvad som komma skulle.
Tiden var också dyrbar, ty redan sågos två väl bemannade farkoster
runda holmens udde och ställa kosan ut till skeppet. Marve hade i tid
gifvit sina män befallning att kasta sig ned på däcket och i denna
ställning afvakta order till uppbrott. Själf följde han jämväl
exemplet, hvarpå den gamle sjöbussen som om ingenting passerat
fortsatte sin vandring. Åtminstone bibehöll han till skenet sitt lugn;
men så bepröfvad han än var på det våta erfor han likväl en underbar
beklämning kring hjärtat, som ej tyktes båda godt.
Snart voro de båda farkosterna redan tätt invid skeppets sida och från
en af desamma tillropade en hes och skroflig stämma ett:
-- Hvems är skutan och hvad för den ombord?
Den tillfrågade svarade med låtsad likgiltighet:
-- Skutan är min herres och inombords har den både vått och tort af
bästa slag.
-- Den dj--ln för morska ord på läpparne, hördes de angripandes ledare
yttra till sitt följe, men han skall nog snart blifva späkt, det lofvar
jag.
-- Vi komma från slottshöfdingen och fordra i hans namn att få
undersöka fartyget.
-- Därtill hafven I fördöme mig ingen rättighet, gaf den tilltalade
till svar, ty först och främst äro vi på utgående och för det andra har
slottshöfdingen ingen laglig rätt att öfverrumpla fredliga sjöfarande.
Och är någon nog inbilsk att tillåta slikt, så böra ej alla vara
likadana narrar. Hälsa er herre och säg honom det.
Nu uppstod oro bland båtlagets besättning.
-- Fram till skutan och upp på däck! dundrade en röst öfver mängden.
-- Tron I jag ej känner er fördömde röfvarpack, jag har en gång förut
pröfvat edra listiga påfund och vet denna gång att taga mig till vara,
ropade vakten.
Man höll redan på att äntra skutan och ett och annat hufvud var just i
beråd att nå öfver relingen, då Marves manskap redde sig till motvärn.
Nu uppstod en blodig lek, hvari sjöröfvarene stodo sig slätt i den
kinkiga position de innehade, klängande som de befunno sig längs
skeppets sidor. Den ene efter den andre sågs efter ett väl måttadt hugg
släppa sitt tag och falla tungt ned i det glupska djupet. De
kvarvarande, som funno situationen mer än kinkig, skyndade tillbaka i
båtarne och rodde i väg åtföljda af Marves och hans besättnings
hånfulla tillmålen och tillönskningar om bättre lycka nästa gång.
Marves byte från Åbo, som uppvakts af det fasliga bullret och tumultet
uppe på däck, hade rusat upp yrvaken och sällat sig till de uppbragta
besegrarne.
Nu fick man på båtarne sikte på henne, och igenkännande nymfen från
"Sista styfvern" släkte man sin förtret öfver det misslyckade angreppet
med att ösa ut okvädingsord öfver Marve och henne.
-- Du är en ännu större tjuf än vi, du stjäl människor, vi sörja endast
för brödfödan. Men vänta, tyske skojare! Om vi ännu en gång få fatt i
ditt kull, då skall du ta mig f--n ha betalt för gammal ost.
Snart rådde åter frid ock stillhet på den vida fjärden. Nattvakten
ensam vandrade uppe på däcket, uppmärksamt späjande omkring sig för att
varsko om nya "ugglor lurade i mossen."


XIII.
En gammal bekant.

Bland Finlands få mera bemärkta städer i medlet af femtonhundratalet
intog Raumo ett af de främsta rummen. Ock för sin förkofran
hade staden helt visst mycket att tacka det där förlagda
franciskanerklostret.
År 1442 hugnades dess borgare med tillstånd att bygga ock bo, sälja och
köpa med samma rätt och förmåner som borgarene i Åbo åtnjöto. Sist
nämda stad hade i nämda afseende erhållit privilegier, hvari bl.a.
stadgades, "att fartyg från Nyland, Egentliga Finland ock Bottniska
vikens kuster skulle besöka Åbo ock Stockholm, med förbud att i
sydligare orter eller i utlandet afsätta sina varor, hvarigenom Åbo vid
sidan af Stockkolm blef en hufvudstapelort i riket. Icke häller fingo
utländska fartyg segla norrut förbi Åbo för att i de bottniska
kustorterna försälja sina varor." År 1444 erhöllo Raumo stads borgare
köpstadsrätt. De skulle nämligen hafva borgmästare och rådmän. Jämväl
förordnades, att en byfogde skulle sändas dit för att uppbära konungens
skatt. Är 1476 beviljades staden både in- och utrikeshandel mot en
årlig skatt af 80 mark.
Ju större privilegierna sålunda blefvo desto lifligare blef jämväl
affärsvärksamheten å orten och vid sidan af denna växte välståndet.
Bengt Lydikeson var en af stadens mera burgna borgare på 1480-talet.
Han stod i affärsförbindelser ej blott med kustborna långt upp i norr,
utan talrika af hans farkoster plöjde äfven Bottenhafvets böljor
och hemförde från Sveriges hufvudstad klingande mynt eller
nödvändighetsartiklar i utbyte. Ja t.o.m. de tyska hansestäderna
mottogo ofta besök af hans skepp.
Några af dessa fördes af hans söner, hvilka alt från tidiga år gjort
sig hemmastadda på hafvet; men därjämte hade han i sin tjänst mången
bepröfvad sjöbuss, som trots en fåtalig besättning gjorde snabba och
lyckliga resor.
En oktoberafton, omild och vresig, sådana hösten i norden så ofta har
att bjuda på, finna vi borgarfamiljen samlad i det låga trähusets
gästrum. Våningen utgöres förutom detta af butik, kammare och stuga,
hvilken sist nämda jämväl tjänstgör som kök. Till gården hör därjämte
en rad rymliga uthus, bland hvilka äfven varuupplagsmagasinen befinna
sig.
I gästsalen är konversationen i full gång. Husets herre och man dryftar
med en af sina kolleger borgaren Göranson om de försvårade utsikterna
för handeln på Nevan och Narva, ty i följd af de ondsinta ryssarnes
stämplingar österifrån hade den högsinte och modige höfdingen Erik
Axelson Tott det så velat, att några affärsförbindelser ej längre
skulle bedrifvas med slika orostiftare.
Enkefru Byning, som ofta besökte stadens borgmästares hus, hade hört,
att det också skulle draga ut på tiden innan någon fred med de ryske
fridsstörarene kunde fås till stånd. Vi gå ej häller själfva så varliga
till väga mot våra fiender, menade hon. Sålunda hade exempelvis hans
nåd Axelson gjort många utfall, härjat och slagit ihjäl folk och få
till hämd eller förnöjelse. Husets fromsinta värdinna inföll då och då
blott med ett ord, framhållande det beklagliga i, att människan städse
skall åstadkomma strid och ofrid.
Lydikesons sextonåriga dotter Greta, känd å orten för sina
utomordentliga behag och sin huslighet, lyssnar blott med ett hälft öra
till de äldres samspråk, medan hon ombesörjer serveringen, ty
konvenansen för tiden fordrade, att de yngre familjemedlsmmarne blott
ytterst sparsamt skulle gifva sina egna åsikter tillkänna.
Och under samtalen smuttade man på fruntimmerssidan på basterten, ett
slags sött spanskt vin, som endast bestods i burgnare borgarehus och
vid de högre uppsattes gästabud. Å herrsidan åter stärkte man sig med
godt hembrygdt öl, hvartill maltet hämtats från Lydikesons eget hemman
några mil utanför staden. Humlen var från Tyskland.
Gästfriheten var en känd dygd i vårt land både hos allmogen och de
högre stånden. Sällan fick en främling lämna ett hus, innan han
undfägnats med mat och dryck efter värdsfolkets råd och lägenhet.
Efter det man smuttat ut vinet och tömt ölkrusen bjöd Lydikesons på en
kvällsmåltid i största hvardagslag, men ändock värdig det förmögna
borgarhuset och gäster, hvilka för resten ofta voro sedda inom
familjen.

Till smörgåsbordet hörde utom det delikataste hembakade hvetebröd --