Arvid Kurck och hans samtida - 4

Total number of words is 4663
Total number of unique words is 1721
25.9 of words are in the 2000 most common words
36.3 of words are in the 5000 most common words
41.5 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
sida, som hon velat vinna.
Elin drog på munnen.
-- Ja, det roar er, invände främlingen. Men märk, att den ringa också
kan hysa höga tankar. -- Och vill ni nu höra mina öden sedan min mans
död? Jo, vi hade knappast fått honom ordentligt ned i kyrkogårdsmullen,
innan man kom och tog alt det lilla vi ägde och dref oss ut i köld och
mörker. Det var några obetalda skatter, som skulle godtgöras. Vi
vandrade länge, mina båda barn och jag, irrande omkring i ödemarken,
utsatta för köld och hunger. En natt, jag mins ej mer för huru länge
sedan, ty mitt minne har så underbart flytt bort under alla sorger och
strider, hade jag slumrat in på en sten i den vida skogen. Mitt lilla
barn, som jag hållit tätt slutet till mitt bröst för att skänka det den
gnista af värme, som ännu fans kvar, hade därunder rullat ned i
drifvan. Då jag uppvaknade var det stelt som is, dess blick slocknad
och dess läppar stumma. Min förtviflan kände inga gränser. Jag ropade
på Penttu, min son, men fick intet svar. Måhända hade skogens ulfvar
sörjt för hans befrielse undan alla de kval vi ledo. Sen dess har jag
ej häller sport något af honom. Jag gjorde nu en kraftansträngning för
att kunna kämpa mig fram till någon människoboning. Jag ihågkom
nämligen, att jag en gång i min barndom besökt en gård, som ej bort
vara så långt därifrån. Jag tog mitt döda barn upp från drifvan och
började stappla framåt. Det gick också några steg, men det som nyss
varit min käraste skatt föreföll mig nu som en oerhörd börda. Så tänkte
jag: Om jag skulle bädda dig ned här. Du sofver ju lika godt här som
vid din stelnande moders barm. Och så lade jag den lilla försiktigt ned
på drifvan och bredde några gröna kvistar däröfver.
Vägen borde nu blifvit lättare, tykte jag, men jag hade misstagit mig.
Gång på gång måste jag stanna och blicka tillbaka på det ställe, jag
nyss lämnat. Jag varsnade den gröna kullen resa sig där borta bland
snöhvita drifvor. Mitt hjärta skälfde af fasa -- -- -- jag hade begått
ett mord; jag rusade i väg som en dåre.
Vid mörkrets inbrott hörde jag röster ej långt ifrån mig, och inom kort
upptäkte mina blickar en människoboning.
Jag träffade bonden Persson själf på gården och bad att han skulle
skänka tak öfver hufvudet åt en uttröttad, förtvinad stackare. Han
kastade tvifvelaktiga blickar på mig.
-- Niilonens hustru, mumlade han därvid för sig själf. -- I hvad ärende
stryker ni omkring så sent, tillsporde han mig därpå.
Jag försökte skildra min nödstälda belägenhet. Jag anropade hans
förbarmande. Hans hjärta veknade, ehuru Persson var känd som en
hjärtlös människa också han. Jag fick bli öfver natten.
Då jag uppvaknade om morgonen rådde en allmän uppståndelse i gården.
Några karlar, som varit ute på hygge i grannskogen, hade där påträffat
ett barnlik, nedbäddadt under nyss brutna grankvistar. Min berättelse
för Persson hade dragits fram i dagsljuset och man hade kommit öfverens
om, att det var mitt barn, som jag under nattens enslighet afdagatagit.
Persson hade därför låtit sända efter länsmannen och denne tog nu hand
om mig. Bunden och stämplad såsom en barnamörderska blef jag släpad
från gård till gård, innan vi hunno fram till länsmannens bostad. Här
stängdes jag in i ett unket visthus. Men jag lyckades slita banden och
fly. Jag hade blifvit oskyldigt förtalad. Jag hade intet straff att
utstå. Sen dess har jag irrat omkring i bygderna och uppehållit mitt
lif så godt jag kunnat. Skulle ej ers nåd vilja bereda mig en ringa
lindring i mina vedermödor?
Elin Kurck satt stel af fasa. Hon hade hört många sägner om troll och
vidunder, de där ströfvade omkring i skog och mark och stälde till
allehanda ofog för människor och djur. Var denna måhända en af dessa?
Nej! Hon kunde ej vara det. Ur de tärda dragen framskymtade ett ärbart
mänskligt anlete.
-- Jag skall försöka bistå er så godt jag kan. Kom till Laukko senare i
dag, svarade hon henne, och fråga efter mig.
Den olyckliga tyktes belåten med det gifna löftet, ty hon reste på sig
och började åter stappla åstad samma väg hon kommit.
Efter en stund var det åter tyst omkring Elin och hennes små
skyddslingar. Endast fåglarnas kvitter och det lugna vågskvalpet
vittnade om lifsyttringarna i den vida skapelsen.


IX.
Dramat utspelas.

Jungfru Kirsti hade i månadtal gått och rufvat på sättet för sina
planers utförande. Hon hade tänkt hit och dit. Nu hade hon fattat sitt
beslut. Nu skulle det afgörande ske.
Klas Kurck hade under några veckors tid vistats hemma från sina
tingsresor och hade ytterligare förlängt hemvistelsen, ty något
afgörande förestod å Laukko. Hans maka hade nämligen på senaste tider
förefallit trött och sjuklig och för det mesta hållit sig inomhus.
Ryktet viste berätta, att hon gick och bar något under sitt hjärta.
Värdinneskapet hade under denna tid nästan uteslutande omhänderhafts af
Kirsti och flitigt nog hade hon också nu tagit tillfället i akt för att
göra sin vilja gällande. Men det stora slutmålet hägrade ännu i fjärran
för henne.
En tillfällighet fogade dock, att hennes djärfva plan förr än hon
hoppats det gick i fullbordan.
Det var en af de första vinterdagarne. Solen hade redan gått ned och
den tidiga skymning, som kännetecknar nordens vinter, föll alt tätare
på. Kirsti, som i något ärende befann sig ute, råkade kasta en blick
upp mot godsets öfra våning. Det skymtade eld från herr Klas' fönster.
Fru Elins voro däremot höljda i mörker. Hon hade ej häller varit synlig
på hela dagen, så att Kirsti med säkerhet viste, att hon befann sig på
sina rum.
Tänk om hon skulle drista sig att träda in till honom. Hon hade så
viktiga förtroenden på hjärtat, som han nödvändigt borde få del af.
Hon tvekade ej häller länge. Det vore skada, tykte hon, att låta ett så
gynnsamt tillfälle som detta gå sig ur händerna.
Med en lätthet och smidighet som en katts smög hon sig in i ett af
sidorummen på nedra botten, öppnade en liten dörr här och fortsatte så
uppför den smala trappa, som härifrån ledde till målet. Hon stod redan
vid den dörr, som tillstängde denna lönngång uppifrån och trädde tyst
och varsamt in.
Herr Klas satt vid den stora, öppna spiseln, i hvilken en munter brasa
flammade och spred ett magiskt skimmer kring det rymliga rummet. Vid
ljudet af dörrens öppnande och tillslutande spratt han till och vände
sig frågande om.
-- Ers nåd värdes lämna mig tillgift för min dristighet att så här utan
vidare intränga störande. Men jag har viktiga saker på hjärtat, hvilka
jag ju förr dess bättre ville meddela er.
-- I så fall står jag gärna till din tjänst. Låt höra!
-- Ers nåd torde redan förut haft anledning att betvina Olofs afsikter
med sina åtgöranden?
-- Du menar fogden? Nej, så vidt jag kan påminna mig, har han städse
fullgjort sin plikt.
-- Till skenet ja; men i själfva värket sitter där mycket af räf på
djupet.
-- Du skulle våga påstå det?
-- Ja, och jag hoppas, att mina ord städse befunnits sanningsenliga.
Klas svarade intet härtill. Hon fortsatte:
-- Men all hans oärlighet är dock ett intet mot det han på sista tiden
låtit komma sig till last. Och brottet blir desto betänkligare, då han
därvid dristat sig att göra intrång på er lagliga rätt.
-- På min lagliga rätt. Hvad syftar du på? inföll Klas Kurck
intresseradt.
-- Jag skulle ej vilja löpa omkring med skvaller, det har aldrig varit
mitt sätt, och allra minst rubba friden i ett lyckligt hem. Men då det
börjar gå för långt anser jag mig skyldig att, medan det ännu är tid,
öppna edra ögon.
-- Den skurken!
-- Ja. Ni valde just det rätta ordet, Ty med ett lindrigare namn kan ej
den stämplas, som smyger sig in mellan make och maka.
-- Hvad säger du? Skulle den uslingen -- -- -- --!
-- Ja, jag svär vid alla hälgon, att det är sant. Och tillika vågar jag
betvifla, att det barn hennes nåd bär under sitt hjärta är ert.
Klas Kurck rusade upp från sin plats och fattade hårdt om Kirstis
armar.
-- Hvem har ingifvit dig denna åsikt?
-- Jag har bildat mig den själf.
-- Och om den vore oriktig?
-- Den kan ej vara det.
Han upprepade ännu en gång:
-- Om den vore oriktig. Vet hvad du då har att vänta!
-- Ers nåd kan själf öfvertyga sig om sanningen af mina ord.
Han släpte sitt tag och sjönk viljelöst tillbaka ned på stolen.
-- Huru menar du?
-- Genom att själf iakttaga det hemliga förhållandet mellan Olof och
hennes nåd.
-- Huru skulle jag kunna göra det. Han skall väl aldrig häller, om så
är fallet, våga drifva sitt spel i min närhet.
-- Det tror jag äfven. Dock, ers nåd kunde ju låtsa resa bort, men i
stället dölja sig här i närheten. Jag skulle nog sedan passa på
tillfälle att öppna edra ögon.
Han försjönk i en stunds grubbel. En fasansfull kamp rasade inom hans
inre. En kamp mellan tvifvel och segervisshet. I ena stunden ville han
rusa upp och rasa som en furie fram genom Laukko gårds salar, i den
andra kände han sig fegare än hunden, som efter en begången förseelse
lismande smyger sig fram till sin husbondes fötter. Omsider yttrade han
kort och afmätt:
-- Du får gå. Jag skall öfvertänka saken.
-- Kan det värkligen ligga någon sanning i alt hvad jag nyss hört,
tänkte han för sig själf, då Kirsti lämnat rummet. Skulle alt det där
blott vara illvilligt förtal. Ett utbrott af häradkänsla? Nej, hon
kunde omöjligt drista sig till ett dylikt steg. Fruktan för att blifva
öfverbevisad borde ju afskräcka henne. Å andra sidan kunde han ej tro
något dylikt om Elin, som under hela deras sammanvara med barnslig
hängifvenhet slutit sig till honom. Dock -- han ville reda ut denna
trassliga härfva, utkastad i hans väg. Det skulle ske snart. Redan i
morgon.
Påföljande dag tillkännagaf herr Kurck för sin maka, att han helt
oförmodadt blifvit kallad på ämbetsgöromål norrut samt att resan
omedelbart måste fullföljas.
Denna underrättelse kom som ett åskslag öfver Elin och bedröfvade henne
desto mer som hon under den viktiga katastrof nu väntade henne hotades
att blifva ensam, lämnad i den maktlystna Kirstis våld.
Men Klas syntes obeveklig. Han bad henne blott fortast möjligt låta
iordningställa hans matsäck och tröstade henne med allehanda smekningar
och ömhetsbetygelser.
Bedröfvad yttrade hon vid hans afresa:
-- Min gode Klas dröj ej länge borta. Jag väntar som du vet hvarje dag
min nedkomst. Skynda därför alt hvad du kan. Låt göromålen hällre
blifva halfgjorda efter dig än du låter mig förgås af oro.
Klas lofvade göra sitt bästa och for sin väg. Men i stället för att
styra kosan norrut begaf han sig till en ej långt från gården belägen
hölada, där han tog in för att afvakta händelsernas förlopp.
Husets herre hade knappast afrest, innan Kirsti satte hela sitt
intrigspel i gång. Den mask af underdånighet och tjänstaktighet hon
hittils burit aflade hon nu helt och hållet och bjöd så mycket hon
förmådde till att genom olydnad och trots oroa sin matmoder.
Detta ökade naturligtvis ytterligare det brydsamma i den unga makans
belägenhet, då hon sålunda fann sig öfvergifven af alla under den kris,
hon inom kort skulle genomgå. Husets öfriga tjänstefolk hade ej häller
lust att genom sin tjänstvillighet mot den öfvergifna blottställa sig
för Kirstis nycker.
Elin instängde sig nu i Klas' kammare; här skulle hon väl åtminstone
ostörd få gå sitt öde till mötes. Man vågade väl ej rikta sina intriger
till det område, husets herre tagit i sin särskilda besittning.
Under beklämning, nära nog förtviflan framfödde hon här sitt barn.
Ryktet härom utgjorde signalen till det drama, som länge förberedt nu
nalkades sin fullbordan.
Kort efter denna katastrof hastade Kirsti ned till gårdsfogden Olof.
-- Hennes nåd ber er oförtöfvadt komma upp till sig. Hon väntar er i
herr Klas' kammare.
-- Ni menar väl ingalunda allvar med detta?
-- Jo det gör jag visst. Hon har något uppdrag till er, som tarfvar
skyndsamt utförande.
Han lofvade genast begifva sig dit upp, efter det så påfordrades. Men
knapt hade han trädt in i rummet innan Kirsti slöt igen dörren och
bommade väl till densamma.
Härpå hastade hon till herr Klas.
-- Ers nåd behagade nu infinna sig å Laukko för att bevittna sanningen
af mina ord, ropade hon till honom redan på afstånd. De äro båda i
säkert förvar, så att hvarje flykt är omöjlig.
Herr Klas kände vreden koka upp inom sig och skyndade i väg till
gården.
Försiktigt smög han sig fram till den dörr, som afstängde hans rum från
salen i öfra våningen. Han lyssnade. Han kunde tydligt urskilja ett
samtal där inne.
Nu svallade vreden öfver. Förbittrad röt han till sin maka:
-- Nu har jag dig i fällan, min nådiga; men denna bedrift skall också
blifva din sista.
* * * * *
Det var en solig och vacker dag. Snö hade kort förut fallit och de löst
hopade flingorna glimmade som silfver i furornas kronor, på drifvorna
och byggnadstaken.
Alla i huset bosatta hade fått order att skyndsamt utrymma detsamma. En
talrik skara tjänstefolk, ryttare och andra sågos församlade ute på den
stora gårdsplanen. Förvåning och fasa afspeglades i deras anleten.
Sedan alla ingångar till byggnaden väl tillbommats gaf herr Klas
befallning till några af knektarne att från olika sidor sticka huset i
brand.
Snart sågs en svag rök tränga ut från olika håll och småningom blifva
alt intensivare. Kort därpå slog elden likt korta slokande tungor ut ur
springorna, kretsade en stund utanför och drog sig åter in för att där
fortsätta förstöringsarbetet. Det växande dånet och lukten af branden
läto de innestängda genast ana till vidden af den fara, som hängde
öfver dem. Förtviflade rusade de till fönstren och uppbröto desamma i
afsikt att kasta sig ut. Men en tät rad af framsträkta spjut afhöll dem
från fullföljandet af denna afsikt.
Herr Klas stod mörk och hotfull och ledde det hemska skådespelet. Och
vid hans sida vandrade Kirsti med satanisk ifver uppmuntrande honom i
hans förehafvanden och uppeldande hans mod, då det hotade gifva vika.
Branden tilltog småningom mer och mer. Nu upptäkte man Elins af smärta
förvridna ansikte i fönstret till herr Kurcks rum, hon sträkte fram
fingret med vigselringen och ropade med ett genomskärande ljud:
-- Dyre Klas, skall ej din egen ring rädda mig!
Den hjärtlöse, af svartsjukans dämon behärskade och af jungfru Kirsti
inspirerade maken uppfattade detta som en ny smädelse. Vredgad drog han
ut sitt svärd ur skidan och afhögg det framsträkta fingret.
Elin sågs för ett ögonblick digna ned, öfverväldigad af smärta; men
sedan hon något hämtat sig samlade hon ännu sina sista svaga krafter
för att nå en utväg till räddning.
Hon fattade den nyss födde, sträkte honom mellan växande rök och lågor
fram till sin make och ropade gråtande:
-- Klas, rädda dock din egen son, om du låter dess moder förgås i
lågorna!
Han ville ej längre höra några böner från detta håll, tviflet i hans
bröst hade nu mognat till öfvertygelse. Kallt och hånfullt afgaf han
sitt svar:
-- Brinn med ditt barn, du sköka! Detta barn är icke mitt utan Olofs!
Denna hjärtlösa grymhet syntes djupt gripa till och med öfriga utanför
stående. Mången af knektarne sänkte redan vapnen och sväfvade mellan
tvekan och lydnad. Var hon brottslig eller skuldlös? Om man skulle
bryta med alt, trotsa den egensinniges vilja och spränga fjättrarna
till undergångens portar för den olyckliga.
Men han stod där obeveklig, manande till obrottslig lydnad. Ett drag af
trots -- och samma öde stäkte den egna viljan, det själfviska omdömet.
Den olyckliga makan fann också snart, att hennes öde var besegladt.
Alla böner förklingade spårlöst. Och midt under den fasa som omgaf
henne runno henne i hågen den spöklika gestaltens ord der nere vid
insjöstranden: "Tagen er till vara för jungfru Kirsti, hon har redan
bragt så mycken ofärd åstad."
Ja hon var det som äfven bäddat Elins graf. Hon förmärkte den smilande
gestalten lutad till hennes makes sida. Oupphörligt såg hon henne
tillhviska den eljes viljestarke, nu fege mannen ett öfvertygelsens
ord, som ej förfelade sitt mål. Denna anblick ökade än mer det
fasansfulla i det skådespel, som på alla sidor omgaf den olyckliga
makan.
Nu sågs Olof träda fram till fönsteröppningen, äfven han hade fått
sikte på den låga ränksmiderskan, och det spel hon satt i scen vaknade
mer och mer till visshet inom honom.
-- Ers nåd, ropade han med af ångest och raseri kväfd stämma, stöt den
där uslingen ifrån er sida, hennes djäfvulska planer sluta ej med
detta.
-- Håll munnen på dig, du nedrige, mumlade knekthopen nerifrån.
-- Hopa det brott ni är på väg att nu begå ned på den ensamt skyldige,
och befria er från ett straff, som evigt skall drabba er!
Hans ord möttes af ett sarkastiskt hånlöje. Han fortfor:
-- Låt dina knektar spetsa den mörderskan på sina spjut och sedan
slunga henne midt ibland lågornas raseri, ty hon förtjänar det, vid
alla hälgon är hon ensam skulden till all den ofärd, du nu är på väg
att bereda oskyldiga.
-- Tänk på det som väntar dig, framhväste jungfru Kirsti. Din dag är
snart ute.
Nu var måttet för Olof rågadt. Han samlade sina sista krafter och med
ett vilddjurs raseri kastade han sig ut för att näpsa den kallblodiga,
men i detsamma höjdes spjuten, och spetsad på dessa bortdogo hans ord
inom kort.
-- Slunga in den förrädaren i lågorna, röt herr Klas, och befallningen
efterkoms utan dröjsmål.
Elin Kurck hade i ett lugnare ögonblick fått sikte på den lille Arvid,
som under gråt och verop bevittnade det drama här utspelades.
-- Spring, spring till Suomela, ropade hon åt honom, och kalla hit min
moder. Men säg ej huru här är.
Som en blixt var han försvunnen. Kärleken och hängifvenheten till
henne, som efter hans egen moders bortgång utgjort hans bästa stöd gent
mot Kirstis elakheter äfven mot honom och hans späda syster, hade enat
dessa två med band fastare än mången kunnat ana.
Hon sjönk nu ned i rummet och bad en brinnande bön till Gud och den
heliga Guds moder, att henne måtte förunnas nåden att före sin
dödsstund få säga sin moder farväl.
Och hennes bön blef hörd. Eldens rasande framfart förhindrades delvis
af den fukt, som efter höstregnet trängt in i stockarna, och af den på
desamma lagrade snön.
Inom kort anlände Elins moder till skådeplatsen och anande hvad här var
å färde kastade hon sig ned till herr Kurcks fötter anropande honom i
de mest bevekande ordalag om nåd och förbarmande.
Modrens röst uppfångades snart af dottern där inne. Hon trädde åter
fram till fönstret och under böner till den högste, som lindrat hennes
dödskval med anblicken af den älskade modern, bedyrade hon sin oskuld.
Emellertid hade Kirsti lyckats förmå herr Kurck att påskynda branden
genom att låta i huset inkasta allehanda lätt brännbara ämnen.
Medan Elin ännu talade till sin moder och den utanför stående
tjänarinneskaran sågs hon plötsligt svikta. Först förnams ett väldigt
brak, lågorna slogo därpå högt upp mot skyn. Golfvet i herr Klas' rum
hade nu instörtat och elden kräft sina offer.


X.
Epilogen.

Medan Klas Kurck var stad på ämbetsresor inträffade många hemsökelser
af svåraste art på Laukko gård.
En morgon, då man inträdde i stallet för att rykta hästarne, befunnos
de ligga liflösa, utan att man kunde påträffa något spår till yttre
våld. Intet lås var häller uppbrutet här.
Försommaren, som följde på den vinter morddramat utspelades, utmärkte
sig genom en ovanligt hög temperatur. Redan i maj brände solen som
under vanliga förhållanden midsommartiden och vegetationen bjöd på en
säregen yppighet.
En natt, då alt redan var tyst på hela godset, vidtog ett åskväder,
hvars fasansfullhet trotsar all beskrifning. Himlen var ett enda
eldhaf. Blixtarne följde så tätt på hvarandra, att man ej kunde räkna
deras tal. Midnattens lätta mörker hade omsvept näjden, alla sofvo i
sin sötaste sömn, då ett galt skri från knektstugan förkunnade, att eld
utbrutit i ett af visthusen.
Den rapporterande hade vaknat upp af en skarp, bedöfvande skräll och då
han trädde ut för att efterforska hvad som var å färde såg han en klar,
hög eldpelare stiga upp mot skyn. Ovädret fortfor med oförminskad
häftighet och snart sällade sig stormen till det upprörande
skådespelet. Från den angränsande skogen förnams brak på brak af
nedstörtande jättefuror.
Snart voro gamla och unga på benen. Men någon utsikt att dämpa det
rasande elementets framfart fans ej. Det enda som kunde göras var att
försöka få branden inskränkt till de byggnader, inom hvilka
förstöringsarbetet börjat.
Det var en arbetsdryg natt, och då morgonsolen omsider lyckades tränga
sig fram ur den mörka molnmassan mötte hennes strålar en hög ruiner på
den plats, där ännu för kort tid sedan ståtliga byggnader rest sina
tinnar mot rymden. Längst borta vid hufvudändan af gårdsplanen lågo de
förkolnade lämningarne af hufvudbyggnaden redan kallnade, och ett
stycke härifron förmärktes en lång räcka andra, ur hvilkas famn hvita,
skära rökpelare uppstego.
Vemod hvilade öfver allas drag. Hvarje glädjeyttring hade långt för
detta flytt från detta gods. Man liksom vandrade sin tysta gång öfver
en sjudande vulkan, under hvars bräckliga yta okända makter arbetade på
sitt förstörelsevärk. Öfveralt tyktes luften liksom mättad af någonting
tryckande. Var det måhända hämden, som vakade öfver detta ställe? De
här boende stälde till sig alla möjliga frågor utan att kunna få ett
tillfredsställande svar.
Men hvad man mest förvånade sig öfver var, att jungfru Kirstis
benägenhet att ensamt göra sin vilja hörd betydligt afmattats. Den nyss
så stolta, egensinniga kvinnan hade i ett nu, alt sedan Klas Kurcks
unga makas bortgång, blifvit mer och mer ordkarg och hennes order
förklingade ofta ohörda, utan att hon därför så mycket brydde sig om
att befordra de ohörsamma till vederbörlig näpst.
En af de mindre boningsbyggnader å stället, hvilka hittils stått öde,
hade nu i en hast inredts för att härbärgera lagmannen under hans
vistelse på hembygden äfvensom hans barn Arvid och Elin samt pigan
Kirsti.
Det öfriga tjänstefolket hade fått sig anvisadt ett rum i
knektbyggnaden.
Det var naturligt att alla bullrande nöjen, hvilka tidigare skingrat
tystnaden å det adliga godset, under liknande förhållanden voro
bannlysta. Den enda förlustelse herr Klas Kurck då och då beredde sig
och några af sina intimaste umgängesvänner under sin vistelse på Laukko
var en och annan falkjakt i de vidsträkta skogsmarkerna rundtomkring.
Men jämväl dessa hade på senaste tiden uteblifvit.
Den förr så lifskraftige, energiske mannen hade i en hast märkbart
föråldrats. Man trodde sig på månget håll hafva reda på anledningen
härtill och ordade i största hemlighet med hvarandra därom; men högt
vågade ingen uttala sina misstankar. Ty till det svårmod, som märkbart
trykt sin prägel på honom, hade äfven sällat sig en stegrad ifver att
på alla upptänkliga sätt ge sin retlighet luft.
I den unge Arvid Kurcks uppträdande hade äfven en underbar förändring
inträdt. Den förr så barnsliga glädtigheten var försvunnen och ett drag
af vemodsfullt allvar förmärktes hos honom. Ofta sågs han söka
ensamheten ute i skog och mark eller satt han där ute på Laukko och
blickade förströdt på de kolnade bränderna af sitt fädernehem. De
senaste händelserna hade lifligt invärkat på den eljes känslige gossen
och manat till lif tankar, hvilka måste grumla hans hittils rena
uppfattning af lifvet.
Också bland gårdens öfriga bebyggare rådde en beklämning och
förstämning, som ej undgick Klas Kurcks uppmärksamhet. Alla voro
öfvertygade om att ett förfärligt brott blifvit begånget och att
initiativet därtill tagits af Kirsti, som så väl förstått att vidröra
de känsligaste strängarne i sin husbondes bröst för sina planers
lyckliga genomdrifvande. Ock med fasa emotsåg man nu det straff, som
oundvikligen måste drabba föröfvarene af brottet, då deras oerhörda
missgärning en gång kom fram i dagen.
Men en högre vilja hade beslutit, att saken skulle utageras helt
annorlunda.
* * * * *
En mörk höstafton, lika mörk som de tankar Klas Kurck under de sista
månaderna gått och burit på, finna vi Laukkos herre ensam ströfva
omkring på sina egor. Han har förirrat sig djupt in i den närbelägna
skogen. Stormens sus genom furorna förekommer honom som en underbart
ljuf musik, mäktig att skingra hans dystra sinnesstämming. Han slår sig
ned på en sten vid den smala stig, han följt. Han sitter så en stund
liksom försjunken i en dvala. Så spritter han till och rusar upp. Han
hör sitt namn nämnas. Han lyssnar. Han kan ej förnimma annat, än det
entoniga suset. Han måtte blott ha drömt. Åter slår han sig ned. Men nu
tycker han sig igen alldeles tydligt höra en röst ur fjärran, som
tillhviskar honom ett: "Klas, rädda din egen son, om du låter dess
moder förgås i lågorna", och ändock kan han ej upptäcka hvarifrån orden
härleda sig. Så kommer han ihåg branden på Laukko. Det måste vara hans
sjuka fantasi, som framlockat dessa ord ur glömskan. Han påminner sig
nu, att hans maka vid detta tillfälle fälde just dessa samma ord.
Men suset i skogen bortdör så småningom. Stormen har upphört; en och
annan stjärnas bleka skimmer förmärkes på den molnbefriade himlen ofvan
honom. Han stiger upp i afsikt att anträda hemfärden.
Medan han sålunda tyst och sluten trefvar sig fram genom buskar och
snår tycker han sig åter uppsnappa ljudet af en röst alldeles i
närheten. Han stannar och lyssnar. Det förnimmes alt tydligare.
-- Heliga Guds moder böj mig ej till jorden under oket af de kval, som
plåga mig. Låt mig genom en lång lefnad rik på goda handlingar finna
frid med dig, med mig själf och försoning med alla, alla, som jag i min
blindhet förorättat och marterat -- -- -- -- eller, om du stakat ut min
bana kortare, låt mig redan här utstå det straff mina handlingar
förtjäna -- -- -- --
Så förnimmer han högljudda snyftningar, hvarpå alt åter blir tyst.
Det svindlar för hans ögon. Han måste åter slå sig ned. Vidden af den
afgrund, mot hvilken han nu stapplar, har i en hast blifvit solklar för
honom. Han har erhållit en osviklig bekräftelse på de farhågor han på
senaste tiden hyst: Han har utgjutit oskyldigt blod. Han har med låg
misstro och under ett öfversvall af svartsjuka skänkt större tilltro
till en hjärtlös ränksmiderskas förtal än till sin trofasta, milda
makas försäkringar. Han har med den största otack belönat en tjänare,
som städse bevisat honom trohet och tillgifvenhet. Han har gjort andra
till sina medbrottslingar -- och han satt till doms öfver sin nästas
små villfarelser. -- -- Det var oerhördt. Han fattade ej, huru han
kunnat låta förleda sig till dylika gräsligheter.
Och där satt han nu med sitt samvete skuldbelastadt. Förledarinnans
förtvinade böner och utgjutelser runno honom i hågen. En bäfvan
genomlopp hans inre. Han hade aldrig hyst fruktan för något. Men nu
förefall honom alt så skrämmande. Träden, stenarna blickade så hotfullt
ned på honom. I hans fantasi förvandlades de till väsenden fulla af
lif, hvilka ville kasta sig öfver honom och förinta honom. Han gaf till
ett skri af fasa. Men ett mångfaldigt eko upprepade hånfullt hans egen
röst. Och där borta i fjärran förnam han vågornas sakta skvalp mot
strandhällarne. Ett underbart, vemodigt svall först saktare, så åter
kraftfullare och sedan fortsättningsvis med växlande styrka. O hur
ljuft att få vaggas till ro af denna smekande musik. Han hade ej på
länge tillslutit sina ögon.
Det trötta hufvudet sjönk så småningom ned mot hans flämtande barm och
en orolig slummer fälde ned hans trötta ögonlock.
Då trädde där fram ur ett af de närbelägna snåren en mörk, spöklik
skepnad. Tyst som en ande smög den sig fram och då och då förnams ett
enstaka mummel, ett upprepande af ord.
Kirsti, ty det var hon, häjdade sitt lopp vid anblicken af den
slumrande enslingen i sin väg. Länge stod hon som förstenad och
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Arvid Kurck och hans samtida - 5
  • Parts
  • Arvid Kurck och hans samtida - 1
    Total number of words is 4647
    Total number of unique words is 1743
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    36.0 of words are in the 5000 most common words
    41.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arvid Kurck och hans samtida - 2
    Total number of words is 4610
    Total number of unique words is 1745
    26.5 of words are in the 2000 most common words
    36.3 of words are in the 5000 most common words
    40.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arvid Kurck och hans samtida - 3
    Total number of words is 4620
    Total number of unique words is 1747
    25.6 of words are in the 2000 most common words
    33.3 of words are in the 5000 most common words
    38.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arvid Kurck och hans samtida - 4
    Total number of words is 4663
    Total number of unique words is 1721
    25.9 of words are in the 2000 most common words
    36.3 of words are in the 5000 most common words
    41.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arvid Kurck och hans samtida - 5
    Total number of words is 4461
    Total number of unique words is 1899
    23.5 of words are in the 2000 most common words
    32.0 of words are in the 5000 most common words
    37.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arvid Kurck och hans samtida - 6
    Total number of words is 4318
    Total number of unique words is 1917
    23.8 of words are in the 2000 most common words
    33.3 of words are in the 5000 most common words
    37.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arvid Kurck och hans samtida - 7
    Total number of words is 4367
    Total number of unique words is 1876
    23.9 of words are in the 2000 most common words
    33.0 of words are in the 5000 most common words
    37.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arvid Kurck och hans samtida - 8
    Total number of words is 4513
    Total number of unique words is 1840
    26.9 of words are in the 2000 most common words
    36.2 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arvid Kurck och hans samtida - 9
    Total number of words is 4453
    Total number of unique words is 1784
    23.3 of words are in the 2000 most common words
    34.1 of words are in the 5000 most common words
    38.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Arvid Kurck och hans samtida - 10
    Total number of words is 19
    Total number of unique words is 19
    31.5 of words are in the 2000 most common words
    36.7 of words are in the 5000 most common words
    36.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.