Arvid Kurck och hans samtida - 2

-- Kanske bland dem också finnes en och annan med hjärta i bröstet,
fastän de ej alltid blifva i tillfälle att lämna prof därpå.
-- Nog torde sådana vara mera sällsynta alltid, och det är ej underligt
häller, ty göra de ej sin plikt få de sätta sitt eget skinn emellan.
Hårda tider är det vi lefva i. Om hälst de rika vore litet mera
mänskliga.
-- Ja godt och väl om så vore. Men rik man förstår ej den fattiges
bekymmer.
-- Ni lär försökt tala några bevekande ord till herr Klas?
-- Ja. Men däraf vardt intet.
-- Hvad svarade han er?
-- Han hotade näpsa mig för min djärfhet, om jag ej snarast möjligt
satte i väg.
-- Var det där hemma på Laukko?
-- Hvarför frågar ni det?
-- Jag tänkte bara, att måhända Kirsti i förtid fått vetskap om edra
afsikter.
-- Och intalat honom att handla som han gjorde.
-- Just så.
-- Nej. Den här gången tror jag hon ej fått drifva sitt onda spel. --
Det var ute på kyrkogården efter hennes nåds jordafärd. Jag hade
infunnit mig där bland mängden för att åhöra mässan, predikan och
sången och se på de många ljusen och all öfrig ståt och prakt, som
härskade där. Jag begrep väl ej mycket af alt detta, våra präster bjuda
ju också till att göra Guds ord för oss småfolk så ofattligt som
möjligt; men ett så högtidligt tillfälle som detta återkommer ej ofta
och därtill hade jag, som ni redan hört, för afsikt att söka lindra vår
nödstälda belägenhet. Då sorgen hemsöker en plägar ju ens hjärta alltid
blifva mottagligare för vekare känslor.
-- Och ni fullföljde er plan?
-- Ja ute på kyrkogården knäföll jag för honom och bad, att han skulle
låta oss bo kvar och antaga Penttu till fars efterträdare.
-- Och han afvisade er kallt?
-- Ja, som jag redan sade. Och för mig återstod ej annat än att skamsen
smyga mig undan den talrika menigheten omkring mig och med tyngre steg
än förut uppsöka hemmet.
-- Och nu har ni ändock fått bo kvar ända in på sommaren?
-- Ja, så oförklarligt det än ser ut. Men saken är den, att hans nåd
alt sedan jordafärdsdagen varit ute på resor i sin domsaga och Olof är
i alla afseenden en god människa, fastän han ej i alt vågar styra och
ställa efter eget behag.
-- Och nu sedan Kirsti fått kännedom om förhållandet har hon
naturligtvis gjort sin myndighet gällande.
-- Ja hårda tider stunda. Måtte jag blott få den döde ordentligt ned i
mullen en gång.
Mor Esra, som under samtalets gång sysslat vid spiseln, framsatte nu af
sina tarfliga anrättningar åt sin gäst.
Efter slutad måltid tog denne åter i tu med arbetet och innan
kvällsolen ännu hunnit nedgå bakom skogstopparne var den groft
tillyxade kistan färdig att mottaga sin gärd.
Nu infann sig också en kvinna vid namn Hedda, känd vida omkring för sin
underbara förmåga att bota allehanda sjukdomar, för att hjälpa till vid
kistläggningen. Hon hade ock, så vidt i hennes förmåga stått, bjudit
till att bota fiskaren Niilonen; men där det skulle bli till döds stod
naturligtvis ingenting att hjälpa, menade hon.
Per Eriksson snickare hade aflägsnat sig efter fullgjordt värf. De två
kvinnorna och sonen i huset sysslade med den döde.
-- Vi hafva haft bolmannen på besök i dag, hviskade mor Esra till Hedda
liksom fruktande att någon obehörig kunde uppsnappa samtalet och genom
något förtal ännu yttermera förvärra det svåra i deras ställning.
-- Kunde just gissa det, då jag såg honom vandra förbi stugan min
tidigt på morgonkvisten.
-- Penttu var allena hemma med barnet och den döde och han for ganska
varligt fram. Men hade han vetat -- -- -- --
-- Hvad då -- -- --?
-- Jo, att jag har litet på kistbottnen, som jag enkom sparat för att
få far ordentligt i jorden, så nog hade han med öppna armar gripit i
rofvet alltid.
-- Du tänker då bestå klockor med? Men hvad tror du man säger därom på
Laukko, då det blir kändt?
-- Det gör mig detsamma. Vi måste i alla fall bort härifrån.
Samtalet fortgick hviskande under hela kistläggningen och då alt var
undanstökadt och mor Esra med sina två barn åter satt allena i den
mörka stugan kunde hon lämna sina känslor fritt lopp.
Tårarne rullade utan afbrott nedför de bleka kinderna och den ena
sucken djupare än den andra bröt fram ur hennes beklämda bröst.
Penttu hade en lång stund suttit försjunken i sina tankar äfven han. Nu
kunde han ej längre se att hans mor satt där allena med sin djupa sorg.
Han trefvade sig fram till henne, slog sina armar om hennes hals och
hviskade till henne:
-- Moder, hvartill båta tårar? Hafva vi ej armar ännu att arbeta med?
Världen är vid. Där skall väl finnas en vrå äfven för tre hemlösa
stackare som vi.
Hon svarade intet. Hennes hjärta var så fullt af de senaste tidernas
många motigheter. Likväl kunde hon ej underlåta att i sitt inre egna en
osynlig högre makt en gärd af tacksamhet, för att hon i all sin
bedröfvelse hade sina barns kärlek att trygga sig till.
Och Niilonen fick påföljande dag sin plats i fattiggrafven; men
kyrkklockorna ringde hans stoft till den eviga hvilan.
Där var visst mången, som menade, att det aldrig stod rätt till med det
fiskarfolkets fattigdom, då man så slog sig på stort; men andra funnos
ock, hvilka ansågo, att det där måhända bestods honom, för att han i så
många år varit fiskare på det rika adelsgodset.
Kirsti hade emellertid fått ögonen än mer öppna och oförtöfvadt afsändt
bud till bolmannen att hösta in hvad där stod att taga i skogstorpet,
innan man hann göra af med altihop.


IV.
I knektstugan.

Kirstis regemente på det Kurckska godset växte dag för dag; hon
betjänade sig ock af allehanda finter för framgång i detta hänseende.
Men huru klokt hon än manövrerade kunde hon likväl ej undgå att omsider
förråda sig.
Flerfaldiga gånger hade hon för herr Klas framhållit, att husets
angelägenheter ej nu kunde ordnas med samma energi och framgång som om
en husfru funnes, ty dennas bud och order hörsammades vida bättre än
den underordnade tjänarinnans. Väl hade hon bjudit till att efter bästa
förmåga fullgöra sina åligganden, men om hans nåd det oaktadt i hennes
göranden och låtanden upptäkte brister berodde dessa blott och bart
därpå, att hon på sin nu innehafda post ej vågade handla alt för
egenmäktigt. Hade hon däremot tyglarne en gång fria i sin hand skulle
alt gestalta sig vida annorlunda.
Men trots detta fagra tal förmärktes som sagdt öfveralt tydliga spår af
hennes framfart. Den ena af hennes medtjänare efter den andra hade fått
lämna gården; naturligtvis för att hon inför främmande ögon skulle
kunna handla friare.
Jämväl i knektstugan växte missnöjet med hennes själftagna
värdinnerättigheter dag för dag, om detsamma ock tils vidare stannade
inom dess fyra väggar.
Hon hade knappat in på alt möjligt. Ölet, som förut flödat i strömmar
på Laukko, åtminstone då feststämning rådde där, hade rakt torkat in.
T.o.m. på hennes nåds jordafärd hade det beståtts ganska litet af denna
välfägnad, och detta förtröt naturligtvis de flesta af knektarne,
hvilka voro gamla å stället.
* * * * *
Låtom oss träda in i de äfventyrslystne sällarnes hemvist en
sensommardag. Inför oss hafva vi en rymlig sal med bastant korsvirke i
taket. Två stora ugnar stå uppförda vid midten af båda kortväggarna.
Längs långsidorna löpa väggfasta bänkar och framför desamma stå här och
hvar massiva, groft formade ekbord.
På hvardera sidan om ugnarne resa sig hvilolägren i flere afsatser
ofvan hvarandra ända upp till takröstet. På väggarna finnas upphängda
vapen: hillebårder, lansar, spjut o.s.v. Tomrummen mellan dessa åter
upptagas af harnesk och hjälmar, hvilka med sina mångbrokiga buskar
framkalla en pittoresk anblick. På annat håll blänka sköldarna som vore
de af renaste silfver. Vid ett af borden sitta tvänne knektar
införlifvade i ett samtal, hvari i synnerhet den yngre af dem synes
deltaga med lifligt intresse.
-- Karin har städse visat sig sådan hon i själfva värket är, höres han
falla in i den andres tal.
-- Du menar så, du.
-- Ja visst menar jag det.
-- Då känner du ej kvinnfolket rätt, hör jag.
-- Inbilla dig ej, att alla äro lika Kirsti.
-- Karin har gått i hennes skola.
-- Hon har aldrig tagit några exempel af henne.
-- Men hon har i alla fall fått lof att göra henne till viljes, och med
tiden kan sådant blifva en inrotad vana, förstår du?
-- Säg hvad du vill. Du tager i alla fall ej från mig den åsikten, att
Karin kan blifva en god hustru åt mig.
-- Men hvarför skall du då egentligen åstad och gifta dig. Med det fria
lif vi nu föra kan du väl aldrig blifva en stadgad husfar.
-- Jag ämnar ej hela mitt lif dras med detta här häller och på Laukko
trifs jag ej rätt. Det vare sagdt oss emellan.
-- Och hvem hin i våld annan tror du då gör det under det regemente här
nu föres. Den fördömda slinkan tar sig ju den ena friheten värre än den
andra.
-- Det må du säga. Jag har också fått ett och annat ur Karin, som
Kirsti förstås anförtrott henne.
-- Där ser du t.ex. redan huru pass ordhålligt kvinnfolket är.
-- Hon har naturligtvis omtalat det endast för mig.
-- Eller med andra ord sagt, att du var den förste och siste, som fått
del af hemligheterna.
-- Rätt gissadt.
-- Kan du våga ditt lif på, att ej möjligen någon annan också fått del
af dem?
-- Ja, det kan jag.
-- Lofva ej för mycket. Den här gången kan du slippa helskinnad; men du
bör härnäst väga dina ord och försäkringar bättre.
-- Skulle Karin då berättat dig därom också?
-- På sätt och vis. Dock ej medelbart hon. Men hon har omtalat Kirstis
förtroenden för andra, som sedan låtit mig få del af dem:
Att Kirsti fullt och fast föresatt sig att vinna herr Klas Kurcks hand
och att hon ej ämnar sky några medel för att hämnas på den, som
möjligen komme att vinna försteget framför henne inför hans nåd.
Och att hon ärnar sätta Olof i sticket om det så behöfves, ty hon har
aldrig rätt kunnat fördraga honom, för det han mer än mången annan
genomskådat hennes onda spel.
Och att hon på eget bevåg beslutit draga in på alt möjligt för att göra
lifvet för sig desto gladare och bekymmerfriare i synnerhet nu, då
ingen öfvervakar hennes förehafvanden. Detta alt och mycket därtill har
jag sport; men det är onödigt att jag upprepar gamla kända saker för
dig. Hvad säger du nu?
-- Då måtte Kirsti själf anförtrott sina hemligheter jämväl andra. På
Karin vill jag fortfarande fullt lita.
-- Du har alltid varit envis och lättrogen. Måtte du blott i längden få
framhärda i dina goda åsikter. Jag vill ej förtala den ena eller andra.
Samtalet afbröts af ett högljudt buller utanför.
I detsamma inträdde några knektar dragande ganska omildt med sig en
bonde, hvars händer de bundit med ett bastant tåg.
-- Vi skola nog lära den hunden dansa, framhväste en af de krigiska
sällarne med blixtrande ögon.
-- Lös honom, befalde en reslig man med väderbitna men sympatiska drag.
Vi vilja först höra hvad han har att framföra till sitt försvar.
Medan tåget lösgjordes hade hopen skingrats hit och dit i det stora
rummet. Några klefvo upp på sina hviloläger och sträkte makligt ut sig.
Andra slogo sig ned på bänkarne och försjönko i slö likgiltighet för
det, som tilldrog sig omkring dem.
Nu begynte förhöret med den sakskyldige. Man anklagade honom för att
olofligt hafva inträngt på Laukko gårds skogsmarker och där fält
timmer, som rättvisligen ej tillhörde honom.
Blodet syntes koka upp i den olyckliges anlete. Han var visst medveten
om det orätta i sitt handlingssätt, men hans förseelse var dock ett
intet, stäld vid sidan af de friheter och gräsligheter herr Klas Kurcks
följe tillät sig.
-- Har du något att invända mot våra påståenden, bonde, tillsporde
honom åter den reslige knekten vid ett af hufvudborden, där han slagit
sig ned.
-- Intet annat än att vi bönder skatta så mycket till de höge herrarne,
att vi saklöst på ett eller annat sätt kunna utkräfva gengäld därför.
Ett högljudt skrän från den hämdgiriga knekthopen följde på detta
uppriktigt menade yttrande.
-- Hållen käften, lymlar, röt den som hade ordet, hvarpå han fortsatte
till den ertappade:
-- Du menar altså, att I bönder fritt fån förfoga öfver er laglige
herres gods och bohag, blott I en gång fullgjort edra skyldigheter.
-- Jag menar hvarken det ena eller andra. Men att man skall ställa till
allehanda omak, om vi taga vårt behof ur hans öfverflöd, hvaraf han
ingen nytta drager, det anser jag aldrig vara den höge herrens egen
vilja. Denna rätt hafven I, fördömde latdrifvare, tillskansat er.
-- Hör du, bonde, inföll den af knektarne, som hade ordet, bevara ditt
skinn för slika öfvermodiga yttranden.
-- Jag vet nog hvad jag säger och för resten fruktar jag ej för mitt
lif, om I hafven lust att kräfva en blodig hämd.
-- Näps honom, skränade hopen. Det är skam för oss att lida dylika
förolämpningar.
-- Du medger altså att du handlat rätt, fortfor ledaren för knekthopen.
-- Ja, jag har handlat som allmän sed varit, fastän man ej alltid
öfverrumplat våldsvärkaren.
-- Hör, hör. Den uslingen trotsar ju uppenbart våra rättvisa
tillgöranden. Skam åt dig, Per Eriksson, om du låter honom gå
helskinnad, hördes det från alla håll.
-- Hållen käften, har jag sagt, röt den tilltalade så det ekade genom
salen.
-- Vill du godtgöra din förseelse? tillsporde han därpå den anklagade.
-- Med hvad skulle jag göra det, man har redan nog utsugat oss.
-- Utsugat. Du medger således ej, att I bönder ären skyldiga att
fullgöra edra lagliga plikter?
-- Jo, till vår laglige herre lämna vi gärna hvad föreskrifvet är; men
hvad hans upproriska följe prässar ur en fattig fan, det äro vi ej
skyldiga att ro ut med.
-- Fram med piskan, här höfves ej annat, skränade den uppbragta hopen.
Och huruvida Per Eriksson själf insåg det berättigade i denna fordran
eller han fruktade för sina medbröders möjliga stämplingar mot honom, i
fall han ej gick dem till mötes, alt nog, han lät domen falla.
Den dömde fördes ut i den närbelägna skogen och exekutionen värkstäldes
här med all den grymhet, en rå och uppbragt knekthop var förmögen till.


V.
Klas Kurck håller ting.

Å Per Hindrikssons gård i Sastamala socken hade varit ett hiskeligt
stök alt sedan skördetiden. Höstetinget skulle nämligen inom kort
vidtaga och tillrustningarna i och för denna viktiga tilldragelse
kräfde ej så ringa bekymmer, ty mycket folk samlades vanligen vid
tingsterminerna vinter, sommar och höst å tingsstaden och att göra
lagmannen och nämden i lag låg i hvars och ens intresse. Måhända kunde
man sålunda i en framtid blifva ihågkommen med en mildare räfst, om man
möjligen komme att försynda sig mot rättvisan.
Men det var ej ensamt i själfva tingsgården lif och värksamhet rådde. I
hela den kringliggande byn var förhållandet enahanda och man afbidde
äfven här med spändaste intresse hvad som förestod. Ofta sågos redan
tidigt på den viktiga dag tinget skulle börja skottgluggarna skjutas åt
sidan och ett eller annat anlete späja ål alla håll och kanter för att
tillfredsställa nyfikenheten, eller uppslogs själfva stugudörren på vid
gafvel, för att man härifrån bättre skulle kunna göra sina
iakttagelser. Byns ungdom smög sig omkring bland buskar och snår för
att uppspåra de bästa utkiksställena eller stack något tofvigt hufvud
fram bakom stuguknuten vid det första misstänksamma ljud utom
hemtorfvan.
De som då hade dragit sin sak inför rättvisans handtlangare eller af
underordnade tjänstemän kallats att för begångna förseelser infinna sig
vid tingen samlades naturligtvis också i vederbörlig ordning å
tingsorten och ökade i ej ringa mån den befolkning, som eljes hade fast
fot därsammastädes.
Men vi återgå till skildringens gång.
Den 3 oktober, då tinget nu skulle taga sin början, anlände ett stycke
fram på förmiddagen lagmannen Klas Kurck med en skara af sina ryttare
till Per Hindrikssons gård. Hindriksson hade redan i timtal stått ute i
förstugukvisten i förväntan på sin höga gäst, ty lagmannen var en mäkta
ansedd man och detta därtill här, då han ju var en representant för vår
inhemska adel, som i allmänhet i högre grad än de utländska herrar,
hvilka samtidigt med denna hade öfverväldet i vårt land, tillvunnit sig
folkets förtroende.
Efter lagmannen infunno sig de tolf nämdemännen.
Sedan man inträdt i den rymliga domsalen satte sig lagmannen vid ena
ändan af det på midten af golfvet anbragta domarbordet. Han
adjungerades under förrättningen af en bisittare, som förde ett kort,
summariskt protokoll på svenska språket, om ock förhandlingarna
försiggingo på parternas språk. Nämden tog plats på de väggfasta
bänkarne.
Nu inkallades tvänne kvinnor, hvilka råkat i delo med hvarandra i följd
däraf, att den enas man uppe i eriemarkerna gjort en bättre fångst än
den andras. Tillvitelsen innebar, att den senare af männen alt för
mycket fumlat om med kvinnfolket där uppe och försummat sitt arbete.
Konflikten hade urartat till handgripligheter, hvarvid mor Susanna
Persdotter kvarlämnat hos mor Erika Thomasdotter rätt eftertryckliga
spår af sin vredes öfversvall. Nu hade mor Erika kallat mor Susanna
till tinget och yrkade på rättvisans näpst för grannens egenmäktiga och
hämdlystna handlingssätt.
Sedan käromålet framlagts aflade nämden ed, hvarpå vittnesmålet och
ransakningen vidtogo.
Nämdeman Eskil Jakobsson kände till mor Susannas syndaregister på sina
fem fingrar. Hon hade långa tider uppträdt som en ränksmiderska inom
socknen och mer än en gång gått handgripligt till väga, då det gälde
att få sin vilja gällande. Också påminte han de öfriga om, att hon var
en gammal bekant i domböckerna, ty hon hade flerfaldiga gånger tidigare
blifvit näpst för sina fula handlingar.
Jämväl Anders på Bagvals hade en hel mängd ogynnsamma vittnesbörd att
afgifva om hennes person. Där hemma rasade hon som en furie mot mannen
och störde därjämte grannsämjan med allehanda ränker. An hade hon
ertappat den ena, än den andra af hjonen i olofligt umgänge med honom.
Men hon teg visligen med sitt eget lösaktiga lefverne.
Måns Klensmed hade känt henne redan som ung flicka och radade upp den
ena mustiga historien efter den andra om hennes maktlystna sätt och
lösaktiga lefverne.
Klas Kurck tog omsider till ordet och äskade tystnad. Här tarfvades ej
vidare bevis. Saken var solklar. Hon hade af pur hämdlystnad öfver mor
Erikas påståenden låtit sin vrede sjuda öfver.
Frälsemannen Thomas Simonsson ville ännu bifoga, att det nog var
troligt att Persson intresserat sig för kvinnfolket där uppe, men ansåg
han tillika, att det ej var så mycket att undra på om denne tog sig
sina friheter, då hustrun hans var mer än lofligt mån om att skela
bakom hans rygg.
Parterna inkallades härpå och lagmannen afkunnade den dom, att hustru
Persdotter befunnits olofligen hafva förgripit sig å hustru
Thomasdotter, hvarför hon ålades bota 50 Åboska penningar eller
motsvarande belopp i ekorrskinn.
* * * * *
Medan tinget pågick drefvo Klas Kurcks ryttare sysslolösa omkring i
bondgårdarna och läto där undfägna sig med det bästa, som stod till
buds. Man tillfredsstälde också gärna deras åtrå, ty de morska bussarne
hade en ovanlig respekt med sig och för mången ungmö utgjorde därjämte
deras resliga figur och stolta hållning en kär ögonfägnad.
Genom upprepade färder i bygderna hade mången jämväl formerat
bekantskap med en och annan tös, som föll i smaken, bekantskaper,
hvilka ofta nog lofvade blifva vida varaktigare än för blott några
flyktiga timmar.
Traktens unge män, hvilka i öfrigt också lågo i harnesk mod de
öfvermodige och framfusige sällarne, sågo naturligtvis med afundsamma
blickar på deras framgång hos det täcka könet. Månget nappatag blef ock
i slika fall en naturlig följd, en batalj, där de öfvermodige ofta
fingo anlita reträtten, om alt för många härdade armar ville taga hand
om deras värda personer.
Sålunda hände det sig en sen höstafton på den ort, där nu omordade ting
pågick, att en af ryttarne under sina drömvandringar med Elsa
Pedersdotter, dotter till den i bygden såsom mäkta förmögen ansedde
frälsemannen Peder Hansson, fick rädda sitt skinn undan fridstörande
unge män genom att göra afbön med löfte att för framtiden gifva alla
varmare känslor i den vägen på båten.
Elsa, hvars föräldrar redan gjort till hälften upp angående giftermål
med grannens son, måste jämväl röna de menliga följderna af detta
ovarsamma steg. Utom föräldrarnes och brödernes onåd, som i liknande
fall ej var af mildaste art, fick hon mottaga budskapet, att sämjan
grannarne emellan tack vare hennes obetänksamhet blifvit bruten och det
var fara värdt, att hon blef en visa i hela socknen.
Sedan tinget på en ort afslutats afreste man omedelbart till den
tingsstad, som var närmast i ordningen, och så fortgick det, tils
rättvisan i det åt lagmannen anvisade området var till fullo skipad.
Ting höllos, som redan antydts, tre gånger om året, nämligen vinter,
sommar och höst. Huru pass samvetsgrant man vid dessa gick till väga är
ej svårt att sluta till under tider, då upplysning och bildning ännu ej
slagit djupare rötter. Att egoismen mången gång spelade en ansenlig
roll vid nämdens vittnesmål och ransakningar förtiga ej häfderna.


VI.
Försmådd.

Kirstis lynne var mer än vresigt i dag. Hon hade farit fram som en
furie öfver hela Laukko. En hvar hade fått sin beskärda del. Och sedan
hon rasat ut hade hon stängt in sig på sitt rum. Där satt hon nu och
snyftade högljudt, medan en stor tår då och då rullade nedför hennes
kinder. Men dessa tårar voro framsprungna hvarken af ånger öfver hennes
onda sinnelag eller minnet af något bittert framfaret, som nu rann
henne i hågen, de voro tvärtom ett utbrott af den vrede som rasade inom
henne och ömsom färgade hennes kinder röda som rosor, ömsom åter hvita
som snö.
Plötsligt rusade hon upp från den stol hon suttit på och med de knutna
händerna lyfta högt mot taket och ansiktet förvridet af ilska utbrast
hon:
-- Den slynan skall ej blifva gammal här. Hon skall aldrig i lifvet
det, om man sedan också stekte mig till döds.
Detta känsloutbrott måste emellertid alt för starkt utmattat henne, ty
hon sjönk viljelöst ned tillbaka på stolen och satt där länge alldeles
tillintetgjord, medan blicken irrade utan något bestämdt mål.
Sedan hon dock hämtat sig från den första öfverilningen och dess
följder började hon något mera sansadt reflektera öfver den situation,
som så drifvit henne ur sinnets jämvikt.
-- Och detta skall blifva lönen för mitt årslånga släp här på Laukko.
Det är nedrigt handladt. Jag kan ej finna ett lindrigare uttryck för
hans beteende mot mig. Dock fattar jag för väl hans bevekelsegrunder.
Jag är naturligtvis för ringa att stå vid den höge herrens sida såsom
hans maka, fastän jag godt duger därtill i en tjänarinnas skepelse. Det
skall kantänka flyta adligt blod i ådrorna på den blifvande husfrun, om
hon ock ej är vuxen en så ansvarsfull post som en husmoders på ett
stort adligt gods.
Kirstis grämelse var ju också helt naturlig. Den möjliga missräkningen
rörande de planer, hvilka redan länge nog föresväfvat henne och
invaggat henne i en alt större förlitan på deras framtida realiserande,
måste ovillkorligen obehagligt beröra den ärelystna kvinnan.
Klas Kurck hade under sin senaste vistelse på hembygden tidt och ofta
företagit korta resor, hvilkas mål Kirsti nog var underkunnig om. Det
var granngården Suomela de gälde, och lika klart var ju också, att den
allom beprisade Elin Stenbock där lekte honom i hågen. Det var ej
häller någon okänd sak för henne, att den efterfikade skönheten stod i
släktförbindelser till hennes aflidna nåd på Laukko. Den vidt berömda
ungmön hade för öfrigt med sina anhöriga mången gång gästat godsets
salar och njutit af det öfverflöd, som vid dylika högtidsstunder här
stod till buds. Men städse hade Kirsti funnit henne för ung och
oerfaren och långt ifrån vuxen det kall, som väntade henne. Hon var ju
ännu ett barn, som tog lifvet lätt, fjärilslätt och endast tykte om att
möta dess ljusare, gladare sidor.
Och hon skulle nu öfvertaga ledningen här. Hon skulle uteslutande få
makt och myndighet öfver alt. För henne skulle Kirsti underdånigt böja
sig, hon, som redan vant sig att ensam ordna alt och befalla öfver alt.
Och därtill skulle hon, tjänarinnan, kantänka med tacksamhet stå till
tjänst med alla de råd hennes erfarenhet på stället otvifvelaktigt
borgade för, och ej våga inlåta sig i ett förtroligare umgänge med den
man, som dock låtit henne hoppas så mycket.
Alt detta grämde henne oerhördt. Hon hade hälst lämnat altsamman, men
hvad skulle hon väl taga sig till? Hennes tankar kretsade i ett
ogenomträngligt mörker, hvarifrån ingen utväg gafs. Något måste hon ju
ändock göra för att hjälpa upp den fatala ställning, hvari hon råkat.
Ja hon hade redan länge gått och rufvat därpå.
De planer hon härför utstakat utgjorde en trogen bild af hennes egen
karaktär. De vittnade om våld och blod. De skulle komma att kasta en
skamfläck på hennes stolta jäktan, för hvars framgång hon ansåg intet
medel klandervärdt.
* * * * *
Å Suomela gård, som innehades af Johan Olausson Stenbock och hans maka
Margaretha Fleming, hade naturen liksom å Laukko strött sina håfvor i
rikaste mått. Det till det yttre enkla landtliga godset låg inbäddadt i
en ram rik på grönskande skogar och glittrande insjöar. Men hemlifvet
på Suomela bar en vida innerligare prägel än å Laukko och skaran af den
ungdom som fans här, dess okonstlade upptåg och lekar ökade i ej ringa
grad hemtrefnaden. Elin, yngsta dottern, var sin moders ögonsten och
sin faders stolthet, och hennes intagande yttre och hjärtevinnande
godhet voro vida kända.
Henne hade som sagdt den stolte Klas Kurck utkorat till sin andra maka.
Och äfven å Elins sida mötte i detta afseende ej några hinder, om man
ock enligt tidens sed ej tillsporde henne så mycket härom. Klas Kurck
var nämligen ännu jämförelsevis ung och hans ståtliga och ridderliga
gestalt kunde ej förfela att göra intryck på den oerfarna ungmön.
Den främsta orsaken till giftermålsplanernas påskyndade realiserande
torde stått att söka i det intrigspel Kirsti på senaste tider nära nog
öppet bedrifvit. Ehuru hon insåg, att redan Klas Kurcks höga ställning
förbjöd honom att till sin maka utköra någon annan än en med rang och
börd lik hans, dref likväl hennes ärelystna och inbilska sinnelag henne
att öfverskrida förnuftets gränser. Och förutom alt detta förglömde
Klas Kurck ej häller de små, Arvid och Elin, hvilka efter deras moders
bortgång, änskönt Kirstis försäkringar rörande sin vård om dem, ofta
saknade den ömhet och kärleksfullhet, som endast kunde lämnas dem af
den, hvilken med värkligt intresse omfattade hemmet i dess helhet.
Dessa och liknande tankar föresväfvade Klas Kurck tidt och ofta och den
ensamhet, som rådde omkring honom, där ingen fans med hvilken han
förtroligare kunde meddela sig, där ingen rätt förstod hans innersta
önskningar, dref honom omsider att tillgripa någonting afgörande.


VII.
Bröllop.

På Laukko gård vimlade det af sadelfasta ryttare i den tidiga
morgonstunden. Hästarnes hår glänste som det finaste silke. De stolta
kämparne själfva voro iförda praktfulla hälgdagsdräkter. Svärden och
ridtygen strålade härligt i solskenet.
Nu satte sig det lysande tåget med Klas Kurck i spetsen i gång och
långsamt och sirligt bar det af bort mot Suomela.
Morgonsolen skänkte den omgifvande naturen en rikedom af fägring och
liffullhet. Skogarnas yppiga grönska liksom badade i ett haf af guld,
vinden smekte lätt bladen, barren och blommorna, hvilka sist nämda med
sin brokiga färgprakt bekransade tufvorna och gräsmattorna.
Redan framskymtade konturerna af Suomelas byggnader i fjärran, belysta