Arvid Kurck och hans samtida - 1

ARVID KURCK OCH HANS SAMTIDA.
Skildringar från Finlands medeltid

af
V. LINDMAN.

K. E. Holm, Helsingfors, 1893.
Hufvudstadsbladets Nya Tryckeri.



INNEHÅLL:
I. Kurckska ätten.
II. På sotsäng och bår.
III. Ränker.
IV. I knektstugan.
V. Klas Kurck håller ting.
VI. Försmådd.
VII. Bröllop.
VIII. Varningar.
IX. Dramat utspelas.
X. Epilogen.
XI. I Åbo skola.
XII. Affärslif på 1500-talet. -- Arvid Kurck på väg till Paris.
-- Sjöröfvare.
XIII. En gammal bekant.
XIV. I Paris.
XV. Domkapitlet håller sessioner.
XVI. Otto Rud brandskatter Åbo stad och Nådendals kloster.
XVII. Arvid Kurck blir biskop. -- Kristian Tyrann.
XVIII. Syskonen sammanträffa.
XIX. Kyrklig ståt.
XX. Kristian II vinner styret i norden.
XXI. Fosterlandsvän och fosterlandsfiende. -- Arvid Kurck
vacklar. -- Gamla vänner mötas.
XXII. Arvid Kurcks fosterländska sinnelag. -- En afton
på Kuustö slott.
XXIII. List och blodsdåd.
XXIV. Nils Giabbe och hans fribytare. -- Kuustö slott kapitulerar.
-- Arvid Kurck flyr.
XXV. Slutet.


I.
Kurckska ätten.

Laukko gård ligger i Vesilaks socken. Stället hvilket i Finlands
historia utmärkes såsom stamsätet för den så beryktade Kurckska ätten,
skall jämväl till en början utgöra den förnämsta anknytningspunkten för
händelserna i denna skildring.
Nämda ätts anor gå tillbaka nära nog ända in i den grå forntiden. Vi
låta till en början sägnen redogöra för hvad som ej finnes bevaradt på
häfdens blad om densamma.
Bland de på sin tid så mäktige Birkarlarne lefde, berättas det, en
inflytelserik man vid namn Mathias. Under sina härfärder dels mot
lapparne, dels, såsom svenske konungens bundsförvandt mot hedniska
landsmän och ryssar hade han utfört berömda krigsbragder, genom hvilka
hans namn och ryktet om hans tapperhet och otroliga kroppsstyrka nått
vida omkring.
Hände sig så, att ryssarnes anförare fick i sin tjänst en jätte vid
namn Potko, som ägde oerhörda mänskliga krafter. Honom sände denne nu
öfvermodigt till Sverige med order att där utmana landets tappraste man
till envig. Ingen vågade emellertid upptaga kampen och den svenske
konungen emotsåg redan med ledsnad den skymf, som skulle vederfaras
riket, då jätten hemkom med underrättelsen härom till ryssarne. Men då
rann honom i hågen Mathias, hvarför han uppmanade Potko att resa öfver
till Finland. Här skulle han finna den efterfikade. Samtidigt lät
konungen underrätta sin man om hvad som förestod.
Mathias var ingalunda litet stolt öfver det honom visade förtroendet,
men kunde tillika ej skingra den oro, tanken på den förestående kampen
åsamkade. Och denna oro växte dess mera, då han hos de trollkunniga
lapparne, dem han besökt för att fråga sig till råds i denna brydsamma
angelägenhet, erfor, att jätten genom en förtrollning gjorts osårbar.
Sedan han dock tillika fått veta att denna utomordentliga egenskap
genom en besvärjelse kunde fråntagas denne och han här inlärt sig
densamma, återvände han lugnad till hemmet.
Kort härpå infann sig Potko och en gång medan denne sof lyckades det
Mathias att uttala öfver honom besvärjelsen i fråga och upphäfva
förtrollningen.
Enviget försiggick sedermera å en liten holme, "Kurjen kivi", i
Vesilaks.
Sedan kämparne landstigit sparkade Mathias till ryssens båt med sådan
fart från land, att den sköt ett godt stycke upp på fjärdens motsatta
strand.
-- Hvarför gör du så? tillsporde Potko honom.
-- Den, som här skall finna sin hvilostad behöfver ej vidare någon båt,
var Mathias svar.
Uppbragt häröfver grep jätten till sitt svärd och afskilde med ett hugg
Mathias högra arm från kroppen.
Bedöfvad sjönk finnen ned på ena knäet.
-- Sina hyppäät kuin kurki (du hoppar som en trana), ropade ryssen
satiriskt till sin motståndare.
Mathias, som snart återfick sansen, reste sig nu upp, grep i sin tur
till svärdet med sin vänstra hand -- han var lyckligtvis vänsterhändt
-- och tilldelade under orden: "ännu kan jag också flyga" Potko ett så
kraftigt slag med detsamma, att denne föll död till marken.
För denna bedrift belönades Mathias sedermera af konungen med Laukko
gård och antog till familjenamn det af hans fiende honom gifna
spenamnet Kurki (sedermera Kurck). Den från honom härstammande ätten
förde i sin sköld en trana.
Rörande Mathias Kurcks efterkommande har man ej rätt säker kännedom. År
1362 nämnes väl en Jakob Kurck såsom underlagman i Finland, och samme
man återfinnes ännu åren 1373 och 1383; men i början af 1400-talet
synes såväl Laukko gård som det Kurckska namnet, antagligen genom
giftermål, hafva öfvergått till en annan släkt, hvilken egentligen
burit namnet Svärd. Nils Hermansson Svärd, den förste af nämda släkt,
som tog det Kurckska namnet, bibehöll jämväl den gamla Kurckska
vapenskölden; men hans efterkommande antogo åter Svärdarnes sköld
(svärdet), ehuru de samtidigt använde namnet Kurck.
Den siste manlige representanten för denna ätt var biskop Arvid Kurck,
som dog 1522. Stamfader för den yngre Kurckska ätten blef Knut
Eriksson, hemma i Småland. Han trädde i äktenskap med biskopens syster
Elin Klasdotter Kurck. Knut Eriksson fungerade 1492 såsom domare i
Österbotten och 1512-1535 såsom lagman i Österbotten och Satakunta.
Laukko gård kvarblef under en tid af mer än 500 år eller till 1817 i
Kurckska ättens ägo, då densamma efter Fredrikshamns-freden, sedan
ätten bosatt sig i Sverige, försåldes jämte Tottijärvi till arkiatern
J.A. Törngren. Nämda gods hade år 1800 förvandlats till ftiherrligt
fideikommiss.
På senaste tider har detsamma öfvergått till ätten
Standertsköld-Nordenstam.


II.
På sotsäng och bår.

Den åldrige fiskaren Pekka Niilonen hade nyss vaknat upp ur den
feberslummer, som förlänat hans utmärglade, bleka kinder en matt
rodnad. Hustru Esra sysslade med den yngsta i familjen vid den matta
spiselglöden, medan sonen Penttu satt moltyst vid faderns hufvudgärd
stirrande tanklöst in i det halfdunkel, som rådde i den trånga kojan.
-- Hvad är det för hästtramp där ute? sporde den gamle, som nyss
vaknat.
-- Jag kan ej upptäcka något, invände hustrun.
-- Hör du ej gnäggningarna, ropen och gråten? Hans nåd, herr Klas, har
visst återigen låtit utgjuta skuldlöst blod för att tillfredsställa
sina onda lustar, fortfor gubben.
-- Fader, inföll sonen tätt invid, mörker hvilar öfver näjden. Ingen
människa vistas där ute i den bistra vinternatten.
-- Såå, låt mig bara se.
Han sökte resa på sig. Fåfängt. Krafterna stodo honom ej längre bi. Den
nyss så glansfulla blicken antog i en hast slöhetens prägel, de sakta
frammumlade orden blefvo alt mera svårförstådda.
-- Nådig herre -- -- -- de äro ju oskyldiga -- -- -- -- deras blod
skall -- -- -- -- förkunna för världen, att ni handlöst förgripit er på
arma, hjälplösa -- -- -- --
Det blef snart alldeles tyst där inne, en tystnad, som dock inom kort
stördes af ett galt skrik från den vrå, där mor Esra och hennes några
veckor gamla dotter Katri befunno sig.
Glöden falnade alt mera af. Man upptäkte nu mera blott någon enstaka
glimt, som likt ett gnistrande öga log fram genom nattdunklet.
Barnet fortfor trots moderns hyssningar att gråta och snart sällade sig
härtill några entoniga, högljudda snarkningar från den på annat håll
inslumrade Penttu.
Så förflöt en lång stund, då ett knappast hörbart: "moder!" bröt fram
genom mörkret.
-- Jag är här; hvad vill du, min son?
-- Äro dörrarne riktigt låsta? Jag är så rädd, att något ondt väntar
oss.
-- Ja. Sof du lugnt bara. Natten är de värnlösas bästa vän.
-- Ja, men vet du, jag tykte just nu att en af hr Kurcks fogdar trädde
hit in och befalde far att stiga upp och laga sig ut på sjön för att
skaffa fisk till begrafningen, och då han ej orkade stiga ur sängen,
sjuk som han var, tillsade fogden sina följeslagare att släpa ut honom
och gifva honom några rapp med piskan. Och det gjorde de också. Men där
ute föll han som en sten till marken. Så kommo de in och togo mig i
stället och då de sågo mig skälfva af rädsla hotade de mig med samma
straff, om jag ej genast satte af ned till sjön och fullföljde
befallningen -- -- -- --. Är du bara riktigt säker på, att intet ondt
skall hända oss?
-- Du har drömt, barn. Alt är som förr dödstyst där ute. Månen ler
öfver de frusna drifvorna och skogens furor stå fulla af rimfrost.
-- Så. Då måtte jag väl blott hafva drömt. Men en stygg dröm var det.
Penttu kunde emellertid ej sofva längre. Knapt hade han inslumrat innan
den ena drömbilden fasansfullare än den andra föresväfvade honom.
Omsider steg han upp, tände ett pärtbloss och satte sig ned på
spiselkanten hos modern.
Den ena rysningen kallare än den andra ilade genom hans späda lemmar.
Han sökte här uppfånga den lilla värme, hvilken den snart utslocknade
brasan ännu bjöd på.
-- Och i morgon är det då hennes salig nåds jordafärd, afbröt han
slutligen tystnaden.
-- Ja, den heliga jungfrun förläne henne en salig frid. Hon har alltid
varit de fattigas bästa vän i alla pröfningar.
-- Du menar, att andra tider nu skola stunda, se'n hon gått bort?
-- Ja, det skola vi nog få se. Kirsti skall helt säkert börja sitt
gemena spel, blott den döda en gång rätt kommit ned i kyrkovalfvet.
-- Det har hon ju också gjort redan medan hennes nåd lefde, fastän hon
aldrig fullt vågat visa det.
-- Ja, och att hon har ganska höga tankar om sin blifvande ställning
här på Laukko är också visst och sant. Och får hon blott en gång alt om
hand, hvilket ej är otänkbart, så nog bjuder hon till att göra sin
vilja förstådd alltid.
Samtalet stördes af något buller. Det var ej så säkert någonstädes mer
på Laukko. Ugglorna kunde när som hälst lura i mossen. Ty den
misstänksamme och vildsinte Klas Kurck hade bespäjare litet hvarstans.
Sedan man emellertid förvissat sig om, att det blott var någon
vindbruten fura, som där ute fallit till marken och framkallat bullret
eller något annat dylikt, som manat ekot i skogens enslighet till lif,
tog man i där man nyss slutat. -- Också vistas ju herr Klas mesta tiden
på sina resor i bygderna, så att han ganska litet kan veta hvad som
sker här hemma. Och nu då hon lämnat oss skall väl alt gå som Kirsti
vill hafva det. Här fins ju knappast någon, som vågar hysa en annan
åsikt än hon.
-- Den heliga Guds moder skydde oss för den stränge herrns tjänares
onda uppsåt. Ty framtiden är rätt mörk nu sedan fars krafter en gång
brutits och han ej längre kan fullgöra sitt kall.
-- Men du, Penttu, har ju två starka armar att arbeta med.
-- Moder, du vet ju att Kirsti och jag ej äro goda vänner alt se'n jag
uppträdde till försvar för Matts, som de ville plåga till döds, för att
han vågat kalla henne en blodsugare.
-- Det där är väl redan glömdt.
-- Så tror du med ditt goda hjärtelag, men jag vill påstå, att sådan
herre sådan dräng. Kirsti är ju ock så väl inskrifven hos herr Klas,
att då hon en gång säger nej, så står ingenting i den vägen vidare att
ändra.
-- Men om du på själfva jordafärdsdagen i morgon trädde fram till den
höge herren, knäfölle och bad om hans förbarmande öfver oss, tror du ej
hans hjärta veknade, nu därtill, då denna stora sorg hemsökt honom.
-- Jag vet det ej. Åtminstone hyser jag intet synnerligt hopp i den
vägen.
-- Men det går ju ändock an att försöka. Man kan väl ej göra dig något
ondt för det.
-- Ja, det är visst sant.
Penttu förföll åter i en slö likgiltighet. Så satt han en stund, då
tanken på moderns bön vakte honom till besinning. Han hade två starka
armar, menade hon. Nej, starka kunde de väl ej vara efter de många
umbäranden han redan fått utstå så ung han var. Men de voro ändock vida
starkare än fars, som ej hade mycket kvar, där han, en skugga af hvad
han en gång varit, låg på sin torftiga halmbädd.
Men om han misslyckades i sin mission? Nå väl. Man kunde ej göra honom
större men än hungersdöden förr eller senare skulle göra det, i
händelse de alla blefvo utdrifna bland köld och försakelser.
Han steg upp och gick ut att andas frisk luft. Det var så kvaft där
inne i stugan.
Månen blickade ännu klar och kall ned på den i rimfrost klädda skogen
rundtomkring. Drifvorna lågo liksom öfversållade af de klaraste
diamanter och en djup tystnad rådde öfver alt. Penttu begaf sig upp på
den närliggande höga åsen, från hvilken man hade en så vidsträkt
utsikt. Längst borta vid synranden upptäkte kan skymten af
ljussken. Det kom från Laukko, där man var stadd i full ifver med
tillrustningarna för den snart gryende dagens stora högtidlighet.
Han satte sig ned på en sten. Trots sitt ständiga armod hade han aldrig
förut känt sig så beklämd som nu. Det var farhågan för det annalkande,
som hos honom fostrade denna dystra sinnesstämning. Och så kom han att
tänka på sin egen svaghet och ringhet gent emot alt det stora och
mäktiga i lifvet. Han fann sig i detta nu lik flarnet, som viljelöst
kastas hit och dit ute bland vreda vågor. Det hade ju ej häller något
fäste att haka fast i under kampen mot öfvermakten. Denna till
förtvinan gränsande misströstan om framtidsdagen gjorde honom äfven alt
mera vacklande i beslut och åtgöranden.
Väl hade han lofvat sin moder att uppoffra alt för hemmets räddning.
Han hade till och med förbundit sig att träda fram till den stolte Klas
Kurck och söka bringa vekare strängar till dallring inom dennes bröst.
Men nu föreföll honom detta försök rent af dåraktigt. Det vore, tykte
han, blott att yttermera förvärra det redan brydsamma läget för alla i
hemmet. Hvad brydde den mäktige sig om att lyssna till den ringes
böner. Hade han då förut gjort det? Och skulle han väl lita på Penttus
löften att träda i sin faders fotspår, att taga i där den gamle slutat.
Men om hans mor skulle tillgripa denna utväg. Kanske hennes tårar
bättre kunde uppmjuka den stolte ädlingens stenhårda hjärta. Ja, han
fattade utan vidare betänkande sitt beslut. Han skulle söka öfvertala
henne därtill.
I denna afsikt återvände han nu till det torftiga hemmet.
Det var mörkt och tyst här inne. Endast några djupa andetag gåfvo vid
handen, att också den olyckliga Esra omsider fått sluta ögonen och
smaka af en kort hvilas sötma, hon, den goda, som nu skulle utgöra den
ringa familjens nära nog enda räddningsplanka.
Penttu kastade också han sig ned på sitt hårda läger och försökte
sofva.
* * * * *
Öfver den angränsande insjöns snöhöljda isfält hviner nordan mäktig och
bitande, drivande yrsnön upp i töckenlika moln, hvilka oafbrutet
hvälfva sig fram öfver den vida ytan.
Men trots elementernas raseri, trots det oangenäma att vistas där ute
en dylik mindre gästvänlig nordisk vinterdag ser man likval det ena
åkdonet efter det andra stanna vid trappan till Laukko gård.
Byggnaden med sina två våningar, uppförda af stadiga timmerträd från
bygdens skogar, erbjuder i intet afseende anblicken af en ståtlig adlig
riddarborg, sådana man vant sig att tänka dem under medeltiden. Hos oss
lade man ej häller då för tiden så mycket an på yttre ståt. Men
inredningen vittnade däremot om, att jämväl vår inhemska adel förstod
sig på att göra sina företräden gällande, där så påfordrades.
I den stora sal, som sträcker sig genom nära nog hela första våningen,
vimlar det af sorgklädda gäster. Alt bär här prägeln af djupt allvar,
en prägel så främmande för lifvet på det Kurckska ättegodset, att den
bjärt afsticker mot den häjdlösa ståt, det glam och lif, man förut
plägat skåda här inne.
Redan det ljus, som under den molndigra dagen blott sparsamt lyckas
tränga sig in genom de målade fönsterrutorna, ger det hela en vemodig
anstrykning. De kolossala snidade ekskåpen och de högkarmade stolarna
öka den stela stämningen. Endast de glimmande svärden, lansarne och
sköldarne skänka en om ock svag reflex af lif.
Från ett af rummen till höger höres ett entonigt oafbrutet mummel. Det
är den officierande prästen, som här läser mässor för den hädangångnas
befrielse ur skärseldens kval. Iklädd en lång alba (mäss-skjorta)
ligger han knäböjd framför bönestolen, ofvanför hvilken Maria med
barnet, målade å en stor väggfast tafla, blicka ned på den nitiske
själasörjarens fromma andakt. Tätt intill honom varsnas på en katafalk
den bastanta ekkistan, hvari stoftet af Klas Kurcks maka fått sitt
sista hviloläger inom hemmets väggar.
Ett drag af frid hvilar öfver den dödas bleka anlete, kring hvilket
skenet från de där invid brinnande vaxljusen sveper en mystisk gloria.
I ett rum på motsatta ändan af denna våning sitter den mäktige Kurck
med sträng uppsyn. Men ur det bistra anletet synes dock äfven
framskymta ett svagt drag af vemod.
Han har nyss dragit sig hit in från gästernas krets i salen invid och
med armbågarna stödda mot det väggfasta ekbordet blickar han ut på
vinterstormens lek med de hvita flingorna.
Han hade aldrig kunnat förledas till pjunkighet. Han hade tagit lifvet
som en strid från början till slut, såsom han uppskattat det och såsom
tidsandan inom det stånd han tillhörde också uppskattade detsamma. Det
egna jaget skulle ställas i förgrunden, vare sig det sedan gälde egna
eller andras intressen, och där man ej kunde göra sin vilja annorlunda
gällande än på våldets väg skulle denna följas. Det där var ju det
naturligaste, hade han tykt.
Men nu förekom det honom som om lifvet också egde något annat än blott
detta att sträfva för, ett något, från hvilket det uppbrusande
öfvermodet var bannlyst. Han kände i detta nu knappast igen sig själf.
Och denna underbara känsla hade småningom fått makt öfver honom alt
sedan hans makas plötsliga bortgång. Budet hade nått honom alldeles
oförberedt långt uppe i Satakuntas ödemarker. Hon hade väl alltid varit
klen till hälsan och särskildt efter dottern Elins födelse hade hennes
krafter märkbart aftagit. Men dock trodde han ej, att slutet var så
nära. Hade han anat detta skulle han stannat hemma en tid, ty han hade
aldrig kunnat undgå att med förtroendets band sluta sig till sin maka.
Hon hade ju städse varit en god skyddsande i hans hem. Väl hade han
pigan Kirsti kvar, och hon hade redan så vuxit in i husets alla vanor,
att hon fullt kunde taga hand om alt, och därjämte hyste han en
underbar tilltro till henne -- något, som han för resten gjort redan
medan hans maka lefde --; men där låg likväl ett tvång i hans
förhållande till denna underordnade individ; redan hans börd förbjöd ju
honom att inlåta sig i några intimare relationer med henne.
Med dylika tankar i hågen hade han suttit ännu längre, glömsk af sin
plikt mot de många gästerna, om ej den tydliga klangen från klokkorna i
den närbelägna kyrkan vakt honom till besinning. Den förkunnade ju, att
liktåget snart skulle sätta sig i rörelse.
Han reste sig upp från sin plats, antog sin sedvanliga barska uppsyn
och trädde ut till gästerna. Man redde sig redan till aftåg härinne.
Dörrarne till det motstående rummet och till salen stodo på vid gafvel,
mässan hade tystnat och ljuslågorna flammade häftigt till af
luftdraget. Snart var hela huset nästan folktomt. Endast några tjänare
förmärktes där, sysselsatta som de voro med att stöka undan efter de
många främmande.
Och i ett af fönstren i andra våningen kunde man varsna ett
barnaanlete, hvars blick ifrigt följde processionens affärd.
Det var den unge Arvid Kurck, Finlands blifvande siste katolske biskop,
som på detta omedvetna sätt sände sin moder ett sista farväl.


III.
Ränker,

Högsommarsol strålar öfver bygden. Insjöns vågor skvalpa helt makligt
mot de i praktfull grönska inbäddade stränderna och fåglarnes kvitter i
den angränsande skogen med sina skyhöga furor förlänar denna
tilltalande bild af äkta nordiskt sommarlif än högre behag.
I en af naturen själf danad berså ett stycke från stranden sitter
Kirsti med sina skyddslingar Arvid och Elin Kurck.
Arvid har just fått sikte på en vacker fjäril, som fladdrar i väg från
blomma till blomma och anstränger sig med full ifver att få fatt "den
vackra fågeln", som han kallar den.
Elin sitter på en tufva och rycker tanklöst upp de späda blomster,
hvilka läna densamma dess fägring. Hon synes helt stolt och belåten, då
hon lyckats fullfölja sitt förstörelsevärk.
Kirsti har på senaste tider gått med hufvudet fullt af allehanda planer
rörande sin framtida ställning på Laukko. Hon har till och med vågat
hysa den tanken såsom något ej oupphinneligt, att hon genom ett klokt
och varsamt tillvägagående kunde tillvinna sig själfve herr Klas' hand
och därigenom från den underordnade ställning hon nu innehade svinga
sig upp till den af alla aktade husfruns.
Behöfde hon väl häller hysa något tvifvel i detta afseende? Hade hon ej
dag för dag alt mer och mer närmat sig det åsyftade målet. Och kände
hon ej så väl till sin herres vanor och sinnelag, att hon blott behöfde
gifva desamma lämplig näring för att vinna gehör?
Nu hade Arvid fått fast den granna fjäriln, hvilken han med en
triumferande åtbörd räkte åt Kirsti.
Likgiltigt fattade hon tag i den, kramade den med ett tag till döds och
trampade dess brustna lemmar under sina fötter.
Tårar af förtrytelse stego upp i barnets ögon, men hon låtsade ej märka
dem.
Hennes uppmärksamhet riktades i detsamma på en båt, som lade till vid
stranden. Hon reste på sig och blickade forskande fram mellan
trädstammarne.
-- Sitten här och leken så länge, barn. Jag skall gå ner till Olof.
Hon lämnade dem.
Då de små sågo henne aflägsna sig började de storgråta, men hon låtsade
ej höra det. De skulle nog tystna, sen de fått gråta ut, tänkte hon.
-- Se goddag, Kirsti. Tror I också lockats ut af det vackra vädret.
-- Jag måste väl en gång ut med de små. De hafva så tråkigt där hemma
nu sen hennes nåd gått bort.
-- Så barnkär I blifvit af eder. Jo, jo, har fått öfvertaga
modersbekymren sen dess -- och herr Klas är naturligtvis fullkomligt
nöjd med eder ömma vård om de små?
-- Jag har ej sport honom därom, svarade hon stött.
-- Ja hvad skulle ni häller göra det. Det är väl _han_, som skall gifva
sitt bifall tillkänna. Men för resten pratar jag onödigt skräp. I veten
väl själf bäst huru väl inskrifven I städse varit på det hållet.
Kirsti låtsade ej förstå hugget utan gaf samtalet en annan vändning.
-- Hvarifrån kommen I Olof?
-- Ah jag var bara där ute för att litet ordna om fisket, sedan vår
gamle hederlige Niilonen ej mer förmår taga hand därom. Det är ändock
rätt synd med det stackars folket.
-- Såå. I tycken värkligen det. Då beklagen I väl också det misslyckade
försök att blifva hulpen hans hustru gjorde på jordafärdsdagen?
-- Ja, herr Klas är stundom rätt hjärtlös af sig.
-- De orden saden I icke, om han hörde på.
-- Ja, skam nog, tycker man ej om sanningen här på Laukko. Luften
förefaller förpestad litet hvarstans.
-- Och ändock stannen I Olof här så gärna.
-- Huru gärna jag gör det hör ej hit -- man måste i alla fall lefva. --
Men jag återgår till Niilonens. Viljen I Kirsti med ert inflytande hos
herr Klas ej lägga in ett godt ord för dem? Det är ju synd att se
människor svälta ihjäl.
-- Nej, det tror jag mig ej hafva lust till.
-- Hvarför tron I det?
-- Hvarför? Hvad har jag med dem att skaffa?
-- Tänk er själf i deras belägenhet.
-- Jag gör min plikt. Må de ock göra sin.
-- De vilja ju arbeta.
-- Men kunna ej, borden I tillägga.
-- Jag tror nog att de kunna, om de blott blefve i tillfälle att lämna
prof därpå.
-- Undras just huru långt ni Olof komme, om I haden idel folk som de
att dras med. Månne ni ej långt för detta fått känna följderna af deras
efterlåtenhet på egen rygg.
-- Det där hör ej hit. Hade blott hennes salig nåd lefvat skulle Esra
helt visst ej behöft gå ohulpen från gården.
-- Ja hon var alltid en medgörlig stackare. Mina råd ville hon dock så
litet lyssna till.
-- Hon förstod sig på förhållandena bättre än någon af oss. Nu är det
andra händer som styra och leda.
-- Det där skulle vara ett hugg åt mig.
-- Som I viljen.
-- Och huru ginge det väl, om ingen funnes som ledde det hela. Hans nåd
är ju själf nästan ständigt borta från hemmet.
-- I hafven måhända rätt i edra förehafvanden, men måtta i alt är,
skulle jag tro, dock det bästa. Fågeln faller vingbruten ned, om han
flyger för högt.
Dessa sista ord yttrade han liksom i förbigående, medan han redan
styrde sina steg inåt skogen.
-- Hård, hjärtlös och maktlysten som alltid, tänkte han därvid för sig
själf. Har fått för fria tyglar här. Hyser godt hopp om att tillvinna
sig fruskapet. Men det går ej, så vidt jag känner till min herres
stolta sinnelag.
Kirsti återvände nu till de små där borta i skogsdungen. De hade båda
gråtit sig trötta och slutligen somnat in på gräsmattan.
Vid tanken på den granna fjäril, hon nyss trampat under sina fötter,
runno henne i hågen gårdsfogdens sista ord. Var det här en bild af hvad
som väntade jämväl henne. Fjäriln hade ju också nyss fladdrat och yrat
från blomma till blomma. Nu låg den krossad till stoft. Kanske den man,
på hvars förtroende hon nu bygde, en vacker dag skulle tillfoga henne
samma förödmjukelse.
Hon fann dock snart denna tanke alt för öfverdrifven och måste helt
enkelt hånle åt detta drag af svaghet. Länge fick denna förödmjukande
känsla ej häller bo inom henne innan hon återgick till sin förra
sinnestämning. Ja hon kände till och med huru en blygselns rodnad steg
henne uppåt kinderna och gjorde dem glödande heta.
Omildt tog hon sig nu till att väcka barnen för att med dem återvända
till hemmet.
De sågo visst först litet tvehågset på sin vårdarinna, men följde henne
sedan otvunget. Hon hade ett säreget inflytande jämväl på dessa små.
* * * * *
I Niilonens stuga var det nu trångare än vanligt. Per Eriksson snickare
hade här uppslagit sin värkstad och feberifver rådde, där han stod
nedböjd öfver sitt arbete med de kvistiga furubräderna. Kistan skulle
ju också vara färdig innan söndagen och redan var det ganska långt
lidet fram på lördagen. Visst brydde han sig ganska litet om att forma
materialet slätt och finbonadt -- det var ju i alla fall en fattiglapp,
som skulle hvila inom dess trånga väggar -- men tid behöfdes nog äfven
för ett mindre konstrikt arbete.
I sin säng vid ena långväggen låg den aflidne med de glanslösa ögonen
uppspärrade, och de magra, knotiga kinderna med sin gulbleka hy ingåfvo
någonting skrämmande obehagligt.
Mor Esra hade nyss hemkommit från grannarne, hos hvilka hon tigt ihop
några bitar här och där för att få något till lifs åt husets främmande
gäst, den enda ersättning hon för resten kunde lämna för denna sista
tjänst åt hennes man. Hon hade väl också dristat sig fram till Kirsti
på själfva godset, men ganska omildt afskedats därifrån. Hos fogden
Olof hade hon dock fått några kakor bröd.
Sonen Penttu inkom i detsamma med ett fång ved och uppgjorde en munter
brasa i den nedrökta spiselvrån.
Han viste också förtälja, att bolmannen under moderns bortavara varit
där på besök för att utkräfva skatterna till gården; men hade han dock
velat låta anstå därmed, tils den gamle ordentligt kommit ned i jorden.
-- Ja, han kunde nog taga det lilla de ägde. De måste ju i alla fall
ändock gripa till tiggarstafven bara alt det här var öfverståndet,
menade mor. Esra Att han likväl hade så mycket hjärta i sig att han lät
anstå därmed, tillade hon med ett vemodsfullt uttryck i sitt aftärda
anlete.
-- Ni må säga det, inföll Per Eriksson snickare, som hittils ej yttrat
sig, men väl egnat samtalet ett halft öra. En sådan välgärning har han
väl ej på länge låtit komma sig till last. Men måhända fann han bytet
här så ringa, att han tykte det gärna kunde få förblifva orördt till
härnäst.