🕥 34-Minuten-Lesung

Solens Barn: Bilder från Amerika före Columbus - 5

Die Gesamtzahl der Wörter beträgt 4450
Die Gesamtzahl der eindeutigen Wörter beträgt 1702
27.1 der Wörter gehören zu den 2000 häufigsten Wörtern
38.5 der Wörter gehören zu den 5000 häufigsten Wörtern
43.6 der Wörter gehören zu den 8000 häufigsten Wörtern
Jede Zeile stellt den Prozentsatz der Wörter pro 1000 häufigsten Wörter dar.
  känslor jag eger för dig och jag skall nå öfver till dig! Sjung, älskade,
  sjung ditt hemlands sånger ... sjung om din förlorade frihet och låt mig
  få följa dig på din flykt långt bort från mitt gyllene fängelse!»
  Inca gled tillbaka mot hvilobänkens hyende -- han tillslöt ögonen, medan
  han behöll hennes hand i sin.
  »Börja, Yelva, sjung ...» Han log. -- »Hvad din hand darrar, barn» --
  han förde hennes hand smekande upp till sitt ansigte och lade den öfver
  sina ögon.
  Yelva började sjunga, sakta, dämpadt och med melodisk röst: det var samma
  sång som hon hört på vägen. Hennes andra hand var åter fast pressad kring
  nålens hufvud, medan hennes ögon voro fästa på Incas breda bröst, som
  skarpt belystes af månskenet. Handen knöt sig fastare och fastare kring
  solgudens bild. Men hennes röst darrade icke; lugnt och i vaggande toner
  sjöng hon hemlandets enkla sång, prisande skogen och dess skönhet.
  Derute sorlade trädgårdens små bäckar mellan tufvor och gräs sakta och
  med dämpad hviskning, ackompagnerade af springbrunnens enformiga
  plaskande. Nattens höfding -- hennes stams namn på månen -- kastade sitt
  glittrande silfverstänk in mellan löfverket vid ingången till den
  halföppna bersån, medan fosforskimrande insekter glänste likt eldgnistor
  i trädens och blommornas skugga.
  Yelvas blick gled från Inca ut i trädgården.
  Lustgården var försvunnen med sin för henne främmande och obegripliga
  lyx, hon kände sig flyttad till hemmets trakter under urskogens träd,
  sjungande sina visor vid hemmets härd.
  Naturens stämning mildrade stormen i hennes inre; hon kände hur Inca ömt
  smekte den hand, som hvilade i hans. Han låg i månljuset med slutna ögon,
  med ett lugnt och fridfullt uttryck i det mörka anletet.
  Hur lätt och fort kunde hon ej nu fullfölja sin hämd, hennes säkra hand
  skulle utan att darra borra nålen i hans bröst! Nu var ögonblicket inne!
  Så, som han satt der i skuggan, skulle han ej i tid ana hennes afsigter.
  Men hennes hand gled åter tillbaka från nålen och sjönk ned i skötet. Det
  var Incas känslor för henne, som efter hand öfvervann hennes eget
  hämdbegär. Hon hade förut tvingat sig att tänka detta möte med honom helt
  annorlunda -- en triumferande kung som begärde henne med den starkares
  rätt -- en strid med honom, hvari hela hennes styrka skulle ställas på
  prof och i hvilken hon skulle försöka att hämnas; och i stället möter hon
  en man, nedstigen från sin upphöjda ställning, hvilken lugnt och
  förtroendefullt lemnar sig sjelf och sitt öde på några ögonblick i hennes
  händer i en löfklädd berså. -- -- -- Och återigen gledo tankarne, --
  medan hon alltjemt sjöng -- tillbaka till klostret, der hon knäfallit för
  solens bild, tänkande och drömmande om solens son. Och minnet af den
  lära, de sökt inpränta hos henne derinne, dök fram ... »Genom det goda
  skall det onda besegras ...»
  Så stannade hon plötsligt midt i en strof. En skugga bredde sig öfver
  Incas månbelysta kropp. Knarrande steg hördes utifrån vid ingången till
  bersån; Inca for häftigt upp och gick ett par steg mot utgången, men
  stannade plötsligt med ett öfverraskadt utseende: det var en af Coyas
  (drottningens) chaquis, som stod framför honom med flämtande andedrägt. I
  den upplyfta handen höll han en liten af guld arbetad barnfigur, som
  månskenet skarpt belyste; figuren hade en röd trådfrans virad kring
  pannan.
  Kungen utbrast i ett jubelrop; signalen var gifven; inom ett ögonblick
  var trädgården uppfylld af slottets personal, som från slottsdörrarne
  endast väntat på detta tecken.
  Den nyss så tysta parken genljöd nu af röster, medan gångarnas sand
  knarrade af ifrigt om hvarandra springande menniskor, som alla talade om
  den stora händelsen: Coya, kungens syster, hade skänkt riket en
  tronarfvinge. Solen hade fått en ny ställföreträdare på jorden. --
  Inca stod en stund vid ingången till bersån; hans högsta och innerligaste
  önskan hade gått i fullbordan; han kände en oändlig tacksamhet mot guden,
  som skänkt honom barnet, och mot henne, som efter flera års barnlöst
  äktenskap gifvit honom den förste och ende rättmätige arfvingen till
  riket.
  Han slog ut med handen och helsade en högrest, i lång kappa insvept
  åldring, som stod i hans närhet.
  Den gamle närmade sig; det var öfverstepresten för Cuzco, som kommit för
  att lyckönska Inca till den nyfödde. Bakom honom stod ett flertal
  prester, som vid första bud genast ilat till kungens bostad för att
  framföra sina lyckönskningar.
  Öfverstepresten bugade sig för Inca: »Prisad vare solen för den lycka,
  hon skänkt dig, konung, en välsignelse för landet och dess framtid. Jag
  har kommit till dig för att framföra min och presterskapets lyckönskan
  och på samma gång enligt lagen fråga dig, hvad du vill offra på
  Raymisdagen till den, som skänkt dig denna lycka?»
  Ett moln gled öfver Incas ansigte.
  »Hvad begär du?»
  »Det du har kärast, näst efter Coya och hennes barn ...»
  »Hvad jag har kärast ...!»
  Han vände sig om mot bersån och pekade dit in.
  Öfverstepresten bugade sig, och med en undertryckt suck ilade konungen
  förbi de vördnadsfullt helsande presterna hän mot slottet, för att så
  fort som möjligt låta föra sig till Cuzco och der taga sin nyfödde son i
  beskådande.
  
  
  V.
  Raymisfesten.
  
  Peru fastade.
  Hela det vidsträckta riket späkte sig till den förestående högtidsfesten,
  som skulle vara i tre dagar och nätter och börja den morgonstund, då
  solen nått södra ändpunkten af sin bana och åter skulle vända tillbaka
  samma väg, till glädje för sitt utvalda folk, för hvars skull den
  utstrålade sitt ljus och sin värme. Dagar och nätter före den stora dagen
  voro Cuzcos omgifningar fyllda med menniskor, som från när och fjerran
  vandrat till den stora festen; denna fick i hufvudstaden sin högtidliga
  prägel genom incas och hela den stora kungliga familjens närvaro.
  Likt ett oändligt brokigt band slingrade sig landsvägen till Cuzco mellan
  bergen, fylld som den var af en oräknelig folkmassa i prålande, färgrika
  dräkter. Alla hade samma mål för sin vandring.
  Ett förvirradt sorl af musik, sång och skratt steg upp i den klara,
  molnfria luften. Det glödande solljuset kastade sina strålar på dyrbara
  baldakiner, under hvilkas tak guvernörer, högtstående embetsmän och
  officerare, alla med incablod i sina ådror, bekvämt hvilade, burna af
  raska tjenare.
  Dyrbara fjäderbuskar på fantastiskt formade hufvudbonader vajade för den
  lätta, svalkande brisen från bergen. Men de lägre folkklasserna hade
  smyckat sig med condorens eller andra roffoglars fjädrar; deras drägters
  olika färger betecknade de olika distrikt, till hvilka de hörde.
  Kvinnornas sällsamma hufvudbonad bestod vanligen af ett trästycke, ett
  snöre eller en träring, lagd kring hufvudet och utpyntad med yllefransar,
  metallplattor och perlor, eller ett parasolliknande hufvudtyg, bildadt af
  fjädrar, som satts på stjelkar och fastgjorts vid bandet, som omgaf
  hufvudet.
  Folkmassorna äro mycket sparsamt försedda med matvaror -- under
  fastetiden före Raymisfesten får endast rötter, majs och potatis ätas --
  och drycken är källornas vatten. Men trots dessa tarfliga födoämnen äro
  alla uppfyllda af den lifsfröjd och glädje, som känneteckna hela
  nationen.
  Man äter denna magra kost på Incas befallning, glädes och fröjdas enligt
  hans önskan och lefver i hoppet om rikligt undfägnande med härligt
  majsbränvin, som skall gratis utdelas på festdagarne, och saftigt kött
  från hundratals får, som presterna under festen bestå den annars på
  vegetabilier lefvande befolkningen.
  Ju närmare man kommer staden, desto större blir trängseln. Folket, fritt
  från allt arbete, lägrar sig dels på höjderna kring Cuzco, dels i dess
  omedelbara närhet, på gator och torg eller hos vänner och fränder i
  staden.
  På Cuzcos flere tusen kvadratmeter stora torg är trängseln störst.
  Ehuru en stor del af torget är afspärrad af soldater, hvilka bevaka
  platsen framför templen och de till dessa förande gatorna samt det
  reserverade området för de olika processioner, som skola der ordnas, äro
  ändock fyrtio till femtio tusen stads- och landtbor församlade på torget
  och angränsande gator, lägrade under bar himmel och längtansfullt
  afvaktande nästa morgon, då Inca jemte hela sin familj, bestående af
  hustrur och öfriga slägtingar, uppgående till flere tusen personer, samt
  prester och alla honoratiores skola begifva sig i högtidlig procession
  från det i närheten af solgudens tempel belägna stället till den plats på
  torget, der solens uppgång skall inväntas.
  Men lika starkt som skrattet och pratet hörts från landsvägen, lika tyst
  och stilla är det i Cuzco.
  Staden med sina dystra tempel och officiella byggnader manar till allvar
  -- ett allvar som ej ens solens ljus och värme kan förtaga. Byggnadernas
  karaktär lägger sin mörka stämning öfver de intågande landtborna och
  påminner dem om Incas närhet och om det mystiska och öfvernaturligt
  hemlighetsfulla, som hvilar öfver staden med dess festklädda murar.
  En väntansfull tystnad råder, och med djup vördnad helsar folket på dem,
  som på grund af börd och makt ega rättighet att närma sig Incas person.
  Raymisfestens högtidlighet förökas ytterligare genom det för Incas slägt
  och folket så kärkomna budskap, hvilket talrika sändebud rundt omkring
  mångfaldiga gånger under dygnet med hög röst utropa, nämligen nyheten om
  den nyfödde Inca, landets blifvande herskare.
  Öfver torg och gator, längs gränder och kanaler fortplantar sig
  underrättelsen, öfver bergen och ner i dalarne, långt ut öfver det
  ofantliga riket bringas af tusentals chaquis det välsignade budskapet:
  Incan har födts en son genom solens nåd, som ett tecken till den högstes
  välsignelse öfver land och rike.
  Medan tätare och tätare skaror strömma in i den stora staden och uppfylla
  den med sitt dämpade, dofva sorl, hvilar öfver drottningens slott och de
  detsamma omgifvande trädgårdarne ett fridfullt lugn.
  Genom de stora lummiga löfträden, som delvis skugga öfver den låga men
  temligen vidsträckta byggnaden och delvis hindra nyfiknas blickar att
  tränga in, kastar dagsljuset ett mildt skimmer ned öfver den kringbyggda
  gården med sina fontäner, träd, växter och blommor, hvilkas fina
  aromatiska doft tränger in mellan de smala fönsternischerna och de
  dyrbara väfnader i olika färger, som framför ingången bilda portièrer.
  De höga rummen ligga intill hvarandra och bilda, inneslutande trädgården,
  en rektangel. De äro rikt dekorerade med guld och silfver; möblerna äro
  dyrbart juvelsmyckade men tunga och sällsamt utskurna ur stora trästycken
  i form af fantastiska djurimitationer.
  Uppför väggarnas fina polerade granitytor slingra sig egendomliga, i ädla
  metaller imiterade blommor och växter. Golfven bestå af stenflisor,
  belagda med mattor, och taken täckas med dyrbara väfnader, som i hörnen
  uppbäras af smäckra förgyllda trästänger och gifva hvarje rum likhet med
  en stor dyrbar baldakin.
  Inne i ett af de stora svala rummen, der matt guldglans och purpur glida
  samman i lugn färgverkan, ligger Incas äldsta syster, drottningen, moder
  till hans förstfödde son.
  Bredvid den slumrande modren, som hvilar i en med dyrbara lätta täcken
  och draperier klädd säng, står vaggan med den nyfödde; i en halfcirkel
  omkring den sitta Incas systrar orörliga, fyra till antalet, alla enligt
  lagen hans medhustrur, men utan den äldsta systems drottningsvärdighet.
  Inca sjelf står bredvid vaggan och betraktar med glada och ömma blickar
  sin sofvande son.
  I rummen intill äro på ena sidan, bakom den tjocka portièren, tjenare och
  de för modrens och barnets vård nödvändiga personerna samlade, tillika
  med läkarne, som äro ifrigt sysselsatta att tillreda örter och drycker åt
  den höga patienten; i rummet åt andra sidan, som för tillfället är
  omdanadt till en löfsal, med solgudens beläte i drifvet guld, resande sig
  ur dess ena ända, omgifvet af ljus och rökelseskyar, står öfverstepresten
  jemte några af sina underlydande.
  Den gamle presten med sin trots åldern höga och imponerande figur och
  sitt väldiga hufvud, hvars yfviga gråhvita hår ger honom ett
  patriarkaliskt utseende, står framåtlutad framför altaret och betraktar
  med spändt intresse inelfvorna af ett slaktadt kid af vicunaracen; det är
  helt svart utan någon fläck och räknas sålunda som ett heligt djur.
  Öfverstepresten har öppnat lammets sida och uttagit tunga och hjerta; han
  läser i dem den unge konungasonens framtid; han har lyckats uttaga dem
  hela och detta är ett godt varsel. Lungorna har han uppblåst och
  sammanbundit öppningen. Öfver den darrande muskelmassan står han nu
  försjunken i djupa funderingar.
  De första glada förväntningarna vid påbörjandet af arbetet ha farit sin
  kos, och det hvilar ett tungsint uttryck öfver hans ansigte.
  Länge står han försjunken i sina betraktelser, glömmande allt omkring
  sig, medan en del af Incas talrika slägt i det angränsande rummet med
  nyfikenhet och otålighet vänta på signalen att få komma och taga del af
  resultatet utaf hans undersökningar och få tillåtelse att framföra sina
  lyckönskningar till konungaparet och taga den nyfödde prinsen i
  skärskådande.
  Omsider reser sig presten från sin lutande ställning; han går ett par
  steg fram mot den stora gudabilden, som föreställer solen och dess
  strålar, blickar upp mot den gyllene bilden, som emellanåt förmörkas af
  den uppstigande rökelsen, hviskar några ord och lägger djurets inelfvor
  framför stoden.
  Efter att i ett angränsande rum hafva gjort toilett och förberedt sig på
  det välkomsttal, hvarmed han skall bjuda incasonen välkommen till hans
  blifvande rike, begifver han sig in till den väntande församlingen.
  Här ordnas tåget af ceremonimästarne, hvarefter öfverstepresten och hans
  medhjelpare jemte tjugo till trettio män af incastammen, iförda präktiga
  kläder, som bjert sticka af mot presternas enkla mörka dräkt, tåga genom
  offersalen till drottningens rum.
  De ställa sig i en halfcirkel bakom drottningens systrar.
  Öfverstepresten och hans närmaste medhjelpare ha närmat sig Inca, som
  tagit sin son i sina armar och ställt sig bredvid drottningens bädd.
  Öfverstepresten tager en guldvigg -- enligt traditionen den, som solen
  gaf den första Inca och hans hustru -- berör dermed barnets panna och
  nakna bröst och säger med djup och klangfull röst följande, allt under
  det han har sina ögon fästa på ett korsliknande födelsemärke på barnets
  bröst.
  »Barn af jord, som genom solgudens allmakt fått lif, välkommet till ditt
  nya hemland!
  Du har kommit till oss som ett nytt och kärkommet tecken på, att solen
  ännu allt jemt älskar sitt utvalda folk och allt jemt vill låta sina rika
  nådestrålar lysa öfver det rike, som han skänkt sina ställföreträdare på
  jorden, hvilka alltid skola förblifva hans närmaste barn, så länge de
  uppfylla de löften, de gifvit honom.
  Måtte du alltid kunna vandra i deras fotspår på den långa vandring här
  nere, som vi önska dig!
  Måtte det goda, det kraftiga och mäktiga i naturen förläna dig förmågan
  att lära dig skilja mellan godt och ondt och visa dig vägen till
  rättvisans enkla, men af dina förfäder solidt och starkt uppbyggda
  tempel! Der, under solgudens skyddande tak önska vi, att du alltid skall
  vara på din plats när du en gång skall döma!
  Då skall ock folkets tacksamma och beundrande blickar följa dig. Dess
  böner och välgångsönskningar skola omgifva dig som ett skyddande pansar.
  De tappraste krigare skola skydda dig och de dinas härd.
  Måtte du aldrig glömma, trots den upphöjda ställning du är kallad att
  intaga, den lära, på hvilken ditt rikes framgång är bygd: ödmjukhet och
  tacksamhet; aldrig glömma den allsmäktiga kraft, som gömmes i naturens
  sköte, som tolkas af bäckens sorl, löfvets hviskning, foglarnes qvitter
  och skogens djupa suck -- allt ljud från naturens stora verkstad. Det är
  solen, som sjunger sina tankar in i våra hjertan och som spåras i allt.
  Det faller ej minsta snöflinga mellan bergen, det kommer ej den svagaste
  suck från hafvet långt i fjärran utan att solens stämma höres deri, mild,
  varnande, kallande och uppmuntrande.
  Således finnes den gud, hvilken du tillhör, öfver dig, omkring dig,
  mäktig och hemlighetsfull, osynlig och dock allt upplysande, och du sjelf
  är en bild af hans strålar.
  Lycklig den, som höga makter gifvit förmågan att kunna tolka solens röst
  i naturen, lycklig den, som får kalla sig hans son! Måtte du alltid
  blifva värdig denna lycka, det är den innerliga önskan de alla hafva,
  hvilkas hjertan klappa för dig från haf till haf, mellan bergens snöiga
  toppar och dalens doftande blommor och som genom mig önska dig välkommen
  till ditt rike! Välkommen, barn, välkommen i solen namn!»
  Öfverstepresten träder tillbaka. Ceremonien är slut och Incas närmaste
  samla sig kring den nyfödde, beundra honom och lyckönska föräldrarne.
  Den gamle presten, följd af sina medhjelpare, går genom salarne ut i
  trädgården, förbi nyfikna och intresserade släktingar till Inca, hvilkas
  lägre rang ej tillåter dem att ännu vinna tillträde till honom.
  Med stor uppmärksamhet beskåda de den förbivandrande presten, i hvars
  ansigte de förgäfves söka någon upplysning om offerdjurets spådom.
  Prestens anletsdrag förbli orörliga, han helsar till höger och venster åt
  Incaättlingarna, som gifvit plats för honom.
  Endast en ledsagar honom, det är öfverste Tiracca, som han upptäckt i
  trädgården och gifvit ett tecken att följa sig.
  De gå ut genom en bakdörr, som leder från slottet, och genom en
  öfverbyggd gång står i förbindelse med en flygel af soltemplets
  vidsträckta byggnadskomplex. De vandra genom salar förbi tjenare,
  prester och chaquis, till dess de stanna i ett hörnrum, der smala
  fönsternischer sitta högt upp under taket och endast tillåta ett sparsamt
  ljus tränga in.
  Rummet är enkelt möbleradt; ett par tarfliga hvilobänkar beklädda med
  gamla öfverdrag, tvenne stora bord, det ena stående midt i rummet, samt
  några stolar utgöra hela bohaget.
  På väggarne hänga i rader quipus af olika längd och färg. I den matta
  belysningen bilda de med sina olika knutar och färger fantastiska
  figurer, som göra ett egendomligt hemlighetsfullt intryck.
  Öfverstepresten drager omsorgsfullt igen efter sig de tunga portièrerna
  och sjunker ned på hvilobädden med ett trött uttryck, medan han lutar det
  mäktiga hufvudet mot handen. Med en gest bjuder han Tiracca att taga
  plats vid bordet midt emot sig. Den gamle prestens nyss så lugna,
  obevekliga ansigte har fått ett bekymmersamt, lidande uttryck; han suckar
  flere gånger djupt och för de magra händerna, som han knäppt ihop öfver
  pannan, fram och tillbaka. Omsider bryter han tystnaden.
  »Jag har från min systerdotter, d. v. s. din hustru, mottagit ett
  meddelande, som mycket bedröfvat mig. Er dotter har haft otur med sin
  fästman -- förbindelsen har gått om intet, och hon nekar nu att välja
  någon annan, men vill underkasta sig öfverhetens val och taga den, som
  bestämmes till henne vid Raymisfesten. Din hustru ber mig hjelpa er.
  Hvarmed skall jag vara er behjelplig? Ha ni tänkt på någon annan i
  stället, som möjligen behagar flickan?»
  »Ja, svarade Tiracca efter någon tvekan, det finnes nog en, som jag tror
  min hustru skulle tycka om ...»
  »Din hustru», afbröt öfverstepresten.
  »Ja, jag menar, fortsatte Tiracca i något förvirrad ton, den unge
  höfdingesonen från sista kriget, som jag för närvarande undervisar ...»
  »Itos» frågade presten.
  Tiracca nickade.
  »Jag skall se, hvad jag kan göra åt saken i morgon ... hur långt har du
  hunnit med honom?»
  »Hans utbildning är färdig. Under den tid, jag haft honom om hand, har
  han gjort stora framsteg; han förstår nu quipus, har blifvit van vid sin
  omgifning, och genom mildhet och finkänslighet hafva vi lugnat hans
  upprörda sinne. Inom kort skall han vända tillbaka till sin stam.»
  »I morgon skola hans känslor ställas på ett svårt prof», svarade
  öfverstepresten; »bäst vore att ej låta honom få tillträde till templet.
  Åsynen af den unga qvinnan af hans stam, som i morgon skall invigas till
  solens brud ...»
  »Yelva!» utbrast Tiracca, i det han reste sig upp med en häftig åtbörd.
  »Ja, Inca har så bestämt», fortsatte presten, och efter det samtal, jag
  haft med henne, kunde icke något bättre val träffas.
  »Och jag som trodde, som i det längsta hoppades att ännu en enda gång få
  råka henne ...!» Tiracca fullföljde ej hvad han börjat säga -- de sista
  orden dogo bort i en sakta hviskning.
  Han bugade sig djupt för den gamle patriarken, hvars ansigte för ett
  ögonblick lifvades af en satirisk blick, och lemnade honom ensam.
  Öfverstepresten reste sig och gick bort mot den portièrförsedda väggen,
  drog det tunga draperiet åt sidan och blickade ut.
  Han såg ut öfver en till tempelbyggnaderna hörande mindre gårdsplan.
  Från gårdens motsatta sida, der ett högt galler reste sig, hördes en
  dämpad qvinnoröst.
  Öfverstepresten gick långsamt öfver den solbelysta planen och stannade
  framför gallret, som begränsade en i rektangulär form anlagd trädgård. På
  en bänk under skuggan af ett träd satt en ung kvinna. Hon var klädd i en
  hvit tunica, öfversållad med små förgyllda solar. Hennes mörka hår hängde
  fritt nedåt ryggen.
  Hon lutade hufvudet tillbaka mot trädets stam och stirrade upp genom
  löftaket med drömmande blick, under det hon sjöng. Hennes sång ljöd än
  dämpad, än starkare.
  Öfverstepresten lyssnade; han hade all möda att uppfånga orden. Det var
  hennes hemlands sånger, som hon återigen uppstämde.
  Han betraktade vemodigt den unga qvinnan några ögonblick, hvarefter han
  sakta vände tillbaka samma väg som han kommit.
  Inkommen i sitt rum satte han sig vid det stora bordet och slog med en
  liten hammare ett par slag på en träbricka på bordet.
  Portièren slogs åt sidan, och en äldre man med ärevördigt utseende, iförd
  presternas enkla drägt, trädde in.
  »Förlåt, om jag låtit dig vänta, broder» -- började öfverstepresten efter
  att hafva pekat på en stol vid bordet och vänligt nickat till svar på den
  andres vördsamma helsning -- »men för dagar som dessa räcker min
  stofthydda blott dåligt till. Jag är gammal, mycket gammal, och jag
  känner hur åldern allt mer tar ut sin rätt».
  »Solen bevare dig ännu länge, broder, i ditt för land och rike så vigtiga
  värf», svarade den andre. »Jag sjelf har ännu mycket att lära af dig,
  innan jag vågar tänka på att kunna på värdigt sätt efterträda dig på den
  höga plats, man tänkt en gång bereda mig.»
  »Derpå måste du snart vara beredd. Jag är färdig att nu när som helst
  företaga den sista långa vandringen ... Ja, jag är trött, trött af att
  utspana och tolka det, som framtiden bär i sitt sköte; mina ögon börja
  neka att göra sin tjenst; min tanke förvirras af bilder, som ej kunna
  tillskrifvas verkligheten, utan endast en trött, öfveransträngd hjerna.
  Endast på detta sätt kan jag förklara hvad jag i dag sett i det
  offerdjurs kropp, hvari vår unge incasons framtid låg gömd.»
  Öfverstepresten lutade sitt hufvud mot händerna och stirrade framför sig
  med bekymmerfull min.
  Hans blifvande efterträdare kastade på honom en frågande, orolig blick.
  »Hvad har händt», bröt han omsider tystnaden, »och hvad har du sett i det
  heliga offerdjurets inelfvor? Med spänd väntan bidar man din tolkning. I
  ditt välkomsttal till incasonen berörde du ej med ett enda ord, hvad du
  sett.»
  Öfverstepresten hade rest sig, medan den andre talade, och stod nu
  framför den långa raden af quipus, som hängde på väggen.
  Efter några ögonblicks sökande framtog han en af dem, betraktade den
  omsorgsfullt och lade den på bordet framför sin kollega.
  »Se här», sade den gamle; »innan jag berättar dig hvad jag i dag sett, så
  vill jag visa dig denna quipus, som står i förbindelse med berättelsen om
  en syn, som en af de första öfverstepresterna för lång tid sedan haft.
  Den mystiska sägen, som berättas i denna quipus har gått i arf från
  prest till prest, och så som jag nu ämnar förtälja dig den, så har min
  företrädare en gång förtäljt den för mig. Jag ser på de quipus, som
  finnas rörande denna sak, att man tvekat om synens rätta tolkning; också
  jag har tvekat i det längsta -- tills i dag.»
  Öfverstepresten tystnade återigen, lutade sig tillbaka i stolen och
  stirrade ut genom det smala fönstret, där en bit af söderns himmel var
  synlig.
  »För många år sedan, dagen före Raymisfesten och samma dag en af vårt
  rikes största konungar föddes, hade den då lefvande öfverstepresten
  följande dröm.
  Det syntes honom, som ginge han nere vid det oändliga hafvet längs
  stranden och stege upp på en ödslig klippa, från hvilken han såg solen
  sjunka i hafvet. Han beundrade den härliga utsigten, naturens majestät
  och lyssnade till hafvets melodiska brus, då vågorna i smekande famntag
  gledo in mot den finsandade stranden.
  Allt andades frid och lugn.
  Då började plötsligt tjocka moln draga upp på horisonten, solen gled
  blodröd ned bakom dem, vågorna höjde sig, bullrande och mäktiga yrde de
  sitt hvita skum kring klippan, der han satt, medan högljudda kommandoord
  trängde genom rymden. -- Det mörknade mer och mer.
  Ett fruktansvärdt oväder bröt löst, blixtarne ljungade, och den vrede
  guden lät åskan mullra öfver hafvet.
  Ett ofantligt skepp dök fram, närmande sig klippan, der han hvilade sig.
  Det var helt och hållet hvitglänsande -- både skrof, master och segel.
  På skeppet hvimlade det af hvitklädda män med främmande, ljusa
  anletsdrag.
  Längst fram i förstäfven stod anföraren; han bar en hvit kjortel, på
  bröstet ett stort kors, spjut och andra vapen hade han i händerna. Han
  vinkade, och stormen lade sig; vågorna lugnade sig och det ljusnade åter,
  ett egendomligt ljus, då solen ej lyste. Skeppet gled in till stranden,
  besättningen gick i land, krigslystet och rofgirigt sågo de sig omkring.
  Plötsligt gled solgudens präktiga tempel fram, våra soldater samlade sig
  i tusental framför den heliga byggnaden och striden begynte. Luften
  genljöd af skrik och jemmerrop, de våra drefvos tillbaka efter fåfäng
  strid, öfverallt blixtrade de hvites svärd. Våra krigsmäns pilar studsade
  tillbaka mot de pansarklädda främlingarna. Folket drefs in i helgedomen
  och ett förfärligt slaktande började. De främmande höggo skoningslöst ned
  män, qvinnor och barn. De vadade i blod.
  Templets inre skonades ej af våldsverkarne. Då allt var förstördt,
  röfvade de solgudens stora beläte och buro det bort på sina axlar.
  Framför den blodiga skaran gick anföraren, och efter honom incakungen i
  sin praktfulla rustning, sorgbunden och med dystert ansigte. På hans
  bröst hade anföraren hängt det stora korset, som han burit i striden.
  Krigarne vände tillbaka till skeppet med sin dyrbara fånge och sitt
  byte.
  Stäfven vändes mot hafvet, och skeppet seglade i väg, men allt efter som
  det gled ut på hafvet, såg öfverstepresten, huru de hvita männen inbördes
  stredo om solgudens guldbild och det öfriga bytet, om hvars delning de ej
  kommo öfverens. Till slut förflyktigades det hela som en blodröd dimma
  och försvann vid horisonten.»
  Öfverstepresten tystnade.
  »Och hur har man förklarat denna syn?» frågade den andre, som med spändt
  intresse betraktat den gamla quipus, som öfverstepresten lagt på bordet
  framför sig.
  »Den visar tillvaron af ett land långt borta på andra sidan oceanen --
  ett land med ett krigiskt och mäktigt folk, som en gång skall komma till
  oss öfver hafvet för att plundra våra hem, röfva våra egodelar och söka
  lära oss sina egna seder och bruk.»
  »Men detta strider ju mot vår religion, som säger att hafvet begränsar
  det, som vi kalla för verlden», afbröt den andre.
  »Ja, hvem vet», fortsatte öfverstepresten. »Nog påbjuder oss vår religion
  denna tro -- men ändå! ... Tanken flyger så lätt och formar sig så gerna
  efter hvad man sjelf vill se och tro. -- Denna quipus mäler vidare, att
  Perus kungar skola sitta mäktiga och oåtkomliga i sitt rike, till dess
  detta mystiska tecken, denna korsliknande figur, hvars innebörd tyvärr
  ingen af oss mäktar förklara, åter visar sig hos någon incason.»
  »Och du tror verkligen, broder», frågade den andre med tviflande min,
  »att denna syn i förbindelse med ett kors kan tilläggas en så stor
  
Sie haben 1 Text von gelesen Schwedisch Literatur.