Solens Barn: Bilder från Amerika före Columbus - 1

  
  SOLENS BARN
  
  BILDER
  FRÅN AMERIKA FÖRE COLUMBUS
  AF
  CARL NISSEN
  GÖTEBORG
  WETTERGREN & KERBER
  1896
  
  
  GÖTEBORG
  WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI
  
  
  Bland alla de folkslag som befolkade Amerika före landets upptäckt af
  europeerna äro Peruanerna och Aztekerna de märkligaste --.
  Peruanerna, hvars rike i århundradet före spanjornas inkräktande var på
  höjden af sin makt, omfattade det mesta af det nuvarande Ecuador,
  Bolivia, Peru och Chile eller landet mellan 2:dra och 37:de breddgraden.
  Detta mäktiga rike begränsades mot norr af Cordillernas taggiga krön,
  hvars imposanta höjder satte gräns för rikets utvidgning norrut.
  På andra sidan Cordillerna, från Panamatången till midten af Mexico,
  herskade ungefär under samma tidsperiod en mäktig krigarstam, Aztekerna.
  Dessa två folkslags utvecklingshistoria går långt tillbaka i forntiden.
  I denna trakt hafva enligt historiens vittnesbörd under tidernas lopp
  stammar vuxit upp och förökat sig och slutligen med ohejdad kraft och
  våldsamhet kastat sig öfver andra stammar, dödat och tillintetgjort
  många års kultur och sedan byggt upp nya murar på de spillror, deras eget
  förstörelsearbete lämnat efter sig.
  Därefter har, tack vare landets oändliga rikedomar och lätta tillgång
  till förvärfskällor, en ny kultur uppblomstrat för att i sin tur
  tillintetgöras och gifva plats för nya stammar, som å nyo från början.
  Och midt under detta nedrifvande och uppbyggande, som närmast bör
  tillskrifvas mäktiga höfdingars stridslystnad, fåfänga och sträfvan efter
  att utvidga sitt land, se vi dessa olika folkslag förenade i offrandet
  till en gemensam gudom: Solen.
  Till dess ära hafva strömmar af blod flutit från offerstenar och tempel.
  Till dess ära har arbete i fredliga dagar nedlagts på byggnader, hvilkas
  egendomliga stil fortlefvat till våra dagar.
  Solen var lifvets symbol.
  För att försvara hennes gudabeläte uppfostrades barnen till krigare och
  präster.
  Hennes glädje väckte man genom jubeloffer af människor. Hennes missnöje
  förebådade krig; solen var förtörnad, solen ville hämnas.
  Och där, hvarest denna kultur, en tropisk naturs alstringsrika värld
  lefvat, lidit och gått under, där, hvarest dessa städer med sina mäktiga
  pyramider och sagolika tempel funnos, där har urskogens tätaste, mest
  ogenomträngliga och vilda natur byggt upp sitt värn mot nutidens
  forskningsarbete. Att nå in till en sådan härd af ruiner sker endast
  genom ett svårt rödjningsarbete i urskogen.
  Fot för fot, steg för steg går vägen dit, och säkert skola många år gå
  förbi, innan dessa massor af forntida byggnader hunnit att dragas fram i
  ljuset.
  Hvad som till dato kommit i dagen och blifvit undersökt, är ej mycket i
  förhållande till det arbete, som därå nedlagts. Men å andra sidan är det,
  man nu känner, af så stor betydelse, att man däraf kan bilda sig en
  bestämd åsikt om forntidens byggnadssätt, om arkitekturen såväl som om de
  materialier, som begagnades. En del aztekiska bildstoder hafva äfven
  funnits och studerats.
  Förnämsta källan till vår kunskap om de olika stammarnas lif och kultur
  hafva vi att söka dels i missionärernas berättelser, dels i muntliga
  traditioner från de äldsta infödningarnes afkomlingar.
  Peruanerna och Aztekerna ägde ej kännedom om hvarandras tillvaro. -- Å
  hvar sin sida denna mäktiga bergskedja lefde dessa folkslag, sitt
  egendomliga, men mycket olika kulturlif.
  Peruanerna behärskades af inca, en konungasläkt, som enligt sägen -- ty
  skriftecken voro obekanta -- härstammade från Solen.
  Den första inca grundade Cuzco kring år 1000 e. chr.
  Han utvidgade sitt lilla rike. Genom sin vänlighet och godhet vann han de
  kringboende stammarne för sig.
  Denna vänsällhet och egendomliga förmåga att kunna vinna främmande
  folkstammar karakterisera incakungarne.
  Medan aztekerna med sina kungar som härförare förde utrotningskrig mot
  underlägsna stammar, föredrogo peruanerna att, i den mån riket
  utvidgades, flytta de fångna folkstammarne vid gränsen till det inre af
  Peru, där fångarne fingo sin frihet och efterhand förbrödrade sig med
  infödingarne.
  Peruanerna själfva fingo däremot befolka rikets gränsprovinser.
  Aztekerna, hvilkas djärfhet och grymhet trotsa all beskrifning,
  utvecklade i sina mångfaldiga religiösa ceremonier en håg för
  människooffring, hvarom deras hieroglyfberättelser kraftigt tala.
  Peruanerna offrade däremot endast vid mycket högtidliga tillfällen
  menniskor, under vanliga förhållande gåfvo de solen frukter, korn och
  blommor i offergåfva.
  Hvad som karakteriserar incakungarnes värksamhet är den lagstiftning, som
  från Cuzco, Perus hufvudstad, bredt sig ut öfver hela riket och
  omsnärjde allt och alla i mjuka, men olösliga bojor.
  Incakungarne voro bland de största envåldshärskare, historien har att
  uppvisa.
  Incan var lagstiftaren och lagen, han var incarnationen af solens guddom
  på jorden, den gode och gifmilde fadren, som gaf det arbetande, trälande
  folket, hvad det behöfde. --
  Han var moralens väktare och de sjukas hjälpare; med samma mjuka hand,
  hvarmed han utdelade kläder och lifsmedel till alla sina undersåter
  hindrade han dem från all fri verksamhet, och han dödade hvarje
  själfständighetskänsla hos dem.
  Det peruanska riket påminner i mångt och mycket om den ideella stat,
  socialismen sträfvar att uppbygga, med upphäfvandet af all individuell
  egendom, statens insamling af allt råmaterial och på samma gång
  undvikandet af förmögenhet och fattigdom. --
  Aztekernas historia går tillbaka ända till tiden vid Kristi födelse, då
  där existerat ett mäktigt mayarike, kalladt Zibalba.
  Inom detta rike uppkom en mäktig stam, kallad nahuastammen. Denna
  bekämpar mayariket, och kriget slutar med rikets upplösning, under det
  nahuastammen sprides åt alla håll. Det stora Zibalba delas nu i många
  småriken, som ömsom bekriga hvarandra, ömsom sluta sig tillsamman.
  Riken bildas nu bland annat i Yucatan och Guatemala, men hufvudmängden af
  den från Zibalba utvandrade nahuastammen går mot nordväst under namn af
  tolteker. Den kommer till de ofantliga dalsträckningarna vid
  Mexikosjöarna, hvarest den genast börjar angripa de där bosatta
  stammarna, fördrifva invånarna, anektera landet och behålla allt, som har
  värde. Detta försiggår i sjette eller sjunde århundradet.
  Toltekernas författning, som till en början säges hafva varit hieratisk
  med präster som maktinnehafvare, skiftar sedermera karakter, så att de få
  kungar till härförare. I det tionde århundradet börjar toltekerrikets
  upplösning, framkallad af de förnämas moraliska förfall.
  Tvenne folkstammar rycka nu in i Centralamerika: chichimekerna och
  aztekerna, och dessa båda besegra toltekerna.
  Aztekerna fördrifvas i det elfte århundradet af sina forna bundsförvanter
  ända ned till de sumpiga trakterna vid Mexikosjöns stränder.
  I dessa träsk väntade och hoppades deras fiender, att aztekerna skulle gå
  under, men med sin sega motståndsförmåga i olyckan förstodo de att göra
  den ofruktbara terrängen fruktbringande genom anläggning af konstrika
  trädgårdar ute i sjön och byggde så staden Mexiko, uppkallad efter Mexi,
  deras förste konung.
  Långsamt men säkert växte staden. Folkmängden tilltog, kulturen
  uppblomstrade, och i det fjortonde århundradet upptogo de striden med
  sina fiender, besegrade dem och behöllo makten, till dess spaniorna
  blefvo landets herrar i det sextonde århundradet.
  Att aztekerna närmast ådragit sig intresse, kommer sig af den egendomliga
  kultur, de utvecklade, i det de genom motgångar och umbäranden arbetade
  sig upp till ett intelligent och kraftigt folk, hvars efterlämnade minnen
  illustrera medeltidens blandning af civilisation och barbarism.
  Det ansågs som rättvist att på det mest omänskliga sätt behandla
  krigsfångar; de blefvo ihjälpinade efter särskilda religiösa
  föreskrifter. Å andra sidan höllo de inom egna dörrar strängt på
  rättvisan, liksom de i hemmet uppträdde som ömma, kärleksfulla
  familjefäder och som det godas beskyddare, orubbligt trofasta i
  äktenskapet, ridderliga och uppoffrande i vänskap.
  Denna kontrast mellan det religiösa ceremonielet och hemlifvet är hos
  dylika folkstammar äljes tämligen sällsynt. Tager man i betraktande deras
  efterlämnade konstföremål, som visa deras sträfvande efter en ideell
  framställning af konsten inom de olika yrkena, den enorma tid de måste ha
  användt på dekorativa och monumentala föremål, deras förkärlek för
  åkerbruk och fiske -- kort sagdt, allt, som hos andra nationer är
  kännetecknande för en fredlig och lycklig utveckling -- så har man svårt
  att tänka sig, att samma människor kunde från hemmets fridfulla och lugna
  härd med oblandad fröjd gå till offerstenarna och där under jubel åse de
  i tusental hvarje år offrade, slaktade krigsfångarna, hvilka de sedermera
  uppåto.
  Aztekerna gingo genom lifvet med buller och bång, med ett
  själfförtroende, skapadt af järnvilja och stålsatta nerver. -- När solen
  gick bak hotande moln, eller dess strålar färgade horizonten röd, gåfvo
  prästerna krigssignalen, och det vilda, otämjbara berserkaraseriet kom i
  fullt utbrott. --
  Peruanerna älskade solens glödande strålar. Dess allsmäktiga ljus, som
  inbäddade allt i fred och lugn, kom från den stora stjärna, hvars barn de
  voro, och hvars lära de sökte utbreda.
  Med de bilder, som härmed framläggas för allmänheten, har jag sökt gifva
  konturerna af tvenne kulturfolks lif, hvilkas historia tillhöra det
  egendomligaste, Amerikas forntid har att uppvisa och som måhända kan ännu
  i vår tid väcka intresse hos en och annan, ty stor var den lifskraft som
  föddes af solens dyrkan.
  
  
  I.
  På väg till Cuzco.
  
  Marañonflodens breda vatten glider långsamt förbi skogrika stränder,
  vattenväxters mångtrådiga nät slingrar sig kring kullvräkta, urgamla
  stammar, från hvilka mörka, nakna grenar höja sig öfver vattenbrynet likt
  jättearmar, stelnade i den tropiska naturens kväfvande famntag.
  Naturen ligger sömntung i solgasset, ingen fågel flyger kvittrande utmed
  floden -- stora, brokigt färgade insekter svärma ljudlöst öfver ytan och
  gripa emellanåt en vilsekommen fluga eller mygga, som seglar på ett
  lösryckt blad, hvilket sakta glider fram, tills det försvinner i en
  sorlande fors -- den ende störaren af naturens dödslika tystnad.
  Det hviskar i säfven; en mild bris drager öfver floden. Strändernas
  praktfulla, färgrika men doftlösa blommor buga sig för spegelbilden i
  vattnet, resa sig åter och stirra med stora, förvånade ögon upp mot ett
  hvalf af palmer, lianer och evigt grönskande löfträd, genom hvilket här
  och hvar en flik af djupblå, glänsande himmel tittar fram.
  Vid stranden något högre upp, där en ljusning mellan träden förråder en
  öppen plats, står en högrest, kraftigt byggd, mörklagd krigare. Hans
  dräkt utgöres af en mörk bomullstunika, som når halfvägs till knäet och
  öfver länderna sammanhålles med ett bredt bälte; armar och ben äro nakna;
  på hufvudet bär han en hjälm af trä, öfverklädd med skinn och prydd med
  fjädrar i sällsamma färger; på fötterna mockasiner, fästa med remmar,
  snörade ända upp till knäet.
  Blod sipprar ur ett sår under venstra armen, som är omlindad med ett
  säfblad, hvars blodstillande kraft ej ännu hunnit verka; det har delvis
  lossnat och hänger ned som en bred, röd strimma.
  Han stirrar med ett sorgset uttryck öfver till andra stranden, där
  urskogens dunkla kronor spegla sig; bortom dem, långt därinne ligger hem,
  frihet och framtid i spillror. På andra sidan vattnet hviskar det i
  säfven och susar det i kronorna -- det är vaggsång och visa från de
  otaliga sjöarnes och de skogkransade flodernas land, som han aldrig skall
  återse ...
  Vid tanken på fångenskapen skälfva de seniga armarne, händerna knytas,
  ögonen låga, och de breda näsborrarne vidgas; blodet flyter ymnigare från
  hans sår.
  Krigaren går ett par steg framåt och trampar i vredesmod ned de blomster,
  som här växa på fiendemark. Med den obändiga lidelsen hos en
  halfciviliserad ras hatar han denna nation, som trängt in i hans hemlands
  bygder, öfvermannat och fängslat den stam, han tillhört, och som fört den
  bort för att i främmande land lyda andra lagar och omfatta en ny lära.
  Förbannelse öfver incas, förbannelse öfver denna hjord af slafvar, som
  förstört hans hemland, dess seder och tro!
  Han tar fram en amulett, som han bär i kedja kring halsen, och betraktar
  med mörka blickar den otympliga bilden af sitt hemlands gud -- den
  förtörnade, som i nödens stund prisgifvit sina trogna, fastän till hans
  blidkande strömmar af blod gjutits på prästernas altaren.
   * * * * *
  Han tillhör en mindre folkstam vid det nuvarande Bolivias gräns, en stam,
  som i slutet af femtonde århundradet tillfångatogs af peruanerna, hvilkas
  konungar -- incas -- ständigt utvidgade sitt rike, så att detta på höjden
  af sin storhet omfattade hvad vi nu kalla Peru, Bolivia, Ecuador och
  större delen af Chile. Den krigshär, som nu efter sex månaders
  lyckosamma strider återvändt hem, har slagit läger på en öppen plats, på
  trenne sidor omgifven af skog, under det att den fjärde sluttar jämn ned
  till flodbädden.
  På denna plats rymmes det eröfrade landets hela befolkning, som med
  kvinnor och barn uppgår till tio eller tolf tusen. Fångarne skola enligt
  incas befallning föras till någon mindre tätbyggd del af hans rike, medan
  deras forna land tages i besittning af peruanska nybyggare. Detta sätt
  att gå till väga afser att trygga gränserna medelst en pålitlig
  befolkning; de underkufvade flyttas till sådana trakter af det inre, der
  klimatet i möjligaste mån motsvarar hvad de voro vana vid.
  Den peruanska hären har till ett antal af trettio tusen man lägrat sig i
  skuggan vid skogsbrynet och har från alla håll ett vaksamt öga på
  fångarne, som fritt röra sig på den stora slätten med sin ram af skog och
  flod.
   * * * * *
  Den sårade krigarens blickar hänga fast vid kronorna på andra stranden,
  hvilka tyckas vinka honom hem igen. Hans längtan växer och växer. Bilder
  af fosterlandet taga allt klarare gestalt för hans själs öga. Hans törst
  efter frihet ökas och framkallar ett hägrande hopp, som kommer hans
  pulsar att flyga fortare ... Om han med sitt lif, med sitt eget blod
  kunde blidka den vredgade guden genom att offra sig själf som en sista
  försoningsgärd vid hans altare i den öfvergifna hembygden!
  Han drömmer sig vara på väg tillbaka dit, ila på välkänd stig i sitt
  lands skogar och nå fram till det öde templet såsom sin stams ifrån döden
  uppståndne befriare.
  Han griper å nyo det otympliga gudabelätet och tror sig i de klumpigt
  formade dragen läsa en uppmuntran men på samma gång den domen, att blott
  öfver hans lik går vägen till fosterlandets räddning. Om han skulle
  misslyckas ... Hvad mera? Hvad värde har lifvet för honom, sonen till en
  höfding utan land?
  Han ser sig omkring. Långt uppe på slätten sitta de äldsta af hans stam
  allvarsfulla kring sin nye höfding, hans ende broder, den fallnes äldste
  son. Hans blick glider sökande öfver klungan af kvinnor och barn, tills
  den plötsligt fäster sig vid en ung flicka, som sitter och stirrar mot
  trädens löfverk med ett sorgset, frånvarande uttryck. »Yelva!» hviskar
  han, och den tända glöden i hans öga slocknar; läpparne röra sig med ett
  smärtsamt uttryck, och han besluter att offra sin hemliga kärlek för
  plikten mot fosterlandet.
  Dystert tigande sitta eller ligga de alla, hela hans stam, kring
  slocknade eller rykande eldstäder. Peruanernas sång ljuder entonig från
  den solbegjutna slätten -- de hemdragandes segersång.
  Hans blick glider än en gång öfver den stora taflan, som ville han i
  minnet inprägla hvarje drag, och dröjer än en gång vid den unga flickan.
  Så vänder han sig om med ett uttryck af fast beslutsamhet, tar ett par
  steg framåt, lägger af sig hufvudbonaden, som nu skulle vara blott till
  hinder, och glider försiktigt in i den manshöga säfven, som knappast rör
  sig, då den smidiga kroppen arbetar sig ut mot strömmen. Han tänker
  stanna i vassbrynet, tills det mörknar, och då drifva ned mot floden.
   * * * * *
  Han går sakta framåt, och han lyssnar spejande vid hvarje steg. Plötsligt
  skär en gäll hvissling genom luften, och inifrån strandens löfmassor
  ljuder ett högt befallande: »Vänd!» -- »Vänd tillbaka!» upprepa en massa
  röster från ofvan och från sidorna. Fången stannar förtviflad och ser
  upp. På detta var han ej förberedd. Till höger och vänster skymta
  peruaner mellan trädens grenar. De ha suttit där tysta och utan att med
  en rörelse förråda, huru de följt hans gång genom säfven.
   * * * * *
  Han står först rådlös -- men så ljungar det till i hans ögon, hans beslut
  är fattadt. Då han gör en rörelse som för att återvända, ser han pilarne
  tagas bort från vakternas bågar -- det är på detta ögonblick han räknat
  -- och han dyker blixtsnabbt ned i vassen.
  Ett regn af pilar slår dock snart ned på den plats, där han försvann, och
  femton till tjugo krigare störta sig i vattnet för att fånga rymlingen.
  Ute i strömmen höres ett halfkväfdt skri, följdt af ett stönande.
  Peruanernas alltid träffsäkra bågar ha sändt den flyende en varning.
  Vakternas signaler och rop kalla till stället allt flere höfvitsmän och
  soldater, medan fångarne uppe på slätten till hälften resa sig ur sina
  hvilande ställningar och slött följa rörelsen vid stranden. En officer
  har tagit befälet därnere, och snart är den illa sårade krigaren bragt i
  land. Som en löpeld går det då genom lägret, att den fångne höfdingens
  broder sökt rymma och blifvit gripen.
  De underkufvade strömma till och åse dystra, huru den afhållne unge
  mannen blodig och nedsölad bäres genom lägret. Småbarns skrik och
  kvinnors klagorop blandas med höfvitsmännens högljudda befallningar.
  Den döende bäres fram till ett af de få träd, som enstaka växa på
  slätten. Soldaterna drifva fångarne tillbaka, alla utom en -- en ung
  kvinna, ännu halft ett barn. Hon tränger sig igenom leden, kastar sig
  framför den döende och slår förtviflad sina armar ikring honom. Hennes
  sorg är liksom hela hennes natur häftig och hejdlös. Genom den tunna
  klädningen, som räcker blott från bröst till knä, ser man den unga, ädelt
  formade kroppen skälfva och rycka, medan pinglet af guld- och
  pärlsmycken i hår, kring hals och armar ledsagar hennes rop af smärta.
  Den befälhafvande peruanen, som med en blandning af undran och medömkan
  åsett uppträdet, söker skilja den unga kvinnan från krigaren och söker
  samtidigt lugna henne med några goda ord. Fången tages omsider ifrån
  henne och bindes vid trädet; enligt incas lag, som är bjudande sträng och
  i detta fall drabbar hög och låg lika, måste han genast dö.
  Peruanska trupper omgifva på tre sidor stället; på den fjärde, som vetter
  åt floden, finnes blott trädet med den bundne. Tjugo bågskyttar
  kommenderas fram, lystringsordet ljuder, och den döende är befriad från
  de gräsliga plågor, om hvilka krampryckningarna i anletsdrag och lemmar
  förut burit vittne.
  Å de små kullarne på slätten ha fångarne varit stumma åskådare till
  afrättningen, som försiggått så snabbt, att nu en viss häpnad hos dem
  blandas med sorgen -- helst de väntat ett upprepande af den tortyr, de
  själfva plägat bruka mot krigsfångar.
  Peruanerna draga sig tillbaka till skogsbrynet, och liket öfverlämnas af
  en officer med några deltagande ord till de fångnas höfding. Den dödes
  broder och stammens äldste stå i tyst sorg kring liket, vid hvars sida
  den unga kvinnan knäböjer, medan hon åter sätter på hans hufvud
  krigarhjälmen, som man funnit i vassen ...
  Men de undertryckta skocka sig allt tätare, och ett doft mummel höres
  från deras led.
  Liknöjdheten har vikit, och grofva, vapenlösa händer knytas i vredesmod.
  Blickarne dragas oemotståndligt till hemlandet, hvars strand glittrar i
  solsken. Kanske guden, som öfvergifvit dem, skulle komma dragande öfver
  det breda vattnet och gifva seger åt en ny förtviflans kamp! ...
  Så småningom slappas de spända musklerna, och ögonen återfå sitt liknöjda
  uttryck; slöheten har på nytt tagit herraväldet, och fångarne uppsöka
  tysta sina lägerplatser rundt ikring stoftet af den man, som offrat sig
  själf vid det sista försöket att åt dem återvinna ett fosterland.
   * * * * *
  I ena utkanten af den öppna platsen står på en kulle, öfverskuggad af en
  väldig ek, en tältbyggnad i form af en afskuren kon; tälttygets ljusgröna
  färg smälter alldeles samman med småskogens grönska. Framför tältet gå
  två skyltvakter i peruanernas vanliga krigsdräkt: ett hvitt skynke, som
  ett par hvarf virats kring länderna och på ena sidan hänger ned som en
  bred tofs, samt en bomullstunika, kring midjan fasthållen af ett bälte;
  hufvudet skyddas af en skinnklädd trähjälm; armarne äro nakna; på
  fötterna remfästa sandaler. Vapnen äro lans och svärd, pil och båge samt
  stridsyxa och sköld: alla eggar och uddar äro af koppar, ty stål eller
  jern känner man ej.
  Tältet består af ett enda rum, hvars ljus kommer uppifrån genom en slöja
  af genomskinligt tyg, som dock är tät nog att afhålla insekter och att
  sprida blott en för ögat välgörande halfdager.
  Vid bordet i tältets midt sitter en femtioårig man, klädd i en dräkt, som
  är lik menige mans, blott af finare slag med inväfda guldbårder. Det är
  den högstbefallande öfver hären, en af incas generaler.
  Framför honom ligger en karta öfver incas rike, hvars gränser och
  indelning utmärkts medelst upphöjda linjer. Ehuru kartan -- gjord af
  sammansydda torra blad af maquesplantan -- icke är något mästerverk, ger
  den en god öfversikt af det väldiga riket. Man ser Cuzco, den heliga
  hufvudstaden, afbildad som en sol, från hvilken utgå fina strålar,
  inlagda med guld. Titicacasjön sydost därom är utmärkt med en blå fläck
  med gyllne kant, hvarifrån andra fina guldstrålar möta dem, som utströmma
  från Cuzco. Vattnet i denna sjö, belägen i hjärtat af Peru, är heligt.
  Efter den stora syndafloden -- solens straffdom öfver urfolket för deras
  syndiga lefverne -- torrlades först af alla ställen på jorden en ö i
  Titicacasjön. Där skapades två incas, bror och syster, man och hustru.
  Af solen, sin fader, fingo de en guldvigg och befalldes att med den
  vandra mot norr, tills den borrade sig ned i jorden. Där skulle de stanna
  och samla kvarlefvorna af ett fordom talrikt folk samt lära det att
  vandra i solens beläte, blifva goda och rättskaffens människor, att odla
  jorden och bygga städer. Detta timade i Cuzcos dal.
  På detta sätt framstod den förste inca som solens son, den allsmäktiga
  gudomens ställföreträdare på jorden, och det lyckades hans efterkommande
  att underkasta sig hela Peru och närgränsande land. Den lära, de
  förkunnade, och deras kloka styrelse gåfvo upphof till en kultur, som
  småningom förenade millioner människor till ett stort samhälle.
  Omgifvande stammars kannibalism och andra råa seder utplånades, allt
  eftersom de bragtes under incas ordnade välde.
  Tvärs öfver kartan, nästan i korsform och med krysspunkten i Cuzco, äro
  dragna två mörka streck. De beteckna tvenne landsvägar, de enda af
  betydenhet i landet. Den ena går i linje med Stilla oceanen, hvars kust
  delvis utgöres af en bred låglandsplatå med öknar och öde ängder mellan
  hafvet och Cordillerna. Den andra vägen leder högt öfver dessa berg,
  sluttar ned åt öster, går öfver floder och bråddjup på hängbroar, är på
  sina ställen insprängd i snöfjället och har murats utmed svindelhöga
  stup på en grund af stenar, som brutits ut bit för bit, sedan klippan
  gjorts skör vid eld, och som störtats ned i djupet för att hvarf på hvarf
  tornas upp till fundament.
  Kartan företer vidare en mångfald cirklar, ljusare närmare Cuzco men
  mörknande mot landets gräns; de senare utvisa nyvunna sträckor, hvilkas
  befolkning ännu icke fullständigt uppgått i solens ljusa rike.
  Generalen har ur en hylsa tagit fram en fin bennål jämte några tuber med
  mörk färg, åstadkommen af växtsaft. Han har under fälttåget uppmätt det
  eröfrade landet och på kartan inristat dess läge; han ämnar nu afsluta
  detta arbete genom att färglägga gränslinjen.
  Generalen är så fördjupad i detta arbete, själft en frukt af många
  månaders ihärdiga kamp, att han ej lagt märke till, att tältets lätta
  förhänge dragits åt sidan och en budbärare ljudlöst trädt in; denne står
  nu otåligt väntande, att fältherren skall varsna hans närvaro. Han
  tillhör de s. k. chasquis eller statslöparne. Deras uppgift är att
  snabbast möjligt delgifva olika landsdelar konungens eller regeringens i
  Cuzco budskap. Å hvar fjärde kilometer -- efter nutida mått -- finnas små
  stationer; mellan tvenne dylika ha löparne att röra sig. De springa fort,
  och äfven då vägen bär öfver berg och dal, tillryggalägga de sträckan med
  förvånansvärd snabbhet. Dessa löpare, som vid stationerna aflösa
  hvarandra, äro alla edsvurna, kraftiga unga män, och njuta i samhället
  stort anseende.
  Löparens flämtande andedräkt tilldrager sig omsider generalens
  uppmärksamhet; det budskap, som då framlämnas, är inlagdt i ett
  maquesblad, omviradt med en röd tråd. Åsynen af denna tråd är
  tillräcklig, för att generalen med otålighet skall öppna budskapet, ty
  den röda tråden angifver, att konungen själf är afsändaren -- den är så
  att säga incas sigill och återfinnes i fransen kring den hufvudprydnad,
  som endast landets herre har rätt att bära.
  Brefvet ter sig egendomligt. Hvarken skrift- eller bildspråk är kändt,
  och man är hänvisad till antingen muntliga meddelanden eller s. k.
  quipus. Dessa utgöras af ett -- vid pass sextio centimeter långt --
  snöre, bildadt af olikfärgade, tätt hoptvinnade trådar, hvarå en mängd
  kortare trådar fastgjorts som en frans. Färgerna beteckna olika saker --
  hvitt silfver, gult guld -- och å hvarje tråd kan göras ett visst antal
  knutar, som då betyda ett visst antal, ett särskildt begrepp o. s. v.
  Den quipus, konungen sändt sin segerrike fältherre, var en brun tråd med
  fyra knutar; vid den fjärde voro fästa regnbågens sex färger -- de
  kungliga färgerna -- jämte en röd tråd af samma skiftning som den,
  hvarmed brefvet varit omlindadt.
  Det drager ej länge om, innan generalen tolkat meddelandet. Den bruna
  tråden betecknar landsvägen, och de fyra knutarne utmärka lika många
  dagsmarscher. Regnbågsfärgerna antyda, att på den fjärde rastplatsen
  skall inca möta; den röda tråden framför hans tack till den segerrika
  hären.
   * * * * *
  Budskapet föranlåter generalen att snabbast möjligt tåga mot den af
  konungen utstakade mötesplatsen. Uppbrottet sker inom en timme. Tält,
  husgeråd och allt annat, som medföres, tages om hand af förrådssoldaterna;
  fångarne få hvar sin börda efter ålder och krafter.
  Peruanerna blifva först färdiga; uppfostrade i sträng manstukt och som
  soldater vana att lystra till signaler, intaga de strax sina platser vid
  uppställningen. En del af dem hjälper fångarne att ordna med packningen.
  De sårade och sjuka bäras. Lastdjur brukas aldrig i deras krig.
  Generalen med sin stab går raskt utmed lederna, soldaterna hälsa honom
  med de långa spjuten -- båge och pilar hänga öfver axeln, dolkar, svärd
  och stridsyxa äro fastgjorda vid vänster sida. Hufvudbonaden är olika för
  skilda bataljoner, och de förnämligaste trupperna af infödda från Peru ha
  sina trähjälmar öfverklädda med koppar. Sköldarne bäras under marsch på
  ryggen, så att kroppens fria rörelse ej förhindras. Hvarje bataljon har
  sin fana; de skiljas genom färgen men ha i vänstra hörnet upptill ett
  märke, gemensamt för alla rikets flaggor -- regnbågsmärket, som betygar,
  att inca är himmelens son.
  Generalen har fullbordat sin mönstring; han har personligen öfvertygat
  sig om, att allt är i ordning, att trupper och fångar ha tillräcklig
  förplägning, och att de sårade fått pålitliga bärare. Träpipeblåsarne ge
  signalen, befallningarna ljuda, manskapet ordnar sig åtta man i ledet,
  hären sätter sig i rörelse, och i samma ögonblick börja tusenden sjunga;
  tonerna fortplantas från afdelning till afdelning. Det är folkets