Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 7

  upp lockfåglarna och hamnar aktern mot land, så att jag bekvämt skall
  kunna stiga i. »För så fort man tar upp så kommer det fågel och vill
  fälla. Det slår aldrig fel.»
  Strax efter sitter jag mjukt och behagligt på skinnfällen i storekans
  akter under det kamraten ror hemåt mot de röda sjöbodarna i vikens
  botten, som lysa så bjärt i vårmorgonens strålande sol.
  »Det finns mer kaffe, om det smakar», säger han plötsligt och drar in
  årorna.
  »Ja, gör i ordning, så skall göken få gala», svarar jag och halar upp min
  bastomspunna »Black Princess» ur ryggsäcken.
  »Skall det inte vara mera socker?»
  »Nej, spar på varan. Det är bra som det är.»
  »Ja, han sa så, han, som hade eld i håret, också. Men vet han varför han
  sa dä då?»
  »Nej, det har jag aldrig hört.»
  »Jo, för nu har jag dess bättre bå ljust å varmt, sa han, tack och lov. —
  Å gutår nu och tack för mig.» Alfred höjer den bräddfulla koppen, synar
  ett ögonblick dess underliga innehåll, där den skurna grädden ligger som
  vita trådar, men för den så till munnen och tömmer dess innehåll i ett
  enda drag.
  »Nu gol göken!» sa han.
  
  
  SKEPPAR KRUSES PAPEGOJA
  
  »Hallå! — Hallå, you longshore swab!»
  Kapten Jonas Kruse stod i sticktröjsärmarna på barkens halvdäck med de
  framför munnen kupade händerna som megafon.
  »Hallå! Goddag farbror och välkommen hem.»
  »Come on board!»
  I en handvändning stötte jag ut från båthamnen och var strax därefter
  långsidan fartyget, vilket, ridande för sitt babords ankare, låg och
  bugade mjukt och sirligt i den dyning av ostligt, som rullade in från
  havet.
  Gubben mötte själv vid fallrepet och en lättfotad pojke bland gastarna
  tog emot snipans fånglina.
  »Glad to see you, lad!» Ett par stadiga dunkningar i ryggen. »Men varför
  kommer du inte ombord och hälsar på gamla vänner?»
  »Jag trodde farbror var uppe hos förvaltaren ännu.»
  »Inte! Prat tok! Tullarn är jag klar med och förresten kommer jag ju som
  inrikare — lossade saltet i Stockholm, vetja — så den saken var snart
  uppgjord. Men stig in, får vi se, om du känner igen dig.»
  Georg-Nicolaus’ gamla kajuta, ja. Den kände jag nog igen, och ytterst
  litet hade där blivit förändrat — om jag undantager en med gul tofs
  prydd, kritvit kakadua som med huvudet före äntrade ned mot sin matkopp
  utefter burens ståltrådsgaller — sedan jag sista gången, en strålande
  juldag för ett och ett halvt år sedan, var kapten Kruses gäst.
  Där stod det avlånga, smala mahognybordet framför den mot akterskottet
  väggfasta, läderklädda soffan — Ormen Långe, som gubben kallade den
  — där hängde kontrollkompassen i sin mässingsdosa uppe i skylightet
  och nickade så sakta i takt med skeppets rörelser och på hörnhyllan
  stod den vanliga falangen av stora dricksglas kring en vattenkaraff av
  väldiga dimensioner. Under klockan på förskottet, vilken som förr lät
  höra sitt korta, distinkta tick, tick, tick, satt aneoridbarometern,
  väderspåmannen, och upp under det glänsande vita taket lyste rader av
  breda mässingskrampor uppbärande de hårt sammanrullade sjökorten.
  »Sitt i båten, gosse», gubben gjorde en handrörelse mot en av de
  bredkarmade stolarna vid bordets kortsida. »Stuert!»
  Det knäppte i dörrlåset och skeppsstewarden kom inglidande på mjuka
  smärtingsskor.
  »Stuert! Coffe and pistols for two! — Nu, när vi är hemma i Roslagen,
  skall vi väl dricka nationaldrycken. Eller hur?»
  »Ja, har farbror bara någon ordentlig skeppargrädde, så.»
  »Om jag har. Lugn i stormen, my beauty. Du skall få gammal rhum, som
  gnistrar som flytande guld, gosse. — Se här, tag en cigarr så länge.»
  Gubben sköt en stor låda till hälften fylld med långa, mörka brasilianare
  över bordet.
  Från det väggfasta mahognyskåpet till vänster om soffan, ovanpå vilket
  kronometern stod i sin brunbetsade låda, hade stewarden under tiden
  hämtat och satt fram en tung silverbricka och på den placerat lövtunna
  koppar och fat av blåvitt, ostindiskt porslin, och där bredvid ställt
  tvenne höga, egendomligt formade och slipade glas — pistolerna, som
  gubben kallade dem.
  »Bästa kaffet, kapten?»
  »Of course! What do you think. Tag av den blå javan. — Nåå, gosse! Känner
  du igen dig?»
  »Visst! Det är bara gojan, som är ny härinne.»
  »Ja, jag var ju tvungen att skaffa mig något sorts husdjur. Laban,
  min gamle hankatt, turken, du vet, med halvmånen i bringan, han blev
  kärlekskrank i England sist och gick i land och fastän jag hade så gott
  som hela besättningen att leta efter honom bland brädstaplarna på kajen
  och låg över ett helt dygn längre än jag hade behövt, så var han nach
  Honolulu gegangen. Såg aldrig skymten av honom. Fick väl fast i något
  kjoltyg förstås. Så jag köpte mig det här spektaklet för att ha något
  sällskap. — Nåå, vad heter du i dag?» Gubben lät höra en låg, kvittrande
  vissling.
  »Jacko Poppedry! Jacko Poppedry!» skränade kakaduan från sin plats på
  pinnen och slog upp den långa gula plymen.
  »Bra, stuert! — Ja, visst. — Rhum, ja. — Tag till vänster i facket. Black
  Eagle skall det vara.»
  Det doftade från den ångande heta, bukiga kannan av gammalt silver, som
  stewarden nyss, jämte sockerskål och gräddkanna av samma modell, satt på
  brickan, och en tunn sky ringlade sig från dess pip upp mot skylightet.
  En åt sidan förd skjutdörr i panelen blottade gubbens »giftskåp» och
  därur hämtade stewarden fram en smal, bastomspunnen flaska, som han med
  ett vant grepp korkade upp och satte bredvid glasen.
  »Se så! Klart till drabbning! Sköt om kaffet, du, så laddar jag.» Och
  därmed fyllde gubben de konstigt formade bägarna med den simmiga,
  brunröda vätskan. »Och skål nu och tack för gammalt. Det var fägnesamt
  att se dig igen, gosse.»
  »Skål farbror och välkommen hem. Det är synd, att farbror inte kan lägga
  upp och stanna över julen. Det är inte långt dit.»
  »Nej, dessvärre. Men jag måste ha last i skutan och komma mig ut innan
  jag fryser fast. Så jula får jag göra i sjön. Och det —»
  »Jacko Poppedry, Jacko Poppedry», skränade kakaduan och lutade huvudet
  mot gallret samt burrade upp halsfjädrarna för att bli kliad i nacken.
  »Tyst Jacko, ditt usla djur», hojtade gubben och slog näven i bordet.
  »Egentligen är det dumt av mig att ha en sådan där skränfock ombord»,
  fortsatte han, vändande sig till mig, »för hon påminner mig alltid om det
  rejälaste kok stryk kapten Kruse fått i sin dar. Och det var inga falska
  slängar, må du tro.»
  »Kvinnfolk i botten på koppen?»
  »Visst! Tacka rackarn för det.»
  »Malajtös kanske?»
  »Inte den gången. Men engelska. En liten brunett från Peckham Rye,
  London.»
  »Berätta, farbror.»
  »Om du så vill. Men först ett glas på fallrepet. Det klarar tankarna.
  Gutår! — Jo, ser du», gubben Kruse lutade sig bekvämt tillbaka i Ormen
  Långe och drog ett stadigt bloss på sin glimmande brasilianare. »Det
  var — låt mig se — ja, det var år 79 på vintern. Ja, det stämmer. — Jag
  for den tiden som matros på engelska fartyg för att lära mig språket
  och komma ut på långtraden riktigt, ser du. Och en vacker dag tog jag
  väl och mönstrade på en ångbåt som rorgängare eller quarter-master, då,
  för att pröva på den sidan av yrket också. Men det höll jag inte på med
  länge, ett par, tre resor bara, för jag trivdes aldrig ombord på de där
  plåtlådorna med deras skramlande vinschar och otäcka kolrök och sot. Nej,
  tacka vet jag ett gott segelfartyg, du. Där kan man trivas och hålla rent
  omkring sig. — Tag en ny cigarr, vetja. — Nu bodde jag hos en gammal
  käring nere i Poplar, då jag låg i land och vilade mig mellan resorna,
  och gick där på gatorna och drällde och gjorde av med pengar förstås.
  Och flickor blev man ju bekant med. Tacka sjutton för det. Men jag hade
  aldrig fäst mig vid någon särskilt, utan bara gått och nojsat med än den
  ena, än den andra och bjudit dem på teatrar och sådant. — Men så kom jag
  hem till London en vacker dag med Arthur H. Sullivan, ett klipperskepp
  på fjortonhundra ton, och det var då jag träffade på Cissy Dale. Hon
  hade kommit som serveringstös till Yellow Dog, medan jag varit borta och
  vi blev kuttrasju med detsamma. Och en lång, välväxt och grann jänta var
  det. Vår bekantskap började egentligen genom att hon tog sig för att ge
  mig mera tillbaka i växel än jag hade lämnat, skall du se, och smusslade
  till mig cigarrer och sådant. Till en början lät jag udda vara jämnt,
  för krögarna tjänade stadigt nog ändå, tyckte jag. — Jag var ung den
  tiden förstår du och hade nog inte så mycket vett i skallen. — Får jag
  en tår kaffe. Tack. Brygg dig en ny själv. Det finns gott om varan. —
  Men så tyckte jag till sist att det gick för långt och sa åt Cissy, att
  jag inte ville vara med om sådana där affärer, och då kallade hon mig
  fårskalle och blev sur. — Nåja, herregud, det fanns ju fler krogar och
  andra flickor, så jag satte inte min fot på Yellow Dog på flera dagar,
  men så, hur sjutton hon hade burit sig åt, så hade hon fått tag i min
  adress och skrev och bad mig komma igen. Och det gjorde jag, förstås, för
  flickan var söt. — Nåja slutet på visan blev den, att vi blev litet smått
  förlovade och det var det som gjorde, att jag kom att ta hyra på ångare
  för att inte behöva vara så länge borta. Och hemma hos Cissy i Peckham
  Rye var jag var och varannan kväll, och blev god vän med hennes mor och
  en bror till henne, som for som styrman med linjeångare. Så allting var
  ju så väl som det kunde — trodde jag. — Nej, det här blir för torrt i
  fockhalsen. Skål, old article, och tack för att du hälsade på gubben.»
  »Nåå, funderade farbror kanske på att gifta sig?»
  »Jaa, det var inte utan, det. Men tur var, att det inte blev något av,
  för då hade nog fan tagit bofinken, d. v. s. mig. För jäntan var en
  rackarunge, när allt kom omkring, och det fick jag dess bättre reda på i
  behaglig tid. Men då hade hon redan hunnit plocka mig grundligt. Du kan
  inte tro vad presenter den tösen fick. Ostindiskt silke och smycken av
  alla de slag.»
  »Men hur fick farbror reda på saken?»
  »Joo, ser du», svarade gubben och valde ut sig en ny cigarr ur lådan,
  »sista resan jag gjorde med den där båten skulle vi komma tillbaka till
  London strax före jul — det kunde man lätt räkna ut, för resorna varade
  ungefär fem månader — och innan vi gick till sjöss hade jag förstås varit
  uppe och tagit ett ordentligt adjö utav Cissy. Och då hade hon passat på
  att bland annat bedja mig om en papegoja till julklapp. Och det kunde jag
  ju gott lova henne — det var smått tal om giftermål förresten, när jag
  skulle komma tillbaka — för vi gick ju på Ostindien, och där fanns det
  gott om varan. — Ja, vi gick till sjöss och gjorde vår vanliga roundabout
  och så kom vi då också till Colombo. — Nu hade jag fått en ny kamrat
  den här resan, en londonpojke, Sam Rogers, som kommit i stället för en
  skotte, som mönstrat av. Och en kväll, då jag var ensam uppe i Colombo
  och drev och utav misstag kom in i sämsta kvarteret hade jag turen att
  rädda Sam ur händerna på ett halvt tjog galna hinduer, som han råkat i
  gurgel med. Han var illa knivskuren och jag fick mig några nyp också, men
  vi klarade oss ombord ändå med livhanken någorlunda i behåll. Och där i
  Colombo —»
  »Hallå Dick! Hallå Dick!» kom i en genomträngande vissling från kakaduan.
  »Tyst ditt spektakel, annars döper jag dig», hojtade gubben. »Ser du,
  jag brukar spruta vatten på henne när hon blir för svår. Då tiger hon en
  stund åtminstone. — Var var det jag slutade — jo, där i Colombo köpte
  jag också Cissys papegoja, en äkta Singapore rock-parrot, som kunde
  pladdra värre än ett tjog kaffekärringar, och henne hade jag i en stor
  bur upphängd i taket ovanför min koj. Nåja, vi lämnade Ostindien i sinom
  tid med last för London och gojan tycktes trivas och ha det bra, men kan
  du tänka dig, när vi kom ut ur Suezkanalen och ut i Medelhavet, så dog
  kräket en vacker dag. Det vete fanken varför hon gjorde det, men dog
  gjorde hon i alla fall. Det var ju rasande retsamt, kan du förstå, för
  nu hade jag ju ingen goja åt tösen, och timmermannens gråa goja, som
  jag tänkte få köpa, passade på att dö den också. Kanske var det kylan,
  som tog livet av dem, ty det var i december månad och kallt som fan i
  Medelhavet. Snö och hagel ibland, gosse. — Nåja, jag gick där och var
  en smula hängfärdig och sur och en dag, då vi basade igenom Gibraltar
  sund, stod jag på undre bryggan och arbetade i lag med Sam Rogers och
  då frågade han mig varför jag gick och såg så hängfärdig ut. Och då
  talade jag om att det var för att gojan var död. Men då gapskrattade
  han och mente på, att en goja var väl inte hela världen. Sådana fanns
  det gott om. Ja, men den här skulle bli julklapp till min fästmö. Då
  visslade han till och så sa han: ’En landsmaninna till dig?’ — ’Nej’, sa
  jag, ’en engelska, en tös från Peckham Rye.’ Då må du tro han spetsade
  öronen. ’Peckham Rye’, sa han. ’Vilken gata då?’ — ’Joo’, sa jag, ’Bell
  Street 14.’ — ’Hör du’, sa han då, ’det är väl aldrig Cissy Dale du är
  förlovad med?’ — ’Stämmer’, sa jag. Då, må du tro, fick jag nyheter till
  livs. Sam var själv från Peckham Rye och kände mycket väl till Cissy och
  visste, att hon var riktigt förlovad med en karl, som var till hälften
  yrkesboxare, fast hon för tillfället och med fästmannens vetskap gick och
  drog med en fårskalle till dutchman, som hon plockade på både det ena
  och det andra och tänkte narra att köpa möbler och allt för att sedan i
  behaglig tid låta den ordinarie fästmannen ta hand om honom. — Snyggt
  uträknat, vad? — Och fårskallen! Det var jag, det. — ’Och’, slutade Sam,
  ’du gav mig ett gott handtag i Colombo sist, när du klarade mig från
  hinduernas knivar, så du kan ju anse den här upplysningen som en liten
  avbetalning på min skuld. Och förresten — säg bara ifrån, när du behöver
  nästa handtag, så är Sam Rogers din man.’ — Men skål, gosse. Drick i
  botten för gamle Sam. Det var en hedersknyffel till karl.»
  »Och hur gick det sedan, farbror?»
  »Joo», svarade gubben och lutade sig på nytt tillbaka i soffan. »Sam
  rådde mig att ge Cissy blanka fan och inte visa mig där mer, utan skaffa
  mig en annan fästmö, men då sa jag: ’Nej du, Sam, en papegoja har jag
  lovat henne till julklapp och en goja skall hon få, fast det kanske inte
  blir utav det slag hon skulle önska.’ Och så slog vi våra kloka huvuden
  ihop och lade råd.»
  »Och det resulterade i?»
  »Jo, det resulterade i att när vi kom in med båten till East India Dock
  ett par dagar före jul, så satt det en ny papegoja i min bur, som var
  så grann, så djädrans grann, så du har då aldrig sett dess make. Och
  knappast någon annan heller förresten. För den gojan var en tuppkyckling,
  som Sam knyckt åt mig ur den där stora hönsburen vi hade akter under
  halvdäck, och den hade vi målat så fin — ja, det var egentligen
  understewarden, en japan, som hade gjort det — så in i helsikes fin, du,
  så han sken som en blank silverdollar på en negernäsa. Röd näbb och röda
  ben och blå och gul och grön och litet guldbrons här och var förresten.»
  »Och den där grannlåten gick farbror upp med till flickan?»
  »To be sure. Visst fasen. Jag riggade mig fin som tusan hemma hos min
  gamla kärring i Poplar — hade flyttat dit igen så fort båten var fast
  i dockan, ser du — och ramlade i väg ut till Peckham Rye en kväll med
  buren i näven. — Och du må tro jag blev fägnad utav det där falska
  spöket, Cissy, som nu hade slutat på Yellow Dog och var hemma. Håll på
  du, tänkte jag, mig lurar du inte längre. — Tösen vred och vände på buren
  och tittade på sin fina goja, som glänste som bara fan i gasskenet, men
  bäst det var så sa hon: ’Jag tycker den här gojan ser litet konstig ut,
  John’, sa hon. ’Han liknar inte andra papegojor jag har sett. Så höga ben
  han har och så konstiga fjädrar.’ — ’Jaa’, sa jag, ’det kommer sig av
  att den är så ung’, sa jag, ’och skall snart till att rugga och få nya
  fjädrar. Men det är en äkta Singapore rock-parrot’, sa jag, ’som kostade
  mig två pund i Colombo, och när den blir utväxt, så blir det den finaste
  gojan i hela London’, sa jag. ’Kluck — kluck’, sa tupparackarn och
  sprätte med benen i sanden. ’Ja’, sa jag, ’det är allt den kan säga nu,
  men när du får ha den en tid och får lära upp den, så språkar den snart
  vad som helst.’»
  »Oh, you rascal», lät Jacko däruppe i skylightet.
  »Och sedan, farbror?»
  »Ja, tösen var förtjust, allrahelst sen jag hade talat om, att jag hade
  både silkesschalar och andra vackra saker, som hon skulle få sedan, och
  kärringen, mor hennes, log som en lus i daggryningen och visade sina gula
  betar. Snygg svärmor det hade blivit. Fy tusan. — Det sköljer vi ned.
  Skål! — Och innan jag gick så bad de mig komma till dem och fira julen —
  på juldagen då, Christmas-day — så skulle vi tala vidare om hur vi skulle
  ha det med giftermålet och bosättningen och sådant. — Bosättningen ja,
  den skulle jag köpa åt den där prisboxarn. Trodde de. — Och så skulle jag
  inte få komma tillbaka förrän på själva juldagen, för dagarna till dess
  skulle de ha storstök.
  »Och farbror gick dit?»
  »Visst tusan. Jag gick dit för att säga dem mitt hjärtas mening och inte
  var jag rädd om det så hade funnits en hel kalvhage full med prisboxare
  i huset. — När jag kom dit, finklädd och grann, kom Cissy och öppnade,
  men jag såg på hennes min, fast hon smilade, den rackarjäntan, att det
  var ugglor i mossen. Håhå, tänkte jag, hon har kanske luktat på luntan
  och fått klart för sig att det är en djädrans tuppkyckling, som går
  där i buren och inte någon Singapore rock-parrot. Men kyss till, ingen
  rädder här, håll toppat och brassat och klart till manöver bara, Jonas,
  tänkte jag, så klarar du dig för grundkänning. Och så klev jag på. —
  Inne i förmaket var det pyntat och fint som tusan och där satt Cissys
  bror, som nyss hade kommit hem från Australien, och så en annan kurre, en
  grov undersätsig rackare, med luggen ner i pannan och lömska ögon. Håhå,
  tänkte jag, där har vi prisboxaren. Klart att vända och håll spelspakarna
  i gång. — ’Det här är mister Kruse, Jim’, sa tösen, vänd till prisboxarn
  och visade med handen på mig. ’Jaså’, sa han då och reste sig upp, ’är
  det den där sonen av en skabbig hynda, som ger dig målade tuppkycklingar
  till julklapp?’ — Och sen var det färdigt, må du tro. — Det första jag
  fick i skallen var buren med tuppkycklingen. — Armar, ben, knytnävar och
  stolar visslade om i luften, bordet blev liggande som en enda skräphög
  bort i ett hörn och skänken med glas och porslin gick i däck och gjorde
  haveri, så glas- och porslinsskärvorna yrde. — Hade jag bara haft
  prisboxarn ensam emot mig, så hade han fått smörj, det både kände jag och
  såg jag, men nu hade jag flickans bror i strupen på mig också. Jag slogs
  för kung och fosterland, må du tro, och satte in slag på de där bägge
  lymlarna, så blodet skvatt, och trodde ett tag att jag skulle klara mig,
  men så passade jäntrackarn på — efter ett slag från mig, så prisboxarn
  gick ner på knä — att ge mig ett nyp över skallen med eldgaffeln. Och då
  var jag ju såld. — Fram på morgonen sen så hittade en polis mig liggande
  till hälften avklädd, sönderslagen, blodig och rånad i en rännsten i ett
  mörkt hål, och sen jag blivit rentvättad och förbunden på polisstationen,
  blev jag hemforslad till min gamla kärring nere i Poplar.»
  »Nåå, träffade farbror aldrig någon av dem senare?»
  Gubben lutade sig bekvämt tillbaka i Ormen Långe och lyfte samt beskådade
  betänksamt sitt bräddade glas, där ljuset från skylightet bröt sig mot
  den brunröda vätskan.
  »Joo du», sade han efter ett ögonblick. »Det gjorde jag. Ett år ungefär
  därefter råkade jag på den där prisboxaren inne på The Anchor nere i
  Blackwell och då jag kastade mig ut genom svängdörrarna för att klara mig
  för polisen, som krogvärden visslade efter, så låg han avsvimmad i en hög
  på golvet. Och jag tror inte han kvicknade till i brådrasket.»
  »Good boy, good boy», visslade Jacko från sin pinne uppe i skylightet.
  
  
  NÄR JOHAN SÖDERMAN TRÄFFADE SJÖKUNGEN
  
  »Ja», sade Johan Söderman, i det han drog åt tyglapparna något fastare
  kring den nyss färdigstoppade alfågelhanen och stack upp den till
  torkning i ett av de stora hålen i spiselmuren, »dä finns många märkeliga
  ting ute i havet, dä ä säkert dä.» — »Men dä ä inte alla, som får si
  dom.» — »Nä nä men», fortsatte han, nickande med sitt gamla, vita
  huvud. »Nä nä men. — Om han pärrar lite, ska han få kniven mä sej — ja
  gjorde’n färdig i går å har’n liggandes därinne i chiffonjern», och med
  det stultade gamlingen ut genom dörren för att över förstugan gå in i
  kammaren.
  Elden från den öppna spiseln, där en duktig brasa av strandvrak
  uppblandat med stycken av feta tallrötter flammade och knastrade,
  kastade sitt sken på de låga väggarna med sina rader av uppsatta
  verktyg, på den gamla hyvelbänken med sin osande lampa vid fönstret,
  vars karm var fullsatt med små bleckburkar och flaskor innehållande
  oljor, polityrsprit och terpentin, samt på det spånbeströdda golvet mitt
  på vilket en stadig huggkubb var placerad med en handyxa inhuggen i
  överkanten.
  Jag hade gjort gubben Johan ett besök sent en vinterkväll för att hämta
  en lång, finsk slidkniv, som den konstförfarne och händige gubben lovat
  förse med ett nytt skaft av i höjden hoppressade näverstycken, och
  träffade honom i hans till snickareverkstad omändrade rum till höger i
  förstugan sysselsatt med att stoppa en alfågelhane, som en av byamännen
  skjutit vid det yttersta skäret en av de föregående dagarna. Vårt samtal
  hade som vanligt rört sig om havet, ur vilket gubben under alla år till
  största delen tagit sin bärgning. Vi hade språkat om vinterstormar
  och skeppsbrott, om ljuvliga vårnätter med klingande alfågelsång och
  sträckande ejderflockar, om sommarseglatser långt ut till havs, långt
  utanför de yttre känningarna, för att träffa de ruggande vildgässen,
  samt om strömmingsfiske under höstnätterna, då man ankrade båten vid
  skötlägget och kojade sig några timmar, klar att bärga bragderna i fall
  det plötsligt blåste upp till storm.
  Dörren svängde ljudlöst upp på sina väloljade gångjärn, gubben kom
  intassande med slidkniven i handen och räckte mig den efter en sista
  prövning av eggen mot tumnageln. Genom sömmen i råhudsskidan hade han
  dragit prydliga bukter av blänkande koppartråd och överst på skaftet var
  spetsen av den genomgående, utsmidda tenen stukad mot en oval bricka av
  nyputsad, glänsande mässing.
  »En go kniv, dä här», muttrade gamlingen och nickade sakta, »en mycke go
  kniv. — Å en finne ä dä, har ja sitt. — Den ska han alltid ha mä sej på
  sjön, när han far ut. — Stål ä bra, dä. — Bäst ä finnstål gjort åv en fil
  som den här. — En vet aldrig, va en kan råka ut för på sjön.»
  »Nä nej. Det är nog sant. Söderman har väl sett en hel del, kan jag tro.»
  »Åja. Åja», svarade gubben i det han tog bort yxan från huggkubben och
  satte sig sedan han sopat ned spånorna på golvet med handen. »Nog har
  ja väl dä. — Men ja har bara haft gott åv’et, aldrig någet ont, å dä ä
  därför att ja alltid burit gott stål på mej å varit klok. Inte så tokdum
  som en del inte.»
  »Nå, vad har Söderman sett för goda saker då?»
  »Ja, ja har nog sitt lite åv varje, ja, må han tro, å sir väl saker å
  ting än, men dä märkeligaste ja har vari ute för så va dä, när ja råkte
  på sjökungen.»
  »Såå. Hur såg den ut?»
  »Jo, han såg mest ut som vanligt folk, han», svarade gubben och halade
  upp sin gamla rotpipa ur fickan. »Han styr ju ut sej priciss som han
  vill, den karln.»
  »Ja ja. Han gör nog så. Men var råkade Söderman honom?»
  »Jo, jag såg’en två olika vänner. Första gången när ja va ung, å så sen
  en gång när ja va husbonde själv å hadde slagi mej ner här på Backa.»
  »Och första gången?»
  »Jo, si dä va som så», fortsatte gubben Johan och strök eld på en
  sticka, för att tända snuggan, »att ja va ung då, å tjänte dräng hos en
  storfiskare här borta på Långö holmar, som hette Walstersson. — Dä va en
  rivandes duktig sjökarl dä, å snäll å gosint va han därte — bra mycke
  bättre än den där gubbrackarn Härved Boman i Gåsskär, som ja tjänte hos
  förut. — Dom ligger alldeles breve varandra dom där bägge platserna si,
  å di hadde fiskevatten ihop bitvis, i vart fall då. — Ja, så va dä en
  kväll på höstkanten, när lekströmmingen va i farten, så rodde vi väl
  ut, Walstersson å ja, mä storeka å fyra duktiga skötar å tog oss opp te
  Döhällan strax syd om Gråharan å skulle te å lägga. Men när vi kom fram
  dit fick vi väl si, att Boman, den räven, va före oss å redan hadde lagt
  en skötrad å hadde ankra båten sin ve ändan åv skötlägge. Då fanns dä
  inte plats för mer än två skötar för oss, så vi la ut dom å så ankra vi
  opp å fick oss en bit mat å skulle te å koja oss. — Luften va ful å stygg
  den där kvälln, minns ja, å dä såg ut te arta sej te busväder, men vi
  ville ju fresta ändå, för träffar en på lekströmmingen riktigt, så kan en
  göra stortag mä skötarna på en enda natt, dä ä säkert dä.»
  »Tror jag det.»
  »Ja visst. — Nå, som vi hadde sluta å äti å ja hölls å dona mä våra
  pälsar å täcken på botten åv eka, så högg Walstersson mej i armen i ett
  tvärtag: ’sir du vem som kommer där från Bomans sköteka?’ sa han, å
  ivriger va han, hörde ja, för han darra smått på måle. Ja, ja vände mej
  om å titta, ja, å då fick ja si en liten gubbe, som kom gåendes på sjön
  från Bomans eka å höll kurs rakt på oss. Konstbesynnerligt å bedrövligt
  såg dä ju ut, men vi hadde goa stål på oss bägge två, bå Walstersson å
  ja, så inte va ja så värst inkiätt inte, fast dä kändes just som lite
  besvärsamt. — Ja, gubben han kom allt närmare å närmare å te sist va
  han alldelest ve båten å klev in över suden. — ’Gu kväll’, sa han. —
  Gu kväll, sa vi. — ’Ni har väl inte lite mat å dricka te ge en fattig
  stackare’, sa han, ’ja ä både frusen å hungrig. Ja va borta ve den där
  andra båten å ba dom’, sa han, ’men di sa di inget hadde, fast sjuka
  va nog den, att di inget ville ge.’ — Joo, sa Walstersson — han va en
  kloker karl han — nog kan du få dej lite mat å lite dricka mä uti fall
  du exmerar dä som finns, sa han, å så plocka han opp smör å brö å ost
  å stekt strömming å en sup å bjö gubben, å han tacka å söp å åt. —
  Ingenting sa vi, å ingenting sa han på en lång stund, men ja hadde dragi
  slidkniven min — en finne tock som hanses — å stucki fast den i toften mä
  skafte åt gubben. — ’Ni har skötar ute, förstår ja’, sa han te sist, sen
  han hadde tacka för fängningen. — Ja, vi har så, sa Walstersson. — ’Ja’,
  sa gubben, ’men nu ska du göra som ja säjer, så får du fisk’, sa han. ’Du
  ska ta opp garna dina tvärt’, sa han, ’å så ska du fara bort å lägga dom
  å di andra två sköta mä, som du har i båten, bort ve Storgrundskallan i
  två skötrader mä korta band’, sa han, ’å sen ska ni ankra opp å koja er å
  sova, för dä blir inget väder te natta, fast dä sir så ut’, sa han, ’å ja
  ska köra strömmingen i skötarna åt er. _Men bärga dä du får_’, sa han te
  Walstersson, å mä dä steg han över suden å va borta.»
  »Nå, tog ni opp garnen?»
  »Ja ja men. Vi tog opp mä en gående gång, vi, å rodde ner te
  Storgrundskallan, å där la vi våra två skötrader priciss som gubben
  hadde sagt mä korta band, fast ingen människa har väl fått strömming på
  den platsen varsken förr eller sen, å så ankra vi opp å la oss. — Si,
  Walstersson va en kloker karl han, si. — Dä vart inget väder på natten
  alls, utan vi sov som herrekarlar te mårron vi, å då vakna vi på en
  gång åv tre hårda knackningar i botten på eka. — Vi visste nog vem dä
  va som purra oss, så vi börja på te ta opp mä däsamma, å fanken i mej
  va dä inte så mycke strömming på skötarna, så vi kunde inte bärga men
  än en i taget. Från överteln te underteln va sköta smäck fulla mä fisk,
  så dä va te ta in dom så vackert tum för tum dä, å fanken så kvick va
  Walstersson mä håven, som rakt utå en händelse låg i eka, å tog opp var
  endaste en strömming, som lossna ur garna å låg å flöt på sjön, för si dä
  hadde ju gubben sagt te om. Fyra vänner fick vi fara fram å tebaks från
  Storgrundskallan te Långö, å ja ska säja kärringera hadde schå te gäla å
  salta ner.»
  »Nå, men Boman. Hur gick det för honom?»
  »Inte ett liv han fick. Aldrig e fena heller å dä hadde han sin djädrans
  dumsnålhet te tacka för. Hadde han givi sjökungen en sup å en strömming,
  så hadde han fått fisk på sina garn mä, dä ä säkert dä. Han drunkna
  förresten sen frampå vintern, så sjökungen tog nog sitt.»