Den siste Atenaren - 33

  Det lyckades dem. Tecken gavs till rytteriet att rycka an.
  Krysanteus, seende den omedelbara fara, som hotade, men ännu okunnig
  om vad som tilldragit sig på frontlinjen, samlade alla krafter, som
  stodo honom till buds, att förekomma eller möta »järnpelarnes»
  angrepp. Innan dessa hunnit fram, hade ett förtvivlat anlopp av
  nybyggarnes samlade styrka kastat palatinerna över skansen. Men nästa
  ögonblick inträngde »järnpelarne» genom den gjorda luckan. De möttes
  i den smala mynningen av nybyggarnes lilla ryttaretrupp, som
  försvarade inträdet till ställningen. Luckan i förhuggningen spärrades
  snart av fallna män och hästar.
  Sådant var stridens utseende, då Teodoros, som på Krysanteus'
  befallning skyndat till frontlinjen för att underrätta sig om dess
  tillstånd, återvände och tillkännagav, att linjen var nästan utan
  försvar, och att legionärerna just nu nedryckt i dälden för att taga
  den. Budskapet var knappt framfört, innan man hörde de stormandes rop.
  - Slaget är förlorat, sade Krysanteus. Teodoros, skynda härifrån och
  frambär till Hermione min hälsning och välsignelse!
  Krysanteus, som åter stigit till häst, återvände till den hopplösa
  striden. Dess öde var några minuter därefter avgjort. Den lilla
  återstoden av nybyggarne angreps från båda sidor av Annæus Domitius'
  hela styrka. Under ångestskri från kvinnor och barn sågs bergslätten
  översvämmas från ena sidan av fotfolkets djupa massor, från den andra
  av »järnpelarnes» skvadroner. Nybyggarnes motstånd upplöste sig i
  enskilda strider, en mot många. Mitt i vimlet sågs ännu en stund en
  ryttare i vit mantel. Annæus Domitius och Petros igenkände honom på
  samma gång och sporrade sina hästar emot den punkt, där han kämpade.
  Men innan de hunnit fram, hade ryttaren i den vita manteln försvunnit
  under järnböljorna, och hans blodiga häst galopperade utan herre över
  fältet.
  Krysanteus' lik återfanns efter stridens slut. Han låg utsträckt på
  marken med svärdet i den knutna handen och manteln rödfärgad av blodet
  från hans genomborrade bröst. När Annæus Domitius vördnadsfullt
  nalkades sin fiendes lik, stod Petros betraktande det, och Eufemios,
  hans adjutant, satte sin platta fot på den sköna hjälteskepnadens
  bröst och sade:
  - Så trampar kyrkan hedendomens hydra.
  
  
  SEXTONDE KAPITLET.
  Slutet.
  
  En afton, en månad efter fälttåget i Sunion, satt presbytern Eufemios
  hos sin andlige fader, biskop Petros, just i samma smala, avlånga, med
  ett gluggfönster försedda rum i biskopliga palatset, där läsaren redan
  bevittnat ett samtal dem emellan.
  Liksom då mätte Petros även nu kammargolvet med livliga steg, och
  Eufemios hade intagit sin ödmjuka plats på en stol vid dörren.
  Eufemios' låga panna bildade icke längre en vitgul, utan en brungul
  strimma mellan det svarta hårfästet och de lika svarta ögonbrynen; ty
  fälttågets sol hade brynt hans hy. Hans huvud var som alltid
  framåtlutat och hans små svarta ögon riktade uppåt, halvt slöjade av
  ögonhåren.
  Petros' anlete bar en stoltare prägel än någonsin. Det lyste av
  segervisshet. Förmodligen var någon av hans vittomfattande
  förhoppningar uppfylld eller på väg att uppfyllas. Den krigiska ära
  han inlagt i tåget mot kättarenybygget var väl icke tillräcklig att
  åstadkomma en sådan verkan, ehuru hon levde på alla atenska
  homoiusianers läppar.
  När den del av de kejserliga trupperna, som tillhörde besättningen i
  Aten, intågade i staden, hade man sett Petros, omgjordad med svärdet,
  rida på en yster häst i spetsen för tåget, som hade ett högtidligt
  utseende och nästan liknade ett triumftåg. Främst, som vi nämnde,
  Petros och vid hans sida den jovianske gardestribunen. Därefter en
  avdelning legionärer. Efter dem en skara män, kvinnor och barn, den
  sorgliga återstoden av novatianernas och donatisternas nybygge i
  Sunion--männen endast nio eller tio till antalet, tillfångatagna på
  slagfältet, höljda av sår och släpande tunga bojor; kvinnorna flera,
  men likväl få i jämförelse med dem, som efter stridens slut slaktats
  av de vilda »järnpelarne»; barnen, utgörande största delen av skaran,
  somliga burna av sina mödrar eller gående vid deras sida, andra åter,
  som genom förföljelsekriget blivit fader- och moderlösa, och dessa
  voro de flesta, vandrande för sig själva. Bakom fångarne hade man sett
  en präktigt smyckad vagn, varpå befunno sig de heliga kyrkokärlen och
  mitt ibland dem den väldiga dopfunten, vari man efter kättarnes
  nederlag hade låtit deras barn undfå döpelsens nåd. Bredvid vagnen
  hade man skådat den svartlockige Eufemios, ridande på en åsna och
  bärande det heliga korset. Tåget slutade med några centurior fotfolk.
  Hermione hade icke varit synlig bland fångarne. Krysanteus' brev kom
  lyckligt i Annæus Domitius händer; Hermione, den enda fånge, som han
  förbehöll sig själv, medan han överlämnade de andre åt Petros, hade
  tagits under hans särskilda hägn och förts till Korintos.
  Det hette emellertid nu i Aten, att Krysanteus' dotter hade återkommit
  till sin fädernestad, i sällskap med prokonsulns maka, den fromma
  Eusebia, och att den sörjande flickan bodde i det prokonsulariska
  palatset jämte nämnda ädla romarinna, som i sitt uppförande mot henne
  sades ådagalägga en systers varma deltagande.
  I allmänhet talade man mycket om Hermione under dessa dagar i Aten.
  Det viskades bland de kristne och även bland den gamla lärans
  bekännare, att filosofens dotter var av Petros omvänd till
  kristendomen. Den utmärkte biskopen beredde sålunda sin heliga lära
  den ena segern efter den andra. Ärkehedningens son och dotter omvända
  genom Petros! Och denna senare likväl en kvinna, som ej blott från
  barndomen uppfostrats i hat och förakt emot kristendomen, utan även
  varit iklädd en rustning, som visat sig ogenomträngligare än hatet och
  föraktet mot den uppenbarade sanningens pilar, nämligen filosofiens.
  Det gick till och med ett rykte, som utbreddes hastigt och troddes
  allmänt, att Hermione önskade genom dopet varda oskiljaktigt förenad
  med kristna kyrkan.
  Den dag, när detta skulle ske, måste Atens domkyrka överfyllas av
  andäktiga åskådare.
  Teodoros hade räddat sig med flykten, sedan han framburit Krysanteus'
  hälsning och välsignelse till Hermione och överlämnat det brev, som
  förvarats i riskojan, till en av de trogna tjänare, vilka åtföljt
  Krysanteus från Aten och under striden befunnit sig kring Hermiones
  person.
  Av denne tjänare hade Annæus Domitius mottagit brevet.
  Huru Teodoros flytt är svårt att säga. Måhända hade han begagnat en av
  de fiskarbåtar, som lågo uppdragna på stranden nedanför de klippor,
  som skyddat nybyggarehärens ställning. Med en av dessa små båtar kunde
  han, då havet var lugnt, lätt nog hava rott ett stycke förbi det
  fientliga lägret, därefter sökt stranden och skyndat landvägen till
  Aten.
  Nog av, hans vänner där, och Myro bland dem, hade sett och talat med
  honom. Att han dolde sig för alla andras blickar var naturligt, ty det
  var ingalunda hans avsikt att låta fånga sig av det homoiusianska
  prästerskapet eller den kejserliga rättvisans hantlangare. Han hade
  mycket att leva för.
  Sedan han där i några dagar förgäves avvaktat ett tillfälle att få
  tala med Krysanteus' dotter, hade han från Korintos anträtt en
  äventyrlig fotresa, vars mål var Italien.
  Han hade fattat det djärva beslutet att träda inför västerlandets
  kejsares ögon, anropa hans beskydd för Hermione och utverka av hans
  nåd, att Krysanteus' dotter måtte insättas i rättigheten till den
  förmögenhet, som hennes fader bestämt åt henne i sitt arvsförordnande.
  Sitt hopp om framgång grundade han på Gud och på de lovord, som för
  mänsklighet och rättvisa skänktes den grymme och vidskeplige Valens'
  ädlare broder.
  Vi återvända till kammaren, där vi lämnade Petros och Eufemios
  samtalande.
  - Saken har i själva verket en betänklig sida, försäkrade biskopen, i
  det han stannade och kastade en blick på den ptolemäiska kartan.
  - Jag kan omöjligen inse det, min fader, förklarade Eufemios i ödmjuk
  ton. Då icke ens Klemens äger något anspråk på arvet, så har Hermione
  det än mindre. Kejsaren eller staten, vilket här är samma sak, har ju
  indragit upprorsmannens egendom och skänkt den till kyrkan.
  - I själva verket förhåller det sig som du säger, men till formen är
  det annorlunda. Du vet att det redan finnes ett gudlöst parti,
  särdeles inom senaten, hären och ämbetsmannaklassen, som höjer sin
  röst emot den sed, att kyrkan emottager gåvor och förläningar. Ropet
  understödjes här i österlandet av homousianerna och alla andra
  kättare, emedan det icke är deras utan vår egen rättrogna
  homoiusianska församling, vilken dessa gåvor och förläningar komma
  till godo. I västerlandet däremot, där homousianerna äro de starkare,
  tiga de själve och det är våra egna rättrogna bröder, som där deltaga
  i ropet. Nog av, kejsar Valens, som är vår kyrkas uppriktige och
  nitiske vän, förmenar dock, att det ligger någon sanning i skränet.
  Hans samvete har fasthakat sig vid sådana missförstådda heliga utsagor
  som den, att Guds rike icke är av denna världen, och dylika. När
  fördenskull min fromme vän och vördade förman, patriarken Eudoxos,
  framställde vårt viktiga ärende för honom, ifrågasatte vi aldrig, att
  kejsaren skulle omedelbart till kyrkan avstå sin rätt, utan att han av
  nåd ville insätta Krysanteus' oskyldige son till ägare av hans släkts
  efterlämnade förmögenhet, och endast som ett bevekande skäl för denna
  vår bön framlade vi för kejsaren det arvsförordnande, i vilket Klemens
  avstår samma förmögenhet åt kyrkan. Således är Klemens här
  mellanhanden. Men av denna formsak hota nu Karmides' fränder att
  begagna sig. De anse, att systerns rätt är tryggad tillika med
  broderns, och vilja i nödfall vända sig till kejsaren själv för att
  genomdriva, att Hermione utfår sin andel av arvet.
  - Vi förstå deras beräkningar, sade Eufemios. Månne de icke hoppas,
  att Klemens snart skall dö och Hermione sålunda varda ensam arvtagare,
  för att hennes rätt till slut skall övergå på fränderna till Karmides,
  med vilken hon, om också endast några timmar, varit förmäld?
  - Utan tvivel är detta deras beräkning.
  - Det är en gudlöshet utan like, anmärkte Eufemios.
  - Vad som gör saken i någon mån betänklig, fortfor biskopen, är den
  omständighet, att Klemens är kristian och Hermione ännu står utanför
  den kristna församlingens gemenskap.
  - Min fader, varför gör detta saken betänklg? frågade Eufemios.
  - Kejsar Valens är en fiende till kristianska kättare, men visar, stor
  undfallenhet för den gamla lärans bekännare. Han smickrar sig tyvärr
  av den falska stoltheten att kunna säga, det han skipar rättvisa lika
  mellan rättrogna kristianer och hedningar. Jag fruktar fördenskull,
  att han, blott för att undgå skenet av väld, villigare skall lyssna
  till Karmides' släktingar, när de förfäkta Hermiones rätt.
  - Ah, det är således fördenskull, som du skickar mig till Hermione för
  att om möjligt förmå henne offentligt övergå till kristna kyrkan?
  - Ja. Själv har jag intet hopp om framgång hos Krysanteus' dotter, ty
  hon hatar mitt ansikte. Du är vältalig, Eufemios, och har en förmåga
  att insmyga dig i kvinnors gunst. Jag hoppas, att ditt försök skall
  krönas med framgång, så mycket mer som den ädla Eusebia försäkrar, att
  Hermione är mogen för nådens anammande.
  - Det heter allmänt i Aten, att hon är kristen.
  - Jag vet det.
  - Och att hon med det snaraste skall emottaga dopet ...
  - Jag vet det även. Vi må icke låta folkets tro på vår läras
  omvändelsekraft komma på skam. Ryktet måste sannas. Vår heliga läras
  anseende, kyrkans fördel och--jag säger det öppet--min egen fåfänga
  kräva detta.
  - Du har rätt, min fader.
  - Du skall finna bundsförvanter, min Eufemios, i vår fromma Eusebia,
  som lyckats tillvinna sig Hermiones fulla förtroende; i Klemens, min
  olycklige fosterson, som dagligen bestormar henne med böner, att hon
  skall låta döpa sig, samt framförallt i hennes egen genom sorger
  förkrossade sinnesstämning. Det gives ännu en omständighet, som skall
  bidraga att beveka henne. Den läkare, som vårdar Klemens, skall sändas
  till Hermione och säga henne sin tanke, att ynglingen kunde
  återställas till sina sinnen genom den glädje, som skulle beredas
  honom, om Hermione emottoge dopet. Allt detta bör göra dig segern
  lätt.
  - Min fader, sade Eufemios betänkligt, de bundsförvanter du uppräknar
  äro mäktiga, men likväl torde min uppgift vara svår att lösa. Hoppas
  icke en hastig framgång! Jag känner genom eusebia, att Hermione avskyr
  kyrkan. Teodoros har ingjutit sitt gift i hennes själ. O, denne
  Teodoros har skadat oss mer än du anar. Hon vill icke tro, att andens
  nådeverkningar på våra hjärtan äro bundna vid vissa yttre handlingar.
  Hon betraktar nattvarden som blott en minnes- och kärleksfest och
  döpelsen som blotta tecknet av den rening, som hjärtat bör
  underkastas. Hon bekänner väl Kristus' namn, men är ännu alltjämt
  densamma högmodiga, på förnuftet trotsande filosofinnan som förr.
  - Detta högmod måste övervinnas, sade biskopen, och skälet varför jag
  överlämnat denna uppgift åt dig, min Eufemios, är det, att vår
  framgång måste varda snar. Vi kunna annars förbra mycket. Jag väntar,
  att din uppgift inom åtta dagar härefter är löst ...
  - Min fader ...
  - Detta är yttersta tiden. Längre får saken icke uppskjutas.
  - Men om det nu icke skulle lyckats mig att ...
  - Så skall döpelseakten likväl äga rum.
  - Ah!
  - Vi få icke rygga tillbaka för en svårighet, när det gäller kyrkans
  väl.
  - Du har rätt.
  - Kyrkan skall emellertid icke glömma de trogna tjänster, som hennes
  son Eufemios bevisar henne, fortfor Petros. Det är sannolikt,
  Eufemios, att du blir min efterträdare på biskopsstolen i Aten.
  - Din efterträdare, utbrast Eufemios med sorgsen överraskning. Det är
  således sant, det nedslående rykte, som förkunnar, att du vill lämna
  din hjord?
  - Jag känner i min själ en stark maning att övergiva världen och gå
  till de fromma munkarne i Nisibis, för att bedja om ett rum bland dem.
  - Du må icke göra det, inföll Eufemios livligt. Du skulle lämna din
  välsignelserika verksamhet, medan du är i din kraftigaste ålder och
  kan verka som mest i vingården! Fader, detta vore en synd!
  Petros svarade icke, utan vandrade tigande genom kammaren.
  - Annat vore, fortfor Eufemios, sänkande sin röst, om det är sant, vad
  ryktet likaledes förtäljer, att du är kallad till en vida större och
  för dina krafter lämpligare verksamhetskrets, nämligen till
  biskopsstolen, den högt ansedda, på vilken din namne aposteln Petrus
  själv har suttit, i världens uråldriga huvudstad.
  - Ryktet är likt en gammal pladdrande kvinna, sade Petros. Vilken
  orimlighet, att romarne skulle föredraga en okänd österlänning framför
  sina egna utmärkta män! Därtill kommer, att homoiusion, som vi
  bekänna, i Rom ännu tyvärr är det underlägsna lägrets lösen. Huru kan
  du då tro, att en österlänning och homoiusian--jag talar icke om min
  ovärdiga person, utan om den värdigaste och bäste ibland oss--skall i
  dessa tider varda delaktig av en sådan ära?... Min son, vårt samtal är
  nu slutat. Gå att sköta dina plikter!
  Eufemios steg upp, bugade djupt och avlägsnade sig.
  Några timmar efter detta samtal hade Eufemios ett annat med två män,
  som nyss anlänt från Rom.
  Biskopsstolen i Rom hade nu i omkring tre månader varit ledig. Friare
  till densamma funnos många. De olika meningsflockarne skyndade att
  samla sig kring sina huvudmän och framhålla var och en sin som den
  ende värdige att hålla löse- och bindenyckeln i sin hand.
  Bland de föreslagne förekom även en grekisk biskop, Petros av Aten,
  vars namn var vida frejdat i hela kristenheten och icke minst i Rom.
  Vem kände icke det ryktbara pelarhelgonet, som utgjort staden Atens
  prydnad? Med Simons namn var namnet Petros av Aten nära förknippat.
  Det tillhörde den man, som genom sin böns kraft hade uppväckt Simon
  från de döda. Detta underverk var på ryktets vingar buret över
  världen.
  De båda männen från Rom, vilka vi nyss nämnde, hade stämt möte med
  Eufemios i en trädgård utanför en av stadstullarne, och samtalet ägde
  rum efter solnedgången.
  Till en början meddelade främlingarne Eufemios, att hans fader
  biskopen hade stora utsikter att varda aposteln den helige Petrus'
  efterträdare på den romerska biskopsstolen.
  Eufemios uttalade sin hjärtliga glädje häröver och lyckönskade ej
  blott sin fader biskopen, vilken sålunda erhölle en honom värdig plats
  i ledningen av kristna kyrkan, utan även den romerska församlingen,
  som omöjligen kunde göra ett ypperligare val.
  Eufemios tillade, att det måste vara ett andens verk, med alla
  kännetecken av ett gudomligt under, att tänkesättet i Rom i sådan mån
  var stämt till förmån för en man, som annars måste varit föremål för
  romerska församlingens fördomsfulla ringaktning.
  - Du menar, sade den ene främlingen, att hans egenskap av homoiusian
  skulle göra honom omöjlig vid biskopsvalet i en församling, som
  strängare än alla andra håller på nicænska mötets grundsatser?
  - Visserligen, svarade Eufemios, menar jag detta.
  - Försynens vägar, återtog främlingen, äro underbara, och denna
  svårighet, som för naturliga ögon synes oövervinnelig, är av henne i
  själva verket undanröjd.
  - Vad menar du? Huru har sådant kunnat ske?
  - Bland Roms homousianer går ett rykte, att Petros av Aten ingalunda
  är den stränge homoiusian, som man förmenar. Detta rykte är
  isynnerhet inom den talrika klassen av fattiga medborgare en orubblig
  trossats. Han förenar, säga de, ormens list med duvans fromhet. Han
  bär en mask, som han skall avkasta, så snart han finner, att rätta
  tiden är inne och kyrkans fördel bjuder det. Vore han ej i sitt hjärta
  rättrogen, huru skulle då hans böner ägt kraft att uppväcka Simon
  pelarmannen från de döda? Så spörja varandra de fromme i
  världsstaden. Det är vår plikt att välja honom, säga de, på det att
  han må kunna avkasta sin förklädning och därmed lika mycket förödmjuka
  homoiusion som inför världens ögon upphöja den rättrogna nicænska
  bekännelsen. Jag talar som folket i Rom talar.
  - Men varifrån har detta lögnaktiga rykte kunnat uppkomma? frågade
  Eufemios.
  - Kalla det icke lögnaktigt, sade främlingen; det är måhända ett
  andens medel för ett stort ändamål och som sådant heligt. Det finnes
  till och med skarpsinnigt folk, som tror detta rykte. Nog av, Petros
  är viss om segern. Ur bägge de stora lägren skola talrika röster
  tillfalla honom.
  - Han måste dock även hava mäktiga motståndare, anmärkte Eufemios.
  - Visserligen ...
  - Och till dessa motståndare räknas utan tvivel kejsar Valentinianus
  själv och hela hans hov tillika med alla de förnäme i Rom, som följa
  hovets vink.
  - Du misstager dig, sade främlingen.
  Räknade han dem bland sina motståndare, så vore hans framgång
  ingalunda tryggad.
  - Kejsaren och hovet skulle då även vara honom bevågna? Men detta är
  ju förvånande!
  - Det låter dock förklara sig, sade främlingen. Försynen har velat,
  att din fader Petros just i dessa dagar fått ett medel i ägo, som
  osvikligt tillvinner honom även de kejserliga gunstlingarnes hjärtan.
  - Och detta medel? frågade Eufemios bleknande.
  - Är penningen.
  - Ah, tänkte Eufemios, jag anade det.
  Han tillade högt:
  - Främling, du förtalar min fader biskopen. Han skulle icke vara i
  stånd att bruka detta låga och föraktliga medel för att vinna
  anhängare och röster ...
  - Håll, inföll mannen från Rom. Du är böjd för alltför hastiga och
  orättvisa omdömen. Det vore icke första gången biskopsstolen i Rom
  köptes. Medlet är helgat genom fromma mäns föredöme. Låt oss därför
  icke bespotta det!
  - Kan du bevisa ditt påstående? frågade Eufemios.
  - Att romerska biskopsstolen mer än en gång köptes?
  - Nej, det förflutna rör mig icke ... jag vill veta, om det är sant,
  att Petros gjort ett sådant köp.
  - Köpet är ännu icke avslutat, men det underhandlas därom, sade
  främlingen, och till bevis för mina ord skall du genomläsa dessa
  brev. Låt oss gå till närmaste fackla. Hennes sken skall sanna mitt
  påstående.
  De tre männen lämnade trädgården och begåvo sig till en i grannskapet
  av porten brinnande fackla.
  Eufemios fick genomläsa några brev, växlade mellan Petros, vars
  handstil han igenkände, och en av Valentinianus' inflytelserikaste
  hovmän. Breven voro korta och gåtfulla, men den ene av främlingarne
  utgjorde en levande belysning av de mörkare punkterna, och det vart
  Eufemios klart, att främlingen hade rätt, och att frågan gällde en
  betydlig penningsumma.
  - Detta, anmärkte främlingen, utgör blott en ibland de många röster,
  som din fader biskopen anser nödvändiga att genom penningar
  tillförsäkra sig. Han uppoffrar en furstlig förmögenhet för sitt
  ändamåls vinnande, men gör det utan tvekan, emedan han vet, att det
  vunna ändamålet skall återgälda det med ränta.
  - En annan fråga, sade den andre främlingen, som talade en flytande
  grekiska, ehuru han sade sig vara från Rom, är den, varifrån Petros
  vill taga alla dessa penningsummor. Hans fiender misstänka, att han
  för sitt ändamål använder Krysanteus' till kyrkan överlämnade
  ofantliga förmögenhet. Detta är naturligtvis grovt förtal.
  - Naturligtvis, mumlade Eufemios med likblekt utseende, naturligtvis,
  ty denna förmögenhet tillhör icke honom, utan kyrkan, och
  förvaltningsrätten tillkommer honom uttryckligen endast i hans
  egenskap av biskop i Aten och är således ärftlig på hans
  efterträdare ...
  - Som blir ingen annan än du själv, inföll samme främling.
  - Varav skulle du veta det? frågade Eufemios med en varsam men likväl
  mycket sägande blick på mannen.
  - Tala fritt ut, viskade den ene främlingen till den andre; det har
  ingen fara. Man har icke misstagit sig på honom.
  - Jag vet det genom patriarken Eudoxos i nya Roma, svarade den
  tillfrågade.
  - Du?
  - Jag kommer ifrån honom. Han bekräftar på förhand ditt val, om också
  endast några röster inom atenska församlingen skulle falla på dig.
  Eudoxos är förutseende. Han vet, att hjorden Aten skall inom kort vara
  utan herde. Petros överflyttar till Rom. Du är hans efterträdare. Din
  bekräftelse i ämbetet finnes i min ficka. Se här! Läs!
  Främlingen upptog ett pergament, som Eufemios fattade med darrande
  händer och genomläste med giriga, granskande blickar. En svag rodnad,
  som uppsteg på hans kinder, vittnade om rörelsen i hans inre.
  Medan han läste denna skrivelse, hade den andre främlingen avlägsnat
  sig. Eufemios var ensam med budbäraren från patriarken Eudoxos.
  Sedan Eufemios genomläst brevet, gjorde han min av att vilja återlämna
  det, men främlingen sade:
  - Det är patriarkens vilja, att du behåller det för att därigenom
  ständigt påminnas om de plikter, som från detta ögonblick åligga dig.
  Och nu frambär jag Eudoxos' hälsning till sin lydige son Eufemios med
  frid av Gudi och vår Herre Jesus Kristus.
  Eufemios bugade djupt, sammanvecklade omsorgsfullt det viktiga
  pergamentet och stoppade det i sin gördel.
  - Låt oss tala utan omsvep, fortfor främlingen. Eudoxos väntar, att du
  gör din skyldighet ...
  - Jag har lärt att lyda.
  - Jag vet det ... och han skall ingalunda gäckas i de tankar han hyser
  om ditt nit för kyrkan, din lydnad och klokhet.
  - Vad fordrar min fader Eudoxos av sin lydige son? frågade Eufemios.
  - Att du skall inse, vad som i detta ögonblick är kyrkans och den
  atenska församlingens gemensamma fördel ...
  Eufemios teg och riktade en frågande blick på talaren, som fortfor:
  - Och när du insett det, att du handlar därefter.
  - Detta är min skyldighet.
  - Svara ... huru långt sträcker sig denna din skyldighet?
  - Så långt som mina krafter.
  - Och huru långt dina krafter?
  - Därhän att jag uppoffrar min övertygelse, mina känslor, mina
  släktförbindelser, alla enskilda plikter och mitt eget liv på
  lydnadens heliga altar, svarade Eufemios, härnied upprepande ordalagen
  av den lydnadsed han som präst hade svurit.
  - Gott, sade mannen. I gärning skall du bevisa det. Vad tror du om det
  rykte, som understödjer Petros' sak i Rom? Lägg hjärtat på din tunga,
  när du svarar!
  - Att han själv låtit utsprida det.
  - Betvivlar du dess sanningsenlighet?
  - Jag vet icke, vad jag skall svara.
  - Anser du det möjligt, att Petros skulle kunna övergå till
  nicæanerna?
  - Människan, svarade Eufemios, är i stånd till mycket. Min faders
  helige namne, klippan, på vilken vår kyrka är byggd, förnekade icke
  blott homoiusion, utan Kristus själv.
  - Vår förman, patriarken Eudoxos, är av samma mening om biskopen av
  Aten. För Petros är makten det första och homoiusion det andra. Han
  skall uppoffra sanningen för makten. Han måste göra det, även mot sin
  vilja, om han vill kvarstanna blott en månad på Roms biskopsstol.
  Tiberstadens befolkning skall resa sig och förjaga honom, om hon
  finner, att han svikit henne. Du vet, att redan Konstantius ville hava
  två biskopar, en för nicæanerna, en annan för homoiusianerna i Rom.
  Folket svarade honom med ropet: en Gud och en biskop!
  - Det är sant, sade Eufemios med en suck. Omständigheternas makt skall
  nödga Petros till ett avfall. Detta är en upprörande, förfärlig tanke.
  - Och därmed har den rättrogna kyrkan lidit en outplånlig skymf,
  fortfor den utskickade.
  - Ja, och våra fiender, de homousianska kättarne, skola jubla mot
  himmelens sky, tillade Eufemios.
  - Det blir en olycka av oberäkneliga följder.
  - Tyvärr, du har rätt.
  - Vi måste fördenskull förekomma henne.
  - Ja, vi måste förekomma henne. Men huru?
  - Det gives blott ett medel. Eudoxos lägger det i dina händer med
  fullt förtroende till ditt nit och din lydnad.
  Eufemios suckade och sänkte ögonen till jorden.
  - Den rättrogna kyrkan väntar sin räddning av Eufemios, sade den
  utskickade. Ve honom, om han sviker sin ed!
  - Vad skall jag göra? Jag sviktar under tyngden av den börda, som
  kyrkan lägger på min svaga skuldra. Jag älskar min fader Petros ...
  han har bevisat mig otaliga välgärningar.
  - Ett ytterligare skäl för dig att handla beslutsamt. Kärleken må icke
  vara svag och klemig. Du främjar hans eviga välfärd och hindrar, att
  glansen av hans ärorika verksamhet fördunklas, när du förekommer detta
  annars oundvikliga skamliga avfall.
  Eufemios teg och suckade ånyo.
  - Eftervärlden, fortfor den utskickade, skall när det skett, som bör
  ske, äga en fläcklös, ren och strålande hågkomst av en sin störste
  son. Han skall högtidligt tillerkännas helgonglorian ...
  - Säger du detta? inföll Eufemios livligt. Prisad vare Eudoxos, som
  beslutit detta! Men det är likväl endast en gärd av rättvist
  erkännande. Petros skall med ära hälsas i helgonens krets.
  - Det beror av dig, om hans minne skall brännmärkas med avfallets
  vanärande stämpel eller upplysa alla kommande tider med strålarne av
  sin helgonglans.
  - Det beror ej av mig. Jag har blott ett att göra: jag måste lyda.
  - Du sade sant. Du uppfattar din plikt. Men lydnaden bör vara dig
  mindre tung, när du betänker, att du härigenom sparar kyrkan ett
  nederlag, räddar din fader biskopens själ och förhärligar hans namn.
  - Lydnaden bör vara mig mindre tung, upprepade Eufemios.
  - Det är således avgjort, och kyrkan kan lita på dig.
  - Ske Guds vilja!
  - Det nödvändiga måste ske snart.
  - Jag inser det.
  - Infinn dig i morgon vid denna tid på vår mötesplats. Jag har mer att
  säga dig om den unge Klemens' arvsförordnande. Det är din plikt att
  tillse, att hela denna ansenliga förmögenhet icke må förskingras i sin
  förste förvaltares hand till främjande av hans enskilda syften.
  Eufemios teg.
  - God natt, min broder! Vi återse varandra således i morgon?
  - Ja.
  De båda männen åtskildes. Eufemios gick till sin boning i biskopliga
  palatset.
  Samma natt hade Petros ett långt samtal med två andra män från Rom.
  Aten var i dessa dagar besökt av flera resande från den stora
  världsstaden, och stämplingarna, som hade avseende på det förestående
  viktiga valet av romersk biskop, drevos lika ivrigt här som i
  Konstantinopel och Rom.