Den siste Atenaren - 23

  Eufemios och Klemens gemensamt förfärdigade avskriften. Vid en blick
  däri såg den unge föreläsaren, att hans svartlockige vän icke skrivit
  en bokstav under hans frånvaro. Däremot såg Klemens åtskilliga
  papyruslappar, på vilka Eufemios flitigt övat sig i den ädla
  punkteringskonsten. Vad Eufemios med tillhjälp av de insikter han
  förvärvat i denna egna art av spådomskonst egentligen ville avlocka
  framtidens sfinx, det visste Klemens icke, ej heller tänkte han
  däröver. Utan att väcka Eufemios satte han sig att skriva, till dess
  sömnen slutligen överväldigade honom och han gick till vila.
  Eufemios fann större nöje i punkteringskonsten än i avskrivningen av
  böcker. Han hade tillbragt sin afton på ett nöjsamt sätt och ingalunda
  varit otålig över Klemens' dröjsmål.
  Följande morgon, då de vaknade och hälsade varandra, frågade Eufemios
  ej heller efter orsaken till detta. Klemens slapp redogöra för den
  föregående aftonen. Eufemios steg upp, klädde sig i sin arbetsdräkt
  och gick till arbetet på Afrodites tempel, ty i dag var ordningen hos
  honom att deltaga däri.
  Klemens tillbragte en stor del av dagen ensam i Eufemios' lilla
  kammare. Eusebias bild stod livliga drag för den unge föreläsarens
  ögon. Hans inbillningskraft sysslade oupphörligt med densamma, och han
  genomgick i tankarne gång efter annan hela det uppträde, som
  förefallit mellan henne och honom. Vad hon var vacker i utbrottet både
  av sin vrede och sina tårar! Vad hennes barm hävde sig, då hon lade
  Klemens' hand på sitt hjärta! Och det var han, som ödmjukat hennes
  hårda sinnelag och kommit henne att besinna sig!
  Han påminde sig vidare vad hon sagt, att hon var olycklig genom
  hemliga sorger, som nedtyngde henne, emedan hon icke delade dem med
  någon förtrogen. Han beklagade den stackars kvinnan och föresatte sig
  att för henne vara den vän, som hon behövde för sin lycka. Skulle han
  redan i afton kunna förnya sitt besök och smyga till det hemliga
  mötet? Han tänkte sig den lilla bakporten, som om nätterna skulle stå
  öppen, den tysta gården han hade att överskrida, den mörka
  förstugugången och den lilla guldskimrande budoaren med sin sköna,
  ångerfulla ägarinna. Om blott ett tillfälle yppade sig, skulle han
  icke försumma att smyga dit. Hans broderplikt mot syster Eusebia
  krävde ju detta.
  Under dessa tankar hade timmarne skridit med en hast, som förvånade
  honom. Han måste avbryta sina angenäma betraktelser för att skynda
  till sin fosterfader, biskopen, inställa sig hos honom och emottaga
  hans befallningar.
  När Klemens hunnit till kojan på Skambonide, var Petros ute; men han
  hemkom vid middagstiden, och medan de intogo sin tarvliga måltid, sade
  han Klemens, att denne hädanefter icke skulle deltaga i arbetet på
  Afrodites tempel, men finge tillbringa sin afton efter behag med
  avskrivning av uppenbarelseboken eller någon annan nyttig
  sysselsättning.
  Den förra befallningen förvånade Klemens mycket, men han var van att
  aldrig fråga efter biskopens bevekelsegrunder. Om ett »varför?» någon
  gång stal sig väg över Klemens' läppar, så vart svaret ofta blott en
  genomträngande blick, mer sällan en redogörelse, vars ton då tillika
  gjorde den till en tillrättavisning.
  Däremot behagade det Klemens dess mer, att aftonen ställdes till hans
  fria förfogande. Han återvände till Eufemios' kammare och tillbragte
  det återstående av dagen med fantiserande över Eusebia och grubbel
  över den helige Johannes' syner. Eusebia och mystiken kämpade om
  företrädet till hans uppmärksamhet; den förra fick dock ännu, ehuru
  efter starkt motstånd, vika för den senare, men segern var icke
  fullständig, innan Klemens hunnit sänka sig mycket djupt i det
  religiösa begrundande, det hav av gissningar, vari han ville finna
  nyckeln till uppenbarelsebokens hemligheter. Att den i henne skildrade
  striden mellan sanningen och antikrist, som skall föregå världsbranden
  och det nya Jerusalems grundläggning, hade avseende på händelserna i
  hans tid, och att Julianus vore samme antikrist, därom var han
  övertygad. Dess ovissare fann han sig om allt det övriga, och dess mer
  brann hans håg att intränga i gåtan. Vad skulle det märkvärdiga talet
  666 innebära? I detta var förmodligen nyckelstenen, som sammanhöll den
  mystiska byggnadens dunkla valv. Eufemios hade låtit honom förstå, att
  man med den kabbalistiska konstens tillhjälp sannolikt skulle kunna
  lösa uppenbarelsebokens gåta och avslöja dess innersta hemligheter.
  Klemens kände fördenskull stark åtrå att lära denna vetenskap. Men
  biskopen hade förbjudit honom det, emedan den konsten vore farlig,
  lätt att missbruka och tvetydig till sitt ursprung. Det fanns, hade
  biskopen upplyst honom, en gudomlig kabbala, som Adam fick lära i
  paradiset och med vars tillhjälp han gav djuren och tingen de namn,
  som motsvara deras väsen och egenskaper; men det fanns ock en kabbala,
  uppfunnen av djävulen och genom honom spridd bland människorna. Ingen
  kabbalist kunde med visshet avgöra, om hans konst vore den himmelska
  eller den djävulska, ty båda funnos och båda övades, den senare
  förmodligen vida mer än den förra. Under sådana förhållanden vore det
  klokast att alldeles avhålla sig från densamma; Petros ålade Klemens
  det som plikt.
  Denna uppoffring var för Klemens den tyngsta, som han hitintills
  hemburit åt sin lydnad. Han var av naturen fallen för mysticismen, och
  de åsikter, i vilka han var uppfostrad, hade utvecklat detta anlag.
  Förnuftets dödande var ju honom en plikt, vars uppfyllande utgjorde
  det enda villkoret för hans räddning undan de kätterska villfarelser,
  med vilka djävulen fångar så många själar. Hans fromma sinne, berövat
  förnuftets ledning, hans rika känsloliv, stängt inom sig själv för att
  ej smittas av det oheliga yttre livet, hans livliga fantasi, uppjagad
  genom en världsåskådning, som fyllde naturen med demoniska makter,
  måste ovillkorligt leda honom in på denna farliga väg, som går igenom
  mörka ängder, där vansinnet lurar likt en tiger, färdigt att hugga
  sina klor i vandrarens hjärna. Vad Klemens ej fick nå med den
  förbjudna kabbalan, hoppades han vinna med ett annat, i alla händelser
  tillåtet medel: bönen. Det var efter ivriga böner om upplysning för
  sitt mörka förstånd, han gjorde de barnsliga försöken att tolka
  skriftens förborgade mening. Avskrivningen gick under sådana
  förhållanden mycket långsamt framåt. Han stannade vid varje punkt för
  att begrunda den, söka sammanhanget med det föregående och det
  efterföljande. Med lutat huvud och sammanknäppta händer satt han
  försjunken i dimmiga tankar, gripande i töcknet för att forma det till
  varaktiga gestalter. När så hans huvud värkte av de fruktlösa
  ansträngningarna, tog han ånyo sin tillflykt till brinnande böner,
  eller överväldigades han av sin inbillning och levde en stund i
  prakten av de tavlor, som skildra kristendomens sista strid, världens
  förstöring och yttersta domen.
  Huru skakande måste icke dessa bilder inverka på hans sinne, när han
  trodde sig leva mitt i den tid, som de skildrade, när han i varje dag
  emotsåg den högtidliga och förfärliga, då det sista inseglet skall
  brytas och domen förkunnas över världen!
  Bland dessa bilder uppdök ånyo Eusebias. Kvinnan, som flydde för
  draken, hade fått hennes drag. Klemens vaknade ur sina drömmar.
  Skymningen var redan inne. Det var tid att begiva sig till henne.
  Klemens drog kåpan över huvudet och gick.
  Bakporten till prokonsulus palats var öppen. Föreläsaren hann obemärkt
  och utan alla äventyr Eusebias budoar.
  Hon tycktes hava väntat honom. Glädjen strålade tydligt i hennes ögon,
  när Klemens inträdde; hon hälsade honom förtroligt välkommen.
  Eusebia var i afton svartklädd, och ett milt vemodigt allvar låg över
  hennes anlete. Den blyghet Klemens kände i hennes grannskap försvann
  inom kort för det öppna, hjärtliga och ödmjuka sätt, varpå hon emottog
  honom. Själva det ämne, vilket liksom av sig själv vart föremålet för
  deras samtal, var ägnat att väcka ömsesidig förtrolighet och närma dem
  varandra. Eusebia omtalade för Klemens sin barndomshistoria, som
  företedde många rörande drag.
  Hon var född i rikedomens och överflödets sköte, men hade likväl
  prövat åtskilliga motgångar, som kunde taga ett känsligt hjärtas
  medlidande i anspråk. Hon uppehöll sig isynnerhet vid sina späda
  barndomsår och talade med hänförelse om sin fromma moder, som tidigt
  hade bortryckts av döden, lämnande henne, det stackars lammet, så gott
  som värnlös åt den onda världen.
  Det var minnet av denna moder, försäkrade Eusebia, som upprätthållit
  henne i striden mot världens frestelser och styrkt henne i den rena
  läran.
  Därefter kom ordningen till Klemens att tala om sin barndom. När
  Eusebia hörde (vad hon förut redan visste), att han var ett hittebarn,
  upptaget som fosterson av biskop Petros, fuktades hennes ögon, och hon
  förde sin juvelgnistrande hand med innerligt deltagande genom Klemens'
  lockar och smekte systerligt hans bleka kind.
  Klemens yppade för Eusebia, huru varmt han längtade att lära känna
  sina föräldrar, ifall de ännu vore vid liv. Man hade sagt honom, att
  hans moder måste varit en grym kvinna. Han ville icke tro det. Måhända
  var hon alldeles oskyldig; måhända hade man stulit honom, medan hon
  sov; eller hade hon dött, då hon gav honom livet, omgiven av främmande
  människor, vilkas elände kvävde medlidandet för hennes barn.
  Genom samtal sådana som dessa växte förtroligheten mellan Klemens och
  Eusebia hastigt. Han hade hitintills icke funnit det svårt att
  uppfylla det stränga bud, som hans levnadsregler ålade honom: att sky
  och fly blotta åsynen av en kvinna, såvida icke kristlig barmhärtighet
  eller hans plikt som präst nödgade honom nalkas henne. Ett sådant
  tillfälle hade nu fört honom i Eusebias grannskap. Han kunde, utan att
  göra sig förebråelser, sitta vid Eusebias sida och låta henne trycka
  hans hand. Hans önskan att äga en syster--hitintills den enda
  längtan, som hans inbillningskraft förenat med en kvinna--var
  uppfylld. Huru lycklig han kände sig häröver! Vilka hitintills icke
  anade känslor, som detta väckte till liv i hans barm! Han hade aldrig
  föreställt sig syskonkänslan så skön.
  Medan samtalet fortgick, släppte Eusebia liksom tillfälligtvis hans
  hand. Det var då nästan, som om han förlorat henne, fastän hon satt
  vid hans sida. Klemens fattade den tillbakadragna handen och tryckte
  den emellan sina.
  Tillfällen att förnya besöken hos Eusebia tillbjödo sig för Klemens
  lättare än han väntat, och han lät intet enda slippa sig ur händerna.
  Varken Petros eller Eufemios tycktes ana något. Med Klemens hade en
  förändring inträffat. Nyss skulle han stämplat som ett brott emot de
  heligaste plikter att äga en hemlighet för sin fosterfader; nu fägnade
  det honom, att denne icke framställde någon fråga, vars besvarande
  skulle nödgat honom till åtminstone en antydan om sitt förhållande
  till Eusebia. Hemligheten, som omgav det, ökade dess behag. Men något
  sådant beräknade Klemens icke. Måhända fanns hos honom en aning, att
  biskopen skulle ogillat hans förtrolighet med Annæus Domitius' maka;
  men själv övertalade sig Klemens, att hans enda bevekelsegrund var ren
  och oklanderlig.
  Eusebia gjorde allvar av sin föresats att välja Klemens till sin
  biktfader. Han var ju en from yngling, som icke eftersträvade något
  högre än helgonglorian, hon däremot en stor synderska; vad betydde då
  de tio år, som biktbarnet var äldre än biktfadern? Denna skillnad i
  ålder var också alldeles försvunnen ur Klemens' tankar. Eusebias
  ungdomliga utseende, hennes barnsliga sätt att vara, den vördnad hon
  visade honom, de råd, som hon utbad sig i andligt avseende, de
  upplysningar hon önskade i de mörka punkterna av den rätta läran
  verkade därhän, att Klemens tyckte sig vara äldre än hon och
  betraktade henne som en yngre syster.
  Bland de sorger, som tryckte hennes hjärta, rörde den första, som hon
  yppade för Klemens, hennes make, prokonsuln av Akaja. Hans återfall i
  den hedniska villfarelsen hade uppfyllt henne med djupaste smärta. Vad
  skulle hon göra för hans själs räddning? Hon kunde nu knappt vistas
  under samma tak med honom, ty han iakttog med ytterlig stränghet alla
  av de hedniska fäderna ärvda religiösa bruk. Husgudarne hade återfått
  sin plats i hans aula, och rökverk brann ständigt på deras altare. Vid
  festerna för Apollon voro dörrposter och pelare lagerprydda, och vid
  varje måltid bägarne kransade. Han deltog i offerhögtidligheterna och
  spisade av offerköttet. Han svor vid de hedniska makterna. Med ett
  ord: han var fullständig hedning.
  Det var Krysanteus, sade Eusebia, som huvudsakligast medverkat till
  prokonsulns avfall. Umgänget med denne filosof och med hans dotter,
  Hermione, hade småningom fördärvat den stackars Annaæus och fört honom
  till den avgrund, vari han nu var fallen. Eusebia omtalade detta under
  tårar. Klemens kände sin bitterhet emot Krysanteus uppflamma med ökad
  styrka, när han hörde detta.
  Det första förtroendet, som Eusebia skänkte Klemens, följdes snart av
  andra, som rörde henne än närmare. Det hände stundom, att han träffade
  henne i ett mycket upprört tillstånd. Hon hade då under dagens lopp
  givit vika för sitt häftiga lynne och var nu offer för en ånger, som
  nästan gränsade till förtvivlan. Klemens måste uppbjuda allt för att
  trösta henne. Vid andra tillfällen överraskade han henne, knäböjande
  under ivrig bön och klädd i botgörerskans enkla dräkt. Ofta bad hon
  att få bikta, och bikten vart steg för steg djupare. Hon yppade icke
  blott de handlingar, i vilka hon fruktade, att något felsteg dolde
  sig, utan småningom även varjehanda känslor, som rört sig i hennes
  barm och dem hon misstänkte vara av syndig art. Klemens förvirrades
  och över-väldigades av dessa meddelanden. Det låg något tjusande i att
  så hava ett kvinnohjärta öppnat för sitt öga. Det var en hel ny värld,
  vari han fick blicka in, en rikedom av företeelser, som vordo hans
  egendom. Och denna värld ägde sin mystik, om möjligt mer fängslande än
  den som S:t Johannes upprullat för hans syn. Han visste icke förklara
  de känslor han rönte: det var något outsägligt och hitintills aldrig
  anat, när Eusebia sålunda biktade för honom. Hon gjorde det i en ton
  av barnslig okunnighet om rätta halten av det, som hon yppade, och
  likväl klädde sig hennes bekännelser i en mystisk dräkt, liksom om
  språket icke ägt ord för att med klarhet uttrycka dem. I denna dräkt
  fingo de också ohindrat inträde i Klemens' själ; varje yttring i den
  varmblodiga kvinnans sinnliga liv vandrade sålunda anständigt slöjad
  in i den nittonårige biktfaderns barm, utan att denne anade vilka de
  gäster voro, som han emottog.
  Ett av de samtalsämnen, på vilka Eusebia gärna inlät sig med Klemens,
  rörde det från världen tillbakadragna liv, som under de senast
  förflutna årtiondena blivit så allmänt bland fromma människor och
  varförutan en fullkomlig helighet icke vore att vinna. Klemens
  svärmade för detta levnadssätt. Hans beslut var att välja det, så
  snart han därtill fått tillåtelse av sin fosterfader. Han ville draga
  till en öken och leva där som ensling. Religionen fordrar ju hela
  människan. Hon kräver att vi skola försaka allt för henne. Världens
  omsorger draga oss från Gud. Vad är då rättare än att fly dem? Kunde
  Maria tillika vara Marta, eller Marta tillika Maria? Klemens
  framställde dessa sina tankar, och Eusebia syntes av dem lika intagen
  som han själv. Vad hade hon att söka i världen? Hade icke hennes make
  så gott som övergivit henne? Hon hade således rönt nog av världens
  bitterhet, men dess förförelser återstode, och hon vore en svag
  kvinna, som räddes striden. Vad vore då bättre även för henne än att
  söka ödemarkens ensamhet, där intet stör den fromma själens vila i
  Gud?
  Klemens gillade hennes ord och gjorde allt för att stadga hennes
  beslut. De överenskommo att samtidigt draga sig från världen. De
  skulle som bror och syster åtföljas till ödemarken. Eusebia målade med
  hänförelse det liv de skulle föra i helig tillbakadragenhet, och
  Klemens lyssnade med iver, men icke utan en viss granskning, ty han
  rättade och förbättrade de drag i tavlan, som icke överensstämde med
  hans egen inbillning.
  - Vi skola, sade Eusebia, uppsöka en dal, fjärran från alla
  människoboningar, där dag efter dag förflyter, utan att ett
  människoöga skall skåda oss.
  - Nej, hellre en öken, sade Klemens. De egyptiska munkarne bo i en
  öken. Och där skymmes icke solen bakom berg, när hon går upp. Hennes
  första stråle lyser utan hinder ett oöverskådligt, förtorkat och
  ödsligt fält. Det är då som vi knäböjande skola hälsa den nya dagen
  välkommen. Hennes sista stråle slocknar över samma fält, Det är då vi
  skola gå till vila.
  - Vi skola hjälpa varandra, sade Eusebia, när vi inreda våra grottor
  och anlägga våra små trädgårdar.
  - Ja, och vi skola bo helt nära varandra.
  - Nej, icke helt nära varandra, genmälde Eusebia, det går icke an,
  Klemens.
  - Du har rätt, medgav den unge föreläsaren med en suck, som Eusebia
  förstod bättre än han själv. Men vi få icke förgäta att välja våra
  bostäder i grannskapet av en källa. Källorna äro få i öknen, och vi
  skulle åtskiljas milsvitt, om vi icke valde en och samma.
  - Du har rätt. Vi skola välja våra grottor så, att källan är på samma
  avstånd från dem båda. Där skola vi mötas en gång om dagen, när vi
  hämta vatten. Vi skola då hälsa varandra, bedja tillsammans och
  skiljas för att nästa dag än en gång återse varandra vid samma tid och
  på samma ställe.
  - Men om någondera förgäves väntar den andre, sade Klemens, då är det
  ett tecken, att brodern eller systern är sjuk ...
  - Eller död, sade Eusebia. O, måtte detta icke ske! Vi skola bedja
  att få dö på samma dag, så att den ene icke har att sakna och sörja
  den andre.
  Efter samtal av samma upphyggliga slag var Klemens' känslosvärmeri
  stegrat till det yttersta. Deras sammankomster plägade ända med
  gemensamma böner. Så hände det en afton, sedan en mystisk bikt, ett
  svärmiskt samtal och läsningen av glödande kärlekssånger till Kristus
  och Maria följt varandra, att Eusebia och Klemens nedsjönko bön vid
  sidan av varandra och att, i övermåttet av deras känslorus, deras
  läppar möttes, Klemens visste icke huru, i en kyss. De rodnade båda,
  men de framviskade orden broder och syster vittnade ju så tydligt, att
  det var syskonkyssen, den bland kristianerna övliga, oskyldiga och
  tillåtna, det sköna tecknet av andlig kärlek.
  Men denna syskonkyss hade det egna, att han rusade Klemens. Det måste
  legat något av det starka, men ljuva vinets natur i honom, eller
  någonting än mäktigare, ty hans verkan ville icke upphöra, utan
  stegrades genom minnet och inbillningskraften. När Klemens nästa gång
  besökte Eusebia, var hans blick lik en svärmisk älskares, och han
  längtade efter den hänryckningens stund, då andakten och de
  översvallande känslorna ånyo med kraften hos en naturmakt skulle nödga
  dem till den ögonblickliga, ljuva föreningen.
  Och ju oftare de förnyade sina gemensamma andaktsstunder, dess kortare
  tid lät detta hänryckningens ögonblick vänta sig. Det var som om
  övningen medverkat att framkalla det. Slutligen infann det sig före
  bönen och liksom invigde denna. Klemens stod knappt i Eusebias budoar,
  förrän hon emottog honom med en omfamning nog varm för att vara
  systerlig, och som han återgäldade med den fulla livligheten av en
  lidelse, vars väsen han missförstod och på vilken han fördenskull icke
  lade tyglar.
  Klemens var försänkt i ett hav av hänförelse. S:t Johannes var nu
  alldeles undanträngd av Eusebia, och avskrivningen av hans
  uppenbarelse fortgick på de timmar, som däråt ägnades, vida hastigare
  än förut, ty Klemens grubblade icke mer över varje ord, som han med
  pennan överflyttade. Den yttre världen var så gott som försvunnen för
  hans öga; den var uppgången i Eusebia, och Eusebia syntes honom icke
  som någonting yttre, utan som en del av honom själv. Klemens hade nu
  äntligen hunnit den punkt, vartill han strävat; världen med dess
  frestelser fanns för honom icke mera. Så tycktes honom, och minst av
  allt skulle han anat, att sinnligheten, som han ville döda, nu
  genomträngt hela hans liv, att hon rådde över varje rörelse i hans
  själ, varje bloddroppe i hans ådror.
  Klemens hade förut sörjt över att han icke kunde fasthålla och
  föreviga den lyftning i själen, som bön och betraktelse förläna. När
  andaktens tillstånd slappades, ansåg han det som ett återfall från
  himmelen till jorden, från Gud till världen. Och dessa återfall hade
  på senare tider inträffat oftare än förr, han visste icke varför,
  ehuru det med lätthet lät förklara sig därav, att den ständiga
  sysselsättningen med samma bilder och föreställningar, samma
  återkommande andaktsövningar slutligen förslöa själen och göra henne
  mindre emottaglig för deras intryck. Nu däremot var förhållandet ett
  annat. Klemens levde i en stadigvarande hänförelse; andaktens
  ögonblick var fasthållet och förevigat. Hans fromhet hade funnit ett
  nytt och mäktigt retelsemedel. De hymner till Maria, vilka redan
  tidigt uppstämdes inom kristna kyrkan, vordo hans käraste läsning
  --dessa jämte Visornas Visa av Salomo, i vilken han kunde spegla sina
  egna känslor och återfinna sin egen erfarenhet påtryckt en himmelsk
  prägel. För Klemens, som förut avlägsnat ifrån sig allt, som kunde
  påminna om kvinnans tillvaro, framstod nu universum, det synliga och
  osynliga, med kvinnliga drag. Jorden var Eusebia och himmelen var
  Maria. Hymnerna kallade Maria treenighetens hjärta. Det är till
  hjärtat bönen syftar, hon må riktas till en människa eller en gud. Vad
  under då, om allt, från skaparen till hans härskaror, försvann för
  Klemens och vart till den heliga ungmön?
  Men de anletsdrag, under vilka han föreställde sig henne, voro
  Eusebias, ty något skönare än dessa, sådana de nu voro för hans
  blickar, kunde han icke framtrolla.
  Eusebia skänkte honom en afton sin bild, målad på elfenben och icke
  större än han kunde bära den på sitt bröst. Där fick bilden sin plats.
  Men när han var ensam, framtogs målningen och var föremål för
  omättligt åskådande. När han bad, så var det med ögonen på den, ty det
  var ju icke endast Eusebias, utan även Marias bild.
  
  
  ÅTTONDE KAPITLET.
  Krysanteus återfinner sin son.
  
  Två månader hade förflutit från Klemens' första besök hos Eusebia.
  Det var en het augustidag. Kristianernas arbete på Afrodites tempel
  fortgick ännu. Byggnaden var nära sin fulländning och glänste med
  praktfulla pelarrader i solens sken.
  Arbetet hade i dag varit plågsamt till följd av den tryckande värmen.
  Och i dag var det på samma gång den strängaste av alla uppsyningsmän,
  som vakat över det. Denne man var icke hedning, utan kristian, men
  kristian av den homousianska bekännelsen. Han hade förlorat fränder i
  den förföljelse, som homoiusianerna anställde i Aten vid tiden för
  Julianus' tronbestigning. Måhända var det minnet härav som ökade
  skärpan i hans röst och hade satt den knöliga käppen i hans hand. Nog
  av, denna käpp användes flitigt som uppfostringsmedel på arbetarne,
  när dessa, badande i svett och utmattade av mödor, förrättade sina
  göromål med mindre raskhet och iver än han fordrade, och hans
  fordringar voro utan hov och mått.
  Nu, i den hetaste timmen av middagsstunden, var en hvilostund medgiven
  de trälande, och man såg dem söka skuggiga ställen för att intaga sin
  måltid.
  Biskop Petros hade i dag, som ofta, frivilligt infunnit sig vid
  arbetet. Klädd i en grov tunika inställde han sig på varje punkt, där
  det tyngsta arbetet förrättades och uppsyningsmannens käpp syntes
  svängande i luften. Hans ovanliga kroppsstyrka förvånade pådrivaren,
  och ivern, varmed han använde den för att spara de sina lidanden,
  skulle hava rört honom till mildhet, om ej hjälparen tillika hade
  varit den förhatligaste av alla homoiusianer: deras egen biskop.
  Under vilostunden drog sig biskopen tillbaka till den nyuppförda
  skuggiga tempelportiken. Här vandrade han av och an i djupa tankar.
  Han hade dagen förut genom en från västerlandet kommen präst fått
  underrättelser från Rom. Biskopen där var, när budbäraren lämnade
  världsstaden, sängliggande av sjukdom. Man kunde icke förmoda, att den
  ålderstigne mannen skulle leva länge, och ränker spunnos redan av dem,
  som hoppades varda hans efterträdare. Den homoiusianska församlingen i
  Rom hade vunnit en ansenlig tillväxt under senare tider. Den atenske
  biskopens namn var känt och älskat ibland dem, och de skulle vid ett
  förestående val utan tvivel giva honom sina röster.
  Men de romerska homoiusianernas antal var, jämfört med homousianernas,
  ännu ett vida underlägset. Konstantius' död hade minskat omvändelserna
  från de senares bekännelse till de förres. Petros hade inga utsikter
  att denna gång få sitt val genomdrivet. Men han var en kraftfull man,
  och sannolikt hade han ännu en lång tid att leva. Om en homoinsiansk
  kejsare ånyo komme på tronen, skulle allt ändras till Petrus' fördel.
  Hans namn var redan känt i Rom. Det gällde nu att outtröttligt
  fortsätta den en gång började omvändelseverksamheten därstädes. De
  penningemedel han därtill ägde voro icke stora; men den nästan vilda
  tillgivenhet, varmed han uppbars av sina anhängare, vore en dess
  mäktigare rörelsekraft. Han ville ingalunda förtvivla om framgången.
  Han kunde icke tillfredsställas med mindre än apostelns stol, och när
  han vunnit den, skulle han också samla tyglarne på världen i sina
  händer.
  Allt vilade i sista hand på längden av Julianus' styrelse. Men Petros
  kunde icke föreställa sig annat än att denna snart skulle vara till
  ända. Om ej den hedniske kejsaren förlorade sitt liv i någon av de
  faror, som omgåvo honom i kriget, och för vilka han oupphörligt
  utsatte sig, så måste han förr eller senare falla för någon
  lönmördare. Det fanns, det visste Petros, kristianer i hans egen
  livvakt, som traktade efter hans liv. En skicklig giftblandare hade
  nyligen fått anställning i det kejserliga köket. Detta visste Petros
  även genom sina vänner i Antiokia. Tyvärr spisade Julianus av sina
  soldaters enkla kost och medförde inga särskilda kockar på sitt
  fälttåg. Men när han en gång återvänt från kriget, skulle det väl
  någon gång hända den besynnerlige mannen, som parade krigarens
  försakelser med filosofens, att han ville smaka en efter konstens
  regler tillagad kejserlig måltid. Då vore ögonblicket kommet för den
  nyanställde kocken att förvärva sig himmelens och jordens gunst.
  Lyckades han undanröja kejsaren, skulle hans namn i tysthet välsignas;
  upptäcktes och straffades förehavandet, så var han av patriarken i
  Konstantinopel tillförsäkrad ett rum ihelgonens strålande krets. En
  särskild dag i året skulle då uppkallas efter martyren, och denne i
  alla tider vara föremål för fromma kristianers dyrkan.
  Men misslyckades alla dessa anslag mot antikrist, så hade Petros
  beslutit att se till vad han själv kunde uträtta. Han tänkte på sin
  fosterson, den svärmiske ynglingen. Han kunde sätta dolken i Klemens'
  händer. Denne skulle utan tvekan offra sig för kyrkans sak. Men denna
  tanke tillbakavisade Petros genast, ty han fäste helt andra
  förhoppningar vid Klemens' person. Det fanns däremot andra och icke så
  få, både präster och lekmän bland biskopens underordnade, som kunde
  användas för samma heliga sak. Nog av, Julianus' regering skulle
  omöjligen räcka länge. Om det icke täcktes Gud själv att omedelbart
  sätta gräns för hans farliga levnad, så skulle det ske medelbart genom
  någon rättrogen. Detta vore otvivelaktigt.
  Var det med ångest och bävan som Petros skådade dessa sina tankar i
  anletet? Nej, den strid, vars utgång avgjorde riktningen av hans
  levnadsbana, hade längesedan utkämpats. Hennes mål var givet. Den
  svindlande höjden kunde icke hinnas, om han skådade ned i de
  avgrunder, mellan vilka han måste söka sin väg. Han såg mot detta mål
  med religiös hänryckning och kände icke som en förnedring, utan som
  ett ödmjukt hemburet offer, då han tillspillogav sin sedliga människa
  att slaktas på sin Guds altare. Var Judit, hon som med smekningar och
  kyssar rusade Herrens fiende, hon som lindade mjuka armar kring den
  hals, som hon i nästa ögonblick avskar--var hon dock värd att prisas
  som en Israels hjältinna; så kunde han, Petros, kyrkans stridsman,
  bära sitt huvud högt, ty vilka medel han än valde, ett var visst: han
  hade aldrig hycklat vänskap för sina fiender, aldrig smekt det huvud,
  som han ville avhugga.